Skrivarjunta

Jag ska iväg på skrivarjunta idag. Jag är mycket förtjust i det ordet. Skrivarjunta.  När jag säger det ordet verkar folk tänka syjunta och pysseljunta. En samling människor som sitter och myser med fika och småpratar medan de gör något kreativt. Det är en del av sanningen.

Men när jag själv säger skrivarjunta ser jag snarast en militärjunta framför mig. Det är inte alls lika trevligt förstås. Men på något sätt handlar det om en grupp av skribenter som tar makten över sitt eget skrivande. Som sätter ramarna, reglerna, lagarna och ve den som bryter dem. Visst, vi sitter ofta och myser och fikar och småpratar och bollar idéer. Men när vi skriver är det på blodigt allvar.

Oavsett om det handlar om att vi ska avverka en skrivövning, jobba på våra individuella längre projekt eller bearbeta en novell.  Hur gör vi då? Vi sätter en timer på mellan 20-30 minuter.  När timern startats blir det tyst som i graven. Alla måste skriva under hela den utsatta tiden. Ingen får säga något eller avbryta de andras flow. Det är bara att bita ihop och skriva. Vet du inte vad du ska skriva om? Är du helt blockerad? Spelar ingen roll, knepet är att hålla igång pennan eller tagentbordet. Det får bli hur dåligt som helst. Men skriva ska du. Annars…

boelbermannsemesterskriverier

Novell: De vita

Jag lägger baksidan av handen mot hans panna. Han är iskall. Som att han precis kommit in från kylan. Jag rycker tillbaka den. Jag tittar på honom noga. Granskar honom. På ett sätt som jag sällan gör, fast vi ser varandra varje dag. Han är svagt röd runt ögonen. Vinterblek, ser lite trött ut. Har tunna, blåa ådror vid tinningarna. Jag tar tag i hans hand, håller mina fingrar mot handleden och letar efter pulsen. Den känns knappt. Som ett djur på väg in i vinterdvalan, den håller på att sakta in. Känner gråten i halsen. Frågar vad han har gjort, frågar rakt ut om han har varit otrogen.

Han ser oförstående på mig, inser inte att han är smittad. [Läs mer…]

Novellutkast: Äta djur

Det är första gången jag ser någon äta djur. Jag kan inte låta bli att stirra. Rynkar på näsan och sväljer ner kväljningar, fast jag försöker låta bli. Lukten av kött känns unken. Mättad och främmande. Oset som kom från spisen sticker i näsan.
– Vad är det för kött?
Han titta upp, ser förvånad ut.
– Entrecote.
– Från vilket djur?
– Vad menar du?
– Vilket djur är det du äter?
– Vet inte, spelar det någon roll? Det är väl antagligen ko, men helt säker är jag inte. Jag menar, nu för tiden säljer de ju ganska ofta entrecote från häst också. Du borde äta innan det kallnar.
[Läs mer…]

Novellutkast: Klasskamp

De slänger saker på glaset till fordonet vi transporteras i. Skriker och skanderar därute, deras röster hörs inte in genom ljudisoleringen, men jag kan se deras munnar röra sig. Jag rycker till varje gång något slår emot glaset. Vet att det är okrossbart glas, skottsäkert, men jag är ändå rädd. Här inne är det sterilt och decifincerat. Glaset är min och alla de andras livförsäkrning. En genomskinlig mur som skiljer på oss och dem. Jag vet att jag och de andra i fordonet är en lyckligt lottad skara. Inkomstskillnaderna är enorma, krisen härjar i hela Europa och klasskampen har intensifieras.
[Läs mer…]

Novellutkast: Hissbygget

Det pågick ett hissbygge i hennes hus. Hon noterade bara slamret, dammet som smög sig in i lägenheten och hur den breda trappan blev allt smalare ju mer den sågades av. Det var störande, men om bara några månader skulle hon slippa gå upp de fyra trapporna till sin lägenhet.

Hon märkte inte när bygget avstannade. Ingen i huset gjorde det. Alla de boende i huset hade för fullt upp med att passera det öppna hiss-schaktet, ta sig förbi bråte och tränga sig förbi stora lådor av utrustning för att märka att arbetet sakta hade avtagit.
[Läs mer…]

Novellutkast: Lördagssol

Han var van att betrakta världen. Det var hans arbete och hans öde in i evigheten. Han var en iakttagare. Nu föreföll tiden innan jorden så avlägsen. Hans första möte med mänskligheten hade varit i staden Ur i Mesopotamien. Han hade varit så ung och rättrådig då och trott att han visste bäst. Trott att han var vuxen.

Tusentals år senare insåg han att han varit trotsig och självisk. Men han ångrade sig inte. Vilken uppenbarelse det hade varit att upptäcka människorna med deras intensiva känslostormar. Med deras passion, behov av tillfredsställelse, deras sexualitet. Kvinnorna drogs till hans ansiktsdrag och hans tystnad. Bland människor hade han ingen röst. Genom sin tystnad gav han aldrig löften och svek dem därför aldrig.
[Läs mer…]

Novellutkast: Utan kraft

Golvet var isande kallt under honom när han vaknade. Blankslitet, kallt och glänsande. Han kände inte kylan, trots att hans andedräkt ångade. Rummet var bara några kvadratmeter stort och konstant ljust, trots att det inte fanns några fönster, bara raka stupande väggar som omgav honom. Temperaturen låg konstant på minus 30 Celsius.
Han såg knappt rummet längre, han hade varit innesluten där för länge och det fanns inte en spricka eller ett hörn han inte hade utforskat. Det fanns ingenting i rummet förutom han själv. Det var kliniskt rent, ljust och blankt av att hans bara fotsulor gått över golvet så många gånger att kvartsen blivit blanknött. Väggarna såg ut som grumlig is, som om havsvatten fixerats och frusits efter eoner av tid.
[Läs mer…]

Novellutkast: Kolingsborg

Går genom Gula gången. Det luktar av fränt gammalt piss och avslagen öl. Jag har alltid avskytt Gula gången. Jag kan gå långa omvägar för att undvika den. Men nu har jag och Anna siktet på Kolinsborg och klubben 90´s. Jag är egentligen för gammal för att vara nostalgisk över 90-talet. Det var trots allt min tonårstid och nu är jag 30 år. Det är för nära inpå. De flesta på klubben kommer vara tonåringar, småsyskon och gymnasieelever. Jag trodde inte att jag skulle känna mig gammal redan nu, men ute på klubbarna gör jag det. De som är på klubben 90s har aldrig upplevt 90-talet som vi har. Istället har de googlat fram sin information från bilder och artiklar, best of the 90s listor. De har skrattat åt klädstilen, åt musiken vi lyssnade på och försökt kopiera den. När de går på klubben är de utklädda. I kläder vi valde helt frivilligt. De väljer och vrakar ur 90-talet, tar det de vill ha och förkastar resten. Jag förstår dem. Men det stör mig att mina tonår är ett skämt redan.
[Läs mer…]

Novellutkast: Solbrännan

Jag har bränt mig. Röda skarpa konturer mot vit hud. Underskattade solen som så många andra. Nu får jag betala priset. Det svider över hela kroppen. Jag har fått små vita blåsor, som knottror på varje bit hud som varit utsatt för strålarna. Ändå har min kropp börjat anpassa sig till kylan. Jag fryser mindre, andas lättare och blir inte lika matt. Luften är torr och sticker i lungorna. Jag visste att det skulle ske förändringar, men nu har jag orsakat snabbare förändringar än väntat. Min nästa kontroll är om några dagar, jag är rädd att de ska sätta mig i karantän. Kan se kanterna av huden där den börjar rulla ihop sig. Det går att dra bort stora flagor av vit, seg hud om jag drar lite försiktigt. Sakta. Huden under är svagt röd och sträv.
[Läs mer…]

Novell: Tvättstugan

Hon kunde inte förstå varför grannarna skulle ta hennes kläder. Hon hade inga märkvärdiga kläder, de flesta kom från H&M, Myrorna och andra billiga butiker. Och plaggen som verkade ha försvunnit var långt ifrån det finaste hon hade i sin garderob. Hennes mysiga och utslitna lila t-shirt som hon sov i. En noppig klarblå träningströja. Ett par illrosa trosor. Varje gång hon tvättade i husets gemensamma tvättstuga försvann någonting.
[Läs mer…]