Kontur 2017 – för alla som älskar science fiction, fantasy och skräck

Idag börjar Kontur 2017 och denna fantastiska tillställning pågår i Uppsala den 26-28 maj!

Vad fasiken är det?
Det är årets Swecon dvs science fiction- och fantasykongress.

Vad innebär det?
Den korta beskrivningen är att det är en chans att nörda ner dej rejält i tre dagar i streck, omgiven av trevliga människor som älskar fantastik i alla dess former. Författare och fans minglar runt och myser och deltar i workshops, föreläsningar och paneldebatter som alla handlar om science fiction, fantasy och skräck. Om du älskar att skriva och/eller läsa fantastik är Swecon en helt fantastisk upplevelse som rekommenderas varmt. Det ger en massiv dos inspiration och får hjärnan att brusa av nya tankar. Jag hoppas se din nuna på Kontur 2017 – nedan hittas en massa info för den som är nyfiken!

Jag och andra medlemmar i mitt författarkollektiv Fruktan kommer deltar i följande paneldebatter:
• Monster som metafor
• Fictitious Scumbags
• Läskiga ungar – barn i skräcklitteratur
• Att skriva för datorspel
• Transformativ fankultur: Fanfiction och fandom
• Vad gör vi när världen har gått under?

Länkar:
Om Kontur 2017
Programmet för Kontur 2017

Kontur 2017 har bjudit in tre utländska författare som hedersgäster:
Ann Leckie, Kameron Hurley och Siri Pettersen

Tider:
Fredag 15.00 – 23.00
Lördag 10.00 – 23.00
Söndag 10.00 – 17.00

Plats:
Clarion Hotel Gillet, Dragarbrunnsgatan 23.
Gillet ligger centralt i Uppsala, ca 600 meter från resecentrum.
Kart-länk.

Medlemskap/entré:
Hela helgen 500:-
Fredag 150:-
Lördag 250:-
Söndag 150:-
Länk till information om medlemskap.

 

 

Författarbesök på Svegs bibliotek 15/12: Boel Bermann

Författarbesök på Svegs bibliotek
Boel Bermann berättar hur det är att skriva skräck, science fiction och fantasy, samt ger tips och råd till alla som vill komma igång med att skriva! Välkommen!

När: Tisdagen den 15:e december
Tid: Kl. 18
Fri entré
Länk

författarbesök fruktan boel bermann

 

Ljudnovell: Svarttaxi

”Instängd i en taxi på en helt vanlig affärsresa på väg ut mot gränsregionerna. Kroppen är täckt av svett, intorkat resesvett över kroppen och kallsvettig panna. Läppar, tår och fingrar som domnar av kylan. Hans egen inkompetens, hans slarv och stress, har lett till det här. Han kan se GPS:en lysa vänligt blått i mörkret.”

Lyssna på ljudnovellen ”Svarttaxi” skriven av Boel Bermann här:

svarttaxi_fruktan_boelbermann

Andra vägar : Tio nya utopier – Signering & releasefest!

Novellsamlingen Andra vägar : Tio nya utopier presenterar några av Sveriges mest framåtblickande författare nya världar, visioner och samhällen som utmanar det du alltid tagit för givet. Det är berättelser som spränger gränser och kullkastar din uppfattning om det utopiska samhället.  Andra vägar : Tio nya utopier innehåller också ett manifest skrivet av den brittiske författaren Jeff Noon.

Medverkande författare:
Jeff Noon
Anders Fager
Karin Tidbeck
Jessica Schiefauer
Johan Frick
Boel Bermann
Kristina Hård
Kristoffer Leandoer
Andrea Lundgren
Förord av Maths Claesson (red.)
Efterord av Martin S. Halldin

Signering & releasefest
Kalas, framtidsprat och signering för novellantologin Andra vägar : Tio nya utopier, lördagen den 10:e oktober i Science fiction Bokhandelns Stockholmsbutik.
Kom gärna förbi om du är nyfiken på framtiden!
https://www.facebook.com/events/158672834478896/

 

andra vägar tio nya utopier

Köp Andra vägar : Tio nya utopier här:

etc_varuhuset-logo
http://varuhuset.etc.se/product.html/andra-vagar

72562
https://www.sfbok.se/asp/artikel.asp?VolumeID=149824

Adlibris_Logo_208x81
http://www.adlibris.com/se/bok/andra-vagar-tio-nya-utopier-9789188029157

bokus
http://www.bokus.com/bok/9789188029157/andra-vagar-tio-nya-utopier/

 

Framtidsförfattare gillar gruvmiljön / Intervju i Sala Allehanda

Lasse O’Månsson stipendiat skriver helst dystopier.
För Boel Bermann, skräck- och sci-fi författare från Stockholm, är gruvmiljön inspirerande.Sala. Tvärtom vad man kan tro tycker en av årets Lasse O’ Månsson naturastipendiater att den gamla miljön kring Sala silvergruva är inspirerande för skräck-, sci-fi- och fantasyromaner.

Läs intervjun här:
http://salaallehanda.com/nyheter/nyheter/1.3073063-framtidsforfattare-gillar-gruvmiljon

(Intervju och foto av Iris Tiitto, Sala Allehanda)

boel bermann sala allehanda foto Iris Tiitto

 

Novellutkast: Vi är inte ensamma

lördagssol_novell_boelbermann

Novellutkastet Vi är inte ensamma är skrivet av Boel Bermann.

Resan går förvånansvärt fort. För mig är det overkligt hur snabbt mänskligheten kan röra sig över så stora landmassor och genom den vidsträckta rymden och plötsligt anlända på främmande mark. Ser ut genom fönstret på fordonet. Motorvägen de anlagt här är bred, som en grå tunga som slickar det dammiga landskapet. Jag behöver bara se ut över landskapet för att inse att jag är på en annan plats. Har sett landskapet så många gånger i 3D, filmat och dokumenterat. Jag har stått mitt i den här öknen i en massa simuleringar – men det är en helt annan sak att se det med egna ögon genom ett fönster repat av otaliga sandstormar. Jag är på en annan plats. Hemma har jag aldrig sett så långt. Hus, broar, motorvägslösningar, skog och höjder kommer i vägen för sikten. Men här är landskapet rakt och platt. Blicken kan vandra obehindrat ända bort till horisonten och det ger en svindlande känsla av frihet. Som att se ut i intet. Inga hinder, bara svagt gulaktigt damm som sträcker sig in i oändligheten. Håller handen mot glaset och ser ut över det platta landskapet. Mitt nya hem. Jag är fylld av förväntan.

Jag vet att det ser annorlunda ut i bosättningen. Inte den här öde känslan, snarare motsatsen. Men det här är den okolonialiserade delen av planeten som ännu inte utforskats efter resurser. Jag kommer bo i den upparbetade delen, den reservproducerande. Bosättningen är inte märkvärdig, bara av den mellanstora klassen på runt två miljoner kolonisatörer. Men ändå viktigt eftersom den är en trygg, välorganiserad koloni som lyckats upprätthålla stabilitet och rättvis resursfördelning mellan sina bosättare. Men just här, just nu är det bara trafiken som susar förbi på sidorna av bussen det enda livstecknet som säger att vi inte är ensamma här. Att det inte är en död planet. Det är så fruktansvärt öde. För många upplevs det som att de tvingas komma hit, att de dömts till outtalat straffarbete där de får chansen att bevisa sig för att uppgraderas och komma vidare. Planeten är känd för en stark gemenskap, men också dagar präglade av hårt arbete. Men det är en tryggare tillvaro än många andra kolonier och det drar till sig en viss typ av människor. Det och alla de troende.

Jag har själv valt att komma hit, men ändå olikt många av de andra så har jag medvetet och aktivt kämpat för att få komma. Det är en hög position jag tilldelats, jag har skickat över alla mina avhandlingar och all min forskning, jag har gjort fyra videointervjuer och godkänts på varje steg för att få positionen. Ändå var de mest ifrågasättande om varför en person med min kompetens aktivt ville söka sig hit när det fanns andra kolonier där jag kunde uträtta mer. Tänker på alla samtal jag gått igenom och alla möten med psykiatriker. De var oroliga, naturligtvis var de det. Staten har inget emot ett visst mått troende på kolonin, men de är rädda för att hela planeten ska gå åt extremisthållet. De behöver resurserna och är rädda för karismatiska ledare som kan resa sig, utmåla sig själva som bärare av Guds ord och förmå kolonin till extrema aktioner som att bryta sig loss från imperiet eller begå kollektivt självmord över hela kolonin.

Tänker på ansiktena, vissa glasklara och andra redan suddiga i mitt minne. Några skeptiska, andra uppmuntrande från skärmarna. Hur de kämpat för att bedöma mig. Hur jag kämpat för att vara positiv, energisk, självsäker, vältalig och avslappnad. Hur jag försökt få det att låta som att mitt intresse är först och främst vetenskapligt, att jag är svagt troende men ingen fanatiker. Hur jag kämpat för att dölja min desperation och besatthet över det faktum att jag velat hit till varje pris. Varje enskild person måste godkänna den sökanden för att gå vidare i processen. Jag har tagit mig igenom allt det för att komma hit. För att komma till en plats präglad av övergivenhet. För att komma till ingenting.

Men så börjar kolonin torna upp sig. Och bortom den kan jag skymta det jag väntat på, det jag drömt om sedan jag var barn. Det är först nu jag inser att jag lyckats ta mig hit. Till den enda planet vi funnit som bevisar existensen av liv utöver människan. Ingen får bo här om de inte är anställda av Organisationen. Jag har alltid vetat att jag var beredd att göra vad som än krävdes av mig för att komma hit. Ser hur de mänskliga byggnaderna blandas med de andras verk. Det var inte tänkt så från början. Kolonin byggdes i kärnan inom cirkeln av de andras formationer. Av praktiska skäl, för att det var det enda skydd som gick att finna från de eviga sandstormarna på den platta ytan. De första kolonisatörerna hade inte dagens resurser att bygga skyddsmurar, de använde vad som fanns. Trots de svindlande höjderna i de mänskliga konstruktionerna framstår de som leksakshus intill de andras kreationer. De är magnifika och ofattbart enorma. Valv, pelare, rektanglar i perfekt symmetri som sträcker sig mot himlen. Alla byggda i det oidentifierade matta, kyliga materialet som inte existerar någonstans på planeten. Som tycks oförstörbart.
Om materialet inte fanns på planeten ursprungligen tyder det på att de andra kunde flytta ofantliga mängder material genom rymden. Att de hade tekniker långt bortom våra. Inga av de andra tusentals planeter mänskligheten har utforskat har funnit samma material eller några andra spår.

Formationerna och statyerna är det enda vi har. Vi vet inte vad de säger om de andra. Vi vet inte vilket syfte de hade. Om statyerna faktiskt säger något om hur de andra ser ut. Många tror det, jag själv är övertygad om det. Men det finns inget sätt att veta. Inget har funnits utöver formationerna. Det finns forskare som till och med försökt hävda att det är naturens skapelse och inte medvetet format, men inte många har tagit det till sig. Bara ett desperat försök att förklara varför vi inte funnit något annat. Varför det inte hittats några skelett, kroppar, målningar, bostäder, redskap. Ingenting utom formationerna och statyerna. Inte ens skräp eller rester, inga former av lämningar. Det är som att de andra tog med sig alla spår av sin egen existens och rörde sig bort från planeten. Lämnade pelare och valv, akvedukter och statyer bakom sig. Tempel som bevisar att de har funnits.

Var den här platsen inte deras hemvist utan kanske bara en helig plats de besökte för att visa vördnad? Det skulle förklara frånvaron av spår. Det är mytomspunnet och oförklarligt. Som ett Stonehenge långt bortom jorden vars syfte sedan länge gått förlorat. Jag undrar om deras statyer är ett uttryck för religion, för en gudstro. Om människor hade gjort så, om vi hade utplånat alla bevis på vår existens på jorden. Förstört bostäder och fordon, fotografier och ägodelar och lämnat planeten bakom oss med enbart kristna kyrkor och religiösa statyer bakom oss – hur hade en annan ras tolkat allt det? Den lidande Kristus med händerna genomborrad på korset, madonnan med barnet i sin famn med glorior, korsen som går igen i allt kristendomen skapat. Vad skulle de tro? Hur skulle de tolka allt? Skulle de tro att altaret användes för offer? Skulle de tro att barn dränktes i dopfunten? Om glasfönsterna hade överlevt, skulle de tro att människor hade vingar som änglarna eller att vi gick i en konstant rädsla för flammande svärd och bestraffning, för bevingade demoner och helvetets alla plågor? Kristendomens kyrkor är fyllda av demonstrationer av lidande och hot om smärta. Men vi är så vana att vi inte ens ser det längre. Vi ler och pekar och fotograferar. På medeltiden var folk rädda på riktigt, skrämda av tanken på att brinna i helvetet för sina synder. Ändå bröt de reglerna, men sonade med nattvarden, bikten och avlatsbreven. Eller var de det? Kanske var de inte rädda, kanske tolkar vi in det i efterhand.

Statyerna. De andras. Jag ser på dem genom färjans fönster. Ofattbart stora, precis som formationerna i geometriska former. Grova, svagt transparenta och ändå omsorgsfullt detaljerade. Som att någon lagt oerhört mycket tid och kraft på att få dem oformliga. Det går att skymta konturer av saker inuti dem, varje staty ger en känsla av att något är inneslutet djupt där inne och vilar innan den samlat tillräckligt mycket kraft för att bryta sig ut. Som grumligt, handblåst glas. Så många statyer. Så enorma. Beviset på att de en gång fanns här.

Jag undrar var de är nu. Om de överlevde färden ut i världsrymden. Om de fann ett annat hem. Jag undrar varför de lämnade planeten bakom sig. Och varför de inte tog med formationerna och statyerna om de nu kunde flytta så enorma massor hit. Jag undrar varför de lämnade. Om klimatet förändrades, om deras födokälla försvann, om de drabbades av virus eller dog ut. Kanske har alla deras andra föremål och kroppar förintats av sanden och vinden. Kanske döljer det sig djupt ner i planeters yta. Så mycket är fortfarande outforskat. Utforskandet styrs av resurser och ekonomisk vinning, inte av arkeologiska drömmar.

Staden har växt bortom statyerna och formationerna nu. Omringat dem. Nu står de där som väktare över den mänskliga kolonin. När vi kör in i bostadsområdena och jag följer den första statyn med blicken överväldigas jag av en känsla att gå ut och röra vid statyn. Känna hur liten och betydelselös jag är i universum jämfört med dem. Men jag kommer inte ens i närheten av dem. De är skyddade, vördade och dyrkade nästan som gudar. Beviset på att vi inte är ensamma i universum. Vi kanske är det nu. Men det är inte bara vi som har levat. Men alla spår är uråldriga, från en annan tid, från bortom eoner av tid. Beviset på att vi inte var först. Att vi kanske inte heller kommer att vara sist. Att det finns en möjlighet, hur avlägsen den än verkar, att vi kanske inte är ensamma i universum. En skärva av hopp att de kanske finns kvar därute. Att de vet mer om tillvaron, att de bär visdom som vi kanske kan få dela.

När jag kommer ut ur fordonet går jag inte direkt till min bostad. Istället sätter mig på ett torg intill en av deras kupolformationer och ser på dess matta glänsande och den resliga statyn som reser sig genom kupolen och försänker hela torget i skugga. Statyn är så hög att kupolen byggts runt den, omformat den. Statyerna är kulturlämningar som inte får röras. Speciellt inte efter upplevelserna och vittnesmålen. Beröringen gav budskap, röster, musik. Ingen har samma historia. Inget har kunnat spelas in, dokumenteras eller bevisas av förändrad hjärnaktivitet. Bara de som har rört vid statyerna med sin bara hud har upplevt visionerna. Ingen av de som rört vid dem är intakt. Alla är avlidna nu. Deras vittnesmål har bevarats åt eftervärlden. Alla tillbringade sin tid i förvaring, studerade och testade. Deras förmåga till talat språk eroderades, deras ord blev obegripliga, deras ögon täcktes av en grå hinna och deras kroppar åldrades snabbare än vanliga människor. Alla var de outsägligt lyckliga, närmast deliriska. Ingen vet vad de har upplevt. Många försökte få dem att berätta det, men det gick inte att förstå eller ta in vad de hade sett. Det fanns inga ord för det.

Tio efterföljande år av forskning. Försök med djur som inte gav något. Försök med människor som var döende, obotligt sjuka, förlamade – som inte hade något att förlora. De dog lyckliga. Utan att sprida ljus över situationen. Säkerheten runt statyerna bara stärktes, nu kan ingen komma nära. Myndigheter och forskare började tala om att effekten var ett säkerhetssystem. Ett alarm. En signal genom tid och rymd om att deras planet hade besökare. De var rädda för vad som skulle ske om det var sant. Om den bräckliga kolonin skulle kunna utplånas av en återkomst.

Samtidigt började de troende utkristallisera sig. Kulternas framfart var oerhörd. Människor tillbad statyerna varje vaken timme, började turas om i pass så att det aldrig var tyst runt dem. Ju mer besatta de blev, desto mer ingrep staten och företagen för att hålla dem borta. Utvidga cirkeln, öka avståndet. Hindra folk från att kasta sig mot dem för att uppleva visionerna. Det var då terrorattackerna började. Från båda sidor. De som ville komma nära för att uppleva guds budskap till vilket pris som helst. De som såg statyerna som onda och ville förinta dem. Så mycket lidande, så mycket blodspillan. Statyerna bara står där, oberörda av vanvettet som uppstod runt omkring dem. Oskadda, orörda. Ämnet de består av är näst intill oförstörbart.

En del troende försöker inte komma nära. De tror att det räckte med en enda människas beröring för att sända signalen till de andra. Den typen av människor tror också att det okända släktet är våra skapare och att meddelandet om vår existens nu färdas genom den mörka rymden. Att de andra kommer att komma till oss, lära oss mer, förklara vår existens. De tror att vi ska få möta våra skapare.

Jag vet inte vad jag tror. Jag är inte troende. Ser inte de andra som gudar. Tror inte på liv efter detta eller en mening med existensen. Men jag tror på att vi inte är ensamma. Jag tror att ett släkte som kan skapa det här inte kan ha dött ut. Det har jag alltid trott. Jag vet inte vad som gjort mig så säker på att det finns mer liv än oss därute, att de lever, att de bara lämnat den här planeten bakom sig. Men jag tror inte att de är på väg tillbaka till oss. Jag tror aldrig att de kommer återvända. Om de hade velat göra det så hade de aldrig så metodiskt raderat alla andra spår av sin existens. Om de hade velat bli hittade av en annan livsform hade de lämnat spår på var de har begett sig. Jag tror inte att jag någonsin kommer att få träffa dem. Men jag vill. Men mest av allt vill jag sträcka ut mina oskyddade handflator mot den kalla ytan på statyn och höra vad de vill säga till oss. Jag vill göra det oavsett konsekvenserna, oavsett om jag ens kan förstå det de vill säga mig. Det är näst intill oförklarligt. Jag har ingen gudstro, ingen dödslängtan, ingen tro på att det kommer att säga vad meningen med tillvaron är. Men det är som att statyerna kallar på mig. Jag vet att andra säger samma sak, men jag kan inte vittna om hur de upplever det. Det enda jag med säkerhet vet är att de kallat på mig hela mitt liv ända bort till min hemplanet.

Som barn drömde jag om statyerna innan jag visste att de existerade. Jag ritade teckningar av dem utan att veta vad de föreställde. Sedan blev jag gammal nog och fick veta. Det lade grunden till min livslånga besatthet. Allt jag gjort har jag gjort för att komma hit. Som tonåring täckte jag väggarna i mitt rum med 3D simuleringar av statyerna, de tidiga som skapades innan bebyggelsen omringade dem. När de stod fria från byggnader ensamma i det vindpinade ökenlandskapet. Jag har gått nära dem, rört vid deras yta, känt vinden och ökendammet, kylan och den torra luften. Men inte på riktigt. Jag kan namnge varje staty, kan särskilja dem alla på en bråkdels sekund trots att de är så likartade. Jag skulle kunna forma deras siluetter i sömnen. Har gett dem alla namn. Inte samma namn som forskarna använder om dem. Det är inte deras namn. Jag har döpt dem till vad de kallar sig själva så att jag kan förstå. De är alla döpta efter stjärnbilder. Cassiopeia, Orion, Fenix, Perseus… När jag var barn kunde jag inte förklara varför. Nu vet jag att de försöker säga mig vad statyerna är. En karta lämnad åt mig. Så att jag vet var jag kan hitta dem. Men först måste jag vidröra dem och få deras budskap.

Författarbesök på Sala Stadsbibliotek – 16:e juli

Författarbesök av Boel Bermann, årets Lasse O’Månsson-stipendiat på Sala stadsbibliotek!
Torsdag den 16 juli klockan 11:00. Fri entre !

Hon kommer att la sa ur sin debutroman Den nya människan och berätta om hur hennes skrivarprocess ser ut. Råd och tips utlovas till alla som vill komma igång med att skriva kreativt eller till alla drömmer om att skriva klart sin roman under semestern.

Kan du inte komma förbi, men vill gärna läsa boken?
Låna den på Sala Stadsbibliotek!

 

boel bermann sala stadsbibliotek

 

 

Skrivtips inför semestern! Intervju i P4 Västmanland

Jag intervjuas i P4 Västmanland och ger skrivtips och pepp inför semesterskriverier, lyssna gärna!

den nya människan boel bermann bokboxen

Novellutkast: Liten

IMG_0439Novellutkastet Liten är skriven av Boel Bermann.

Stora ögon. Mörka. Sammetslen päls. Hon hittade honom på isen. Mitt ute på den vindpinade isen. Hans tunna ben hade vikit sig under honom. Hon hade knappt vågat gå ut på isen. Det var plusgrader och isen hade redan börjat smälta. Skriken hade hörts ända upp till huset, hennes tillflyktsort. Det var vinter, men det började töa. Skriken lät plågade. Nästan mänskliga. Skrik på hjälp utan ord. Panik, ångest, övergivenhet. Skar genom den tysta, kalla luften. Skar igenom den frostbitna tystnaden. Hon tog på sig lager på lager med varenda ett av de få plaggen hon tagit med sig ut på landet. Trots att hon åkt hit ut var hon helt oförberedd på kylan. Hade inte planerat att gå utanför dörren, ville bara vara kvar inomhus i självvald isolering. Utan internet, utan dator och med avstängd mobil. Men skriken tvingade henne ut. Ut i det snötäckta landskapet. Pulsade genom snödrivorna som klängde till hennes kjol och trängde igenom hennes kängor. Bar på en filt, ifall den skulle behövas. Började mödosamt ta sig ner till sjön, i riktning mot ljudet. Men skriken tystnade innan hon hann fram och spåra var de kom ifrån. Hon spejade mellan de snötäckta granarna och tallarna. Försökte se vad som hade skrikit. Om det var försent. Hoppades upptäcka att det bara var en fågel och inget annat.

Så såg hon plötsligt skuggorna som rörde sig ute på isen. På den blanka, smältande isen. Bara enskilda vågor av pulversnö som svepte över den gråvita utan som speglade himlen. Den första skuggan av en rovfågel. Enorm. Hon såg även mindre skuggor av småfåglar, flockade runt rovfågeln, avvaktande i hopp om att få en del av bytet. Men de vågar inte närma sig och störa rovfågelns måltid. Och så hörde hon skriket igen. Maktlöst skrik. Skriket lyckades få de mindre fåglarna att tillfälligt backa, oroligt och nervöst. Men inte den stora. Den visste att bytet är orörlig och utan förmåga att försvara sig.

Hon gick ut på den närmsta, slitna bryggan. Men den var för kort, med bara några få plankor av mörknat trä. Runt den var iden helt smält, det fanns inget att gå på. Hon tittade i panik omkring sig. Spejade mellan snön och träden längst strandkanten. Fanns det inte en till brygga längre bort?
Hon började få snabbt, hetsigt. Andades så snabbt att det började värka i lungorna. Fick syn på den andra bryggan. Den räckte längre ut på isen. Hon visste ändå inte om det var tillräckligt långt. Visste ändå inte om isen skulle kunna bära hennes tyngd. Bara hennes gestalt ute på bryggan får fåglarna att lyfta, de mindre. Avtecknade sig som svarta skuggor mot den vita himlen. Nu kunde hon skymta skuggan därute. Skuggan som skrek. Som vädjade efter hjälp. Hon tog ett djupt andetag. Och ett första, prövande steg på isen. Skuggan var långt ute på isen. Hon visste inte vad det var. Visste inte ens om hon kunde hjälpa. Varelsen kunde vara fastfrusen. Kunde hon kontakta någon för hjälp? Var skulle hon ringa och hur snabbt kunde de komma? Hon svor över att hon inte hade tagit med mobilen samtidigt som hon gick allt längre ut på isen. Allt närmare varelsen. Ett trevande steg i taget. Nu kunde hon se ut över hela sjön. Vit, tyst och öde. Såg sprickorna sprida ut sig som ett nätverk av ådror. Det knakade oroväckande under hennes fötter. Vid varje ljud från isen ryckte hon till och blev allt långsammare. Såg noga efter var hon placerade fötterna. Att ta sig framåt tog en evighet.

Så kom hon fram. Varelsen var mindre än hon hade trott. Benen var vikta och sparkade i panik, gled över isen utan att få fäste. Hon satte sig på huk nära varelsen. Försökte tala lugnt till den. Strök den över ryggen och försökte inge lugn. Den skrek igen och försökte dra sig undan, sprattlade i panik. Stort öppet sår i nacken där rovfågeln hade huggit in. Isen var blodig. Men inte mycket blod. Hon hoppades att skadan inte var livshotande. Försiktigt svepte hon in den ludna, gråa varelsen i den ljusgula filten och lyfte upp den i sina armar. Den sprattlade i panik. Såg henne som en fiende. Som ännu ett hot. Hon kämpade för att hålla kvar den i sina armar i ett fast grepp. Den var tung, men inte så tung att hon inte kunde bära den. Så började hon sin mödosamma vandring tillbaka över isen. Ovanför hennes huvud cirkulerade rovfågeln snuvad på sitt byte. Vägen tillbaka över isen och upp till huset kändes oändlig. Hon tappade tidsuppfattningen på vägen som annars bara tar ett tiotal minuter att gå. Satte sig ner i snön för att hämta andan flera gånger. Men hon släppte aldrig taget om varelsen. Kände den röra sig innanför filtlagren, då och då sprattlade den till och försökte slita sig loss. Lungorna värkte av ansträngningen och kylan. Det började redan mörkna ute. Hon hoppades att hon hade hunnit fram i tid. Samtidigt var hon lättad över att hon inte hade hört skriken en timme senare. Hon hade aldrig vågat gå ut på isen ensam i mörkret. Aldrig. Då hade hon inte kunnat göra någonting förutom att höra skrien genom natten. Nu fanns det i varje fall hopp.
Först satt hon med varelsen i knäet på verandan. Höll om den länge, pratade lugnt med den, försökte få den att förstå att den var trygg med henne. Lämnade den ute på verandan under taket inlindad i den gula filten. Rusade in i stugan på jakt efter en första hjälpen låda. Men stugan hon hade hyrt verkade inte ha någon sådan. I badrumsskåpet hittade hon decificeringmedel och bandagetejp. Men ingen gasbinda eller tryckförband. Till slut slet hon åt sig en binda från sin necessär. Gick ut till varelsen, tog ett fast grepp om huvudet och hällde decificeringmedel på såret. Fick kämpa flera gånger med att täcka det stora såret med bindan och tejpa fast den. Varelsen stretade emot och försökte komma loss. Men till slut fick hon det tillfälliga förbandet på plats, men den täckte bara två tredjedelar av såret eftersom den hasat n. Såret var djupt och taggigt rakt in i köttet. Hon var inte rädd för sår och blod, men hon förstod att det var illa. Hon kunde se senor och muskler. Men det blödde inte och rovfågeln verkade inte ha tagit en artär.
Hon lämnade varelsen och gick in i stugan. Tömde ett av de mindre rummen på bråte, lade handdukar på golvet och bar in varelsen där. Hämtade en skål vatten och några äppelbitar. Höjde värmen i stugan till högsta, dämpade belysningen till svagt med hjälp av dimmern. Varelsen gnydde och försökte ta sig upp, men hon såg redan att den var mer kraftlös nu, började gå in i ett apatiskt tillstånd. Hon visste inte ens om varelsen kunde överleva chocken, det var en unge. En skadad unge i en främmande miljö. Dörren till rummet lämnade hon halvöppen, så att den inte skulle känna sig instängd. Hon hoppades att den skulle överleva natten.

Hon hade inte klarat att sova. Konstant illamående i ett halvvaket tillstånd. Drömmarna hackades upp, bröts sönder, smälte samman, deformerades. Dagen blir en orolig dvala mellan oro och trötthet. Varelsen var fortfarande i det lilla rummet där hon hade placerat det. Stilla på handdukarna. Hon hörde den röra sig, försökte flytta sig. Men den var för svag, benen viker sig och den föll omkull gång på gång. Det gjorde ont i henne att höra det. Hon har gett den mat och vatten. Bara enkel mat, grönsaker och frukt. Hon vet inte vad den äter annars. Vågade inte googla ifall att internettrafiken är spårad. Men varje gång hon gick in i rummet skakade den av skräck. Hon kunde se hur de fina mjuka stråna på pälsen vibrerade. Hur öronen är spetsade, vaksamma och oroliga. Hon har förbundit såret, men förbandet hasade ner och vägrade fästa så långt upp på halsen. Såret blödde inte ymnigt, men det vätskade fortfarande. På ett dygn hade varelsen blivit svagare och mer passiv. Röde sig mindre, klarade knappt att lyfta huvudet. Den drack av vattnet, det var i varje fall ett friskhetstecken. De där djupa ögonen. Hon hade hört det uttrycket förut, men det var först nu som det var begripligt. Mörka, dunkla, höjda i skuggor. Som att det gick att se himlen avspegla sig djupt därnere, hur hon förlorar tid och rymd när hon såg in i dem. Hur hon inte visste hur djupt hon såg eller vad som dolde sig i mörkret. Hon försökte tala lugnt med den, sade åt den att vara stark och att den var trygg här hos henne. Men att den var tvungen att fortsätta kämpa.

Den har inte ätit av maten, verkade inte medveten om den. Men den lapade i sig vatten. Mödosamt. Det kluckar om vattnet och andhämtningen var plågad. Kanske har den fått en av sina lungor punkterade. Hon hoppades att det inte var så. Hon har sett hur blod kommer ur munnen på den. Strängar av röd-rosa saliv blandades med vattnet. Såret såg värre ut än hon hade anat dagen innan, insåg hon när hon förband det på morgonen. Fasansfullt stort och djupt. Ilsket rött i det dunkla ljuset.
Liten, vad hade de gjort mot dig? Liten, kunde du inte ha försvarat dig mer? Hur kunde du gå vilse och irra dig ut på isen?
Hon insåg att hon aldrig skulle få veta vad som hade hänt. Men hon strök den lätt över pälsen, om och om igen. Kämpade för att få den att känna sig lugn. Att hon var en vän. Ville få den att slappna av och läka. Den lilla varelsen som hon i sitt sinne döpte till Liten.

 

Tips inför bokrean! Den nya människan

Min dystopiska roman Den nya människan är med på årets bokrea på Adlibris, så har du inte skaffat den än kanske du vill passa på!
http://www.adlibris.com/se/bok/den-nya-manniskan-9789187049378

Här är recensioner:

Schitzo-Cookie´s Bokblogg – Betyg: Älskar & Favorit 
”En underbart bra debut, fick Ajvide vibbar, vilket är ett underbart betyg från mig då han är en favoritförfattare.  Ser fram emot att läsa mer av Boel.”
http://schitzo-cookie.blogspot.se/2013/08/den-nya-manniskan-av-boel-bermann.html

CatOnHat
”Några superlativ: bladvändare av stora mått, fantastisk intrig, fängslande berättelse, skarpa vändningar, bra grepp med att blanda ”nyhetsnotiser” med romantexten. Oj vad bra.”
http://catonhat.wordpress.com/2013/11/19/den-nya-manniskan-boel-berman/

Funderskan – Betyg: 5/5
” …. nu är jag förlorad. Boken är välskriven, rolig, skrämmande, spännande, intressant och underbar! ”
http://funderskan.blogg.se/2014/april/recension-den-nya-manniskan-2.html

C.R.M Nilsson – Betyg: 5/5
“Den nya människan motsvarar mina högt ställda förväntningar: fantastisk världsuppbyggnad och riktigt otäck stundtals. Jag älskar det!”
http://lacrimamens.com/blog/den-nya-manniskan.html

Metro Sverige
”Obehaglig vision om vår framtid. Dataspelsutvecklaren Rakel inser att de nya barnen som föds efter den världsomspännande barnlösheten är annorlunda. Men vad vill de egentligen? Är de ett hot mot mänskligheten? Spännande och obehaglig framtidsvision med både hopp och kaos inom räckhåll.”
http://www.readmetro.com/en/sweden/stockholm/20130823/

Topp tio böcker hittills 2014/ C.R.M Nilsson
”Stark världsbyggnad i en stundtals mycket otäck bok.”
http://lacrimamens.com/blog/topp-tio-bocker-hittills-2014.html

Årets bästa böcker/Den döda zonen
Bokbloggen Den döda zonen listar årets bästa böcker. Och vinnarna är…
Årets kusligaste: ”Alla dessa obehagliga barn i Boel Bermanns Den nya människan, en krypande och suggestiv bok om barn som inte längre är barn, utan något helt annat.”
http://dodazonen.wordpress.com/tag/arets-basta-bocker/

Redaktionens favoriter/Dagensbok.com
”Härligt att den svenska dystopin tar ett kliv framåt. Intressant med paralleller som kan dras till vårt eget samhälle.”
http://dagensbok.com/2014/01/03/redaktionens-favoriter-2013/

IElinasHylla
”Boken levde faktiskt, utan några skrupler som helst, upp till förväntningarna jag hade på den. Jag är så glad att jag har läst en välskriven, genomtänkt och lagom tjock/tunn (hur man nu vill definiera) svensk roman som dessutom är en dystopi. Hurra, hurra!”
http://ielinashylla.wordpress.com/2014/03/07/den-nya-manniskan/

Bokmoster
”Dataspelsutvecklaren Rakel råkar riktigt illa ut när hon för att försvara en kompis barn dödar ett av barnen från den nya generationen. Samhället ser dem som ofarliga, de är ju bara barn liksom. Men Rakel får på nära håll se vad de är kapabla till … En läsvärd och välskriven science fiction-dystopi, ett område som tangerar min husgudinna Margaret Atwood, med Tjänarinnans berättelse och MaddAddam-trilogin.”
http://bokmoster.blogspot.se/2014/03/310-den-nya-manniskan.html

Bookobsession
”Den Nya Människan är unik på flera sätt, och det är svårt att inte fastna för den. Handlingen är väl genomtänkt, texten är väldigt varierande i skrivsätt och när man närmade sig slutet så var man bara tvungen att läsa till sista sidan så fort som möjligt, eftersom man bara ville ta reda på hur allt skulle sluta!”
http://swebookobsession.blogspot.se/2014/05/den-nya-manniskan.html 

Den nya människan – egna barn och andras ungar/ Recension på Cornucopia
”Debutanten Boel Bermanns svenska science-fictionrysardystopi Den nya människan är en mästerligt kraftfull stilistisk, men alldeles för kort, debut. En utmärkt julklapp för den som älskar riktig science fiction, dvs böcker som får dig att tänka om…”
http://cornucopia.cornubot.se/2013/12/den-nya-manniskan-egna-barn-och-andras.html

Den döda zonen
”Jag läser. Boken är skriven med ett bekvämt, lättsmält språk; uppmanar till läsning. Bermann lägger ut texten, berättelsen fascinerar och provocerar sinnet. Jag kommer på mig själv att verkligen tycka om de mörka delarna, vilja ha mer av dem. Mer dysterhet, mer panik. Det är i det uppgivna, lamslagna som boken är som allra bäst. Den nya människan är en debut värd att uppmärksamma. Den lovar mer.”
http://dodazonen.wordpress.com/2013/09/10/recension-boel-bermann-den-nya-manniskan/

 Vargnatts Bokhylla
”Ibland hittar man en sån där bok som man verkligen vill sluka i en enda läsning. Det är som att en hand sträcker sig ut från sidorna och drar ner dig in bland orden så att du lever i berättelsen och inte har något annat val än att fortsätta läsa tills sidorna är slut. Den nya människan är en sådan bok!”
http://vargnattsbokhylla.blogspot.se/2013/08/den-nya-manniskan-av-boel-bermann.html?m=1

Lingonhjärta
”Väldigt snyggt skrivet och en väldigt bra bok. Och väldigt läskigt! Boel Bermann hade förmågan att skrämma livet ur mig när jag läste den här boken. För på något vis lyckades hon få det att kännas väldigt verkligt.”
http://www.lingonhjarta.com/2013/08/den-nya-manniskan-av-boel-bermann.html

”Svensk fantastik är fantastisk” / (Inte så) Anonyma Biblioholister
”Svensk fantastik är fantastisk” hojtar jag ibland, men det är verkligen så. Svensk fantasy, svensk skräck och svenska dystopier är så ”lagom” för mig. Nä, lagom är inget skällsord i det här fallet. De kan vara nattsvarta, vilda, spretiga, fantasieggande – men mitt i allt finns det ofta en kärna av jordbunden verklighet som gör att historien kryper så mycket närmare inpå mig än de alster som publiceras av många av de mer flashiga internationella storfräsarna. De svenska favoriterna är många: Tidbeck, Jensen, Ormes, Eggert, Ajvide, Fager – och nu Bermann. Boel har levererat en bra historia. Den kunde ha vunnit på lite tuffare redigering, men allt som allt: bra. Mycket bra.”
http://bokoholist.wordpress.com/2013/09/20/den-nya-manniskan/

Bibliotek i Fokus
”Detta är en dystopi som ger kalla kårar efter första sidan. Texten består av tidningsartiklar, forskningsintervjuer och brödtext i jag-perspektiv. Att den framtid som gestaltas är så nära i tiden och att romanens samhälle i stort sätt liknar vårt verkliga samhälle gör den desto ruskigare. Storyn är välskriven och karaktärerna trovärdiga. Läsaren börjar snart fundera över om inte denna mardröm skulle kunna bli sanning; hur skulle vi förhålla oss till det? En mycket fängslande debut.”
http://www.biblioteketifokus.se/index.php/recensioner/89-det-perfekta-lopsteget-9

Malins Bokblogg
”Det här är skrämmande läsning, och att det är barn inblandade bidrar till den rysliga stämningen. Boken berättas ur Rakels perspektiv men blandas också med tidningsklipp och intervjuer av flera forskare som ger sin syn på saken. Det gör att allt känns väldigt trovärdigt och ännu mer hemskt att läsa. Det kryper så nära inpå.”
http://malinsblog.wordpress.com/2013/11/19/den-nya-manniskan-av-boel-bermann/

Beroende av böcker
”Åh vad jag tyckte om den här boken. På ett mycket snyggt sätt får vi läsa Rakels historia blandat med tidningsartiklar, forskningsrapporter och liknande. Berättelsen utspelar sig i många olika länder, på olika nivåer, och har exakt rätt längd. Där många har en benägenhet att skriva för långt lyckas Bermann koncentrera historien. Det är även en väldigt läskig historia, fler gånger satt jag och praktiskt taget höll andan när jag läste. Jag förstår Rakel, hela vägen igenom berättelsen och detta trots att hon byter ståndpunkt och känslor, eller kan det vara tack vare?”
http://beroendeavbocker.blogspot.se/2013/11/den-nya-manniskan-av-boel-bermann.html

Bokboxen
”Den nya människan är en liten Sci-Fi-pärla. På ett väldigt ”Borde-bli-välproducerad-SVT-Tv-serie-som-sedan-köps-av-HBO-och-blir-världssuccé-samt-gör-författaren-väldigt-rik”-sätt. Och även om grundidén påminner en del om PD James klassiker The Children of Men (Människors barn), som blev film med Clive Owen för några år sen, så tar historien en helt annan väg rätt snabbt.”
http://bokboxen.blogspot.se/2013/10/boel-berman-den-nya-manniskan.html

Reproduktionsnormsdiskussion, och vad är en människa?/Dagens Bok
”Slutligen blir det en diskussion om vad det är som gör en människa. Är det den gamla människan är som är det mänskliga, det vill säga: med förmågan att känna känslor (eller att känna rätt känslor, på rätt sätt), förmågan att handla ologiskt, förmågan att systematiskt exploatera andra varelser.
Bermanns bok är en dystopi. Men jag tänker att det dystopiska ligger lika mycket i nuet som i den framtid som skildras, för det oacceptabla händer redan och monstren finns. På det sättet blir romanen ett angeläget inlägg i diskussionen/debatten. Och en framställning som ibland rycker undan den trygga grunden.”
http://dagensbok.com/2013/09/26/reproduktionsnormsdiskussion-och-vad-ar-en-manniska/

Bibliophilia
”Jag är normalt inte förtjust i dystopier, men den här lyckades ta sig in under skinnet på mig. Den kom obehagligt nära och förde mina tankar till hur människor behandlades vid tiden kring och under andra världskriget, till utanförskap och rasism, och till diskussioner om människors lika värde.”
http://bibliophilia.se/?p=2824

Det mörka tornet
”Överlag tycker jag att den här boken är väldigt välskriven. Rakel är en stark personlighet och en slags förkämpe för den ursprungliga mänskligheten. Man riktigt känner hennes frustration när ingen vill lyssna på hennes rop efter hjälp. Skräcken gömmer sig där mellan sidorna och sipprar ut till mig som läsare. Jag hålls i ett järngrepp.”
Läs hela recensionen här:
http://detmorkatornet.blogspot.se/2013/10/den-nya-manniskan-av-boel-bermann.html

Lexie Läser – Betyg 5/5
Detta var en otroligt bra, känslosam och spännande bok med en släng av skräck i sig. Boken hade jag mycket väl lätt kunnat läsa ut direkt när jag fick hem den, men jag ville inte att den skulle ta slut så snabbt så resultatet blev att jag läste lite i den varje kväll innan läggdags. Gentemot vad jag brukar läsa så är detta en skillnad, men jag älskar boken rent ut sagt och den är verkligen en av de bästa böckerna som jag läst i år …”
http://www.lexielaser.org/2013/08/inga-barn-som-fods-nasta-ar.html

Lena C – en bokblogg – Betyg: 4,5/5
”Det är en skrämmande, intressant, tankeväckande och fascinerande läsning. Definitivt en av de bättre böckerna jag har läst i år. Trots att den bara är på 205 sidor och korta kapitel känns det som om den skulle kunna  läsas i en evighet – vilket i det här fallet kändes som en väldigt bra sak, jag ville inte att det skulle ta slut när man väl läst färdigt.”
http://lenacee.wordpress.com/2013/08/28/den-nya-manniskan/

Megazine – Betyg: 8/10
”De dryga 200 sidorna försvann i ett nafs och jag satt för mig själv i soffan och log. Förra gången det hände var när jag första gången läste Låt den rätte komma in för alla dessa år sedan, vilket är ett bra betyg då jag läst allt som Ajvide Lindqvist spottat ur sig efter det. Jag hoppas på samma utveckling vad gäller Boel Bermann.”
http://megazine.se/2013/12/den-nya-manniskan/

Booklovin – Betyg: 8/10
”Sammanfattat är Den nya människan en tempofylld, spännande dystopisk bladvändare som får en att tänka till och som presenterar en skrämmande, men framförallt, intressant framtid. Om du är trött på de gamla vanliga dystopierna som följer samma mönster och vill ha en ny, fräsch dystopi tycker jag definitivt att du ska ge den här en chans. Det är den helt klart värd.”
http://boooklovin.blogspot.se/2013/08/den-nya-manniskan.html

Love Kölle – Betyg 4/5
”Allt som allt är alltså Boel Bermanns ”Den nya människan” både ett intressant tillskott till science fiction-genren i Sverige, och en spännande, välskriven debut. Jag hoppas verkligen att Bermann kommit för att stanna, för av allt att döma har hon potential att uträtta storverk i framtiden.”
http://www.lovekolle.se/2/post/2013/08/boel-bermann-den-nya-mnniskan.html

Bokföring enligt Monika – Betyg: 4/5
”Förutom att vara skrämmande så väcks en hel del tankar när jag läser. Vad är egentligen mänsklighet? Och medmänsklighet? Kan man känna medmänsklighet med någon som, förutom att se ut som en människa, inte har några andra mänskliga drag? Vet samhället alltid bäst eller kan jag själv avgöra vad som är bäst för mig? Några svar får jag naturligtvis inte, men jag hoppas att jag hade gjort som Rakel. Låt dig inte luras av det tunna formatet, för den är fullspäckad och jag tycker det är fantastiskt att en bok med så få sidor kan innehålla så mycket. Bra böcker behöver inte vara tjocka.”
http://bokslut.blogspot.se/2013/08/den-nya-manniskan-av-boel-bermann.html

Nellas böcker – Betyg: 4/5
”Den nya människan är inte riktigt som de flesta andra dystopier jag läst. Den är mörk, visst, och på sina ställen riktigt obehaglig, men den har en väldigt egen stil som får den att sticka ut ur mängden.”
http://nellasbocker.blogspot.se/2013/09/den-nya-manniskan-av-boel-berman.html

Nilmas Bokhylla – Betyg: 4/5
”Innan jag började läsa boken funderade jag på hur en hel dystopisk historia kunde rymmas på bara drygt 200 sidor. Det var inga problem och man ska absolut inte låta sig luras av bokens tunna utseende. Boken består dels av Rakels liv men också nyhetsartiklar och intervjuer med olika personer som varit involverade i projekt ”Den nya människan”. Jag gillar bokens upplägg och jag gillar det faktum att man lämnas till ett öppet slut.”
http://nilmasbokhylla.wordpress.com/2013/09/06/den-nya-manniskan/

Fabulationer – Betyg: 4/5
”En debutroman som jag hoppas ger mersmak för Bermann och att hon fortsätter skriva. Hon har tagit ett klassiskt grepp om våra skräck. Det hon skriver är nära och okänt, men inte helt omöjligt. Bermann har skapat en bra ton och en målande blid av vad Rakel möter utan att överösa läsaren med detaljer och förklaringar ”Less is more”. Visst ville jag veta mer i vissa stycken men jag blev inte överöst med detaljer och onödigheter. Bättre kort och kärnfullt än segt och utdraget. ”
http://fabulationer.blogspot.se/2013/08/den-nya-manniskan-av-boel-bermann-kalla.html

Bookrelated – Betyg: 4/5
”Jag gillade skrivsättet väldigt mycket. Berättarrösten kändes äkta, som om det var karaktären själv som skrivit det och inte författaren bakom karaktären. Det är definitivt en bok som man skulle kunna sträckläsa på en dag då spänningen verkligen håller ett hårt tag om läsaren.”
http://bookrelated.devote.se/blogs/26881334/recensioner-immortal-rules-den-nya-maenniskan-mm.htm

Lottens Bokblogg – Betyg: 4/5
”Den nya människan är ändå väldigt spännande, och som debut är den klart imponerande. Jag brukar ytterst sällan läsa dystopier, och det här är nog den bästa i den genren jag läst. Det finns dessutom ett tydligt samhällskritiskt ställningstagande kring hur vi behandlar människor som uppfattas lite ”annorlunda”.”
”Omdöme: Spännande svensk dystopi om hotet av det som är annorlunda.”
http://lottensbokblogg.wordpress.com/2013/10/07/den-nya-manniskan-av-boel-bermann/

Boktokig
”Låt mig bara inleda med en applåd till Boel Bermann, världen behöver definitivt fler dystopier och fler svenska författare. Bermann, du slog två flugor i en smäll!
Inte nog med att detta är en dystopi som delvis utspelar sig i Sverige, det är en riktigt bra dystopi dessutom! En dystopi vi inte har läst förut, en dystopi vi inte förutsåg. Bermann har verkligen lyckats vara nyskapande, hon har skapat en värld vi inte kunde skapat själva. Jag älskar det!”
http://www.bok-tokig.com/2013/09/recension-den-nya-manniskan-av-boel.html

MsHisingen
”Det har är en riktigt bra bok. Och ruggig. Tittade mig över axeln ett par gånger när jag läste första halvan och tände lampan i rummet bredvid… Tycker det var intressant att se hur rätten till fri abort tas bort, hur man trots allt man vet om den nya rasen fortsätter att värdesätta produktionskraften högre.”
http://mshisingen.blogspot.se/2013/09/den-nya-manniskan-jag-kunde-ha-avvarjt.html

In another library
”Just skillnaderna mellan den gamla och den nya människan och det komplicerade förhållande de har till varandra är bokens kärna och säger mycket om vår värld. Bermann målar skickligt och detaljrikt upp hur denna version av vår framtid skulle se ut med hjälp av Rakels berättelse och fiktiva tidningsurklipp, intervjuer och forskningsrapporter.”
http://inanotherlibrary.se/den-nya-manniskan/

Doktor Glas
”Det finns mycket som jag gillar med Den nya männskan. Först och främst att saker och ting går åt helvete. Jag antar att det är samma motbjudande fenomen som får folk att stanna upp och titta på en trafikolycka, fast här får (och till och med uppmuntras) man att titta (läsa). Den nya människan är en riktigt bra debutbok, jag sitter med smårysningar en stor del av tiden. Den utspelar sig nu – inte hundra eller tusen år framåt i tiden (och det tycker jag gör en bok ännu läskigare). Berättargreppet påminner om Ajvide Lindqvists rysare.”
http://doktorglas.blogg.se/2013/october/den-nya-manniskan-boel-bermann-2.html

Farbror Atlas
”Historien om huvudpersonen Rakel och hennes, på många sätt, tragiska resa är också välkomponerad och engagerande. Allt är inte svart eller vitt, och det gillar jag verkligen med boken. För fans av dystopier och ödesmättad science fiction är Den nya människan därför given läsning.”
http://farbroratlas.com/2013/08/28/laskiga-barn-i-laskig-framtidsdystopi/

SocialistSimon
”Boel Bermann lyckas fånga en spännande historia, en trovärdig dystopi och riktigt bra skräck i en och samma bok. Det går knappt att berätta mer än så utan att spoila, men jag kan bara uppmana Dig att läsa henne. Detta är skitbra!”
http://socialistsimon.blogg.se/2013/october/den-nya-manniskan-2.html

Den-Nya-Människan-av-Boel-Bermann-2D