Fantastisk Podd – Nordisk mytologispecial med Karl Johnsson & Johan Egerkrans

Gudar, gnagare och glatt vansinne utlovas när Fantastisk Podd gästas av de fantastiska konstnärerna Johan Egerkrans & Karl Johansson och pratar nordisk mytologi och populärkultur.
Johan är känd för sina underbart illustrerade böcker om bland annat Nordiska väsen och Nordiska gudar. Karl å sin sida är tillsammans med Sara Bergmark Elfgren aktuell med det fantastiska seriealbumet Vei.

Så hur bär man sig åt egentligen när man ska porträttera våra fornnordiska gudar på ett relevant sätt idag? Hur kommer det sig att det fornnordiska har blivit så populärt på senare år? Vem är din favoritgud? (Om du inte får välja Loke. 😉 ) Och slutligen, vad ska man göra med dessa uppviglande ekorrar?
Medverkande författare är Oskar Källner, Boel Bermann, Markus Sköld och Anders Björkelid

Klicka här för att lyssna på avsnittet!

Sverige går under i oktober. Livet är hårt.

Apokalypsen är närmare än du tror. I oktober går världen under. Då släpps novellantologin Zonen vi ärvde som utspelar sig i Sverige efter den stora katastrofen. Berättelserna kommer att föra dig genom underjordiska bunkrar och radioaktiva landskap. Här finns de som överlevt, de som muterats och de som skapats av människor.

Du vill inte lämna tryggheten i bunkern för att utforska den okända Zonen, men du har inget val. Du har slut på vatten och mat, det är din enda chans. Men frågan är om du överlever i spillrorna?

I ditt utforskande av Zonen kan du förvänta dig deprimerade robotsälar i Ikea-kassar, ettriga gnagare med talförmåga, bitska gräsklippare och diverse muterade varelser som för det mesta ser dig som krubb. Säkrast att du läser Zonen vi ärvde, så att du är redo för din post-apokalyptiska tillvaro. Sverige har gått under. Livet är hårt.

Zonen vi ärvde släpps officiellt 2 oktober, men kommer att finnas redan på Bokmässan i Göteborg.

Förbeställning pågår redan nu, förhandsboka Zonen vi ärvde här:

För recensionsexemplar, kontakta Fria Ligan.

För intervjuförfrågan, kontakta författarkollektivet Fruktan.

 

OM FÖRFATTARKOLLEKTIVET FRUKTAN

Bakom novellantologin Zonen vi ärvde står författarkollektivet Fruktan som består av elva författare vars ljudnoveller har över hundratusen lyssningar. Tillsammans driver de podcasten Fruktan.se inriktad på skräck, fantasy och science fiction.

Fruktan har tidigare skrivit novellantologin Stockholms undergång där apokalypsen slår till och Sveriges huvudstad demoleras. Inspirerade av prisbelönta postapokalyptiska rollspelet Mutant: År Noll kommer nu Zonen vi ärvde utgivet av Fria Ligan förlag, där Fruktan utforskar ruinerna av den svenska huvudstaden.

Medverkande i samlingen är författarna Boel Bermann, Eira A Ekre, Malin Gunnesson, Martin Gunnesson, Erik Odeldahl, Patrick Ogenstad, Markus Sköld och Fredrik Stennek. Gästskribenter är: Joel Arvidsson, Olle Söderström och Niclas Karlsson.

Om Fria Ligan Förlag

Fria Ligan är ett förlag som ger ut fantastik i olika former. Vi publicerar skönlitteratur, konstböcker och spel som öppnar dörrar till främmande världar och lockar läsaren att utforska dem. Vi är övertygade om att fantastikens speglar – skrattets, fascinationens och skräckens – kan visa oss vår egen världs historia och samtid från nya vinklar, och hjälper oss att få syn på sådant som annars är dolt.
FRIALIGAN.SE

Kontur 2017 – för alla som älskar science fiction, fantasy och skräck

Idag börjar Kontur 2017 och denna fantastiska tillställning pågår i Uppsala den 26-28 maj!

Vad fasiken är det?
Det är årets Swecon dvs science fiction- och fantasykongress.

Vad innebär det?
Den korta beskrivningen är att det är en chans att nörda ner dej rejält i tre dagar i streck, omgiven av trevliga människor som älskar fantastik i alla dess former. Författare och fans minglar runt och myser och deltar i workshops, föreläsningar och paneldebatter som alla handlar om science fiction, fantasy och skräck. Om du älskar att skriva och/eller läsa fantastik är Swecon en helt fantastisk upplevelse som rekommenderas varmt. Det ger en massiv dos inspiration och får hjärnan att brusa av nya tankar. Jag hoppas se din nuna på Kontur 2017 – nedan hittas en massa info för den som är nyfiken!

Jag och andra medlemmar i mitt författarkollektiv Fruktan kommer deltar i följande paneldebatter:
• Monster som metafor
• Fictitious Scumbags
• Läskiga ungar – barn i skräcklitteratur
• Att skriva för datorspel
• Transformativ fankultur: Fanfiction och fandom
• Vad gör vi när världen har gått under?

Länkar:
Om Kontur 2017
Programmet för Kontur 2017

Kontur 2017 har bjudit in tre utländska författare som hedersgäster:
Ann Leckie, Kameron Hurley och Siri Pettersen

Tider:
Fredag 15.00 – 23.00
Lördag 10.00 – 23.00
Söndag 10.00 – 17.00

Plats:
Clarion Hotel Gillet, Dragarbrunnsgatan 23.
Gillet ligger centralt i Uppsala, ca 600 meter från resecentrum.
Kart-länk.

Medlemskap/entré:
Hela helgen 500:-
Fredag 150:-
Lördag 250:-
Söndag 150:-
Länk till information om medlemskap.

 

 

Författarbesök på Svegs bibliotek 15/12: Boel Bermann

Författarbesök på Svegs bibliotek
Boel Bermann berättar hur det är att skriva skräck, science fiction och fantasy, samt ger tips och råd till alla som vill komma igång med att skriva! Välkommen!

När: Tisdagen den 15:e december
Tid: Kl. 18
Fri entré
Länk

författarbesök fruktan boel bermann

 

Ljudnovell: Svarttaxi

”Instängd i en taxi på en helt vanlig affärsresa på väg ut mot gränsregionerna. Kroppen är täckt av svett, intorkat resesvett över kroppen och kallsvettig panna. Läppar, tår och fingrar som domnar av kylan. Hans egen inkompetens, hans slarv och stress, har lett till det här. Han kan se GPS:en lysa vänligt blått i mörkret.”

Lyssna på ljudnovellen ”Svarttaxi” skriven av Boel Bermann här:

svarttaxi_fruktan_boelbermann

Andra vägar : Tio nya utopier – Signering & releasefest!

Novellsamlingen Andra vägar : Tio nya utopier presenterar några av Sveriges mest framåtblickande författare nya världar, visioner och samhällen som utmanar det du alltid tagit för givet. Det är berättelser som spränger gränser och kullkastar din uppfattning om det utopiska samhället.  Andra vägar : Tio nya utopier innehåller också ett manifest skrivet av den brittiske författaren Jeff Noon.

Medverkande författare:
Jeff Noon
Anders Fager
Karin Tidbeck
Jessica Schiefauer
Johan Frick
Boel Bermann
Kristina Hård
Kristoffer Leandoer
Andrea Lundgren
Förord av Maths Claesson (red.)
Efterord av Martin S. Halldin

Signering & releasefest
Kalas, framtidsprat och signering för novellantologin Andra vägar : Tio nya utopier, lördagen den 10:e oktober i Science fiction Bokhandelns Stockholmsbutik.
Kom gärna förbi om du är nyfiken på framtiden!
https://www.facebook.com/events/158672834478896/

 

andra vägar tio nya utopier

Köp Andra vägar : Tio nya utopier här:

etc_varuhuset-logo
http://varuhuset.etc.se/product.html/andra-vagar

72562
https://www.sfbok.se/asp/artikel.asp?VolumeID=149824

Adlibris_Logo_208x81
http://www.adlibris.com/se/bok/andra-vagar-tio-nya-utopier-9789188029157

bokus
http://www.bokus.com/bok/9789188029157/andra-vagar-tio-nya-utopier/

 

Framtidsförfattare gillar gruvmiljön / Intervju i Sala Allehanda

Lasse O’Månsson stipendiat skriver helst dystopier.
För Boel Bermann, skräck- och sci-fi författare från Stockholm, är gruvmiljön inspirerande.Sala. Tvärtom vad man kan tro tycker en av årets Lasse O’ Månsson naturastipendiater att den gamla miljön kring Sala silvergruva är inspirerande för skräck-, sci-fi- och fantasyromaner.

Läs intervjun här:
http://salaallehanda.com/nyheter/nyheter/1.3073063-framtidsforfattare-gillar-gruvmiljon

(Intervju och foto av Iris Tiitto, Sala Allehanda)

boel bermann sala allehanda foto Iris Tiitto

 

Novellutkast: Vi är inte ensamma

lördagssol_novell_boelbermann

Novellutkastet Vi är inte ensamma är skrivet av Boel Bermann.

Resan går förvånansvärt fort. För mig är det overkligt hur snabbt mänskligheten kan röra sig över så stora landmassor och genom den vidsträckta rymden och plötsligt anlända på främmande mark. Ser ut genom fönstret på fordonet. Motorvägen de anlagt här är bred, som en grå tunga som slickar det dammiga landskapet. Jag behöver bara se ut över landskapet för att inse att jag är på en annan plats. Har sett landskapet så många gånger i 3D, filmat och dokumenterat. Jag har stått mitt i den här öknen i en massa simuleringar – men det är en helt annan sak att se det med egna ögon genom ett fönster repat av otaliga sandstormar. Jag är på en annan plats. Hemma har jag aldrig sett så långt. Hus, broar, motorvägslösningar, skog och höjder kommer i vägen för sikten. Men här är landskapet rakt och platt. Blicken kan vandra obehindrat ända bort till horisonten och det ger en svindlande känsla av frihet. Som att se ut i intet. Inga hinder, bara svagt gulaktigt damm som sträcker sig in i oändligheten. Håller handen mot glaset och ser ut över det platta landskapet. Mitt nya hem. Jag är fylld av förväntan.

Jag vet att det ser annorlunda ut i bosättningen. Inte den här öde känslan, snarare motsatsen. Men det här är den okolonialiserade delen av planeten som ännu inte utforskats efter resurser. Jag kommer bo i den upparbetade delen, den reservproducerande. Bosättningen är inte märkvärdig, bara av den mellanstora klassen på runt två miljoner kolonisatörer. Men ändå viktigt eftersom den är en trygg, välorganiserad koloni som lyckats upprätthålla stabilitet och rättvis resursfördelning mellan sina bosättare. Men just här, just nu är det bara trafiken som susar förbi på sidorna av bussen det enda livstecknet som säger att vi inte är ensamma här. Att det inte är en död planet. Det är så fruktansvärt öde. För många upplevs det som att de tvingas komma hit, att de dömts till outtalat straffarbete där de får chansen att bevisa sig för att uppgraderas och komma vidare. Planeten är känd för en stark gemenskap, men också dagar präglade av hårt arbete. Men det är en tryggare tillvaro än många andra kolonier och det drar till sig en viss typ av människor. Det och alla de troende.

Jag har själv valt att komma hit, men ändå olikt många av de andra så har jag medvetet och aktivt kämpat för att få komma. Det är en hög position jag tilldelats, jag har skickat över alla mina avhandlingar och all min forskning, jag har gjort fyra videointervjuer och godkänts på varje steg för att få positionen. Ändå var de mest ifrågasättande om varför en person med min kompetens aktivt ville söka sig hit när det fanns andra kolonier där jag kunde uträtta mer. Tänker på alla samtal jag gått igenom och alla möten med psykiatriker. De var oroliga, naturligtvis var de det. Staten har inget emot ett visst mått troende på kolonin, men de är rädda för att hela planeten ska gå åt extremisthållet. De behöver resurserna och är rädda för karismatiska ledare som kan resa sig, utmåla sig själva som bärare av Guds ord och förmå kolonin till extrema aktioner som att bryta sig loss från imperiet eller begå kollektivt självmord över hela kolonin.

Tänker på ansiktena, vissa glasklara och andra redan suddiga i mitt minne. Några skeptiska, andra uppmuntrande från skärmarna. Hur de kämpat för att bedöma mig. Hur jag kämpat för att vara positiv, energisk, självsäker, vältalig och avslappnad. Hur jag försökt få det att låta som att mitt intresse är först och främst vetenskapligt, att jag är svagt troende men ingen fanatiker. Hur jag kämpat för att dölja min desperation och besatthet över det faktum att jag velat hit till varje pris. Varje enskild person måste godkänna den sökanden för att gå vidare i processen. Jag har tagit mig igenom allt det för att komma hit. För att komma till en plats präglad av övergivenhet. För att komma till ingenting.

Men så börjar kolonin torna upp sig. Och bortom den kan jag skymta det jag väntat på, det jag drömt om sedan jag var barn. Det är först nu jag inser att jag lyckats ta mig hit. Till den enda planet vi funnit som bevisar existensen av liv utöver människan. Ingen får bo här om de inte är anställda av Organisationen. Jag har alltid vetat att jag var beredd att göra vad som än krävdes av mig för att komma hit. Ser hur de mänskliga byggnaderna blandas med de andras verk. Det var inte tänkt så från början. Kolonin byggdes i kärnan inom cirkeln av de andras formationer. Av praktiska skäl, för att det var det enda skydd som gick att finna från de eviga sandstormarna på den platta ytan. De första kolonisatörerna hade inte dagens resurser att bygga skyddsmurar, de använde vad som fanns. Trots de svindlande höjderna i de mänskliga konstruktionerna framstår de som leksakshus intill de andras kreationer. De är magnifika och ofattbart enorma. Valv, pelare, rektanglar i perfekt symmetri som sträcker sig mot himlen. Alla byggda i det oidentifierade matta, kyliga materialet som inte existerar någonstans på planeten. Som tycks oförstörbart.
Om materialet inte fanns på planeten ursprungligen tyder det på att de andra kunde flytta ofantliga mängder material genom rymden. Att de hade tekniker långt bortom våra. Inga av de andra tusentals planeter mänskligheten har utforskat har funnit samma material eller några andra spår.

Formationerna och statyerna är det enda vi har. Vi vet inte vad de säger om de andra. Vi vet inte vilket syfte de hade. Om statyerna faktiskt säger något om hur de andra ser ut. Många tror det, jag själv är övertygad om det. Men det finns inget sätt att veta. Inget har funnits utöver formationerna. Det finns forskare som till och med försökt hävda att det är naturens skapelse och inte medvetet format, men inte många har tagit det till sig. Bara ett desperat försök att förklara varför vi inte funnit något annat. Varför det inte hittats några skelett, kroppar, målningar, bostäder, redskap. Ingenting utom formationerna och statyerna. Inte ens skräp eller rester, inga former av lämningar. Det är som att de andra tog med sig alla spår av sin egen existens och rörde sig bort från planeten. Lämnade pelare och valv, akvedukter och statyer bakom sig. Tempel som bevisar att de har funnits.

Var den här platsen inte deras hemvist utan kanske bara en helig plats de besökte för att visa vördnad? Det skulle förklara frånvaron av spår. Det är mytomspunnet och oförklarligt. Som ett Stonehenge långt bortom jorden vars syfte sedan länge gått förlorat. Jag undrar om deras statyer är ett uttryck för religion, för en gudstro. Om människor hade gjort så, om vi hade utplånat alla bevis på vår existens på jorden. Förstört bostäder och fordon, fotografier och ägodelar och lämnat planeten bakom oss med enbart kristna kyrkor och religiösa statyer bakom oss – hur hade en annan ras tolkat allt det? Den lidande Kristus med händerna genomborrad på korset, madonnan med barnet i sin famn med glorior, korsen som går igen i allt kristendomen skapat. Vad skulle de tro? Hur skulle de tolka allt? Skulle de tro att altaret användes för offer? Skulle de tro att barn dränktes i dopfunten? Om glasfönsterna hade överlevt, skulle de tro att människor hade vingar som änglarna eller att vi gick i en konstant rädsla för flammande svärd och bestraffning, för bevingade demoner och helvetets alla plågor? Kristendomens kyrkor är fyllda av demonstrationer av lidande och hot om smärta. Men vi är så vana att vi inte ens ser det längre. Vi ler och pekar och fotograferar. På medeltiden var folk rädda på riktigt, skrämda av tanken på att brinna i helvetet för sina synder. Ändå bröt de reglerna, men sonade med nattvarden, bikten och avlatsbreven. Eller var de det? Kanske var de inte rädda, kanske tolkar vi in det i efterhand.

Statyerna. De andras. Jag ser på dem genom färjans fönster. Ofattbart stora, precis som formationerna i geometriska former. Grova, svagt transparenta och ändå omsorgsfullt detaljerade. Som att någon lagt oerhört mycket tid och kraft på att få dem oformliga. Det går att skymta konturer av saker inuti dem, varje staty ger en känsla av att något är inneslutet djupt där inne och vilar innan den samlat tillräckligt mycket kraft för att bryta sig ut. Som grumligt, handblåst glas. Så många statyer. Så enorma. Beviset på att de en gång fanns här.

Jag undrar var de är nu. Om de överlevde färden ut i världsrymden. Om de fann ett annat hem. Jag undrar varför de lämnade planeten bakom sig. Och varför de inte tog med formationerna och statyerna om de nu kunde flytta så enorma massor hit. Jag undrar varför de lämnade. Om klimatet förändrades, om deras födokälla försvann, om de drabbades av virus eller dog ut. Kanske har alla deras andra föremål och kroppar förintats av sanden och vinden. Kanske döljer det sig djupt ner i planeters yta. Så mycket är fortfarande outforskat. Utforskandet styrs av resurser och ekonomisk vinning, inte av arkeologiska drömmar.

Staden har växt bortom statyerna och formationerna nu. Omringat dem. Nu står de där som väktare över den mänskliga kolonin. När vi kör in i bostadsområdena och jag följer den första statyn med blicken överväldigas jag av en känsla att gå ut och röra vid statyn. Känna hur liten och betydelselös jag är i universum jämfört med dem. Men jag kommer inte ens i närheten av dem. De är skyddade, vördade och dyrkade nästan som gudar. Beviset på att vi inte är ensamma i universum. Vi kanske är det nu. Men det är inte bara vi som har levat. Men alla spår är uråldriga, från en annan tid, från bortom eoner av tid. Beviset på att vi inte var först. Att vi kanske inte heller kommer att vara sist. Att det finns en möjlighet, hur avlägsen den än verkar, att vi kanske inte är ensamma i universum. En skärva av hopp att de kanske finns kvar därute. Att de vet mer om tillvaron, att de bär visdom som vi kanske kan få dela.

När jag kommer ut ur fordonet går jag inte direkt till min bostad. Istället sätter mig på ett torg intill en av deras kupolformationer och ser på dess matta glänsande och den resliga statyn som reser sig genom kupolen och försänker hela torget i skugga. Statyn är så hög att kupolen byggts runt den, omformat den. Statyerna är kulturlämningar som inte får röras. Speciellt inte efter upplevelserna och vittnesmålen. Beröringen gav budskap, röster, musik. Ingen har samma historia. Inget har kunnat spelas in, dokumenteras eller bevisas av förändrad hjärnaktivitet. Bara de som har rört vid statyerna med sin bara hud har upplevt visionerna. Ingen av de som rört vid dem är intakt. Alla är avlidna nu. Deras vittnesmål har bevarats åt eftervärlden. Alla tillbringade sin tid i förvaring, studerade och testade. Deras förmåga till talat språk eroderades, deras ord blev obegripliga, deras ögon täcktes av en grå hinna och deras kroppar åldrades snabbare än vanliga människor. Alla var de outsägligt lyckliga, närmast deliriska. Ingen vet vad de har upplevt. Många försökte få dem att berätta det, men det gick inte att förstå eller ta in vad de hade sett. Det fanns inga ord för det.

Tio efterföljande år av forskning. Försök med djur som inte gav något. Försök med människor som var döende, obotligt sjuka, förlamade – som inte hade något att förlora. De dog lyckliga. Utan att sprida ljus över situationen. Säkerheten runt statyerna bara stärktes, nu kan ingen komma nära. Myndigheter och forskare började tala om att effekten var ett säkerhetssystem. Ett alarm. En signal genom tid och rymd om att deras planet hade besökare. De var rädda för vad som skulle ske om det var sant. Om den bräckliga kolonin skulle kunna utplånas av en återkomst.

Samtidigt började de troende utkristallisera sig. Kulternas framfart var oerhörd. Människor tillbad statyerna varje vaken timme, började turas om i pass så att det aldrig var tyst runt dem. Ju mer besatta de blev, desto mer ingrep staten och företagen för att hålla dem borta. Utvidga cirkeln, öka avståndet. Hindra folk från att kasta sig mot dem för att uppleva visionerna. Det var då terrorattackerna började. Från båda sidor. De som ville komma nära för att uppleva guds budskap till vilket pris som helst. De som såg statyerna som onda och ville förinta dem. Så mycket lidande, så mycket blodspillan. Statyerna bara står där, oberörda av vanvettet som uppstod runt omkring dem. Oskadda, orörda. Ämnet de består av är näst intill oförstörbart.

En del troende försöker inte komma nära. De tror att det räckte med en enda människas beröring för att sända signalen till de andra. Den typen av människor tror också att det okända släktet är våra skapare och att meddelandet om vår existens nu färdas genom den mörka rymden. Att de andra kommer att komma till oss, lära oss mer, förklara vår existens. De tror att vi ska få möta våra skapare.

Jag vet inte vad jag tror. Jag är inte troende. Ser inte de andra som gudar. Tror inte på liv efter detta eller en mening med existensen. Men jag tror på att vi inte är ensamma. Jag tror att ett släkte som kan skapa det här inte kan ha dött ut. Det har jag alltid trott. Jag vet inte vad som gjort mig så säker på att det finns mer liv än oss därute, att de lever, att de bara lämnat den här planeten bakom sig. Men jag tror inte att de är på väg tillbaka till oss. Jag tror aldrig att de kommer återvända. Om de hade velat göra det så hade de aldrig så metodiskt raderat alla andra spår av sin existens. Om de hade velat bli hittade av en annan livsform hade de lämnat spår på var de har begett sig. Jag tror inte att jag någonsin kommer att få träffa dem. Men jag vill. Men mest av allt vill jag sträcka ut mina oskyddade handflator mot den kalla ytan på statyn och höra vad de vill säga till oss. Jag vill göra det oavsett konsekvenserna, oavsett om jag ens kan förstå det de vill säga mig. Det är näst intill oförklarligt. Jag har ingen gudstro, ingen dödslängtan, ingen tro på att det kommer att säga vad meningen med tillvaron är. Men det är som att statyerna kallar på mig. Jag vet att andra säger samma sak, men jag kan inte vittna om hur de upplever det. Det enda jag med säkerhet vet är att de kallat på mig hela mitt liv ända bort till min hemplanet.

Som barn drömde jag om statyerna innan jag visste att de existerade. Jag ritade teckningar av dem utan att veta vad de föreställde. Sedan blev jag gammal nog och fick veta. Det lade grunden till min livslånga besatthet. Allt jag gjort har jag gjort för att komma hit. Som tonåring täckte jag väggarna i mitt rum med 3D simuleringar av statyerna, de tidiga som skapades innan bebyggelsen omringade dem. När de stod fria från byggnader ensamma i det vindpinade ökenlandskapet. Jag har gått nära dem, rört vid deras yta, känt vinden och ökendammet, kylan och den torra luften. Men inte på riktigt. Jag kan namnge varje staty, kan särskilja dem alla på en bråkdels sekund trots att de är så likartade. Jag skulle kunna forma deras siluetter i sömnen. Har gett dem alla namn. Inte samma namn som forskarna använder om dem. Det är inte deras namn. Jag har döpt dem till vad de kallar sig själva så att jag kan förstå. De är alla döpta efter stjärnbilder. Cassiopeia, Orion, Fenix, Perseus… När jag var barn kunde jag inte förklara varför. Nu vet jag att de försöker säga mig vad statyerna är. En karta lämnad åt mig. Så att jag vet var jag kan hitta dem. Men först måste jag vidröra dem och få deras budskap.

Författarbesök på Sala Stadsbibliotek – 16:e juli

Författarbesök av Boel Bermann, årets Lasse O’Månsson-stipendiat på Sala stadsbibliotek!
Torsdag den 16 juli klockan 11:00. Fri entre !

Hon kommer att la sa ur sin debutroman Den nya människan och berätta om hur hennes skrivarprocess ser ut. Råd och tips utlovas till alla som vill komma igång med att skriva kreativt eller till alla drömmer om att skriva klart sin roman under semestern.

Kan du inte komma förbi, men vill gärna läsa boken?
Låna den på Sala Stadsbibliotek!

 

boel bermann sala stadsbibliotek

 

 

Skrivtips inför semestern! Intervju i P4 Västmanland

Jag intervjuas i P4 Västmanland och ger skrivtips och pepp inför semesterskriverier, lyssna gärna!

den nya människan boel bermann bokboxen