Arkiv för november 2017

Stil & ton

Fantastisk Podd pratar om stil och ton. Vilket är viktigast, stilen eller handlingen? Skulle vi behöva bli lite mer teatrala här uppe i norden? Är fantastiken den nya arbetarlitteraturen? Är det okej att smycka ut språket hur mycket som helst eller ska man gärna hålla det tajt och avskalat? Är en tjock-tv per automatik munter?

Dessa frågor, och många fler, ställs och besvaras (om man har tur) av författarna Oskar Källner, Erik Granström, Boel Bermann och Anders Björkelid som reser sig ur de djupa, oändligt skrämmande avgrunderna.

Lyssna på Fantastisk Podd-avsnittet här:

 

Lyssna på Fantastisk Podd på Spotify:

Det skrivande rummet

I Fantastisk Podd denna gång samtalar Stockholmsgruppen om det rum som vi skriver i. Spelar det någon roll om man har ett arbetsrum eller skriver på tunnelbanan? Skriver rummet in sig i texten eller skriver vi texten på rummet? Måste vissa rum intas för att vissa historier ska kunna skrivas, eller handlar det mer om att se rummets begränsningar? Och varför är det så viktigt att leta reda på närmsta underjordiska krematorium?

Vilt fladdrande i rumtiden angrips dessa frågor av författarna Oskar Källner, Erik Granström, Boel Bermann och Anders Björkelid.

Lyssna på Fantastisk Podd-avsnittet här:

 

Lyssna på Fantastisk Podd på Spotify:

Barnet på torget

I dagens avsnitt samtalar Fantastisk Podd om relationen till sina verk och sina karaktärer. Hur känns det egentligen att släppa ut sin bok i världen för att recenseras och bedömas? Är det som att stå mitt på torget och låta folk kommentera sitt älskade barn? Eller är texten bara en text och inget att hetsa upp sig över. Och hur är det med karaktärerna? Är de bara marionettdockor, eller är de delar av en själv, skärvor av ens personlighet, som manifesterar sig, tar form och börjar leva sina egna liv? Älskar man dem? Vill man bara krama dem? Eller är det bara att dumpa dem så fort texten är klar och gå vidare till nästa? Behövs det någon form av katharsis mellan skrivprojekt? Och vad är egentligen värst, när folk kritiserar din story eller ditt språk. Dessa och många fler frågor attackeras rakt på av författarna Oskar Källner, Erik Granström, Boel Berman och Anders Björkelid.

Lyssna på Fantastisk Podd-avsnittet här:

 

Lyssna på Fantastisk Podd på Spotify:

 

Novell: Stranden

Börjar bli bränd, ser att jag flagar på armen. Solen strålar obönhörligen här. Jag borde skydda mig bättre, tänker att jag ska plocka upp en flaska after sun-lotion på vägen tillbaka till hotellrummet. Tar de första trevande stegen ut på stranden, känner hur stegen blir mjuka och tröga när jag rör mig i sanden längst strandkanten.

Flaggan på badvaktstornet vajar grön i vinden, signalerar att allt är väl och att det inte finns någon fara i sikte. Det är redan eftermiddag, luften känns sval. Jag håller min strandväska i ett bestämt grepp där handdukar, pocketböcker och vattenflaska ligger nerpackade intill cigg och tändare. Rättar till den stora stråhatten och ser mig om efter en solstol nära vattnet. Genom vågornas brus och det svaga svepande ljuset från vinden kan jag höra det svaga skvalandet från musikanläggningar på de närliggande strandbarerna. De fortsätter spela sin monotona medelhavspop på repeat, skivor som går runt, runt tills de tunnslits.

Parasollerna breder ut sig så långt ögat når, klarblåa med vita kanter sida vid sida med luggslitna halmvarianter vars fransar vajar i vinddraget. Rad efter rad av solstolar uppställda i prydliga linjer så långt ögat når, sträcker sig ut i evigheten. De ser ut som de alltid gjort i sina vädertåliga plastnät i knivskarpt orange eller vilsamt mörkblå.

Jag väljer en solstol på måfå, en i yttersta raden, närmast strandkanten. Rättar till parasollet så att mitt ansikte täcks av skugga. Sedan tar jag mig den nya sommarklänningen, viker omsorgsfullt ihop den och lägger ut två handdukar, en på solstolen jag valt och en på den intill. Sedan lägger mig till rätta, med en bok på det lilla plastbordet intill mig och den andra på solstolen. Tar en djup klunk av det kalla vattnet.

Kisar förstrött ut på det klarblåa vattnet som sträcker ut sig framför mig som glittrar i solskenet. Försöker låtsas som att jag inte är ensam, som att jag bara väntar på sällskap. Som att personen jag är på semester med bara gått på toa, kanske badar, har gått för att beställa en drink…

Fokuserar på ljudet av vågorna som slår mot stranden om och om igen. Ett svepande, ett rasslande av vatten mot sand och småsten. Hör avlägsna röster i mitt huvud. En äldre pensionär på norskbruten engelska klaga på sin drink, några barn skrattar av förtjusning när vågorna sveper emot dem, en klingande skål mellan det medelålders australiensiska paret med sina breda leenden och rödbrända ansikten när de slår ihop sina skummande ölglas redan innan lunch.

Slår upp ögonen och ser rakt upp i den klarblåa himlen helt utan moln. Vänder på huvudet och ser in i hans ögon. Skymtar hur han ler mot mig från den andra solstolen. Hans hud är mycket blekare än min, jag blir alltid brunare än honom. Ser in i de där ljusblåa ögonen som skyms av några testar av hans rufsiga bruna hår. Kinderna är rosiga, solkyssta.

”Vill du ha en klunk öl, älskling?” frågar jag förstrött.

Jag tar en djup klunk och ställer den immiga flaskan på det lilla träbordet mellan solstolarna.

Sedan låter jag blicken glida över mina omgivningar. Jag lever drömmen. Befinner mig på den perfekta stranden med slät sand, solsken som omger mig och kristallklart vatten framför mig som nästan vibrerar i en grönblå, skimrande nyans. Tiden förlorar sin mening på platser som det här, dagarna flyter ihop i en lättjefull dvala. Jag kan inte minnas vilken veckodag det är eller hur många dagar jag varit här.

Sanden som breder ut sig i varma, ljusbruna toner är slät och fuktig efter natten. Jag kan se mina egna fotspår tydligt, kan följa hur jag bildade en alldeles egen stig fram till solstolen. En sval vind smeker mig och får hårstråna på mina armar att resa sig samtidigt som solen hettar i huden. Jag tvingar mig själv att inte se åt hans håll.

Tänker att han tar ett fast grepp om den kalla glasflaskan, för den till sin mun och dricker flera klunkar av den bärnstensfärgade vätskan och känner svalkan i strupen. Men på något sätt vet jag att han inte är där. Mitt undermedvetande har genomskådat illusionen. Men jag låtsas inte se att det inte är någon i den andra solstolen. Gör allt jag kan för att hålla kvar vid minnet, tränger undan tanken att det inte är på riktigt. Han är här. Med mig. På stranden. Precis som det var. Precis som det aldrig mer kommer att vara. Han och jag tillsammans. Då skulle allting vara mycket lättare att bära.

Jag blundar. Försöker låtsas att jag inte är ensam. När jag sluter mina ögon kan jag fortfarande blunda för sanningen. Har aldrig trott att jag var den typen av människa som behöver någon annan för att överleva. Tillvaron är så behaglig och enkel här än så länge.

Kan inte samla koncentration nog för att läsa i boken jag har med mig, inte idag. Känner rastlösheten krypa sig på. Jag har alltid något nytt att läsa. Varje hotell har lånehyllor fyllda med böcker, men de är förvånansvärt likartade. Svårt att märka skillnad mellan alla de olika deckarna där allt alltid löser sig i slutet. Men böckerna är i varje fall fyllda med människor som talar med varandra och när jag läser texten är det som att jag hör dem prata, som att de är nära, i rummet med mig. Det tar ändå inte bort ensamheten, det håller den bara tillfälligt på avstånd.

Tillvaron jag har är en dröm, den är overklig. Jag behöver inte vara någonstans, måste inte göra någonting. Jag trodde att jag skulle älska den här typen av överflöd av tid, men det skaver och svider inombords. Insikten att jag inte åstadkommer något. Jag delar upp dygnet så mycket jag kan, skapar rutiner för att få kontroll över mig egen tid. Bara jag.

Alla saker jag gör tar längre tid är de borde. Jag vaknar av mig själv utan att ställa någon väckarklocka. Kör ett pass på hotellgymmet tills svetten rinner och kroppen skriker. Sedan klär jag på mig badkläder och sommarklänning. Äter omsorgsfullt frukost trots att jag innan jag hamnade här mest drack en kaffe och tog en cigg på morgonen. Smörjer in mig omsorgsfullt med solskygg, tar på mig solglasögon och solhatt innan jag långsamt strosar ner till stranden och tar ett dopp för att skölja bort svett och rastlöshet. Byter plats på stranden flera gånger per dag, för att variera mig. Stannar till i nån av butikerna under dagen för att plocka på mig en vattenflaska, något att äta och ett nytt paket cigg. Jag kommer inte att sluta röka under den här semestern. Så ser det ut. Dagarna flyter ihop. Jag minns inte ens hur länge det har varit så här.

Funderar om jag ska byta hotell i natt, bara för att skapa en förändring i mina egna rutiner. Pengarna spelar ingen roll och den här delen av världen har så enormt många hotell att välja på. Vidsträckta hotellobbys med svala stengolv, enorma nystädade hotellsviter med mjuka soffor, bäddade sängar med skinande vita lakan och havsutsikt som man kan förlora sig själv i. Jag har bott på mitt nuvarande hotell i tre nätter nu, kanske dags för ett miljöombyte. Det finns inget som binder mig till platserna, om jag ville skulle jag kunna sova varje natt på en ny plats. Men i grund och botten spelar det ingen större roll.

Dåsar bort en stund i solen, försvinner iväg i sköra drömmar av verklighet. Vaknar förvirrad och varm. Reser mig från solstolen och tar på mig sommarklänningen över bikinin och sätter på mig mina sandaler. Jag bryr mig inte om att ta med något mer. Det är ingen annan här på stranden ändå, ingen kommer att ta mina saker. Har ändå inget av värde med mig i väskan.

Strosar långsamt upp till den närmsta strandbarens veranda. Ser min egen spegelbild i en glasdörr in mot strandrestaurangens kök. Det är något med den som är så oerhört främmande, jag ler och önskar att han kunde se mig nu. Jag som alltid brukade gå klädd i svart. Nu går jag i skrikigt färgglada batikkjolar, skira sommarklänningar i fladdriga material, illrosa och turkosa toppar, stora strandhattar och färgglada sandaler med läderremmar högt upp på benet glittrande och gnistrande strass. Mina ögon gömmer sig ofta bakom solglasögon av alla möjliga modeller. Klädd för den perfekta semestern.

Jag ser inga gäster och det finns ingen personal bakom baren. Jag varvar baren, sträcker mig med van rörelse mot kylskåpet och tar fram en kall ölflaska. Får av kapsylen med ölöppnaren som ligger på baren och tar en djup klunk av den lättdruckna, kalla ölen. Det smakar sommar.  Jag är ofta i den här baren, har frikort på att göra som jag vill här. Solpanelerna täcker taket och håller igång musik och kyl som alltid. Undrar hur lång tid det kommer ta innan det bryter samman.

Varje dag passerar jag butiker med de färgglada, uppblåsbara strandleksakerna utanför. Storögda enhörningar, badringar som ser ut som glaserade munkar och mörkgröna krokodiler. Första veckan stod jag och prövade olika solglasögon framför den lilla spegeln och skrattade åt mig själv, men jag har slutat med det. Fast jag plockar upp nya handdukar varje dag på väg till stranden, tycker om känslan av det mjuka, oanvända tyget trots att de är så fruktansvärt dåliga på att suga upp fukten efter att jag badat. Det är som att de olika motiven med varma, stiliserade solnedgångar gör allt lite lättare att bära. Har aldrig konsumerat så mycket föremål tidigare, jag tröstar mig genom att unna mig dumma, meningslösa saker som jag använder en enda dag och sedan slänger åt sidan. Utbudet är stort, men ändå enormt begränsat. Varje butik har i princip samma som föregående med små skillnader.

De flesta kylvarorna är såklart dåliga redan, trots en hel del soldrivna kylsystem. Men alla supermarkets står öppna och tillgängliga. Det finns inga djur som tränger in och sliter åt sig mat, det finns inget levande längre. Affärer vid varje hörn, alla med välfyllda förråd av torrmat, snacks och annat som inte behöver kyla. Jag kommer aldrig behöva gå hungrig.

Inget ljud av cikador fyller luften, inga ljud från fåglar som kretsar över vattnet. En välsignad stillhet. Min mobil har en soldriven laddare och jag har mängder av nerladdad musik. Stoppar in hörlurarna och lyssnar på de vemodiga, elektroniska tonerna i albumet Extinctions och försöker hindra mig själv från att tänka på att jag är helt ensam. Jag har redan börjat tala med mig själv på kvällarna, skratta åt mina egna skämt där jag sitter på hotellbalkongen och dricker alkohol ensam.

Reser mig upp från solstolen och gör mig redo att återvända till hotellet. Känner huden hetta och svida av solbrännan. Trots solskenet som bäddar in allt i en ljus yra ligger stranden helt öde. Som alltid.

Det fanns aldrig några kroppar. Bara damm och klädhögar. Inget att vara rädd för. Klädhögar som jag hela tiden försöker att inte titta på. Trots att de är överallt, i sviterna och hotellobbys, i affärerna, restaurangerna och barerna. För det mesta syns inget över hur fel saker är, förutom att vegetationen tränger sig på och börjar ta över. Jag undviker hotell med pool, de är så tydliga markeringar på att något är fel. Igenvuxna och slamfyllda pölar. Jag söker mig till stranden för att vinden och fukten har tvingar iväg dammet och sliter iväg tygerna och dammet. Där syns det sällan något av det som skett.

Jag vet inte varför jag blev kvar. Om jag faktiskt är kvar eller om det egentligen är jag som är någon annanstans. Det är ett himmelrike, men ett övergivet och förlorat sådant. Mitt eget personliga helvete. Gudarna ska veta att jag förtjänar det. Jag undrar hur lång tid det tar innan jag blir vansinnig i ensamheten. Om jag inte redan är det.

 

Novell: Stranden 
av Boel Bermann

Varför så mörkt?

Varför är det så svårt att skriva berättelser med ett lyckligt slut? Och varför skriver vi svenskar generellt sätt så mörka historier? Vad är det egentligen med det svenska tungsinnet och socialrealismen, och hur relaterar det till fantastiken? Måste verkligen alla berättelser ha en konflikt? Och är det en förpliktelse att ha någon slags hopp i slutet?

Dessa frågor, och många andra, avhandlar Fantastisk Podd.  Författarna Oskar Källner, Erik Granström, Anders Björkelid och Boel Bermann begrundar mörkret i skrivandet.

Lyssna på Fantastisk Podd-avsnittet här:

 

Lyssna på Fantastisk Podd på Spotify:

Karaktärsutveckling

Får man kalla en karaktär för karaktär, eller måste det heta romanfigur? Kan i sådana fall en karaktär ha karaktär? Måste en karaktär utvecklas i en historia? Är det kanske beroende på format? Eller är det orealistiskt med karaktärsutveckling av den enkla orsak att folk inte utvecklas i verkligheten? Dessa och många andra frågor diskuterar vi. Kanske besvaras någon också … om man har tur.

Denna gång samlas Fantastisk Podds författare Oskar Källner, Erik Granström, Anders Björkelid och Boel Bermann tillsammmans med författargästen Karin Tidbeck för att utforska vad som döljer sig under ytan på karaktärerna de skapar.

Lyssna på Fantastisk Podd-avsnittet här:

 

Lyssna på Fantastisk Podd på Spotify:

 

Bland hästar, bikupor & neutronstjärnor

Har litteratur en funktion? Måste den ha en funktion? Mening? Agenda? Låt oss säga att en av litteraturens funktioner är att främmandegöra det vardagliga. Hur ser den ryska landsbygden ut ur en hästs perspektiv? Hur ser en människa ut för en neutronstjärnelivsform? Och vilken sorts berättelse är egentligen intressantast, den som vägrar besvara alla frågor eller den som är mer lik ett par sköna tofflor?

Denna gång pratar Fantastisk Podds författare Oskar Källner, Erik Granström, Anders Björkelid och Boel Bermann tillsammans med gästförfattaren Karin Tidbeck om främmandegörande.

Lyssna på Fantastisk Podd-avsnittet här:

 

Lyssna på Fantastisk Podd på Spotify:

Du kan inte göra en omelett utan att döda lite folk

Fantastisk Podd pratar om våld och ondska. Författarna Peter Bergting, Boel Bermann, Anders Björkelid, Erik Granström och Oskar Källner samlas för att utforska sina mörka sidor.

Lyssna på Fantastisk Podd-avsnittet här:

 

Lyssna på Fantastisk Podd på Spotify:

När zombierna faller från himlen

Vad är egentligen gestaltning för något? Häng med Fantastisk Podds författare Peter Bergting, Boel Bermann, Anders Björkelid, Erik Granström och Oskar Källner då de samlas för att fundera över saker som: När zombierna faller från himlen och kamelerna ska korsa öknen, hur mycket ska man visa och hur mycket ska man berätta? Är det olika regler som gäller för olika åldersgrupper, eller ska man strunta i reglerna? Hur många törnar i dörrposter står vi ut med innan även de blir kliché? Och är sexscener det obekvämaste som finns att skriva?

Lyssna på Fantastisk Podd-avsnittet här:

 

Lyssna på Fantastisk Podd på Spotify:

 

De ska veta hut!

Hur strukturerar man en historia? Planerar man allt i förväg eller är det bara att sätta sig ner och köra? Fantastisk Podd-författarna Peter Bergting, Boel Bermann, Anders Björkelid, Erik Granström och Oskar Källner samlas åter och funderar på saker som: Är ingen process också en process? Kan man likna en berättelse vid ett pärlhalsband? Var får man tag på billiga whiteboards? Kan man koppla en skrivmasking till en iPad? Och vem är det egentligen som styr i slutändan, författaren eller karaktärerna?

Lyssna på avsnittet här:

 

Lyssna på Fantastisk Podd på Spotify: