Novell: Budskapet

Röd, gul, lila, orange, grön.
Prydligt staplade.
Noga genomtänkt.
Men ingen ser mönstret.

De förstår mig inte.
Jag försöker skicka dem ett budskap.
Jag försöker varna dem.
Men min verbala förmåga är reducerad till näst intill obefintlig,
jag kan inte ens bilda sammanhängande ord eller meningar.

De lyfter upp mig, bär runt på mig och talar till mig.
Utan att lyssna.
Jag lägger mig på golvet och skriker ut min frustration.
Mitt ansikte blir rött av ansträngningen.
Hela jag skakar av undantryckt ilska.

Varför ser de inte vad jag försöker meddela dem något?
Varför lyssnar de inte?
Hur kan de inte förstå?
Jag har försökt att skriva ner meddelandet,
men mina händer är för svaga och klumpiga.
Min finmotorik är fullständigt förstörd, hela min kropp och alla mina rörelser känns främmande.
Kroppen lyder mig inte.

Min syn är försämrad,
jag kan bara fokusera på föremål som är mindre än en halvmeter ifrån mig.
När mina vårdare är nära mig stirrar jag ingående på deras ansikten och försöker nå fram till dem.
Jag försöker fokusera, men omgivningen är ett töcken.
Jag kan med nöd och näppe uppfatta konturer, kontrasterande färger och mönster

Mina vårdare bär mig till min bädd,
eftersom jag inte längre kan gå själv.
Mina axlar och höfter har blivit så smala och min buk är utskjutande av det här fysiska tillståndet som hämmar mig.

De pratar lugnt och vänligt med mig,
stoppar om mig och lämnar mig i mörkret.
Jag funderar desperat över andra kommunikationsmetoder innan jag somnar.
Mitt fysiska tillstånd kräver mycket sömn.
Jag använder 60 % av min tid på sömn,
hur mycket jag än försöker hålla mig vaken.

Jag har försökt nå ut ur den här kokongen av förlamning i snart ett halvår.
Men jag börjar få slut på idéer om hur jag ska nå ut med budskapet.
Samtidigt börjar jag glömma all relevant information.
Mitt minne blir allt dunklare.
Jag kan inte hindra mina inprogrammerade instruktioner från att blekna, inte i det här fysiska tillståndet.

Något gick fel,
det var inte så här det var tänkt att vårt projekt skulle utfalla.
All vår noggranna planering och vår desperata räddningsaktion är meningslös.
Hur kunde vi inte förutse risken?
Fanns det något sätt vi hade kunnat kringgå utfallet?
Hade vi kunnat ta med det i beräkningen och använt det till vår fördel?
Jag vet fortfarande inte,
men frågorna håller mig vaken om nätterna.

Jag har försökt allt.
Prövat varje möjlighet.
Alla sätt jag kunnat komma på för att fånga deras uppmärksamhet.
Verbal kommunikation, fysisk kommunikation, blinka, peka, skriva, rita, lera, klossar.
De ler bara.
De förstår inte.

Jag tog mig tillbaka för att förvarna dem om undergången av den mänskliga civilisationen.
Jag hade all information förberedd.
Jag var redo och programmerad med alla vitala uppgifter.
Vilka personer de bör kontakta och hur de bör uttrycka sig för att bli tagna på allvar.
Vilken information som polisen, militären, vården och myndigheterna borde utrustas med.
Hur vaccinet skulle tas fram mot epidemin, vilka resurser som skulle krävas och var smittan först skulle bryta ut.
Vilka smittospridare som var högsta prioritet att isolera.

Jag är trots allt expert på området, jag har forskat i ungergången i femtio års tid.
Som en av de sista överlevande individerna och historieprofessor med inriktning på epidemin har jag följt hela utvecklingen.
Jag är övertygad om att det hela skulle ha gått att förhindra, om bara mänskligheten hade ingripit i rätt stund och med riktade insatser.
Det var därför jag inte tvekade inför den experimentella behandlingen som försatte mig i det här tillståndet.
Jag var inte ens rädd när jag gjorde tidsresan.
Ingen av oss insåg den fysiska risken.

Att jag skulle börja som foster, födas och växa upp igen.
Att budskapet som inpräntats skulle börja raderas i takt med att min kropp utvecklades.
När jag väl är stor nog att berätta för dem kommer jag sannolikt inte längre att minnas informationen.
Hur kunde faktorn ålder påverka mig på det här sättet?
Allt gjordes i onödan.

De förstår inte.
De ser bara mina stora ögon, mina runda och rosiga kinder och mina sprattlande ben.
De skrattar mot mig och jag skrattar tillbaka för att min kropp omedelbart svarar på deras ansiktens muskelrörelser.
De ser inte mina hårt knutna nävar.

IMG_0877

Lyssna på novellen Budskapet här.

Speak Your Mind

*