Arkiv för juni 2015

Så skriver du en novell på 20 minuter/SvD intervju

Hur lång är en novell? Vad ska den handla om? Boel Bermann, författare till romanen “Den nya människan” avslöjar hur du skriver en novell på bara 20 minuter.

Skrivarkollektivet Fruktan ligger bakom novellsamlingen ”Stockholms undergång.” De ses varannan vecka och skriver egna berättelser, diskuterar och hjälper varandra. Ofta använder de sig av olika skrivövningar för att komma igång. En av dem går ut på att sätta ett tema, välja ut ett antal ord som ska finnas med i berättelsen och sedan har de tjugo minuter på sig att skriva. SvD Läs & Skriv ringde upp författaren Boel Bermann som är med i Fruktan för att ställa några frågor…

Läs Svenska Dagbladet intervjun här: 
http://www.svd.se/sa-skriver-du-en-novell-pa-20-minuter

Fruktan_StockholmsUndergång_Gruppbild

Encounters – a new speculative fiction anthology

Ever since Robinson found a stranger’s footprint on his solitary island, literature—and especially Science Fiction and Fantasy literature—has been fascinated by meeting the Other. In Encounters, the speculative fiction anthology by JayHenge Publishing, you can find out what happens when different species, populations, times—or even objects—meet.
I contribute to the collection with the short stories The Bridge and Laundry Room.

Get the collection here:
http://www.amazon.com/dp/1514329077/

encounters short story collection boel bermann

Novell: Introduktion

IMG_1367

Novellen Introduktion är skriven av Boel Bermann

När du tänker tillbaka kan du inte minnas första gången du besökte affären tydligt. Detaljerna undflyr dig. Du har ett vagt minne av att det var en smutsgrå dag i början av hösten. Att regnet forsade ner utanför skyltfönstret och folk trängdes med paraplyer på gågatan utanför butiken. Du tycker dig minnas att du slet upp dörren med för mycket kraft, den smällde i sidan. Sedan tog du steget in.
Du minns inte om det var en slump, om du bara tog din tillflykt till butiken eller om du åkte till Gamla Stan just för att besöka den. Du minns inte om det var en vän som nämnt den och gjort dig nyfiken eller om du bara råkade hitta den. Men du minns känslan när du klev över tröskeln. En känsla av tyngdlöshet. Av frihet. Av att ha hittat hem, ett hem du inte visste att du hade.

Detaljerna av ditt första intryck av lokalen är vaga. Om du långsamt gick igenom butiken, om du letade efter något specifikt eller om du metodiskt utforskade varje gång och studerade varje hylla som om du upptäckte ny värld.
Men undermedvetet förstod du att platsen innehöll så mycket mer än vad som gick att se på ytan. För många av de förbipasserande utanför var det bara en av många affärer. De flesta har aldrig tagit steget in. Har inte höjt blicken, inte noterat butiken. En del har vågat gå in, men de har inte förstått vad som omger dem och flytt ut igen.

Men trots känslan som överväldigade dig vid första besöket trodde du fortfarande att det bara var en butik. Fylld med löften om framtiden, uppfinningar och krafter – men bara fiktion. Det tror du fortfarande. Det är vad jag har planerat att du ska tro. Ända fram till nu.
Men tiden är inne för dig att få veta sanningen. Att det var jag som fick dig att komma hit.
Jag vill att du ska veta att jag inte brukar göra så här. Jag brukar inte lägga mig i händelsernas förlopp. Jag studerar vad som sker, men ingriper inte. Jag återkommer till det.

Gör nu som jag säger. Blunda och föreställ dig att du går in i butiken.
Framför dig har du ett långsmalt rum som har lågt i tak. Längst alla väggar står hyllor fyllda med böcker i alla format och storlekar. Längre fram öppnar salen upp sig, en trappa leder till en upphöjd del där rörliga bilder hittas, ytterligare en trappa upp leder dig till spel i alla dess former.
Tänk dig att du går till den närmsta bokhyllan på nedervåningen och tar ut en bok på måfå. Du känner det välbekanta ruset av möjligheter strömma emot dig. Det är lätt att tro att det är en tillflykt att komma hit. En flykt från verkligheten, eskapism från socialrealism. Det är därför de flesta måste nå insikten på egen hand, för att de inte kan ta in informationen jag nu ska ge dig. Vad som egentligen döljer sig här inne.

Jag måste förklara att mitt grunduppdrag enbart var att observera dig. Det var det enda jag gjorde under en lång tid. Har du kanske känt min närvaro? Hur jag suttit intill dig på kaféet, sett filmer bredvid dig i soffan, sett dig spela spel, sett dig försvinna in i nya världar i böcker, sovit intill dig i sängen? Antagligen inte. Kanske bara en förnimmelse, en svag känsla av att vara iakttagen. Det var meningen att det skulle fortsätta så, du skulle aldrig få veta att jag fanns här.
Men redan tidigt i övervakningen insåg jag att du var speciell. Det var något med dig som skiljde dig från mängden av mina tidigare uppdrag. Det är svårt att sätta ord på vad exakt som gjorde dig utvald. Den där blicken du kan få när du tänker bortom de vanliga tankespåren. Drivet du får när du tänker på att världen går i fel riktning och din önskan att förändra situationen. Övertygelsen om att det finns mer därute än vad du kan se.
Jag säger inte att det bara är du. Det finns fler med samma förmåga, men du är ändå speciell.
De flesta upptäcker sin förmåga av en slump, redan som barn. De slår upp en bok för att läsa och sveps in, trots att de inte ens visste om sin egen längtan att förändra saker. Du var ett sådan barn. Du har haft kraften inom dig sedan du var liten.

Jag vill poängtera att jag inte bröt några regler för din skull. Hur gärna jag än ville påbörja din introduktion omedelbart lyckades jag motstå impulsen att agera omedelbart. Men jag ville verkligen det. Lyckligtvis återvann jag min självbehärskning. Följde protokollet, dokumenterade dina handlingar i detalj och rapporterade till min överordnade. Väntade otåligt på godkännande för att gå vidare i processen.
Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var exalterad när jag insåg att du var annorlunda. Det är få av oss förunnat att vaka över en av de speciella. Vi hoppas alla att den vi övervakar ska visa sig vara betydelsefull för det stora händelseförloppet, eftersom det är den enda gången någon av oss får ingripa. Det bryter monotonin i vårt arbete och visar klart och tydligt att saker och ting kan förändras. Att det inte behöver vara som det är nu.

Efter en olidligt utdragen väntan kom uppdaterade instruktioner från min överordnade. Att jag skulle leda dig till bokhandeln. Mitt uppdrag uppgraderades med delmålen att få dig att börja göra efterforskningar. Jag inprintade en önskan i dig att besöka butiken. Jag trodde att det skulle krävas mer för att få dig att börja utforska, men du förstod snabbare än jag någonsin hade kunnat ana.
Du bortsåg fullständigt från det faktum att lokalen till det yttre ser ut som vilken butik som helst. Det krävde kort tid innan du, undermedvetet, förstod att det gömde sig så många alternativa verkligheter här. En labyrint av dörrar, portaler och resor som leder till något annat. Den samlade kunskapen i butiken kan hantera vilka samhällskris eller katastrof som världen än kan möta. Varje bok kan i ett visst ögonblick bli en öppning till en ny värld, skapa en möjlighet och ta fram verktygen för att förändra världen. När ögonblicket är över, när informationen blir inaktuell eller ersätts av en annan möjlighet stänger sig boken. Världarna aktiveras bara om personen som läser dem verkligen vill förändra världen. Personen måste känna att han eller hon kan påverka. Att personen faktiskt kan göra skillnad och leda in världen i en ny riktning.

Du ser det fortfarande som underhållning. Men jag märker att du börjar förstå att det inte är vaga drömmar – utan mål och konkreta planer. I de här rummen finns alla möjligheterna samlade. Böckerna är förklädda till skönlitteratur, men om du läser mellan raderna är de faktaböcker och instruktionsböcker för hur du och alla andra kan förändra världen.
Du är en av de utvalda som kan ta in vad berättelserna i grund och botten är, en informationssamling som kan göra dig beredd på allt. Om du bara fortsätter läsa, spela och titta kommer det inte finnas ett enda scenario för världens undergång som du inte är redo att hantera. Du behöver aldrig mer vara rädd för framtiden, för den är din att påverka.

Det finns dystopiska tendenser och risker redan idag och du är nu introducerad i vår utpost för framtidens motståndsrörelse. Vi kommer att arbeta tillsammans snart, du och jag. Du från nutiden och jag från framtiden.
Så snart de bedömer dig redo för arbete kommer vi ingå i insatsgrupp 42 med fokus på förhindrandet av manipulering av information, stoppa främlingsfientlighet, motverka totalitära samhällstendenser och hitta en lösning för den växande arbetslösheten med ekonomisk ojämlikhet som följd.
När vi är klara med den delen går vi vidare till insatsgrupp 34 med fokus på miljön där de huvudsakliga målen är att stoppa den globala uppvärmningen och delmålet att få köttindustrin att övergå till labbodlat kött.
Jag förstår att det låter överväldigande. Vi får ta det stegvis, men jag kände att du behövde får en översiktsbild innan vi går vidare. Du behöver inte oroa dig, jag är övertygad om att du kommer att klara det här. Det enda jag vill att du gör nu är att fokusera på science fiction, i synnerhet dystopier, och läs in dig i materialet. Vi behöver en översikt över alla möjliga utvägar för att förhindra den pågående negativa utvecklingen.
Varje bok du läser kommer att skapa en beredskap i ditt bakhuvud. När undergången slår till kommer du inte att stå handlingsförlamad. Då kommer du redan att veta att det alltid finns en lösning. Det finns inget som kan skrämma dig här och nu. Undergången är alltid nära i olika former, men framtiden kan alltid förändras.
Jag återkommer snart med mer information.

Novell: Helhetsbilden

IMG_3609

Mini-novellen Helhetsbilden är skriven av Boel Bermann

Hon ser dem alla på ett helt nytt sätt. Verkligen ser dem. Hon ser bortom vad de är, ser deras sanna väsen. Känner kärlek, outsäglig värme som omfattar dem alla. Ser bortom smutsen i deras kläder, bortom svetten som rinner ner i deras ögon, ser bortom vad de gör emot henne där de står samlade i ring runt hennes kropp. Det är som att beskåda en tavla av människans mörker och ändå se skönheten i avgrunden. Deras gemenskap i deras agerande för att ta över hennes kropp. Att de inte vet bättre, att de inte förstår. Hon älskar att de fortfarande tror att de har makten och kontrollen över situationen. Att de tror att de dominerar henne. Att de är aningslösa om vad som kommer att ske.

De är skadedjur som bara drivs av instinkt utan insikt och tanke. Djur som gått rakt in fällan som hon ordnat för dem. Hennes kropp var betet. Enkelt och trivialt, men fruktansvärt effektivt.
Hon sveper närmare, börjar andas ord och viska hemligheter i deras öron. De förstår inte orden, hör dem inte – ändå tränger de in i deras undermedvetna, gräver sig in i dem. De vet inte att helheten är större än delarna. De vet inte att de inte existerar utanför hennes kontext. Den förste mannen sliter sig ut, som ett vilt djur, från männens gemenskap. Kvidande faller han ner i ett hörn. Det tar inte mer än ett hjärtslag innan han skakar desperat av abstinens. Hon har avlägsnat honom från helheten, klippt av hans band till resten av världen. För första gången är han helt utanför verkligheten och helt utelämnad åt sig själv. Hon undrar hur han uppfattar världen nu. Hon fortsätter till näste man i cirkeln, upprepar sitt mönster. Det är avsevärt mycket mer än en perceptionsstörning hon åsamkar dem. De kommer aldrig mer kunna se på världen som de gjort tidigare, aldrig kunna närma sig en annan människa, alltid känna saknad efter det som de en gång var en del av.

Hon ser det inte som ett straff för vad de gjort mot andra människor. Utan som något oundvikligt. Det är nödvändigt att välja ut vilka som ska ingå i helheten och världsalltet. Vilka som förtjänat att vara en del av mänskligheten. Hon anser inte ens att det är hon som väljer ut vilka som ska bort. De avlägsnar sig själva genom sina handlingar. De hade redan slutat känna medmänsklighet, hur kan de då vara en del av människosläktet? De får uppleva hur det är att vara individer, ensamma med sina egna gärningar. Det är inte hon som dödar dem. Hon gör dem bara ensamma som en konsekvens baserat på deras tidigare handlingar. Men de väljer alltid att avsluta sina liv. För att de inte kan leva med sig själva.

*

Mini-novellen ”Helhetsbilden” skrevs under en skrivövning med skrivarkollektivet Fruktan.
Vill du göra samma övning?
Här är instruktionerna:
Tema: Annorlunda perspektiv
Tid: 20 minuter
Ord: Hörn, ring, skadedjur, viskning, abstinens, perceptionsstörning, smuts, porr, albatross, tavla, svettig, holistisk

Fantastisk Podd: avsnitt 36 – Karaktärsutveckling

Måste en karaktär utvecklas i en historia? Är det kanske beroende på format? Eller är det orealistiskt med karaktärsutveckling av den enkla orsak att folk inte utvecklas i verkligheten? Dessa och många andra frågor diskuterar vi i Fantastisk Podd. Kanske besvaras någon också… om man har tur. Denna gång är det Stockholmsgänget som samlas, bestående av: Oskar Källner, Erik Granström, Anders Björkelid och Boel Bermann. Dessutom har vi den stora äran att få ha en gäst ända från Malmö: Karin Tidbeck.

Lyssna på podcasten här!
Följ oss på facebook här.

katee-sackhoff-BSG-starbuck-500

The Lilac Swords – fantasypop åt folket

Just nu lyssnar jag på The Lilac Swords, bombastisk fantasypop från Sverige.

Så här beskriver dem sig själva:
”We are The Lilac Swords, an electro-acoustic shimmering fantasy pop band. Come with us on a romantic and wonderous journey beyond every known border, from the Southern wastes of the Realm storm, through the dangerous city cauldron of the Undertow and to the Grey lands in the North. We will walk this land until our feet turn into leather soles and our eyes change their hue.”

11125412_489337574556179_2685558209520405405_o

 

 

 

Novell: Övervakad

IMG_3704

Novellen Övervakad är skriven av Boel Bermann.

– Sch, de hör allt.
Hon står intill sängen med ryggen till fönstret. Hennes blick är stirrig, flackar över väggarna i rummet som om de följer en vilsen flugas vilda flykt genom det okända. Det skär i hjärtat av att träffa henne. Hennes hår är otvättat och matt, hänger i tjocka stripor runt hennes ögon. Det är matfläckar på de ljusa bomullskläderna och hennes fingrar rör sig konstant framför hennes ansikte som om de tecknar hemliga signaler utan mottagare. Jag säger inget, sätter mig bara på sängen och försöker ta in hur mycket hon har förvärrats.
Hon kommer närmare, sätter sig på huk framför sängen och lutar sig mot mig. Jag böjer mig ner, våra ansikten nästan snuddar vid varandras. Känner lukten av gammalt intorkat svett från hennes kropp. Personalen har haft svårt att kunna hjälpa henne med den personliga hygienen de senaste dagarna på grund av hennes ökade aggressivitet. Det är därför de ska öka dosen av medicineringen snart. Det är därför de kontaktade mig för en chans att träffa henne innan hon får svårt att känna igen mig. Hon har aldrig varit aggressiv mot mig, inte ens i hennes värsta faser.
– Vilka lyssnar, kanske du undrar?
Jag nickar och försöker se ut som om jag vill veta svaret. Hon lyfter ett skakande finger till sina läppar. Jag suckar djupt. Borde vetat bättre än att ha kommit hit. Men på något sätt hoppades jag ändå fortfarande. Att jag skulle kunna bryta igenom, att hon skulle reagera på min närvaro. Att jag skulle kunna urskilja någon form av möjlighet till tillfrisknande.
– Hör du?
Jag sitter stilla och lyssnar. Då hör jag plötsligt något, ett svagt surrande.
– Bara luftkonditioneringen.
– Nej. Det är ljudet av att de lyssnar.
Jag ser en fluga slå sig ner tillrätta på väggen. Pekar på den.
– Bara den som lyssnar.
När hon ser flugan ruggar hon tillbaka. Börjar skrika.
– Döda den. Snälla, för min skull. Döda den nu.
Jag reser mig och går så försiktigt jag kan fram till väggen. Lirkar fram mitt anteckningsblock ur fickan och smäller till utan förvarning. Snabbt och hårt. Ser hur flugan lämnar en grå fläck på väggen. Hon lugnar ner sig.
– Tack. Jag avskyr att de kan ta sig in överallt.
– Ingen fara.
En kort stund ser hon mig rakt in i ögonen. Jag ser in i de där vackra ögonen och ser en glimt av den personen jag kände. Men ögonblicket försvinner, bleknar bort. Ögonen rycker iväg på sin flackande färd över rummet. Vandrar vidare för att följa saker jag inte kan se. Hon reser sig, börjar frenetiskt rota igenom min väska. Jag har nästan inget i den, inget hon kan använda för att skada sig. Jag låter henne hållas. Hon hittar en penna och rycker ut en sida ur en bok jag hade med mig. Börjar frenetiskt anteckna saker rakt över den tryckta texten. Jag borde inte låta mig provoceras, men säger orden ändå.
– Är du säker på att ”de” inte filmar?
– Filmar vad? Säger hon utan att se upp där hon sitter på huk. Jag lutar mig framåt och ser att hon håller för texten med ena handen medan hon skriver med pappret mot benet. Om ”de” filmar får de uppenbarligen inget. Skriver länge. Till slut ger hon mig lappen hopvikt. Samma rörelse igen, fingret mot läpparna. Jag nickar, viker upp pappret och håller det nära som om jag dolde en pokerhand. Orden betyder ingenting.
– Inget kan förändras. Inget är som det ser ut. Jag vet det nu. Gör vad du vill.
Jag ser på henne och känner att jag är på väg att börja gråta. Går fram till henne och håller om henne hårt. Hon är helt stilla i mina armar.
– Ta hand om dig. Jag kommer tillbaka så snart jag kan, jag lovar. Glöm aldrig att jag finns här för dig, kommer alltid vänta på dig.
Hon lutar sig närmare mig och säger tyst i en enda varm utandning, knappt hörbart.
– Titta på blocket. Men gör det inte förrän du är långt härifrån.
Sen rycker hon sig loss och ställer sig vid fönstret och ser ut på gården. Hennes kropp vaggar försiktigt och fingrarna rycker och darrar. Som om hon redan glömt att jag är här.
Jag trycker på knappen för att signalera till skötaren utanför dörren att jag är redo att gå. Han låser upp dörren, vi stiger ut i korridoren. Hör hur säkerhetslåset aktiveras bakom mig. Det står vakter och skötare utspridda i hela korridoren.
– Mår du bra? Stackaren, jag önskar att vi kunde göra mer. Ska jag ta pappret eller vill du behålla det? Jag kan ge det till hennes psykolog annars, så kan de prata om det.
Sjukskötaren ser på mig med omtanke och vemod i blicken. Jag suckar.
– Ni gör så mycket ni kan, det finns inget mer någon av oss kan göra. Men jag behåller det gärna, som påminnelse om hennes tillstånd.
Sorgen och utmattningen hörs i min röst. Önskar att jag kunde förstå vad som hade hänt henne, vad som utlöste hennes paranoia. Precis innan vi nått slutet av korridoren minns jag vad hon sa om blocket. Jag tar fram det för att borsta bort resterna av den döda flugan. Då ser jag att det glänser av något metalliskt i kroppen. Innan min hjärna kopplat vad jag ser känner jag en kort smärta i nacken. Världen börjar bölja. Hör skötaren ropa.
– Förbered cell 14A och ta pappret. Han tog buggen, det var bara en tidsfråga. Vi måste få igenom besöksförbudet för henne snart…

The meaning of life

I look up från my eReader. She has an expression on her face that I can’t interpret. I shut down my device and the earphones.
– Did you hear a single word I said?
She looks at me and sighs.
– Of course you didn’t. I could tell you the meaning of life and you would miss it. I might acctually have done just that. In fact, I did. The words can never be repeated to the same person. Now you’ll never know. That’s what you get for not paying attention. Just push the alarm button now please, the time is right.

IMG_3492

Novell: Sländorna

IMG_3660

Mini-novellen Sländorna är skriven av Boel Bermann

Poolen var en rak, enkel och väl tilltagen fyrkant. Varje centimeter är täckt av skimrande mosaikplattor. En lila melerad ton som fick poolens vatten att se klarare ut och som gav hela poolområdet en känsla av dekadens. Solstolarna stod i prydliga rader och var vita, välputsade och i trä. Jag tog inte in det jag såg. Nästan inget av det.

Jag stapplade ut från hotellrummet vid elva tiden, nickade förstrött åt de pliktskyldigt leende i personalen och släpade min bakfulla kropp ut till poolområdet. Hotellet var öde, jag var den enda gästen såvitt jag visste. Turistsäsongen var över när jag checkade in. Jag kunde göra vad jag ville inom rimliga ramar. Att jag ville bada i den iskalla poolen fick personalen att skaka på huvudet. En jag brydde mig inte. I det skick jag befann mig i hade jag gladeligen stoppat huvudet i minibaren. Det enda som hördes vid poolen var det försiktiga porlandet av vattnet som rann över kanten. Till och med det ljudet kändes påträngande och högljutt.

Förbannade mig själv inombords, hur kunde jag ha glömt solglasögonen. Men hade ingen kraft för att vända tillbaka till hotellrummet. Min blick var en liten springa som försökte skydda sig från allt det ljusa. När vattnet omslöt mig skälvde jag till. Som flytande is. Först när jag lyfte blicken för att börja simma såg jag att hela vattenytan var täckt av stora, röda sländor. Jag hade aldrig sett något liknande. Rubinröda, stora, glänsande. De var överallt omkring mig, svepte förbi i koreograferade och stötvisa rörelser. De verkade alla vara i par, en tätt klamrad vid en annan. Så nära varandra att de såg ut som en enda varelse. De stannade om och om igen vid vattenytan och doppade yttersta stjärten i vattnet. Det bildades små ringar på vattenytan vid den flyktiga beröringen. Jag anpassade min simning efter varelserna, simmade långsamt i stora breda rörelser. Tittade smått förundrat på de intensivt röda varelserna. Det var som att jag gjorde intrång när jag rörde mig mellan deras erotiska luftakrobatik. Men jag kunde inte slita blicken från dem, det var hypnotiserande.

Sedan såg jag det. Något avsöndrades i vattnet varje gång de vidrörde ytan. Jag trodde att jag inbillade mig. Sträckte ut ena handen så att den låg precis under vattenytan där den senaste sländan snuddat. Först fann handen bara vatten, men när jag lyfte upp handen kunde jag se svagt röda transparanta korn. Som mikroskopiska juveler. Som ägg. Plötsligt är de överallt. Omger mig som ett rött moln. Jag försöker vifta undan dem, men samtidigt vill jag inte skada dem. De är perfekta, sköra och de fyller luften. Jag tar ett djupt andetag och dyker under ytan, simmar bort till trappan. Men när jag lyfter upp huvudet är de där. Som om de väntade på mig. Överallt. Tunna vingar som slår fortare än ögat kan uppfatta. Väntar på mig.

Lägger ägg i mitt hår, min mun, i mina öron.
När jag vaknar känner jag mig annorlunda.
När jag åker hem finns de inuti mig.
Jag gör vad de vill att jag ska göra.
Sprida dem vidare.