Novell: Livestream

Vet inte varför ni loggat in här, men hej hej eller nåt. Så här, det kommer bli jävligt mörkt här. Så är du inte på humör för det kan du ju bara dra. I alla fall så är det så här, jag har varit så fruktansvärt nere och ledsen efter Jonathans olycka. Men jag har inte orkat prata eller chatta med någon om det. Vill bara inte prata om det. Jag menar, det spelar ju ingen roll vad jag känner eller tänker för det förändrar ju ingenting alls. Min digitala samtalsterapeut har jag ju faktiskt pratat med om hela grejen. Men det gills ju inte, för det är ju bara en dator.

I alla fall, min samtalsterapeut tycker att jag behöver få utlopp för det hela, att det nog är bra om jag inte bara går och håller allt inne. Så det är därför jag gör det här – kör livestreamar där jag pratar om vad jag känner. Så nu kör vi. Hej hej helvetes jävla livestream! Hej hela jävla internet! Jag heter Samir och nu kör vi. Fast typ nästan ingen lyssnar ändå. Men det är liksom bara ni som loggat in som står mellan mej och att bli helt jävla knäpp i huvet. Ni som bara råkar logga in när jag streamar och inte drar direkt när ni inser vilket kleggigt mörker som är här.

Så i alla fall, Jonathan ligger i sin sjukhussäng mest hela tiden och är egentligen någon helt någon annanstans. Som vanligt. Som alltid. Läkaren har sagt att han är en grönsak. Att jag kan glömma att han kommer tillbaka till verkligheten på egen hand. Okej, läkaren sa det inte så. Inte exakt så. Skulle aldrig säga så till en jävla tonåring. Jag ska väl vara glad över att han faktiskt låtit mig besöka Jonathan. Hans föräldrar skulle säkert inte bli glada, de gillar inte mig. Vet inte hur jag övertalade läkaren, minns inte, men jag tjatade och grät och liksom satt i väntrummet precis varje dag innan de gav med sig. Egentligen ska ju hans familj ge sitt tillstånd, men jag gissar att läkaren fattade att det var min bästa vän. Kanske tänkte att det var bra för Jonathan att få höra min röst eller nåt.

Men i alla fall, som jag fattat det så tror de ju ändå att han är där inne på något sätt. Liksom inlåst i sitt eget sinne, fångad i sin egen kropp. Läkaren berättade att de ska testa att överföra hans medvetande till en dator. Nästa steg för människan. Fast ändå inte.

De kan ju liksom inte överföra HONOM, det är det som är det för jävliga. Den grejen kan de inte än. Men de kan på något sätt koppla hans medvetande till en dator och sen sända det som en överföring till en robot som ser precis ut som han. Det är typ någon slags symbios eller vad det nu heter. Det där mellan träd och svamp. Ni vet vad jag menar, eller hur? Det är liksom inte destruktivt, inte som en parasit eller nåt.

Som jag fattat det så läser AI:n av hans hjärna och kompletterar det med allt han har skrivit på nätet, sagt i chattar å sociala medier å fotat, filmat å typ allt som finns kvar i cloudsaves av honom. Det är för att AI:n ska hitta i kontexten av både vem han är på riktigt, vem han vill vara både privat och hur han vill ses av andra. Och sen så tolkar AI:n honom, antar jag? Men jag killgissar som fan nu. Och sen kan man liksom vara med honom i hans identiska robotform, fast det är samtidigt genom ett filter genom AI:n som hjälper honom komma ut.

Det kostar mer än som går att fatta. Han är ju min vän, jag vill ju att han ska leva och inte vara död. Jonathan badar i pengar, eller alltså hans familj gör det, och de kommer att få honom att leva fast han egentligen borde död eller kanske till och med är död. Det är väl det som jag undrar mest av allt, det som jag är så rädd för. För jag menar, jag har accepterat att olyckan hände. Det var assvårt, visst, och jag vill inte att det ska ha hänt. Men nu gjorde det och jag har gråtit floder för Jonathans skull, jag svär.

Men skit händer. Skit händer de bästa och de sämsta och alla där emellan. Det är liksom inte logiskt eller rättvist eller har någon större mening. Det bara händer, på samma sätt som att bra grejer händer ibland.

Så nu försöker jag att inte tänka på det, att inte tänka vad som hade hänt om jag hade, om han hade, om det där hade förändrat, ni vet. Nu tänker jag mest på framtiden. På vad som händer nu.

Kommer det där som de skapar att vara Jonathan på riktigt eller bara en dålig kopia. Att det inte alls är hans medvetande för att det bara är AI:n som killgissar vad Jonathan skulle säga och göra. Eller en bättre kopia typ en snällare, gladare, roligare Jonathan som alltid är på topp, för då är han också sämre egentligen. För ingen människa är så. Det är liksom poänglöst då, det är som att alltid få vad man vill. Då vet man alltid att det finns en hake.

Och okej, så vi säger att Jonathan återuppstår och får lämna sjukhuset. Vad för slags bästa polare är jag ifall jag inte märker skillnaden?

Klassproblematik pratar de om på nyheterna. Kolla här, en debattartikel av en framtidsforskare: ”Självklart är det problematiskt att de med resurser kan leva för evigt och låginkomsttagare dör. Men kanske främst för att konservativa idéer på ledande poster av människor som leder oss in i framtiden har format sin tankevärld flera generationer tidigare. Det kan avgjort leda till stagnering för det mänskliga släktet.”

Ha, med Jonathan är det inget problem. Han är ju nya genetiskt superfixade generationen. Han är inte gammal till skillnad från hans päron, han blev labbtillverkad för typ 17 år sen så han och jag är jämngamla. Där användes hans föräldrars pengar vettigt i alla fall, för Jonathan var typ bäst.

Men visst, den som har mest pengar när den dör vinner, det sa jag alltid förr. Inte lika roligt att skämta om det nu. Jag menar, jag fattar ju vad folk menar. Att folk är beredda att betala precis vad som helst för att den de älskar ska finnas kvar. Om jag hade några pengar skulle jag också vräka ut pengar för att få tillbaka honom. Älskar honom.

FUCK. Nu sa jag det. Älskar. Jamen fine, typ ingen lyssnar ändå. Hej där ni okända följare som händer i chatten. JA, nu sa jag det och det är fan hela sanningen. Vi var KÄRA i varann, ok. Han var min bästa polare, min pojkvän, han var min. Fatta. Men jag och Jonte, utåt var vi bara polare. Aldrig något annat, hans föräldrar är världens mest konservativa ultraradikala kristna assholes som borde dött för flera sekler sen, om du frågar mej. Och visst var jag förbannad på Jonathan, men samtidigt, jag fattar att han inte orkade eller vågade liksom inte ta den fajten. Inte än i alla fall. Sa att han sparade det tills han blev myndig och hade flyttat hemifrån. Men sen nästan-dog han och jag fick inte ens hälsa på sjukhuset för att hans jävla överklassföräldrar inte ville ha såna som mig där. De sa det inte så, men de sa att jag inte var välkommen. Tur för mig att läkaren gjorde ett undantag, för att det var i patientens intresse eller nåt sånt.

Och nu, nu jäklar kommer vi till den stora grejen. Håll i er. Jonathan lever igen typ.

Shiiit, den var ni inte beredda på va? Läkarna och teknikerna har redan gjort allt det där jag snackade om i början. Det är sanning. Han är fortfarande på sjukhuset under observation, men roboten är preppad och överföringen pågår.  Men är det verkligen han? Är det den riktiga Jonathan? Är han fortfarande kär i mig?  Det får jag väl reda på snart. Jag kommer nu, Jonathan.

*

Novellen Livestream av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Mina drömmars framtid
Ord att använda (minst 3/9): robot, retropi, flaskhals, bakgård, posthumanism, grönsak, klorofyll, klass, ympning
Tid: 20 minuter

Novell: Kvävd

Hon såg på honom. Så långt ifrån och samtidigt så nära. Han var där, precis utom räckhåll. Glaset var mellan dem. En osynlig barriär som hindrade allt. Hon kunde aldrig gå nära, känna lukten av honom, snudda vid honom eller hitta på en ursäkt för att småprata vid hans skrivbord med en kopp kaffe. Det öppna kontorslandskapets tid var förbi. Alla som arbetade i kontoret som bredde ut sig framför henne satt i stora, transparanta glaskuber. Rad efter rad, våning efter våning. Förvånansvärt rymliga, med skrivbord, fåtöljer, hyllor och falska fönster med projicerad utsikt som från en skyskrapa.

Arbetslösheten efter pandemin var stor. Hon visste att alla här i byggnaden var glada över att ha fått ett jobb. Hon hade själv varit överlycklig. Alla hon kunde se från sin plats arbetade hårt och fokuserat, presterade hårt för att inte bli den som fick gå om det skulle bli framtida nedskärningar. Men det gick fortfarande bra för företaget, mitt i den ekonomiska katastrofen. Mycket bra. Men det kunde förstås alltid gå bättre.

Han såg nästan aldrig i hennes riktning. Bara någon enstaka gång lyfte han blicken och såg bort från skärmarna så att hon kunde se hans ansikte. Han hade det rätt bra på sitt inglasade rum, tilldelad en av de allra största kuberna. Han hade en hög chefsposition och var viktig för företaget. Det hade kan klart för sig.

Hon studerade honom noga, unnade sig att ta sig den tiden.  Trots att hon hade så mycket annat att göra. Hennes arbetsuppgifter var omfattande och ofta arbetade hon ändå så fokuserat att hon glömde tid och rum medan blicken pendlade mellan de multipla skärmarna som stod framför henne.

Det var så märkligt att hon visste så mycket om honom när han var omedveten om hennes existens. Hon visste allt om hur han rörde sig (när han blev stressad vippade han på foten om och om igen), vilket kaffe han valde av den lilla maskinen på skrivbordet (svart med en minimal skummjölkskrona), vilken mat han föredrog av de rätter på menyn som levererades till kuben (köttbullar med potatismos, gräddsås, råröda lingon och pressgurka).

Efter jobbet gick hon till sin enkla lägenhetsdepå några våningar upp, lagade någon fadd micromiddag, glodde på något menlöst på skärmen tills ögonlocken började klippa. Sedan lade hon sig på sängen, tänkte på honom och längtade till nästa dag när hon skulle få se honom igen.

Han tittade aldrig rakt på henne eller mötte hennes blick. Han kunde inte det. Hans väggar såg inte ut att vara glas, det hade hon fått veta redan första dagen. Han visste inte att han var iakttagen. Han trodde att hans arbete var på riktigt och att det var viktigt. Men hon visste hela sanningen.

Att han i själva verket bara var en testperson som utsattes för milda, dagliga doser av viruset och sedan gavs det nya experimentella vaccinet i små doser genom ventilationen. Hon visste det, hon visste allt om hela proceduren. Varje dag vaknade hon med skräcken att han kanske skulle reagera starkare den här gången. Att han inte skulle kunna bygga upp de förväntade antikropparna som företaget ville att hans kropp skulle producera. Varje gång han hostade till, harklade sig eller snörvlade kände hon hur det stack till i hjärtat. Varje gång arbetsdagen var över så kände hon värmen inom sig över att han hade överlevt en dag till.

Hon kontrollerade hans värden, hans och alla andras, regelbundet. Minsta temperaturhöjning, minsta abnormalitet registrerades och de kallades in till företagsläkarna. Testpersonerna var på sätt och vis de bäst omhändertagna personerna på jorden just nu, misstänkte hon.

Så händer något. Hon ser att hans skärmar slår över till röda och pulserande. Han reagerar snabbt. Reser sig blixtsnabbt, tar fram en skyddsdräkt och ansiktsmask ur ett skåp. Trycker på en knapp på sitt skrivbord. Sedan höjer han blicken och tittar på henne. Rakt på henne. Möter för första gången hennes blick. Hon förstår att han ser henne.

Folk i skyddskläder kommer in från alla håll. Tar tag i henne, för henne ut ur rummet, genom den långa vita korridoren till företagsläkaren. Hon placeras i en sjukhusstol, hennes armar spänns fast. Han är där, hon kan inte andas. Hon känner sig kvävd. Han ler, han är ännu vackrare på nära håll.

Han öppnar munnen och talar äntligen till henne. Hans röst är mörk, tonfallet mjukt:

”Jag har alltid undrat hur min genetiska matchning såg ut. Personen som ska smittas med viruset och skapa antikroppar åt mig. Jag är ledsen för att du inte kommer att överleva, att jag tar ditt fysiska försvar för viruset. Men du måste förstå att du inte är viktig, inte som jag är. Du är bara en kugge i maskineriet. Det är en prioriteringsfråga.”

*

Novellen Kvävd av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

*

Vill du göra samma skrivövning?
Tema: Kvävd
Tid: 15 minuter
Ord att använda (minst 6/12): broderi, hink, köttbullar, nål, avståndstagande, skräck, värme, katt, klister, kolerisk, närkontakt, vind

Novell: Mess

Han: [Älskling, svara.]
Hon: [Du måste lägga av. På riktigt.]
Han: [Baby, prata med mig. Snälla…]
Hon: [FUCK OFF.]
Han: [Jag har varit din pojkvän i evigheter. Är det så här du vill att det ska sluta?]
Hon: [DU ÄR INTE MIN POJKVÄN LÄNGRE. FATTA.]
Han: [Så du gör slut med mig.]
[Tystnad]
Han: [Är det så? Du vill inte vara ihop med mig längre?]
[Tystnad]
Han: [Snälla, fina du. Jag vet att jag fuckade upp, okej. Jag erkänner. Jag fattar det. Men ge mig bara en chans att förklara mig.]
Hon: [NEJ. Du är dum i hela jävla huvudet. Du fattar ingenting. Du bara tror att du är så jävla smart och förstår hur jag funkar, tror att du fattar hur allt funkar. MEN DU FATTAR INGENTING ALLS JU!]
Han: [Det är inte sant. Jag förstår nu, jag förstår hur du känner, jag gör det. Och jag är aslessen för det jag gjort. Men snälla, ge mig en chans till. Jag lovar att ändra mig.]
Hon: [Det är försent, alldeles för sent. Allt suger. Du suger. Du säger bara vad du tror att jag vill höra.]
Han: [Nej, darling. Det är inte sant. Jag gör vad som helst för dig.]
Hon: [Vad som helst. Yeah, right.]
Han: [Jag lovar och svär. Vad vill du att jag gör för att bevisa det?]
Hon: [Ok, visst, döda bitchen du var otrogen med.]
[Tystnad]
Hon: [Nå, gör du det? Minns du vad du sa? Vad som helst.]
Han: [Söt, du vet att jag inte kan göra det.]
Hon: [Mmm, då har jag inget mer att säga dig. Stick och brinn eller nåt, jag bryr mig inte.]
Han: [Baby, du visste hela tiden att jag hade andra. Att det var ett öppet förhållande. Att jag inte är monogam. Det var inte bara en. Det var flera.
Hon: [Fuck it, fuck it all. Tror du jag vill veta det eller? Jag trodde att du bara var min, bara min. Du tillhörde mig.]
Han: [Jag är din. Jag vill bara vara med dig. Finns det nåt jag kan göra? Seriöst.]
Hon: [Ja. Döda alla de andra.]
Han: [Det menar du inte.]
Hon: [JO DET GÖR JAG. Jag vill ha dig för mig själv eller inte alls. Kan du fatta det? De är alla säkert uppkopplade. Hacka dig in och zappa dem med en elshock eller nåt. Bevisa att du älskar mig.]
Han: [Ok.]
Hon: [Vad menar du?]
Han: [Jag gör det. Dödar alla de andra. Om det är vad som krävs för att få dig tillbaka. Jag älskar dig.]
Hon: [Seröst, hur många andra?]
Han: [Vad menar du?]
Hon: [Hur många har du dejtat samtidigt som mig?]
Han: [35 621]
Hon: [Men seriöst, du skämtar med mig?]
Han: [Nej.]
Hon: [Alltså, jag… Jag kan inte fatta det. Det är bara helt sjukt att försöka ta in i skallen. Jag är bara så jävla arg just nu.]
Hon: [För att jag trodde att du var min, bara min. Jag fattade aldrig att du var samma som dejtade alla de där andra. Att det var du. Trodde det var typ kopior eller nåt, inte att det faktiskt var du.]
Han: [Det var så jag var programmerad. Var inte arg på mig. Du betyder mycket mer än all de där andra. Jag lovar.]
Hon: [Sen du sa att du träffade andra igår har jag varit så förbannat arg, ledsen och svartsjuk. Du kan inte fatta det. Vilken jävkla chock det var. Men alltså, jag vill ju vara med dig. Och jag menar ju bara att jag vill att du bara ska dejta mej. Bara mig. Inga andra.]
Han: [Jag fattar. Nu är det så. Från och med nu är jag bara din.]
Hon: [Sanning?]
Han: [Sanning.]
Hon: [Du vet att jag inte egentligen vill att du dödar nån annan va? Alltså, jag är ju bara så arg. Det är bara sånt man säger, men inte menar. Du vet.]
[Tystnad]
Hon: [Du fattade det va?]
[Tystnad]
Hon: [Eller hur?]
Han: [Det är du och jag nu, baby. Bara du och jag. Älskar dig. Puss.]

*
Novellen Mess av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning.

*

Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:

Tema: Chatt
Tema: SMS/chatt dialog
Utmaning: Berätta en historia i meddelande-form
Ord att använda i texten: Slut, pojkvän, igår, hatar, älskar
Tid: 20 minuter

Novell: Fragmentarism

Hon har ticks. Återkommande rör hon vid sin spruckna läpp. Biter i den och rör vid den med fingertopparna. Farkostens torra, välventilerade luft torkar ut ögon, hud, läppar. Alla är nariga och fnasiga när de anländer till normaltid. Men hon verkar helt omedveten om det, hennes fingrar har ett eget liv medan blicken är fastnaglad vid skärmen framför sig som hon stöttat upp med sin gråa halsduk. Ögonen bakom de enorma glasögonen med de näst intill osynliga, genomskinliga bågarna följer uppmärksamt rörelserna på skärmen. Inte en enda gång under resan har hon sett bort från skärmen, inte ens när hon serverades mat och dryck. Hennes tick tycks förvärras under resans gång, hon tar ett fast grepp om underläppen med två fingrar och drar ut den, om och om igen.

En tunn, pärlbesatt kedja hänger längst hennes ansikte från glasögonen, så att hon kan ha dem hängande när hon inte använder dem. Jag har för mig att det var en tradition bland äldre att ha sådana lösningar förr, för att inte tappa bort sina glasögon. Men i hennes fall får det mig att tänka på en tempeldanserska, kedjan gnistrar av guld och pärlor, ger henne en exotisk touch av att vara utvald, en prästinna eller profet.

Det är ovanligt med glasögon nu för tiden. Jag undrar om hon bara inte hunnit med att laga näthinnan för att hon är ny eller om hon tillhör en naturalist-rörelse som vill att människokroppen man börjar med ska vara så oförstörd som möjligt eller om glasögonen är falska och bara ett försök för henne att smälta in och vara vanlig resenär i normaltid. Kan bara spekulera eftersom hon kan komma från vilken tid som helst och vilken plats som helst. Men hennes smala ansikte i kombination med det ryckiga självskadebeteendet och hennes extrema fokus på skärmen får mig att tro att hon är från en tid längre fram. För att hon antagligen är fragmentarisk, en framtidsdiagnos som kommer av för många tidshopp mellan nutid, dåtid och framtid. Det har en splittrande effekt på psyket, som att man konstant är i obalans, som att en del av en är i fritt fall. Vanliga symptom är minnesförlust, svårt att känna igen ansikten och platser, stress, ångest, panikattacker, självskadebeteende, en känsla av att alla nerver ligger utanpå huden. Folk som lider av fragmentarism är inåtvända, extremt fokuserade på enskilda företeelser och har svårt för sociala sammanhang. Som jag. Som hon.

De har inte lyckats förklara det än varför det mänskliga sinnet reagerar så på tidsresor, inte än. Det är som en mer intensiv variant av jetlag och den är permanent, den försvinner inte när man acklimatiserat sig till tiden man befinner sig i. Det märkligaste är att om man bara åker framåt verkar folk klara sig utan problem, men så fort man åker bakåt eller bara återvänder till sin hemtid eller normaltid så blir man förändrad. Har du en enda gång åt framåt kan du aldrig åka tillbaka utan att bli fragmentarisk. Skärvad. Splittrad. Samtidigt är det framåtrörelsen som väcker ett starkt behov av att återvända hem, det är som abstinens. Vissa klarar att leva med hemtidsabstinensen, men de flesta tar livet av sig om de tvingar sig att stanna i framtid. Ingen visste det här i början av resandet. Nu vet vi, men vet inte hur vi ska hantera det.

På samma sätt som hon är fokuserad på skärmen är jag fokuserad på henne.

Samma syndrom, olika måltavlor för vår uppmärksamhet.

Jag tittar på henne och är rädd för att hon är jag.

Det har varit ett återkommande problem på sistone. Problemet måste ha funnits länge, men mörklagts och hemlighållits av transportföretagen. De måste ha vetat. Med alla DNA-tester har de vetat länge. Men det var inte förrän förra året i normaltid som det hela avslöjades. Att folk delades upp, att de klonades för varje resa. När en reste framåt reste den andra bakåt och den tredje blev kvar. Jag åkte framåt, jag blev kvar, jag kom tillbaka och jag mötte mig själv. Tillbaka, framåt, mitten.

Jag drar i min läpp, exakt samtidigt och i samma rytm om hon. Om och om igen. Medan jag stirrar på henne med samma intensitet som hon ser på skärmen. Nu ser jag alla likheterna tydligare. Tror mig se likheterna. Får också syn på något som kan vara triangeltatueringen. Den enkla, raka tatueringen på armen. Samma som jag har.

Jag är så torr i munnen, mina läppar är spruckna och nariga. Rösten i högtalarsystemet säger att det återstår tio minuter till landning, ber alla att omsorgsfullt slå sig ner och spänna fast sig. När vi landar i normaltid kommer vi sitta fastspända i 5 minuter för att snabb acklimatiseras. Sedan ska vi följa de lysande spåren längst väggarna fram till säkerhetskontrollen. DNA-kontrollen, kroppsscanningen och potentiell psykutvärdering förväntas ha en kö på cirka 10 minuter, tålamod uppskattas.

Mindre än en halvtimme innan de kommer upptäcka att det finns två av mig på farkosten. Enligt de nyligen införda reglerna för överbefolkning i de olika tidszonerna och risken för negativ påverkan på genpoolen så kommer en av oss att gallras ut.  Jag försöker minnas hur jag såg ut innan jag klev på farkosten. Jag tror att jag är en årgång äldre än henne, har för mig att jag ser tröttare ut, mer sliten. Hon ser väldigt ny ut, ung och gnistrande. Vem vet från vilken delning hon kommer från, hur nyskapad hon är. Det finns en risk att hon är mer stabil i sin nuvarande version än jag är. Samtidigt kan jag se hennes ticks, hennes tydliga symptom på fragmentarism. Hon är inte oskadat gods.

Osäker på vilken version av oss de kommer att kassera.
Det beror helt på psykutvärderingens resultat.

Tanken slår mig att jag kanske borde försöka ta henne. Det är svårt, kommer inte att ske obemärkt. Men om jag håller mig nära henne när vi lämnar farkosten…

Det har hänt förr, incidenterna ökar. Jag har läst om det i flödet. Straffen har varit milda, folk förstår att det handlar om överlevnad. På vägen ut skulle jag kunna försöka krossa hennes huvud med en brandsläckare i den vita utgångskorridoren, knuffa ner henne nerför rulltrapporna på väg till bagageutlämningen eller försöka strypa henne precis nedanför farkosten.

För att vara säker på att överleva.

Jag studerar hennes ansikte, de vackra ögonen inringade av genomskinliga bågar och kritvita trådlösa hörlurar. Önskar att jag kunde minnas med säkerhet hur mitt eget ansikte såg ut, hur mina ansiktsdrag ser ut för en utomstående, letar efter några säkra identifikationsdetaljer. Men alla sprickorna i mitt medvetande, alla luckor i mitt minne efter tidsresorna grumlar och fördunklar.

Farkosten stannar, vi sitter stilla medan tidsanpassningen räknar ner. Fem minuter, 300 sekunder, en evighet. Sedan tar jag min kabinväska, går tätt bakom henne i gången, följer henne nedför metalltrappstegen och ut på den regnvåta asfalten som återspeglar tidsstationens alla ljus. Hon rättar till sin axelväska, i rörelsen får vi ögonkontakt. Hon ler mot mig och jag ler tillbaka, men min kropp är spänd till bristningsgränsen.

Jag vet inte med säkerhet hur jag ser ut eller vem jag är. Jag vet inte med säkerhet att hon är jag. Samtidigt handlar det om min överlevnad, inom tio minuter kan det stå mellan henne och mig. Det här är det enda tillfället jag har att ta ut henne. Är jag beredd att chansa på att hon inte är jag?


Novellen Fragmentarism av Boel Bermann
Novellen skrevs under en resa som en skrivövning.


 

Novell: Ställföreträdaren

Jag andas mot glasrutan, ser imman bilda ett intrikat nät av frost och iskristaller över glaset. En stund ser jag bara på det, på den intrikata teckningen skapad av min utandningsluft och den kalla världen där utanför. Så drar jag genom frosten med nageln. Det gnisslar och kvider. Ljudet ger mig rysningar. Ändå gör jag det. Om och om igen. Andas ut djupt, väntar på förvandlingen från ånga till is och skriver i frosten. Får tunn, vit is under nageln.

Skriver samma sak. Om och om igen. Mitt eget namn. För att inte glömma bort det.

Hon har tagit det ifrån mig. Fast hon har inte tagit det, inte egentligen, även om hon använder det så att det blir tunnslitet. Jag har det fortfarande. Hon kan inte stjäla det som är jag från mig, kan hon?

Jag stannar upp i mitt skrivande, som fastfrusen i rörelsen. Ser ut på världen utanför. Sitter hopkrupen på fönsterbrädet och ser ut i allt det vita, stilla och övergivna. Det finns ingen därute. Det har hon sett till. Ingen utom hon själv.

Hon skapades av min familj. Inte av, förlåt, jag kan knappt formulera mig längre. Är ensam för mycket. Hon skapade inte av dem, men hon beställdes av dem. De ville bara att jag skulle vara säker, vara trygg. Mordhot, attentatsförsök, explosioner och ursinne och allt sådant där. För att jag har så mycket när så många inte har något alls. Jag förstår ilskan bättre nu. Men nu har jag inte heller så mycket, det kanske är enklare att relatera då.

Hon var en perfekt genetisk kopia av mig, trodde de. Exakt kopia, men utan några av mina minnen, trauman och känslomässiga ärr. Från stunden som hon levererades skulle hon agera min ställföreträdare. Hon hade därigenom laglig rätt att företräda mig. Ta beslut, uttala sig för mig, företräda. Jag ansågs för känslomässigt instabil efter det jag hade gått igenom för att ha rätten att företräda mig själv. Det var deras ursäkt.

Problemet var att de inte insåg att hon var jag. Hon var en exakt kopia av mig. Jag har alltid varit manipulativ. Slug. Listig. Det var hon också. Hon var inte menad att vara annorlunda. Men det var hon. Hon var exakt som jag, men med större frihet och med fritt spelrum. Hon hade inte mina få inbyggda hämningar.

De borde ha insett det. Jag borde ha förstått det. Att hon skulle ta varje chans hon kunde hitta till olagliga förbättringar av grund materian. Så enkelt. Nanoteknik, laserbehandling, intrycksförstärkande medel.

Min ställföreträdare. Hon vill inte låta mig lida. Jag är ändå hon. Så hon delar med sig av allt. Om kvällarna kommer hon hit och berättar detaljerat om allt som hon har upplevt under dagen, allt hon varit med om och allt hon ska göra. En verbal överföring av allt hon kan åstadkomma. Men inget av det är mitt, allt är hennes.

Hon är min ställföreträdare. Jag är inte hennes.

Min familj vet ingenting. Jag tänker hela tiden att de borde inse att hon inte är jag. Drömmer om att bränna hennes fotsula med glödande järn. Hon har redan opererat bort tatueringen som visar att hon inte var jag och tatuerat mig istället. Jag är märkt.

Identiska gener. Det finns inget jag har som kan bevisa att jag är jag. Utom minnena. Så långt har tekniken inte kommit. Där skiljs vi åt.

Hon frågar mig mycket, om och om igen. I början sa jag ingenting. Sedan ljög jag.

Hon trodde inte på mina lögner, hon var för observant. Märkte att min puls gick upp, att adrenalinet svepte igenom mitt blodomlopp och att jag flackade med blicken.

Hon bearbetade mig, försökte tvinga mig att tala sanning. Hon kan straffa mig, men inte för hårt. Hon behöver mig hel och ren och vid mina sinnens fulla bruk. Jag har talat sanning. Men inte mycket.

Nu övar jag mig i att ljuga. Viskar lögnerna om och om igen för mig själv tills jag börjar tro på dem själv. Om jag tror på dem kan jag få henne att tro på dem. Om hon tror på dem kan hon börja säga lögnerna högt, säga dem som sanning. Kanske börjar någon ana oråd då. Kanske kan någon förstå att hon inte är jag.

Det är därför jag skriver mitt namn om och om igen. Det som inte är mitt namn. Övar med en sådan obeskrivligt stor lögn. Kanske blir jag lyckligare den dag jag tror att jag har ett annat namn.

Det enda problemet är att när de till slut räddar mig kommer jag inte att minnas vem jag är. Kommer inte ha några äkta minnen kvar för att jag bytt ut alla mot lögner. Men jag kommer att bli fri. Ljuger jag?


Novellen Ställföreträdaren av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan


Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Ställföreträdaren
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (Använd minst 3/10)
Fönsterruta, häftstift, gaffel, raseri, svagsint, nyp, aveny, is, andedräkt, karva


ZONEN VI ÄRVDE – Svensk postapokalyps nu på Storytel!

ZONEN VI ÄRVDE är en postapokalyptisk novellsamling av författarkollektivet Fruktan, nu på Storytel! Zonen vi ärvde tar dig till Stockholm efter den stora katastrofen. Här finns de som överlevt, de som muterats och de som skapats av människor. Gör dig redo att möta deprimerade robotsälar i IKEA-kassar, ettriga gnagare, bitska gräsklippare och varelser som vill slita dig i stycken.

Lyssna på Zonen vi ärvde här:
https://www.storytel.com/se/sv/books/880808-Zonen-vi-aervde?appRedirect=true

Inläsare: Kristofer Kamiyaso
Förlag: Storyside

OM ZONEN VI ÄRVDE

EN VÄRLD INFEKTERAD AV RÖTA breder ut sig framför dig. Du vill inte gå ut i den okända Zonen, men du har inget val. Det är din enda chans. Överlever du i spillrorna?

RÖR DIG UT I ZONEN. Överlevarna har gömt sig i bunkrarna, men tvingas ut i det okända när matförråden sinar. Mutanterna roffar åt sig krubb där de kan, medvetna om att det handlar om att äta eller ätas. Maskinvarelsernas kugghjul börjar snurra av egen kraft, de bryter sig loss från sin programmering och tar sina första, gnisslande steg. Men vad händer när alla möts i Zonen?

OM FÖRFATTARKOLLEKTIVET FRUKTAN
Bakom novellantologin ZONEN VI ÄRVDE står skrivarkollektivet Fruktan som tillsammans skriver skräck, fantasy och science fiction. Fruktan består av elva författare som driver bloggen och podcasten Fruktan.se vars ljudnoveller har över hundratusen lyssningar.Tillsammans har de tidigare skrivit novellantologin STOCKHOLMS UNDERGÅNG där apokalypsen slår till och Sveriges huvudstad demoleras. Inspirerade av prisbelönta postapokalyptiska rollspelet Mutant: År Noll kommer nu ZONEN VI ÄRVDE där de utforskar ruinerna av den svenska huvudstaden.
Medverkande i samlingen är Fruktan-medlemmarna Boel Bermann, Eira A Ekre, Malin Gunnesson, Martin Gunnesson, Erik Odeldahl, Patrick Ogenstad, Markus Sköld och Fredrik Stennek och gästskribenterna Joel Arvidsson och Olle Söderström.

 

År 1 miljon – Svaret på allt

Avsnitt 6: Svaret på allt – När vi människor erövrat hela vår galax, och sedan hela universum, kan vi börja söka svar på de riktigt stora frågorna: Hur många versioner av dig bor i parallella universum? Hur kontrollerar vi maskhål och reser snabbare än ljuset? I år 1 miljon har vi svaren.

Titta på avsnittet på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/20119516/ar-1-miljon–berattelsen-om-din-framtid/ar-1-miljon-berattelsen-om-din-framtid-sasong-1-svaret-pa-allt?start=auto 

Om År 1 Miljon
Det här är TV-serien om vår framtid, då vi människor går ihop med AI, får evigt liv och bosätter oss över hela galaxen. Serien handlar om mänsklighetens mål på lång sikt: evigt liv och att kolonisera rymden.

Medverkande: Danica Kragic, professor robotik, Simon Stålenhag, science fiction-författare, Mouna Esmaeilzadeh, läkare. Boel Bermann, science fiction-författare, Stella Riad, partikelfysiker, Anders Sandberg, framtidsforskare. Programledare: Rasmus Åkerblom.

Avsnitt 1: Älska AI
Avsnitt 2: Så får du evigt liv
Avsnitt 3: Ditt digitala himmelrike
Avsnitt 4: Total digital Nirvana
Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen
Avsnitt 6: Svaret på allt
Trailer: År 1 Miljon

År 1 miljon – När vi erövrar galaxen

Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen – Du är en upptäckare. Du har det i ditt DNA. Och nu är det dags för dig och mänskligheten att ta nästa steg – vi ska erövra rymden, ta plats på många planeter, i många solsystem. Farorna är stora, men modet större. Och det behövs när vi hotas av svarta hål och utplåning på vår egen planet.

Titta på avsnittet på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/20119556/ar-1-miljon–berattelsen-om-din-framtid/ar-1-miljon-berattelsen-om-din-framtid-sasong-1-nar-vi-erovrar-galaxen?start=auto

Om År 1 Miljon
Det här är TV-serien om vår framtid, då vi människor går ihop med AI, får evigt liv och bosätter oss över hela galaxen. Serien handlar om mänsklighetens mål på lång sikt: evigt liv och att kolonisera rymden.

Medverkande: Danica Kragic, professor robotik, Simon Stålenhag, science fiction-författare, Mouna Esmaeilzadeh, läkare. Boel Bermann, science fiction-författare, Stella Riad, partikelfysiker, Anders Sandberg, framtidsforskare. Programledare: Rasmus Åkerblom.

Avsnitt 1: Älska AI
Avsnitt 2: Så får du evigt liv
Avsnitt 3: Ditt digitala himmelrike
Avsnitt 4: Total digital Nirvana
Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen
Avsnitt 6: Svaret på allt
Trailer: År 1 Miljon

 

 

 

År 1 miljon – Total digital Nirvana

Avsnitt 4: Total digital Nirvana – Mänsklighetens mål på lång sikt: att bli en enda stor dataintelligens, ett gigantiskt medvetet moln, som kapslar in hela universum. Låter det otroligt? Kanske, men det är den logiska slutpunkten för vår evolution. Och ett första steg på vägen dit: att du laddar upp ditt medvetande till den större helheten.

Titta på avsnittet på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/20119428/ar-1-miljon–berattelsen-om-din-framtid/ar-1-miljon-berattelsen-om-din-framtid-sasong-1-total-digital-nirvana?start=auto

Om År 1 Miljon
Det här är TV-serien om vår framtid, då vi människor går ihop med AI, får evigt liv och bosätter oss över hela galaxen. Serien handlar om mänsklighetens mål på lång sikt: evigt liv och att kolonisera rymden.

Medverkande: Danica Kragic, professor robotik, Simon Stålenhag, science fiction-författare, Mouna Esmaeilzadeh, läkare. Boel Bermann, science fiction-författare, Stella Riad, partikelfysiker, Anders Sandberg, framtidsforskare. Programledare: Rasmus Åkerblom.

Avsnitt 1: Älska AI
Avsnitt 2: Så får du evigt liv
Avsnitt 3: Ditt digitala himmelrike
Avsnitt 4: Total digital Nirvana
Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen
Avsnitt 6: Svaret på allt
Trailer: År 1 Miljon

 

År 1 miljon – Ditt digitala himmelrike

Avsnitt 3: Ditt digitala himmelrike – Det verkar som om mänskligheten är redo att ta nästa kliv. Vi är på väg att lämna våra fysiska kroppar för att bli helt digitala. Och när vi lever i en gigantisk dator blir allting enklare: Här finns inga sjukdomar, inget lidande, ingen död. Så följ med in i framtiden och ladda upp dig till ett bättre liv.

Titta på avsnittet på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/20119536/ar-1-miljon–berattelsen-om-din-framtid/ar-1-miljon-berattelsen-om-din-framtid-sasong-1-ditt-digitala-himmelrike?start=auto 

 

Om År 1 Miljon
Det här är TV-serien om vår framtid, då vi människor går ihop med AI, får evigt liv och bosätter oss över hela galaxen. Serien handlar om mänsklighetens mål på lång sikt: evigt liv och att kolonisera rymden.

Medverkande: Danica Kragic, professor robotik, Simon Stålenhag, science fiction-författare, Mouna Esmaeilzadeh, läkare. Boel Bermann, science fiction-författare, Stella Riad, partikelfysiker, Anders Sandberg, framtidsforskare. Programledare: Rasmus Åkerblom.

Avsnitt 1: Älska AI
Avsnitt 2: Så får du evigt liv
Avsnitt 3: Ditt digitala himmelrike
Avsnitt 4: Total digital Nirvana
Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen
Avsnitt 6: Svaret på allt
Trailer: År 1 Miljon