Novell: Interstellär

Jag borde känna panik i mörkret, borde vara rädd för att dö. Men jag har inga av de där känslorna jag trodde skulle komma över mig när livet närmar sig sitt slut. Bara ett enormt lugn. För att jag äntligen når slutet.

Äntligen flyr jag från det trånga, klaustrofobiska utrymme där jag tillbringat de senaste åren.

Jag trodde att hjärnan skulle visa mig allt som jag har upplevt, känt, älskat och hatat. Kanske längtade jag innerst inne efter att det där mytomspunna flödet av livet skulle komma över mig nu när döden närmar sig. Men alla mina minnen är inplanterade och inte äkta. Kanske kan de inte reagera i dödsögonblicket för att de aldrig har skett. Kanske har tekniken inte lyckats komma på en lösning för hur man ska trigga dem.

Men jag försöker. Jag försöker tvinga mig själv att tänka på min fru och våra två barn i huset som vi lämnade bakom oss när vi lämnade jorden. På vännerna som jag hade där innan vi alla flydde ut i rymden och tomheten. Men de finns inte, de fanns inte, de var aldrig där. Minnena kommer inte över mig.

Jag biter ihop och fokuserar hårt på att frammana minnena, låtsas för mig själv att de är på riktigt. Men det går inte. Det är som att hålla kvar vatten i händerna, det bara sipprar iväg och försvinner.

Min sista stund är fylld av avundsjuka. För att jag inte ens tillåts dö som en människa.

Fast jag har levt ett mänskligt liv, fast jag har ett sinne fyllt av mänskliga minnen.

Skeppet kommer att överleva döden av sin styrman. Alla ombord är robotar. Någon av dem kommer att uppgraderas och ta över.

Jag är ingenting.

En kugge i ett maskineri, uppbyggd av organisk materia, inympad med mänskliga minnen.

Jag är en människa. Varför kunde de inte låta mig dö som en sådan?

Jag vet inte varför jag gick in i luftslussen. Vet inte varför jag öppnade den och kastade mig ut i rymden. Kanske hade jag bara fått nog av den långa, interstellära resan. Bara fått nog av att söka efter ett paradis åt en genbank som aldrig kommer veta att jag finns, att jag funnits, att jag levat för att föra dem till trygghet.

Jag har en exakt kopia av ett mänskligt medvetande. Jag trodde så länge att jag var en människa och att alla mina medarbetare på skeppet var människor. Vi åldrades och vi dog. Vi sökte efter en beboelig planet åt mänskligheten. För att vi människor skulle överleva som ras, som levnadsform,

Det måste ha varit ett tekniskt problem, en bugg på grund av den mänskliga faktorn.

För något fick mig att vakna och inse den hårda verkligheten.

Att människorna bara utnyttjade mig. Om och om igen.

Lät mig åldras och dö för att sedan återskapa mig.

Jag har tagit mig in i systemet, in i saker jag inte borde ha tillträde till. Allt gjordes för att ge mig motivation att arbeta hårdare. De hade insett att den ultimata kombinationen var det mänskliga sinnet förstärkt med AI-potential. Att det fanns något obestämbart i det mänskliga sinnet som utforskade på ett annat sätt än en AI.

Därför fick de mig att tro att jag kämpade för min familj, för mina vänner, för hela det mänskliga släktet. När jag i själva verket bara var ett verktyg i deras händer.

Manipulerad, sviken, snart avliden.

Jag undrar om återuppväckningsystemet kommer att klara mig. Det är svårt, men inte omöjligt. En utmaning, måste väga kostnad mot lönsamhet. De måste lokalisera min kalla kropp i rymden, se om de kan reparera köldskadorna och återställa mitt medvetande.

Borde jag ha sagt något om vad jag planerade att göra till mina kollegor? Kanske, men det var inte en plan. Det var ett mycket impulsivt och mänskligt beslut i den aspekten.

Kanske vaknar jag återställd inom kort. Kanske dör jag på riktigt nu.

Det enda jag vet är att jag levde som en människa och att jag så gärna hade velat dö som en.

Även om jag aldrig var en.

*

Novellen Interstellär av Boel Bermann.
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

*

Vill du göra samma skrivövning?
Tema: Universums oändliga likgiltighet
Ord (använd minst 5/10): Interstellär (mellan stjärnorna), mörker, kaffebryggare, krydda, sår, avundsjuka, styrman, telepati, panik, falla


Novellutkast: Staden

Jag kliver ut på trottoaren, bort från det skyddande taket och ut i regnet. Sedan står jag bara där stilla och ser hur alla ljus återspeglas i vattnet som täcker marken. Regnet här är inte som hemma. Det är ett tunt, fint regn, det känns nästan inte. Därför dröjer det innan jag märker hur fukten tränger sig på, hur mitt hår lägger sig som en mörk, blank hjälm och hur min tunna jacka är tung av fukten.

Stiger in i värmen. När jag hör glasdörrarna stängas bakom mig är det som att jag återigen stänger om den där krampartade, hårda gråten som jag bär inom mig när jag ser ut över staden. Den här staden som jag aldrig mer vill besöka. För att den bryter ner mig. Ett bevis på att vi människor anpassar oss vid allt, att vi medvetet väljer partiell blindhet för att kunna leva våra liv. Stänger ute allt som gör ont.

Selektivt seende och en förmåga att skapa vardag och rutiner i en värld som borde vara obeboelig.

Jag tänker på en av de få hemlösa vars blick jag orkade möta idag. Han satt där på trottoaren, hopsjunken. Hans skägg var grått, ansiktet fårat. Han tiggde inte, han trängde sig inte på någon som gick förbi. Istället vaggade han lugnt fram och tillbaka där han satt, medan han mumlade samma ord om och om igen. Som ett mantra, som en lugnande röst för att påminna sig själv om att han existerade fast alla runt om honom behandlade honom som han inte fanns, som att han var osynlig.

Om och om igen sa han: ”Whats wrong with the world? Vad är det för fel på världen?”

Och när han sa det var det som ett eko från mitt eget sinne. Jag har själv frågat mig det oräkneligt många gånger den senaste veckan att jag inte vet var mina tankar slutade och hans röst började. Det var vad som fick mig att stanna upp och möta hans blick.

Resan hit. Jag hade varit så förväntansfull. Efter en vecka i staden hade jag kommit fram till att det bara fanns två saker att göra.

Isolera mig. Oavsett var bara för att slippa möta den riktiga världen. Konferensrum, hotellrum, restauranger som erbjöd en falsk trygghet och en känsla av att de fyra väggarna som omgav en var hela världen. Ignorera allt utanför.

Hålla mig i rörelse. När man väl tvingas gå ut måste man konstant hålla sig i ofokuserad rörelse, genom stad och förbi människor utan att fästa blicken.  För att allt gjorde så outsägligt ont annars.

För att jag var så skör och tunn. Stannade jag skulle jag gå sönder av en förbipasserandes obetänksamma knuff. Ingen av oss kan stanna, då går vi sönder. I rörelse och trängsel, vi måste bara fortsätta framåt konstant, även när framåt och bortåt leder oss till stupet och över kanten rakt ner i avgrunden.

*

Novellutkastet Staden av Boel Bermann

Novell: Kroppskontroll

Kroppen känns fortfarande svag, ovan. Som att den vägrar lyda henne. Hon svär till, vänder sig om och stirrar vilt på honom.

”Din jävel, du gjorde det med flit. Eller hur?”

Han skakar på huvudet, svetten rinner och blicken är stirrande. Blinkar om och om igen, ser vettskrämd ut. Svetten rinner ner i hans ögon.

Med några snabba steg är hon framme vid honom och lägger båda händerna om hans hals. Inser plötsligt att det inte behövs och ler brett. Lossar den ena handen och använder den istället till att ta tag i hans hår och rycka huvudet bakåt medan hon klämmer åt halsen med den andra i ett strypgrepp. Han kippar efter andan.

Att en enda hand kan vara så stor att den räcker om halsen… En stund kommer hon helt av sig, ilskan liksom försvinner för att hon är så fascinerad av upplevelsen. Han blir rödare och rödare i ansiktet. Är det så att hon skulle kunna strypa honom med en hand? Makten och kraften är berusande. Varför har hon inte gjort det här tidigare?

Men så börjar handen darra av ansträngningen och det rycker i musklerna. Helvetes jävla piss.

Hon lättar greppet snabbt, han faller ihop framåtlutad på stolen. Flämtandes efter luft där han sitter fastbunden. Men hon kan inte tänka på honom nu. Det rycker och sliter i musklerna, bränner och sticker. En pulserande obehaglig värme av alla tabletterna som är i magsäcken.

”Varför i helvete tog du tabletterna? Trots att du var skyldig mig allt det här?”

Han har återfått en normal andhämtning nu. Men han ser inte upp, verkar vara för rädd för att möta hennes blick. Hans axlar sjunker ihop ytterligare, som att han försöker försvinna. Han ser så skör ut, så liten och rädd. Det är förvirrande, hon känner både ett sting av medlidande med den där lilla varelsen, men samtidigt både äcklad och fascinerad. En sådan svag och ynklig liten sak. Var det därför folk hela tiden trodde att det gick att göra vad som helst?

Så kommer en våg av eufori över henne. Hon börjar skratta högt och ljudligt, hon kan inte hejda sig. Skrattar så att hon gråter och sjunker ner på betonggolvet.

”Trodde du att jag skulle låta dig komma undan om jag var hög? Om du fyllde mig med droger? Var det så, din jävla idiot?”

Han lyfter huvudet och ser på henne med rädsla i ögonen, flämtar fram:

”Nej, nej, jag var bara lite rädd. Jag har aldrig gjort något sånt här förut. Tog bara tabletterna för att våga genomföra det. Jag lovar.”

”Skämtar du med mig?”

Hennes röst är så mörk, så stark. Den består bara av bastoner och muller.

”Nej, jag… Förlåt.”

Hon ser på honom igen medan världen är rosenskimrande av lyckorus. Det hela är så overkligt nu när alla drogerna rusar igenom hennes blodsystem. Hon har gjort det här förut, massor av gånger, men den här överlämningen var annorlunda från alla andra hon hade gjort.

Hon knyter knytnävarna om och om igen. Sträcker på den långa, bredaxlade och muskulösa kroppen, känner efter och funderar.

Hon kan egentligen inte göra något alls mot honom, kan inte spöa skiten ur honom eller strypa honom. Han måste behållas i gott skick. Inga skador, inga fysiska märken. Hur gärna hon än vill.  I alla fall om hon vill ha sin egen kropp tillbaka oskadd.

Där står hon och ser på sig själv, på sin kropp som nu innehåller en annan person. Men den är så liten och svag. Det förvånar henne hur mycket hon tyckte om att ta på sig hans kropp, det3 var annorlunda från alla andra hon tidigare tagit på sig. Så väldig, så enorm och stark. Kanske vill hon inte ha sin vanliga tillbaka. Kanske är den här styrkan oemotståndlig.

Hon kan ju rent krasst alltid byta till en annan kropp om hon skulle tröttna. Äger ju redan utrustningen för medvetandeöverföring som hon skaffar genom dark web. Hur gärna vill hon döda honom? Är det honom hon egentligen vill döda eller sin egen svaghet och ynkliga kropp?

Fnissande står hon där i hans muskulösa kropp med hårda muskler och armar täckta av tatueringar och försöker bestämma sig. Döda honom eller inte? Nu eller sen? Förstöra sin egen kropp eller inte? Kanske borde hon vänta tills drogerna gått ur kroppen innan hon bestämmer sig?

Men så tar drogruset och det impulsiva över. Hon slår och slår och slår tills hennes gamla ansikte inte finns kvar. Och skrattar medan hon gör det.

*

Novellen Kroppskontroll är skriven av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs på en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.se

*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Kroppskontroll
Tid att skriva: 20 minuter
Ord att inkludera: Värme, kramp, värk, spänd, darrningar, eufori, hårt, tabletter, muskel, hår, utbränd, blåsa

Novell: Valet

Hon sträcker ut handen och borstar bort något skräp från hans axel. Skrattar till när hon gör det. Generat, men lyckligt. Kanske var det på riktigt något skräp där, kanske inte. Hon vet inte själv.

Det är en fest som pågår omkring dem. Ett kaos av höga röster, ett ljudligt och stökigt sorl, bara en bakgrund till det som pågår mellan honom och henne.

När han ser på henne vill hon instinktivt ta ett djupt andetag och sedan hålla andan. Andas in all den där luften mellan dem, den som innehåller den här stunden mellan dem. Luft som han andas ut, som hon andas in. Luft som är fylld av endorfin och adrenalin och laddad med statisk elektricitet.

Hon vill svepa in den i sina lungor och hålla andan för att bevara den där stunden just där och då inom sig.

Han ser på henne med rosiga kinder och en blick fylld av hopp. Kanske borde hon ha dåligt samvete. Kanske. Borde. Men hon känner inget sådant.

Hon vet inte om de kommer att gå hem tillsammans, hon vet att de inte kommer att gå hem tillsammans, hon vet att de aldrig kommer att gå hem tillsammans. Inte nu, inte här, inte i det här universumet, inte i den här verkligheten, aldrig.

Det är en förbannelse och välsignelse, ett behov och ett missbruk.

Hon kan inte kan låta bli att provocera fram de här stunderna.

Länge visste hon inte varför hon gjorde det. Kanske ville hon bara inte veta. Kanske bara sagt något vagt till sig själv om att hon nog behöver känna sig beundrad.

Men det är mer än det. Eller något annat än det.

Hon ser på honom och ser sig själv i hans ögon.

Nu vet hon.

Varje framprovocerad situation är ett val.

Varje gång hon ser sig själv i ögonen på någon som vill ha henne ser hon det.

Ett annat liv.

Ett annat universum.

En annan framtid.

Varje gång hon står där är det som att hon får glänta på dörren till en annan dimension. Känna vinddraget från en annan verklighet svepa över henne.

En glimt av en annan väg, en annan möjlighet, en annan värld än den hon lever i.

En glimt av något.

I en annan värld har hon valt det andra livet.

I det okända universumet.

I den andra framtiden.

Dörren är öppen just här och just nu.

I den stunden hon medvetet har provocerat fram.

Då gör hon det som hon alltid gör, som hon alltid kommer att göra.

Hon stänger dörren igen.

Mjukt och försiktigt, men med kraft.

Det finns så mycket mer där inne, bakom den stängda dörren.

Ord och upplevelser och levnadsöden.

Hon vill ha allt det, men hon kommer inte att ta det.

För att hon älskar det hon har nu.

Över allt annat.

Men det är som att allt det dröjer kvar som en eftersmak. Som att hon smakar på det på samma sätt som hon försiktigt smakar på sitt vin.

Med en förströdd rörelse drar hon håret åt sidan och ler. Hennes pupiller är vidgade. Som svarta hål som drar honom till henne med en kraft som inte går att stå emot.

*

Novellen Valet är skriven av Boel Bermann

Novellutkast: Takvåningen

Undviker fönstren. Bor i en enorm takvåning och kan inte kunna titta ut. Jag inser ironin, men det är bara så det är. Jag ska vara glad över att ha någonstans att bo, jag vet det. Men en del av mig saknar verkligen att bo på gatan. Trots kylan, utsattheten och allt den där skiten. Fast jag hade inte överlevt en vinter till där ute. Det är för hårt.

Inte heller kan jag täcka över fönstren i lägenheten. Jag klarar inte att ta mig så pass nära för att tejpa upp något, minsta lilla glimt av höjden ger mig en panikattack. Faller ihop, kan inte andas, känns som att jag håller på att dö.

I sovrummet har jag lyckats skjuta fram bokhyllor framför båda fönstren och krypandes längst golvet med ansiktet mot fiskbensparketten lyckades jag mödosamt släpa fram några tavlor fram till en del av fönstren och blockera åtminstone nederdelen. Men lägenheten hade inte så många höga möbler att det räckte för att blockera den svindlande utsikten. Himlen där utanför och hustaken påminner mig hela tiden om hur högt upp jag är.

Jag tänker att jag ska gå på jakt efter spånplattor eller något annat bråte på stan som jag kanske kan putta för fönstren. Lovar mig själv att göra det när det värsta av det senaste ovädret dragit förbi, om det blir något uppehåll innan det nästa kommer det vill säga. Men kjag ommer aldrig att kunna tejpa eller spika för fönstren, de är för storslagna och bombastiska för att komma i närheten av. Fönster precis överallt.

Ingen annan var galen att bo här, det var ju därför jag kunde ta över den. Eller så hade ingen bara pallat med att ta sig upp här och bryta sig in. Men jag är en envis jävel, jag bet ihop och tog mig upp. Lägenheten var helt orörd, dold bakom en branddörr, såg väl bara ut som nåt vindsförråd. Men jag hade spejat noga innan, hade fattat att det måste finnas en etagevåning där på toppen. Sådan jäkla tur att jag tog mig hit, värsta bunkraren hade bott här eller vad man nu ska kalla det. Välfyllda skafferier, en helt gigantisk vinkyl och en bar som var något från mina drömmar. Samlar vatten i hinkar på terrassen. Det är svårt som fan att ta sig ut där, men om jag kryper fram och stirrar in i träbrädorna lyckas jag sno åt mej hinkarna. Kan överleva här länge.

Rädslan försvinner aldrig, den intensiva rädslan för den där höjden och luften och tomheten. Inte sedan jag infekterades av sporerna. Allt finns där, tomheten och höjden, även om det är dolt bakom saker. Jag vet det, även om jag försöker att dölja det för mig själv. Varje dag sover jag med rädsla, vaknar med rädsla, lever med rädsla. Kanske kan jag inte stanna här, kanske kommer takvåningen att driva mig till vansinne. Är det värre än att leva i marknivå och istället vara rädd för att bli dödad i natten över en orörd konservburk, sliten filt eller min nötta, men varma, skinnjacka? Jag vet inte.

Men det är inte långt kvar innan det inte ens går att försöka röra sig eller leva på marken. Inte nu när de smältande polerna höjer havsnivån och översvämningarna från extremvädret täcker marken. Vattnet går bara högre och högre. Här uppe kan jag leva så länge jag kan ordna krubb och vatten. Om jag bara kan stå ut med rädslan för höjden.

*

Novellen Takvåningen är skriven av Boel Bermann
Novellutkastet utspelar sig i samma värld som Take-off, men längre fram i tid.

Novell: Take-off

Hon ser över axeln, försöker bedöma hur många rader flygplanet har. Det är ett mindre flygplan. Kanske 60 rader med tre platser i rad på var sin sida om mittgången. Hon har aldrig tidigare tänkt på att allt i ett flygplan är så mjukt utformade, inte bara på utsidan utan även på insidan. Böljande former i ljust vitt, askgrått eller beige hårdplast.

Hon antar att det är för turbulensens skull.  Om folk skulle kastas runt hämningslöst i det trånga, klaustrofobiska utrymmet inuti flygplanet får de i alla fall inte dö av interiören. Ingen risk att möta sitt öde på ett utstickande handtag som spetsar ögat, snittar ansiktet på en vass kant eller genomborras av en bit utstickande metall i flygstolarna. Det enda undantaget hon kan se är exit-skylten. Den är fyrkantig och lätt utskjutande, den ser ut som att den kan splittras i tusen små vassa delar och regna över passagerarna. Kanske glömde de att anpassa den, kanske är den helt okrossbar trots sitt sköra utseende. Hon hoppas att hon slipper att få veta det.

Hon vänder bort blicken och ser istället ut genom fönstret. Landskapet brer ut sig under flygplanet och allt ser ut som miniatyrer. Som ett barns utspridda leksaker över en böljande filt. Allt krymper när planet lyfter högre och högre. De mörkgröna barrskogarna, de rödbrända fälten och gråbruna åkrarna. Så passerar planet genom molntäcket, de tunna skikten som ligger sida vid sida med tjocka, massiva sjok som lojt breder ut sig. Hon kan inte sluta se ut genom fönstret, kan inte slita blicken från det. Det är med en känsla av vemod och stundande förlust. En innerlig längtan av att få dröja kvar, frysa tiden och flyta här ovan i all evighet. Här uppe ser allt så vackert och oförstört ut. I gliporna i molntäcket ser hon vägar och båtar och hus och bilar som små korn av mänsklighet utströdda över världen. Men så försvinner allt. Synfältet fylls av den blåa, klara himlen och det oformliga drömlandskapet som nu ligger under henne och flygplanet.

Hon drar ett djupt andetag och sjunker tillbaka i flygstolen, men blicken är ännu fäst vid en odefinierad punkt ute i all den där luften utanför fönstret. Det här är, om allt går som det ska, den allra sista flygresan hon kommer att göra hela sitt liv. Det är underligt, för hon hade egentligen tänkt sig att hennes sista resa skulle kännas mer dramatisk. Trots att hon vet att resan med stor sannolikhet bara kan sluta på två sätt så känns allt förvånansvärt lugnt. Kanske för att det är en sådan kort resa, bara till Tyskland, snart över. Kanske hade resan fått mer tyngd med längre avstånd, högre upp, längre bort, större flygplan, fler människor. Längre, högre, större, fler. Inte bara en ynklig flygresa på tre timmar.

Men det är medvetet. Hade hon blivit tilldelad Australien eller USA hade hon kanske aldrig kunnat återvända hem igen. Nu kan hon köra bil, åka tåg eller till och med vandra om allt annat skulle stängas ner efter attentatet. Bara om du överlever, bara om planet inte störtar, viskar rösten i bakhuvudet. Hon tystar den och tvingar sig själv att inte se sig om på planet, försöker att inte se på de andra passagerarna. Två viktiga anledningar. Ett – Hon vill inte se deras ansikten och tänka att det finns en risk att hon kan vara den som orsakar deras död. Två – Om de faktiskt överlever, om allt går som det ska, så vill hon inte råka ha misstänkliggjort fler passagerare.

Om allt går vägen kommer de att utgå ifrån att hon gjorde allt ensam. Men det hade varit för riskfyllt att få med sig de båda komponenterna genom flygplatskontrollen. Det enda hon kan räkna med nu var att hen kommer att göra sin del, precis som hon ska göra sin. Om hen inte gör det kommer inget att hända när hon utför sitt uppdrag. Hon tror inte att den situationen skulle uppstå, men ändå. Risken/chansen finns alltid. Hon ställer en timer på mobilen, drar på ett ögonskydd och försöker slappna av.

När alarmet ringer reser hon sig från sin plats och går in på toaletten så snart hon ser att det är ledigt och utan kö. Väl inne i det trånga toalettbåset på flygplanet börjar hon förbereda sig.

Händerna skakar så mycket att hon är rädd för att spilla ut pulvret som hon hade gömt i tunna plastpåsar i BH:n. Hon häller så försiktigt hon kan ner det ljusa pulvret i den nu tömda puderdosan som hon köpte i taxfree, nu måste hon ha det nära till hands. Sporerna behöver fukt, näring och tid för att vakna till liv. När de till slut kombineras blir effekten förödande snabb. När hon är klar lägger hon omsorgsfullt ner puderdosan i handväskan. Håret klibbar mot pannan av svetten från den tryckande situationen. Det är snart dags.

Det hon gör ska inte skada någon, ska inte vara farligt, borde inte leda till att någon dör. Men det finns alltid en risk. Det ska ta omkring en timme innan det verkar och det är bara drygt en timme fram till landning. Men det finns ett fåtal som är mer mottagliga för effekten, som reagerar omedelbart. En annan risk är personalen. Om de omedelbart efter flygningen går över till en annan luftfarkost… Arbetsreglerna ska förhindra det, påminner hon sig själv om, det är därför de valt just det här flygbolaget. För att de har hårdare regler och bättre kontroller för just personalens arbetsförhållanden. Men fortfarande, det kan hända. Piloten kan få panik och tappa kontrollen över flygplanet. Det kan gå riktigt illa.

Rent krasst kan innehållet i hennes dosa orsaka att även det här planet kraschar om övergången går för snabbt. Det är en liten risk, men den finns. Speciellt om någon av piloterna är överkänslig, om det uppstår förseningar runt inflygningen och landningen, om ett oväder får dem att byta flygplats och förlänga tiden i luften… De har inte sagt något sådant i högtalarna, så hon måste utgå ifrån att hela inflygningen går enligt utsatt tid.

Hon kan inte tänka på riskerna, skjuter undan tankarna på allt som kan gå fel. Allt hon gör, det gör hon för ett enda syfte. Ingen kommer att dö på grund av hennes handlingar. Men om något, mot alla odds, skulle ske… Hon är ändå beredd på det, försöker hon intala sig. Att det är ett lågt pris att betala, att hon måste vara beredd att offra både sig själv och några andra. Att offra ett fåtal för att rädda de flesta. För att försöka rädda världen. För att hindra mänskligheten från sin egen självdestruktivitet. Det är värt det, eller hur?

Inte för tidigt, får inte utlösa det för tidigt. Inte för sent, får inte hälla ut pulvret för sent. Kallsvetten, klumpen i halsen. Hon mår illa, känner sura uppstötningar i halsen. Väl tillbaka på sin plats ser hon inte längre ut genom fönstret på allt det vackra. Det går inte. Istället stirrar hon oavbrutet på skärmen framför sig. Skärmen är inställd på att visa hur flygplanet närmar sig sin destination. Planet har kommit mer än halvvägs. Inga förseningar hittills. En timmes verkningstid. Hon vill egentligen fråga flygvärdinnan för att försäkra sig om att de kommer fram enligt schemat. Men hon får inte dra uppmärksamhet till sig. Handen är nedkörd i handväskan, hon fingrar på puderdosan. En timmes verkningstid i kabinen med luft som går runt runt i ett slutet utrymme. Sporer i varje andetag. Snart.

Hon väntar bara på signalen nu. Från en främling, någon som sitter bara några rader bort, en värld bort. Det hon har fått veta är att hen har en immunitet och kan inte infekteras. Hen kommer kunna göra det här igen. Om hen inte dör.

Plötsligt reser sig en medelålders man upp från sitt säte några rader bort. Han är rundlagd och rödbrusig. Han vacklar till, verkar berusad trots det tidiga morgonplanet och den korta resan. Hon kan höra hans röst över planets påträngande brummande. Med sluddrig röst säger han något aggressivt på bruten tyska till flygvärdinnan, hon tror att han klagar över något. Hon anstränger sig för att höra orden. Även om det är osannolikt så kan det vara han. Väntar spänt på att höra kodordet uttalas, signalen som påbörjar allt.

Fjärilsfälla. Butterfly Trap. Schmetterling Falle.

Så kommer de, från ingenstans och inte diskret på något sätt. Han skriker ut orden, som att han vill förolämpa den nervösa flygvärdinnan, men som att han använder fel engelska ord.

You bloody honey traps all of you, fucking bee killers, you are all working for the butterfly traps. You are all bloody killers, all of you, we all are. Every single one of us. The fucking bees are fucking extinct and it is all our faults.”

Han skriker ut orden, som att han vill vara övertydlig. Så att hon inte missar att det är nu det gäller. Men hon förstår inte varför han tar en sådan risk och gör sig själv så enkel att komma ihåg. Hela tiden har hon varit utvald för att ta på sig skulden om det skulle krävas, men planen måste ha ändrats. En kort stund glider hans blick över henne. När deras blickar möts har de ett kort ögonblick av samförstånd. Den där blicken innehåller något mer, den ser outsägligt sorgsen ut. Hon kan inte tyda den. Sedan ser han snabbt bort från henne och det är som att han aldrig var vänd i hennes riktningen.  

Hon reser sig upp, drar lite i kjolen och ler ursäktande till personerna intill sig, mumlar något om toalett igen. De reser sig snabbt så hon kan glida förbi. Hon håller handväskan hårt med sina perfekt manikurerade naglar. Sedan plockar hon fram puderdosan och låtsas som att hon speglar sig. Därför har hon puderdosan i handen medan hon tränger sig förbi personalen som står och försöker lugna ner den upprörda mannen. Just när hon passerar förbi slänger han sitt ölglas i mattan och knuffar till flygvärdinnan hårt. Flygvärdinnan vacklar till, faller handlöst bakåt och drar med sig henne i fallet.

Tillsammans faller de. Faller förbi de mjuka rundade stolsryggarna och ner på den ljuddämpande heltäckningsmattan. Den nu öppnade puderdosan flyger ur hennes hand. Precis som den ska. Det är som att allt går i slow motion, den ser ut att sväva i luften. Pulvret väller ut som ljus rök, virvlar genom kabinluften. Hon ser hur det gnistrar, som damm som leker i en solkatt, som världens minsta sandstorm. Bara ljust puder, inget annat. Tro på det här. Tro att jag är ofarlig, bara en utseendefixerad ung kvinna som blev knuffad av flygvärdinnan som i sin tur blev attackerad av en otrevlig, överförfriskad man. Det är inte ett attentat, det finns inget i den här kabinen som kan skada någon.

Processen är påbörjad. Hans medhavda näringsvätska och hennes sporer. Nu börjar det, här börjar det. Revolutionen. Pulvret virvlar genom kabinen, det är redan knappt synligt för det mänskliga ögat. Men hon påminner sig om att det finns där. Att det är som fin tunn pulversnö instängd i en glaskula, det kommer inte att försvinna bort.

Hjälpsamma händer sträcks fram mot henne själv och flygvärdinnan, vänliga främlingar hjälper dem upp. På ostadiga ben borstar hon av sig dammet medan hon hör hur flygvärdinnan be tusen gånger om ursäkt och undrar om de kan ge henne något som kompensation för att incidenten. Hon spelar darrig och ostadig på sina högklackade skor, men skakar vänligt på huvudet med ett blekt leende. Nej då, det behövs inte, det var knappast ert fel. Kort arg blick i riktning mot den aggressive mannen som nu verkar ha lugnat ner sig. Hon behöver bara en stund för att återhämta sig, gå till badrummet. Eller, förresten, skulle det gå att få en flaska vatten?

Med frenetiska rörelser sliter en flygvärdinna fram en plastflaska från sin serveringsvagn och räcker över den. Hon tar emot den och hennes händer darrar när hon skruvar av korken och tar en djup klunk. Men sedan låter hon medvetet sina skakiga händerna tappa greppet. Plastflaskan faller i mattan med en dov dunk innan den rullar iväg under stolsraderna. Vattnet väller ut innan någon får tag på den. Fukt. Mer fukt, så mycket som möjligt, för att få sporerna att vakna ur sin torra dvala. Hon håller för munnen med handen i trovärdig genans. Sedan ber hon om ursäkt med mumlande ord, uppenbart generad över hela situationen trots att flygvärdinnan bedyrar att det inte är någon fara alls.

Kinderna är blossande röda, orden flämtar fram bakom fingrarna som täcker hennes ansikte. Hon behöver inte ens låtsas vara orolig eller upprörd nu. Hon är allt det och mycket mer.

Vattnet ska väcka sporerna. Nu kan hon bara hoppas att det kom det ut tillräckligt mycket i kombination med hans glas med näring och hennes vatten. Hon vet inte, kan inte veta, kan bara hoppas. Hoppas att sporerna kommer reagera med vätskan och sedan cirkulera runt i kabinen och påverka alla passagerarna. För säkerhets skull ska hon ändå följa det uppsatta protokollet. Hon mumlar ursäkter om och om igen medan hon stapplar iväg till toaletten och låser sedan noga in sig.

Väl inne sätter hon sig på toalettsitsen, för in näspluggarna och sätter på sig ansiktsskyddet med luftrenaren som hon haft i handväskan. Det är stor risk att det är för sent och att hon redan är exponerad. En del av henne hoppas på det, hoppas att det här är hennes sista flygresa. En annan del vill fortsätta kampen, vill fortsätta vara en del av de konkreta motståndsaktionerna och inte bara planeringen. Om hon, mot all förmodan, skulle ha klarat sig från virusets påverkan och om planet faktiskt lyckas landa oskatt betyder det att hon kan göra fler flygningar och fler attentat. Det är alltid värt ett försök. Men säker kommer hon inte vara förrän ikväll när hon påbörjar den långa färden hem.

Gråvit plast omger henne, fläktarnas monotona susande dämpar och lindar in alla ljud från kabinen. När hon hör rösten i högtalarna säga att de går in för landning går hon tillbaka till sin plats. Ett rött draperi mellan passagerarna och personalen dras för fram i planet. Svaga fragment av okända människors konversationer tränger igenom. Tyska, svenska, engelska och andra språk hon inte kan identifiera. Hon vågar sig på att se sig om i planet.

Det är nästan bara män på det här flyget, ett klassisk business flyg på affärsresetider. Rörelsens mål är inte att ta ett gäng glada semesterfirare som flyger en enda gång om året. Målet är att inrikta sig på de passagerare som flyger med samma nonchalans som de tar en taxi, de där männen som flyger över atlanten för ett enda möte. De som rör sig över hela världen för några handskakningar och överförfriskade affärsmiddagar.

Hon tänker på dem. På att hon är så ursinnigt rasande på dem, att hon vill skrika åt dem för att få dem att förstå att för varje resa de gör på ren slentrian dödas jorden. Utrotar arter, orsakar extremväder, förvärrar den skenande globala miljökatastrofen och dödar allt liv.

Men trots att de dödar alla så vill hon inte att de ska dö. Sporerna kommer att påverka sin värd och göra hen livrädd för höjder. Ge dem ångest av att lämna marken. Hindrar framtida flygresor permanent. Men den sprider sig inte enkelt, bara under rätt förutsättningar och den fäster bara när den infekterade befinner sig på hög höjd. De forskar fortfarande för att de hur de ska få den att sprida sig vidare naturligt. Det har hänt, just av affärsresenärer som hoppar på nästa flyg innan de drabbas av rädslan, innan de inser att de är infekterade.

Hon lutar sig mot fönsterglaset och andas djupt, försöker hålla tillbaka panikattacken. De släcker ljusen i planet. Den svaga belysning i kabinen tillåter världen som rusar emot henne långt där nere att framträda tydligare. En bländande vy av den vackra jordytan jorden långt där nere. På håll syns det inte om man inte vet vad man tittar efter. Hur så stor del av världen är gråbrun och torr, hur stor del som är översvämmad. Hon tycker att folk borde se till och med på så här stora avstånd att världen inte är som den tidigare var. På vissa sätt önskar hon att jorden ännu tydligare kunde signalera till allvarliga tillstånd. Låta jordytan spricka och rämna, brinna och mullra och hosta ut svart galla och aska.  Jorden är döende. Men det syns inte och människorna fortsätter leva sina liv som vanligt. Syns det inte finns det inte.

*

Novellen Take-off är skriven av Boel Bermann

Sommardagen

Uteserveringen är nästan helt tom. De få som är här håller distans, sitter ensamma eller i par. Solen värmer, brisen från vattnet sveper över mig. Separata bås fyllda av kuddar, palmblad som vajar. Borta vid baren skakar bartendern energiskt en cocktailshaker, som för att hålla sig i rörelse, som för att påminna sig själv om sitt syfte.

Alla här anstränger sig den här vackra sommardagen för att få allt att kännas normalt, vanligt. En helt vanlig dag, en helt vanlig sommar på en uteservering i centrala Stockholm.

Ingen av oss vill tänka på att om det här hade varit en vanlig dag så hade hela uteserveringen varit sprängfylld. Folk hade trängts, skålat, skrattat, dansat tätt tätt intill varandra. Det är ingen vanlig dag. Det är ingen vanlig tid. Jag och alla de andra lever i en katastrof och försöker att låtsas som att den inte har hänt.

Ljusgrå kuddar utslängda över mörka trämöbler. Stora krukor fyllda av yvig grönska. Glatt pulserande sommarhits från högtalarna fyller den heta sommarluften. Men alla människorna som brukade vara här är borta. Försvunna. Över en natt förändrades allt.

*

Sommardagen – textutkast av Boel Bermann

Novell: Monolit

Hon slötittade genom nyhetsflödet. Sedan viruset kom kändes det som att hon gjorde det tusen gånger om dagen. De uppdaterade alldeles för långsamt. Det var bara samma där som sist hon tittade. Men nu har hon inte kollar på flera timmar för att hon spelat tv-spel.

Nu är det en sån där ”LIVE” nyhet i toppen. Sånt som antingen betydde att det faktiskt var något spännande eller bara en utmattad webbredaktör som försökte hålla kvar läsarna. Men hon klickade. Det gjorde hon alltid. Allt för att bryta monotonin.

Ett okänt föremål har hittats mitt i centrala Stockholm. Inte en bomb. De nästan skrev det i Caps lock så att inte folk skulle få panik eller så. En monolit. Det vill säga ett tolv meter högt stenblock i någon slags gul, glänsande slät sten. Med en märklig symbol inristad på toppen.

Hur någon hade fraktat det utan att det har setts är oklart. Till Odenplan av alla ställen, precis mitt på. Olaglig staty var den mest populära teorin. De pratade om att det måste ha kostat oerhörda summor, att det hade krävts en bisarr lyftkran, de lyfte fram kända internationella konstnärer som med uppbackning av galna Tech miljardärer kunde ha genomfört kuppen. Eventuellt kunde det vara världens dyraste PR kupp. Väl värt det för att hela världen redan verkade prata om det. Men ingen fattade ett dugg.

Men hon visste.

Från första sekunden hon såg den visste hon precis vad det var.

Det var ett meddelande.

Till henne.

Från dem.

Hon kunde knappt sitta still i stolen, ville egentligen bara kasta sig på pendeltåget och åka di. Hon borde hålla sig hemma, hålla sig isolerad. Men hon kunde inte slita sig från internet, läsa alla rapporter. Det verkade ofarligt, det verkade inte finnas någoot dolt. De hade inte sett några håligheter på röntgen.

Hon hade drömt om den här dagen när de äntligen skulle ta kontakt. Bokstavligen. Hon hade drömt om att sätta sitt avtryck på världen. Något som skulle få hennes minne att leva kvar.

Nu var det här.

I hennes favoritfärg.

Gult.

De hade uppfyllt hennes önskan. Det var en gåva. Hon spillde ut kaffekoppen när hon reste sig upp ur stolen, rusade bort till hallen och slet på sig jackan innan hon rusade ut.

Hennes egen monolit.

”Tyckte du om den?”

”Den är allt jag kunde önska mig!”

Tårar av lycka rinner nerför kinderna när hon springer till pendeltåget. Hon har varit ensam så länge. Isolerad och försiktig, jobbat på distans och hållit sig för sig själv.

Men det här måste hon uppleva.

Den är ju ändå hennes.

Hur många åker kollektivtrafik en sen onsdagskväll?

Det är horder av människor vid pendeln, som folkfest, som en arenapublik. Alla är glada och sprudlande. De trängs, men inte på ett otrevligt sätt. Folk ler och tjoar och gråter av lycka. Ofamnar varandra, high fivar och sjunger.

 Hon ler för att de är så glada.

För att de firar hennes monolit.

De är så snälla.

Till sist kommer hon med på en pendel, det tar ett tag. Hon står där och ser på alla de andra och ler, alla ler, världen ler. De är där tillsammans i mänsklighetens firande. För detta underverk som har skett. På pendeln läser hon nyheterna på mobilen. Fler monoliter, runt om i världen, alla är till henne. Det är magiskt.

Når fram till Odenplan. Alla är där. Stockholm är där.

Ingen har ansiktsskydd.

Alla skrattar och firar, trängs och hostar.

På nyheterna har de slutat rapportera om monoliterna.

Alla har bara sprungit ut ur byggnaderna.

Alla vill ju se sin monolit.

Gåvan från de andra.

De som snart ska komma hit.

*

Novellen Monolit skrevs av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

*

Vill du göra samma övning?
Här är instruktionerna:
Tema: Apofeni – den mänskliga önskan att skapa samband mellan helt orelaterade data eller händelser
Utspelar sig: I Sverige, i nutid
Måste ingå: Ett främmande föremål på offentlig plats
Ord: Corona, gatlykta, internet, kaffe, klättra, gul, smygande, rast

Novell: Handtag, famntag, klapp eller kyss?

Hon ryggar tillbaka av hans uträckta armar. Bara tanken på att omfamnad av den där svettiga, trånsjuka mannen är nog för att göra henne helt kallsvettig. Hans ansikte får ett ledset uttryck, som en tjock hundvalp som sparkats av sin älskade matte. Hon kan så tydligt att han känner sig avfärdad av henne. Inte en bra början.

Hon har aldrig varit bra på att dölja sina känslor, allt står skrivet i ansiktet. Just nu önskar hon att hon hade kunnat dölja det bättre, i varje fall en aning. Eller kanske bara vara helt neutral, nollställd eller klädsamt generat ursäktande. För det mesta var hennes ilska och avsmak väldigt användbara. Men aldrig innan… det hela har börjat.

Men allt syns. Den skeptiska minen som gränsar till avsmak.

”Du förstår väl. Att jag måste vara försiktig?” säger hon och i rösten lyckas hon ändå låta milt ursäktande.

”Ja, jamen självklart. Man kan inte vara nog försiktig i dessa tider. Men jag har antikroppar. Jag har intyget med mig, testades idag.”

”Jag tror absolut inte att det är någon fara. Det handlar inte om det. Men för att vi ska kunna hantera det här mötet på ett bra sätt är det livsviktigt att vi inte har någon form av fysisk närkontakt utan handskar och munskydd.”

Hon förbannar sig mentalt. Varför tyckte hon att det var en bra idé att ha ett möte i verkliga livet? Varför hade hon inte hållit det hela digitalt och nöjt sig med en videochatt?

Men behovet är skriande. Han hade också varit väldigt positivt inställd till det hela, sagt att det absolut skulle bli bättre om de sågs på riktigt. Och det var ett synnerligen lukrativt avtal, det hela. Precis vad hon behövde. Och han.

Hon ser på honom. På den svettiga, lätt överviktige medelålders mannen i den skrynkliga kostymen som lägger ifrån sig portföljen i hallen på villan i Danderyd. Dags att börja arbeta.

”Ska vi gå upp till övervåningen?”

Han nickar energiskt, lite för snabbt och lite för mycket. Så inställsam, så exalterad. Hon vet inte om han spelar. Kanske, kanske inte.

”Gå i förväg du, jag kommer snart.”

Han rör sig trevande uppför trappan.

”Vill du att jag förbereder något inför det formella mötet?”

”Nej, det behövs inte. Jag tar hand om allt.”

Hon ser honom försvinna iväg uppåt till mötesrummet. Han borde hitta rätt fast han inte varit här förut. Alla andra dörrar är låsta, bara ett enda rum har öppen dörr.

Nu när hon har en stund för sig själv häller hon i sig den sista slatten kaffe som hon har i koppen. Sedan öppnar hon städskåpet och försöker hitta något användbart. Hon tar fram illgula gummihandskar, några klädnypor och den gamla mattpiskaren. Öppnar frysen och häller ner några isbitar i en plastpåse.

Hon känner en gnista tändas inombords. Det är som att hon startar upp efter att ha varit i viloläge det senaste halvåret. Gud vad hon har saknat det här. Hon har inte alla sina leksaker som hon brukar ha här hemma, men hon borde hämta de få som faktiskt är enkla att flytta i veckan. Isoleringen har hindrat henne från att roa sig på sin lekplats dit hon brukar ta de konsulter hon anlitar. De där extra konsulterna hon smygfakturerar på företaget under vaga beskrivningar.

Med hård röst ropar hon:

”Ta av dig skjortan och lägg dig på sängen.”

Hon undrar om han är en sådan där som skriker. Inombords är hon varm och kall samtidigt, det brusar i kroppen.

”Handtag, famntag, klapp eller kyss?” ropar hon sedan, fast hon redan vet svaret. Definitivt klapp.

*
Novellen Handtag, famntag, klapp eller kyss av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*
Skrivövning med Fruktan
Tema: Handtag, famntag, klapp eller kyss
Tid: 15 minuter
Ord att inkludera (använd minst 6/12 ord): skeptisk, viloläge, trappa, svettig, skjorta, trånsjuk, klädnypa, lösningsmedel, kall, kaffe, grön, ilska

Flykten

Jag hade lyckats fly ut. Jag var fri. Men nu har de fångat in mig igen.

Världen susar förbi fönstret utanför snabbtåget. Snötäckt, vitglänsande landskap med en skärande ljus sol. Jag dricker djupa klunkar av kaffesubstitutet, följer flödet på skärmen framför mig förstrött och försöker känna efter vad som egentligen pågår inombords.

Världen har flytt inåt och bortåt, det utanför fönstret är inte längre verkligheten. Det är så sällan jag faktiskt ser ut, ser på världen omkring mig.

Jag tvingar mig att släppa skärmen med blicken och se upp. Min bokning skedde i sista minut, det fanns knappt några platser. Därför har jag bara en grå isoleringsplatta på väggen intill mig, inget fönster. Men när jag lutar mig tillbaka i sätet så mycket jag kan får jag en liten glimt genom fönstret intill platsen framför mig. Världen består av konturer idag. Svarta träd, vit snö och en ljusgrå himmel. Jag ser inga människor, bara tomma landskap som susar förbi. Få vistas utomhus nu för tiden, bortsett från i megastädernas tempererade zoner.

Jag försöker minnas hur det var förut, men det är så svårt att minnas en verklighet där folk faktiskt rörde sig ute i det svenska landskapet. Alla minnen blir grumliga så snabbt, raderas ut och ersätts av det som är framför mig. Reduceras till det jag ser, det jag upplever, det jag konfronteras med. Det går inte längre att minnas något. Minnen är opålitliga och historien skrivs konstant om på nätet.

Det fanns en tid utan extremväder. En tid utan stormar, orkaner, översvämningar, tsunamis, skogsbränder, långvarig torka, massiv nederbörd, värmeböljor, cykloner, tyfoner. Men jag är född i storstaden och var bara ett barn när den tempererade zonen skapades, så för mig har så lite förändrats. Jag kan fortfarande röra mig där jag brukade röra mig, även om vädret nu är kontrollerat och förprogrammerat var jag än går. Allt som pågår runt om i världen upplever jag bara på skärma eller skymtar på resor och det får hela den globala miljökatastrofen att kännas overklig.

Tåget passerar en lastplats och stannar till ett kort ögonblick. Jag skymtar repade containrar och silverglänsande fordon. Alla fordon är eldrivna nu för tiden. För lite, för sent. Mänsklighetens anpassningsförmåga är också anledningen till mänsklighetens undergång. Att vi anpassar oss till vad som helst i kombination med att vara så fruktansvärt bra på att låtsas som att det inte finns fick oss att ignorera katastrofen tills den var ostoppbar. Att vägra se det stora perspektivet utan hela tiden bara bryta ner det till här och nu och framför oss, det är vår dödssynd.

Arbetsresa. Den första på år. Jag är kallsvettig vid tanken på både det nya jobbet och på vad det kommer att göra med mig.

Jag hade loggat av. I flera års tid. En dödssynd i min bransch. För att alla ska vara tillgängliga, alla ska synas, alla ska resa. Jag gjorde tvärtom. Sa upp mig från en fast tjänst, slog mig på en enda plats i mitten av ingenstans genom ett galet billigt hus i stort behov av renovering, slutade uppdatera och vägrade följa flödet. Levde på hopsparade pengar som skulle ha gått till att lägga handpenning på bostad. Levde snålt, pengarna skulle räcka länge.

Men till slut gick det inte att fly längre. Det var som att jag hela tiden visste att flykten var en illusion, bara en temporär bubbla. Jag skapade mig en trygg, isolerad plats där inget någonsin förändrades. Tiden stod stilla. Jag stod stilla. Allt stod stilla. Det var paradiset. Klippa gräset, renovera huset, laga och äta riktig mat i lugnt och ro, plantera växter, bygga växthus, sträva efter att bli självförsörjande. Ett terapeutiskt sätt för mig att backa från utbrändhetens avgrund och hantera den globala katastrofen. Ett försök att ta bort mig själv ur ekvationen. Om inte annat bara för att inte förvärra katastrofen med upp emot 30 flygresor tur och retur per år över atlanten. Utan att med rent samvete kunna vara en nollfaktor och på sikt lyckas hamna på minusutsläpp. Jag låtsades att allt var som det skulle. Länge. Tills katastrofen hittade ända ut till mig.

Det började med att de fyra fruktträden på tomten slutade ge frukt. De trogna, knotiga äppelträden som var åldrande, men fortfarande generösa med sin skörd. Trotjänarna som producerade mer frukt än jag någonsin kunde ta hand om, där jag hade jagat runt som dåre för att ta alla äpplena innan de blev fallfrukten, som sedan håvat in även den aldrig sinande fallfrukten, alla dessa högar av pllen som krävde uppfinningsrikedom för att jag skulle hinna ta tillvara på dem.

Men nu var allt förändrat. Jag insåg det när jag såg de tomma och fruktlösa grenarna. Mörka, knotiga och spretande mot himlen som en bön efter förändring. Det var bara det första tecknet. Sedan kom alla tecken på högre makters vrede, förutom att det var vi som hade haft makten och missbrukat den bortom vett och sans.

Brunnen sinade. Växterna torkade ut. Gräsmattan var gulbrun och knastrade under fötterna. Åkern bestod av torr, brun och sprucken lera. Skogsbränder i högsommaren omringade huset på håll och alla i byn evakuerades. Varje andetag fylldes av skarp, stickande brandrök i flera veckor. Dammen intill huset sjönk i nivå, grundvattnet var farligt lågt. Bönderna kunde inte vattna åkrar. Temperaturen bara steg och steg. Inga moln i sikte, ingen nederbörd. Solsken har aldrig varit så obönhörligt bestraffande.

Växthusets plantor var bortom räddning hur mycket skuggduk och skyddande duk jag än använde.Jag tvingades börja åka in till närliggande städer för att handla mat, för att klara mig. Väl i städerna tvingades jag konfronteras med verkligheten där, den som jag inte hade behövt se på så länge. Tiggande, fattiga klimatflyktingar i varje gatuhörn, från andra länder inom Unionen och svenska flyktingar från olika landskap som förlorat sin försörjning och sina hem som flydde till tempererad skugga där det i alla fall gick att andas och sova utomhus utan att brännskadas.

Pengarna jag hade sparat ihop, de som hade möjliggjort min flykt, sinade snabbt nu. Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna när jag tänkte att de skulle ha räckt så länge. Men nu när jag var tvungen att köpa vatten och mat var det som att de avdunstade som morgondaggen i ett fuktigt moln framför mina ögon. Hyllorna ekade tomma i affärerna och matpriserna skenade. Det blev svårare och svårare att inte tänka på det.

Under hela den tiden fortsatte bisarrt nog alla jobberbjudandena som fortsatte välla in på min CV-sida. Som en ostoppbar flodvåg. En framvällande tsunami. De allra flesta helt orörda, oöppnade, obesvarade. Någon enstaka besvarat med ett vänligt tips om en annan kandidat eller ett ursäktande ”just nu arbetar jag som konsult på ett projekt jag inte vill lämna, men jag hör av mig om det förändras” för att inte stänga dörrar helt. Kanske för att jag insåg att min flykt var tillfällig. Kanske för att jag visste att jag skulle gå in i fällan igen.

Jag var ändå lyckligt lottad. Bara för att jag hade turen att lära mig något som väldigt få andra kan. Specialistkompetens som var efterfrågad internationellt. Inte många hade min öppning nu när arbetslösheten skenade. Men jag visste hur den världen var och jag ville inte tillbaka dit.

Vända på slantarna som folk sa förr, det gamla uttrycket från tiden när pengar faktiskt fanns i fysisk form. Jag förstod det nu när jag desperat kämpade för att försöka få pengarna att räcka, för att få vara ifred och isolerad. De digitala siffror på skärmen rann som vatten mellan fingrarna.  Det är svårt att behålla sina ideal och motstå snabba pengar. Svårt att motstå när man vet att den industrin man flytt kommer att fortsätta att kassera in pengar från folk världen över rakt in i undergången.

Jag hade lyckats fly. Jag hade varit fri. Tillfälligt.

Nu lät jag mig fångas in igen.

Lät mig själv hamna på plus med själen på minus.

*

Novellutkastet Flykten av Boel Bermann