Novell: Så mörk är natten

Hon står med armarna utsträckta och snurrar runt runt omgiven av virvlande snöyra och allt som gnistrar och glimmar. Blicken är fäst vid det mörka himlavalvet ovanför henne, ett enormt hål av svärta mitt i hela valvet täckt av vänligt lysande stjärnlika ljusslingor. Jag ser på henne, kan inte vända bort blicken. Den klarvita särken, ljuskronan i det guldglänsande håret, hennes outsägligt lyckliga leende. Hon strålar där hon står barfota i centrum av allt.

Bara fotsulor mot den glittertäckta mörka marmorn i mitten av den avstängda fontänen i mitten av gallerian. Det gör ont i hjärtat för att det är så vackert. Hon är en ängel, ett helgon, ett väsen som kommit för att skänka ljus i mörkret, min frälsare från allt som är ondo. Hon nynnar tyst på julsångerna, hela luften är fylld av dämpad körsång, mänskliga stämmor som möts och harmonierar i sin hyllning till det kommande ljuset, nynnar om stjärnan i fjärran som glänser över sjö och strand och så mörk är natten i midvintertid och oss är en frälsare född medan hon snurrar och snurrar.

Så saktar hon in, långsamt, sänker blicken och ser på mig. De där ljusa ögonen, vackrare än någonsin, jag kan se det trots dunklet i rummet.

”Kom hit, Stefan, kom. Ta min hand.”

Jag behärskar mig, vill egentligen kasta mig framåt, ta henne i min famn och aldrig släppa henne. Men jag rör mig utstuderat långsamt, hasar ner från där jag sitter på upphöjningen intill rulltrappan och går sakta bort till henne. Det krasar av glitter och splitter under mina skosulor. Tar ett djupt andetag, kämpar för att verka självsäker och lugn. Men mitt blod jublar, mitt hjärta slår, det susar och sjunger inuti mig. Jag vet inte ens varför jag låtsas, hon vet, hon ser mitt inre, mitt hjärta och min själ. Jag tillhör henne, varför låtsas jag som något annat?

Hon skrattar och lägger huvudet på sned.

”Visst är det du och jag mot världen nu, eller hur? Vi är utvalda. Tillsammans kan vi göra vad vi vill nu, eller hur?”

Jag kan inte göra någonting och jag har inga ord. Försöker harkla mig, men litar inte på min egen röst. Så jag nickar bara och ler mot henne, nickar för mycket, överentusiastiskt, kan inte behärska mig. Vill springa till henne, falla på knä framför henne, dyrka henne. Hon kommer med ett kärleksbudskap, från stjärnan i fjärran som tändes av herran i mörka natten i midvintertid. Jag vill följa henne var som helst.

”Du är väl inte rädd?”

Jag står intill henne nu, men vågar fortfarande inte röra vid henne trots att jag så gärna skulle vilja lägga armen om henne, den där sköra vita skepnaden som står barfota med gyllene hår utsläppt över axlarna. Äntligen lyckas min mun bilda ord, något slags ljud.

Jag skakar på huvudet och mumlar.

”Nej, jag är inte rädd. ”

Hon stryker mig över håret, det faller glitter och fint glassplitter omkring mig.

”Sången, den måste fortsätta. Du vet det, eller hur?”

Vintern är inne i shoppingcentret nu, sveper genom byggnadens alla öde nedsläckta rum. De tunna, vita flingorna yr runt oss i ökad styrka. De kastar sig ner, sveper upp, rusar genom luften. Snöflingor och isflagor dansar sida vid sida med glaskristaller från affärernas alla krossade skyltfönster, de skär och rispar upp min hud. En virvelvind av glänsande glassplitter som för varje svepning förvandlar mer av min hud till en blodig massa. Den rusar omkring henne, men vidrör henne inte. Hon står oberörd mitt i allt det glänsande, glittrande vita stormen och ler. Det enda som är skadat hos henne är fotsulorna. Sedan vandrade hon sjungande genom hela shoppingcentret med ljus i sitt hår, lämnade ett spår av klarröda fotspår bakom sig. Hon sjöng och orden från fjärran fick vår tillvaro att skaka i sina grundvalar. Tonen trängde igenom och fick allt skört att vibrera sönder i sina minsta beståndsdelar. Nu står hon omgiven av öde butiker och lämningarna från alla åskådare som tonerna slet isär.

Mitt i Luciatåget, mitt i all denna stillhet, när alla stod i andaktsfulla rader som fastfrusna utanför butikerna i shoppingcentret, när butikerna släcktes och Lucia-kronan tändes och hon skred in med ljuset i vår värld. Det var då det hände.

Hon öppnade munnen och började sjunga. Stjärnan i fjärran lyssnade genom slöjan. Den som var bortom öppnade sina tusen munnar och sjöng sånger om sin värld genom hennes mun från den andra sida för oss alla. Stjärnan i fjärran stod högt, såg på henne, hörde henne och valde henne. Den kunde känna hur vi alla avgudade henne, hur vi lyssnade på hennes röst, hur vi så innerligt längtade efter den nya tiden, den ljusare tiden, som hennes sång utlovade, Lucia. Ljusbärare. Kärlet. Förebådaren för att mörkret ska jagas undan och världen fyllas av ljus. Stjärnan valde henne. Hon valde mig, för att jag alltid varit hennes trogne tjänare och dräng.

”Ger du mig ditt allt, gör du det?”

Jag faller på knä framför henne, blodet rinner längst pannan och kinderna, fördunklar min syn. Jag drar med tröjärmen över ögonen för att kunna se henne samtidigt som jag känner glassplittret tränga igenom byxtyget. Jag lutar mitt huvud mot henne och ser uppåt, skymtar hennes saliga ansikte och bortom det hela det mörka himlavalvet bortom den krossade glaskupolen. Hon skrattar igen och ser mot den svarta himlen.

”I mörka natten i midvintertid, och tusen, tusen strålar… I varje hem och hus” sjunger hon tyst med kristallklar stämma och himlavalvet fylls av tusentals glödande ljus som lyser upp mörkret, förvandlar allt till ett inferno och sätter världen i brand.


Novellen Så mörk är natten av Boel Bermann.
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.


Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:

Skrivövning
Tema: Butiksdöd
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (Använd minst 4/10)
Parkeringshus, vinter, hissmusik/shoppingjazz, ljusslinga, snabbmat, marmor, utförsäljning, brytbladskniv, glassplitter

Novell: Fragmentarism

Hon har ticks. Återkommande rör hon vid sin spruckna läpp. Biter i den och rör vid den med fingertopparna. Farkostens torra, välventilerade luft torkar ut ögon, hud, läppar. Alla är nariga och fnasiga när de anländer till normaltid. Men hon verkar helt omedveten om det, hennes fingrar har ett eget liv medan blicken är fastnaglad vid skärmen framför sig som hon stöttat upp med sin gråa halsduk. Ögonen bakom de enorma glasögonen med de näst intill osynliga, genomskinliga bågarna följer uppmärksamt rörelserna på skärmen. Inte en enda gång under resan har hon sett bort från skärmen, inte ens när hon serverades mat och dryck. Hennes tick tycks förvärras under resans gång, hon tar ett fast grepp om underläppen med två fingrar och drar ut den, om och om igen.

En tunn, pärlbesatt kedja hänger längst hennes ansikte från glasögonen, så att hon kan ha dem hängande när hon inte använder dem. Jag har för mig att det var en tradition bland äldre att ha sådana lösningar förr, för att inte tappa bort sina glasögon. Men i hennes fall får det mig att tänka på en tempeldanserska, kedjan gnistrar av guld och pärlor, ger henne en exotisk touch av att vara utvald, en prästinna eller profet.

Det är ovanligt med glasögon nu för tiden. Jag undrar om hon bara inte hunnit med att laga näthinnan för att hon är ny eller om hon tillhör en naturalist-rörelse som vill att människokroppen man börjar med ska vara så oförstörd som möjligt eller om glasögonen är falska och bara ett försök för henne att smälta in och vara vanlig resenär i normaltid. Kan bara spekulera eftersom hon kan komma från vilken tid som helst och vilken plats som helst. Men hennes smala ansikte i kombination med det ryckiga självskadebeteendet och hennes extrema fokus på skärmen får mig att tro att hon är från en tid längre fram. För att hon antagligen är fragmentarisk, en framtidsdiagnos som kommer av för många tidshopp mellan nutid, dåtid och framtid. Det har en splittrande effekt på psyket, som att man konstant är i obalans, som att en del av en är i fritt fall. Vanliga symptom är minnesförlust, svårt att känna igen ansikten och platser, stress, ångest, panikattacker, självskadebeteende, en känsla av att alla nerver ligger utanpå huden. Folk som lider av fragmentarism är inåtvända, extremt fokuserade på enskilda företeelser och har svårt för sociala sammanhang. Som jag. Som hon.

De har inte lyckats förklara det än varför det mänskliga sinnet reagerar så på tidsresor, inte än. Det är som en mer intensiv variant av jetlag och den är permanent, den försvinner inte när man acklimatiserat sig till tiden man befinner sig i. Det märkligaste är att om man bara åker framåt verkar folk klara sig utan problem, men så fort man åker bakåt eller bara återvänder till sin hemtid eller normaltid så blir man förändrad. Har du en enda gång åt framåt kan du aldrig åka tillbaka utan att bli fragmentarisk. Skärvad. Splittrad. Samtidigt är det framåtrörelsen som väcker ett starkt behov av att återvända hem, det är som abstinens. Vissa klarar att leva med hemtidsabstinensen, men de flesta tar livet av sig om de tvingar sig att stanna i framtid. Ingen visste det här i början av resandet. Nu vet vi, men vet inte hur vi ska hantera det.

På samma sätt som hon är fokuserad på skärmen är jag fokuserad på henne.

Samma syndrom, olika måltavlor för vår uppmärksamhet.

Jag tittar på henne och är rädd för att hon är jag.

Det har varit ett återkommande problem på sistone. Problemet måste ha funnits länge, men mörklagts och hemlighållits av transportföretagen. De måste ha vetat. Med alla DNA-tester har de vetat länge. Men det var inte förrän förra året i normaltid som det hela avslöjades. Att folk delades upp, att de klonades för varje resa. När en reste framåt reste den andra bakåt och den tredje blev kvar. Jag åkte framåt, jag blev kvar, jag kom tillbaka och jag mötte mig själv. Tillbaka, framåt, mitten.

Jag drar i min läpp, exakt samtidigt och i samma rytm om hon. Om och om igen. Medan jag stirrar på henne med samma intensitet som hon ser på skärmen. Nu ser jag alla likheterna tydligare. Tror mig se likheterna. Får också syn på något som kan vara triangeltatueringen. Den enkla, raka tatueringen på armen. Samma som jag har.

Jag är så torr i munnen, mina läppar är spruckna och nariga. Rösten i högtalarsystemet säger att det återstår tio minuter till landning, ber alla att omsorgsfullt slå sig ner och spänna fast sig. När vi landar i normaltid kommer vi sitta fastspända i 5 minuter för att snabb acklimatiseras. Sedan ska vi följa de lysande spåren längst väggarna fram till säkerhetskontrollen. DNA-kontrollen, kroppsscanningen och potentiell psykutvärdering förväntas ha en kö på cirka 10 minuter, tålamod uppskattas.

Mindre än en halvtimme innan de kommer upptäcka att det finns två av mig på farkosten. Enligt de nyligen införda reglerna för överbefolkning i de olika tidszonerna och risken för negativ påverkan på genpoolen så kommer en av oss att gallras ut.  Jag försöker minnas hur jag såg ut innan jag klev på farkosten. Jag tror att jag är en årgång äldre än henne, har för mig att jag ser tröttare ut, mer sliten. Hon ser väldigt ny ut, ung och gnistrande. Vem vet från vilken delning hon kommer från, hur nyskapad hon är. Det finns en risk att hon är mer stabil i sin nuvarande version än jag är. Samtidigt kan jag se hennes ticks, hennes tydliga symptom på fragmentarism. Hon är inte oskadat gods.

Osäker på vilken version av oss de kommer att kassera.
Det beror helt på psykutvärderingens resultat.

Tanken slår mig att jag kanske borde försöka ta henne. Det är svårt, kommer inte att ske obemärkt. Men om jag håller mig nära henne när vi lämnar farkosten…

Det har hänt förr, incidenterna ökar. Jag har läst om det i flödet. Straffen har varit milda, folk förstår att det handlar om överlevnad. På vägen ut skulle jag kunna försöka krossa hennes huvud med en brandsläckare i den vita utgångskorridoren, knuffa ner henne nerför rulltrapporna på väg till bagageutlämningen eller försöka strypa henne precis nedanför farkosten.

För att vara säker på att överleva.

Jag studerar hennes ansikte, de vackra ögonen inringade av genomskinliga bågar och kritvita trådlösa hörlurar. Önskar att jag kunde minnas med säkerhet hur mitt eget ansikte såg ut, hur mina ansiktsdrag ser ut för en utomstående, letar efter några säkra identifikationsdetaljer. Men alla sprickorna i mitt medvetande, alla luckor i mitt minne efter tidsresorna grumlar och fördunklar.

Farkosten stannar, vi sitter stilla medan tidsanpassningen räknar ner. Fem minuter, 300 sekunder, en evighet. Sedan tar jag min kabinväska, går tätt bakom henne i gången, följer henne nedför metalltrappstegen och ut på den regnvåta asfalten som återspeglar tidsstationens alla ljus. Hon rättar till sin axelväska, i rörelsen får vi ögonkontakt. Hon ler mot mig och jag ler tillbaka, men min kropp är spänd till bristningsgränsen.

Jag vet inte med säkerhet hur jag ser ut eller vem jag är. Jag vet inte med säkerhet att hon är jag. Samtidigt handlar det om min överlevnad, inom tio minuter kan det stå mellan henne och mig. Det här är det enda tillfället jag har att ta ut henne. Är jag beredd att chansa på att hon inte är jag?


Novellen Fragmentarism av Boel Bermann
Novellen skrevs under en resa som en skrivövning.


 

Novell: Jägaren

Hennes hår väller över axlarna, rinner längst ryggen, vräker sig omkring den tunna gestalten. Yvigt, tovigt och vilt. Säkert noga arrangerat, men effekten är trots det slående. Jag har haft svårt att släppa henne med blicken sedan hon satte sig ner vid bardisken.

Hon sitter där, helt ensam, utan den minsta antydan till osäkerhet. Självklar och stark. Jag ser inte rakt på henne, ser istället på henne i smyg i spegeln mitt emot henne i baren. Jag vill inte stirra, men kan inte förmå mig att se bort. Den intensiva blicken, det är något med de där mörka ögonen som signalerar raseri och ilska. Stora glänsande silverringar i öronen, mörkröda naglar och en röd, svagt transparent, tunika. Inte så att underkläderna syns, mer som en mörk skugga under tunikan, en antydan.

Med en van gest slänger hon med håret, vrider på sig och spejar över rummet. En kort stund möts våra blickar. Hon ler ett snett leende mot mig. Det är något förtroligt i den, som att vi delar något. Jag förstår inte vad det kan vara. Plötsligt ser jag henne som Ronja Rövardotter som vuxit upp, som blivit hövding själv och en sådan person som tar hon vill ha. När hon klev in i rummet rörde hon sig på ett sätt som fick mig att tro att hon aldrig har hört ordet nej hela sitt liv. Nu är jag helt säker på det. Det är svårt att sätta ord på varför hon ger det intrycket, men hela hennes uppenbarelse präglas av en nonchalant självklarhet. Vild, otyglad och konfrontativ. Jag låter blicken glida ut ur spegeln för att kunna ta in hela hennes gestalt.

De mörka jeansen är som ett skyddande hudlager om hennes ben, utstuderat trasiga på ett extremt kontrollerat sätt. Reva efter reva längst båda benen. Som att ett vilddjur eller som att hon själv klöst upp det sträva tyget i en enda hård rörelse med vassa klor eller naglar. Till sist når jag hennes fötter med blicken och inser att det är den enda biten som jag inte kan få att stämma överens med resten av henne. De känns fel, de skorrar falskt. Svindlande höga klackar, pumps i mattsvart. De stör mig, de där skorna. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske för att allt annat med henne signalerar styrka, men skorna gör henne sårbar.

Där jag sitter och sippar på min drink medan jag väntar på mitt sällskap kommer jag på mig själv för att hitta på mentala ursäkter för de där skorna. För att ingen ska skrämmas av hennes styrka, ingen ska tro att hon inte kan springa iväg snabbt… De där skorna, de är enkla att sparka av i en snabb rörelse. Låta hennes skenbart nätta fötter sjunka ner i jorden, med sina fotsulor där huden är härdad som lädersulor och ljudlöst springer hon iväg mellan träden i riktning mot sitt villebråd.

Jag bryts ur min förtrollning när hon fångar bartenderns uppmärksamhet och beställer. En kort stund senare får hon en öppnad flaska rödvin och vinglas, men jag ser henne skjuta vinglaset åt sidan och ta tag i flaskan. Hon ser omkring sig, spejar, innan hon lyfter flaskan till sina läppar och halsar rakt ur flaskan. Vin strilar på sidan av munnen, en smal rännil, några mörkröda droppar. På håll ser det ut som blod. Som att hon är ett vilddjur.

Just här och just nu vill jag att hon ska vara den jag har byggt upp i mitt sinne. Jag vill att hon ska vara något mer än det hon antagligen är. Jag vill aldrig veta om hon bara är en dryg, bortskämd överklassunge som alltid fått allt, jag vill att hon ska ha tagit allt hon äger, rövat åt sig allt hon kunnat i världen, klöst det ur andra välmanikyrerade händer. Jag ser ner i bordskivan, förstår inte hur hon har den här inverkan på mig.

Så inser jag att hon inte bara har en inverkan på mig. En något berusad man verkar ha haft henne i sitt sikte. Han går till baren och ställer sig plågsamt nära henne. Vräker ut sig över baren, över hennes personliga sfär, fyller luftrummet med sin höga röst där han talar till bartendern. Jag ser det hela statiskt från min plats, iakttar på håll och läser deras kroppsspråk. Det är något med hela scenen som skär i hjärtat. Hans närvaro krossar hela bilden jag byggt upp, splittrar illusionen om henne som ett starkt urväsen förklädd till en vanlig människa. Jag ser med förakt i blicken på hans självgodhet, hur han hänger där, visar upp sig, bröstar upp sig, stoltserar med muskler och skäggstubb och vräker sig i något slags mansideal från fornstora dagar.

Det som stör mig mest är hur hans närvaro påverkar henne. Hon ser ner i bordsskivan, tar fram sin mobil och ser maniskt på skärmen. Med en skygg rörelse samlar hon ihop sitt vilda hår, som om hon inte längre känner att hon har rätt att ta upp någon plats. Hela hennes utstrålning förändras. Den vilda och otämjda gudinnan förvandlas till ett skyggt väsen. Hopsjunken med nedslagen blick, hopkurad som för att skydda sig, håret samlat över ena axeln. Jag ser hur hon stryker sig själv över armen, i en självtröstande gest. Det mörkbruna håret faller som en ridå framför hennes ansikte, hennes siluett försvinner ur mitt synfält. En trevande smal hand fyller på vinglaset, läpparna smuttar försiktigt på innehållet. Som att den unga kvinnan jag såg för några minuter sedan förintats. Som att en skugga tagit hennes plats. Jag känner en rysning av obehag, ser på mannen och känner en ilska som förvånar mig själv.

Jag tar ett djupt andetag och ser bort från dem båda. Förstår inte varför jag påverkas så starkt av det som pågår, av två människor jag inte känner. Men så ser jag en rörelse i ögonvrån, hur hon lyfter på huvudet, håret glider undan och blottar hennes ansikte. Jag ser en glimt i hennes ögon och blir osäker på vad som pågår.

Hon är där igen. Stark. Som att det sköra bara är en förklädnad för att dra till sig ett byte, en tunn hinna, en illusion av något annat. Så vänder hon huvudet långsamt och ser rakt på mig. Hon har hela tiden vetat att jag tittar, jag förstår det nu. Hon ler mot mig, ett smalt leende som blottar hennes klarvita tandrader. Ett leende som markerar dominans. Som att hon läst mina tankar och vill försäkra sig om att jag vet sanningen. Jag ska inte vara orolig. Hon är inget byte.

Jag dricker upp det jag har kvar i glaset i ett enda drag. Sedan reser jag mig upp och rör mig ut från baren. Biter mig i läppen så hårt att jag får blodsmak i munnen. Ett sista ögonblick stannar jag till och vänder mig om. Ser på den odräglige, berusade mannen. Han ser mot henne nu, skrattar och höjer sitt ölglas. Som ett oanande, törstigt djur vid vattenhålet…

 

Novellen Jägaren av Boel Bermann
(Novellutkastet skrivet under en resa som en skrivövning)

 

Novell: Ställföreträdaren

Jag andas mot glasrutan, ser imman bilda ett intrikat nät av frost och iskristaller över glaset. En stund ser jag bara på det, på den intrikata teckningen skapad av min utandningsluft och den kalla världen där utanför. Så drar jag genom frosten med nageln. Det gnisslar och kvider. Ljudet ger mig rysningar. Ändå gör jag det. Om och om igen. Andas ut djupt, väntar på förvandlingen från ånga till is och skriver i frosten. Får tunn, vit is under nageln.

Skriver samma sak. Om och om igen. Mitt eget namn. För att inte glömma bort det.

Hon har tagit det ifrån mig. Fast hon har inte tagit det, inte egentligen, även om hon använder det så att det blir tunnslitet. Jag har det fortfarande. Hon kan inte stjäla det som är jag från mig, kan hon?

Jag stannar upp i mitt skrivande, som fastfrusen i rörelsen. Ser ut på världen utanför. Sitter hopkrupen på fönsterbrädet och ser ut i allt det vita, stilla och övergivna. Det finns ingen därute. Det har hon sett till. Ingen utom hon själv.

Hon skapades av min familj. Inte av, förlåt, jag kan knappt formulera mig längre. Är ensam för mycket. Hon skapade inte av dem, men hon beställdes av dem. De ville bara att jag skulle vara säker, vara trygg. Mordhot, attentatsförsök, explosioner och ursinne och allt sådant där. För att jag har så mycket när så många inte har något alls. Jag förstår ilskan bättre nu. Men nu har jag inte heller så mycket, det kanske är enklare att relatera då.

Hon var en perfekt genetisk kopia av mig, trodde de. Exakt kopia, men utan några av mina minnen, trauman och känslomässiga ärr. Från stunden som hon levererades skulle hon agera min ställföreträdare. Hon hade därigenom laglig rätt att företräda mig. Ta beslut, uttala sig för mig, företräda. Jag ansågs för känslomässigt instabil efter det jag hade gått igenom för att ha rätten att företräda mig själv. Det var deras ursäkt.

Problemet var att de inte insåg att hon var jag. Hon var en exakt kopia av mig. Jag har alltid varit manipulativ. Slug. Listig. Det var hon också. Hon var inte menad att vara annorlunda. Men det var hon. Hon var exakt som jag, men med större frihet och med fritt spelrum. Hon hade inte mina få inbyggda hämningar.

De borde ha insett det. Jag borde ha förstått det. Att hon skulle ta varje chans hon kunde hitta till olagliga förbättringar av grund materian. Så enkelt. Nanoteknik, laserbehandling, intrycksförstärkande medel.

Min ställföreträdare. Hon vill inte låta mig lida. Jag är ändå hon. Så hon delar med sig av allt. Om kvällarna kommer hon hit och berättar detaljerat om allt som hon har upplevt under dagen, allt hon varit med om och allt hon ska göra. En verbal överföring av allt hon kan åstadkomma. Men inget av det är mitt, allt är hennes.

Hon är min ställföreträdare. Jag är inte hennes.

Min familj vet ingenting. Jag tänker hela tiden att de borde inse att hon inte är jag. Drömmer om att bränna hennes fotsula med glödande järn. Hon har redan opererat bort tatueringen som visar att hon inte var jag och tatuerat mig istället. Jag är märkt.

Identiska gener. Det finns inget jag har som kan bevisa att jag är jag. Utom minnena. Så långt har tekniken inte kommit. Där skiljs vi åt.

Hon frågar mig mycket, om och om igen. I början sa jag ingenting. Sedan ljög jag.

Hon trodde inte på mina lögner, hon var för observant. Märkte att min puls gick upp, att adrenalinet svepte igenom mitt blodomlopp och att jag flackade med blicken.

Hon bearbetade mig, försökte tvinga mig att tala sanning. Hon kan straffa mig, men inte för hårt. Hon behöver mig hel och ren och vid mina sinnens fulla bruk. Jag har talat sanning. Men inte mycket.

Nu övar jag mig i att ljuga. Viskar lögnerna om och om igen för mig själv tills jag börjar tro på dem själv. Om jag tror på dem kan jag få henne att tro på dem. Om hon tror på dem kan hon börja säga lögnerna högt, säga dem som sanning. Kanske börjar någon ana oråd då. Kanske kan någon förstå att hon inte är jag.

Det är därför jag skriver mitt namn om och om igen. Det som inte är mitt namn. Övar med en sådan obeskrivligt stor lögn. Kanske blir jag lyckligare den dag jag tror att jag har ett annat namn.

Det enda problemet är att när de till slut räddar mig kommer jag inte att minnas vem jag är. Kommer inte ha några äkta minnen kvar för att jag bytt ut alla mot lögner. Men jag kommer att bli fri. Ljuger jag?


Novellen Ställföreträdaren av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan


Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Ställföreträdaren
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (Använd minst 3/10)
Fönsterruta, häftstift, gaffel, raseri, svagsint, nyp, aveny, is, andedräkt, karva


Tiden

Ända sedan klockan hade stannat stod tiden stilla. Det hade dröjt länge innan hon märkte det. Dagarna gick, dygnen och årstiderna passerade. Men inte tiden. Det var först idag hon hade insett det. Hennes morgontrötta sinne försökte fortfarande omfamna vetskapen, famlade och slant i sitt grepp om den hala sanningen. Med vana rörelser hällde hon på vattnet över snabbkaffet i botten av koppen, tog en djup klunk som kändes tom och ihålig. Sen ställde hon ifrån sig koppen, slog upp fönstret och lutade ut huvudet för att kunna se ut över hustaken.

Försökte inse att det var så här en värld utan tid såg ut. Försökte förstå om hon såg någon skillnad mot gårdagen. Som hade varit samma dag. Det fanns ingen skillnad, men ändå tyckte hon att allt såg annorlunda ut. Matt soldis över det svarta plåttaket, en vit himmel, blanka fönster och tomma balkonger.

Hon tog ett djupt andetag och sedan skrek hon rakt ut:

”Är det någon annan där ute som märker att tiden står stilla?”

Hennes röst ekade mellan husfasaderna, men ingen svarade. Hon hade inte väntat sig det heller. Faktum var att hon försökte minnas när hon sist hade sett en annan människa, men hon kunde inte komma ihåg det. Dagar, månader, år?Med långsamma rörelser klättrade hon upp i fönstret, satte sig på fönsterkarmen på fjärde våningen med benen rakt utåt och försökte fokusera. Huvudet kändes trögt och dimmigt, som att det gjorde motstånd. Som att det försökte hindra henne från att tänka en viss specifik tanke. Det var som att hon hade den precis inom räckhåll. Fingerspetsarna, tungspetsen, i ögonvrån, om hon bara vred på huvudet.

Hon blundade, försökte tömma huvudet på tankar och så sa hon bara det första hon kom att tänka på.

”Står tiden stilla för alla eller bara för mig?”

 

Det var då hon hörde ett ljud bakom sig.

 

(Skrivövning, oredigerad)

 

Novell: Stranden

Börjar bli bränd, ser att jag flagar på armen. Solen strålar obönhörligen här. Jag borde skydda mig bättre, tänker att jag ska plocka upp en flaska after sun-lotion på vägen tillbaka till hotellrummet. Tar de första trevande stegen ut på stranden, känner hur stegen blir mjuka och tröga när jag rör mig i sanden längst strandkanten.

Flaggan på badvaktstornet vajar grön i vinden, signalerar att allt är väl och att det inte finns någon fara i sikte. Det är redan eftermiddag, luften känns sval. Jag håller min strandväska i ett bestämt grepp där handdukar, pocketböcker och vattenflaska ligger nerpackade intill cigg och tändare. Rättar till den stora stråhatten och ser mig om efter en solstol nära vattnet. Genom vågornas brus och det svaga svepande ljuset från vinden kan jag höra det svaga skvalandet från musikanläggningar på de närliggande strandbarerna. De fortsätter spela sin monotona medelhavspop på repeat, skivor som går runt, runt tills de tunnslits.

Parasollerna breder ut sig så långt ögat når, klarblåa med vita kanter sida vid sida med luggslitna halmvarianter vars fransar vajar i vinddraget. Rad efter rad av solstolar uppställda i prydliga linjer så långt ögat når, sträcker sig ut i evigheten. De ser ut som de alltid gjort i sina vädertåliga plastnät i knivskarpt orange eller vilsamt mörkblå.

Jag väljer en solstol på måfå, en i yttersta raden, närmast strandkanten. Rättar till parasollet så att mitt ansikte täcks av skugga. Sedan tar jag mig den nya sommarklänningen, viker omsorgsfullt ihop den och lägger ut två handdukar, en på solstolen jag valt och en på den intill. Sedan lägger mig till rätta, med en bok på det lilla plastbordet intill mig och den andra på solstolen. Tar en djup klunk av det kalla vattnet.

Kisar förstrött ut på det klarblåa vattnet som sträcker ut sig framför mig som glittrar i solskenet. Försöker låtsas som att jag inte är ensam, som att jag bara väntar på sällskap. Som att personen jag är på semester med bara gått på toa, kanske badar, har gått för att beställa en drink…

Fokuserar på ljudet av vågorna som slår mot stranden om och om igen. Ett svepande, ett rasslande av vatten mot sand och småsten. Hör avlägsna röster i mitt huvud. En äldre pensionär på norskbruten engelska klaga på sin drink, några barn skrattar av förtjusning när vågorna sveper emot dem, en klingande skål mellan det medelålders australiensiska paret med sina breda leenden och rödbrända ansikten när de slår ihop sina skummande ölglas redan innan lunch.

Slår upp ögonen och ser rakt upp i den klarblåa himlen helt utan moln. Vänder på huvudet och ser in i hans ögon. Skymtar hur han ler mot mig från den andra solstolen. Hans hud är mycket blekare än min, jag blir alltid brunare än honom. Ser in i de där ljusblåa ögonen som skyms av några testar av hans rufsiga bruna hår. Kinderna är rosiga, solkyssta.

”Vill du ha en klunk öl, älskling?” frågar jag förstrött.

Jag tar en djup klunk och ställer den immiga flaskan på det lilla träbordet mellan solstolarna.

Sedan låter jag blicken glida över mina omgivningar. Jag lever drömmen. Befinner mig på den perfekta stranden med slät sand, solsken som omger mig och kristallklart vatten framför mig som nästan vibrerar i en grönblå, skimrande nyans. Tiden förlorar sin mening på platser som det här, dagarna flyter ihop i en lättjefull dvala. Jag kan inte minnas vilken veckodag det är eller hur många dagar jag varit här.

Sanden som breder ut sig i varma, ljusbruna toner är slät och fuktig efter natten. Jag kan se mina egna fotspår tydligt, kan följa hur jag bildade en alldeles egen stig fram till solstolen. En sval vind smeker mig och får hårstråna på mina armar att resa sig samtidigt som solen hettar i huden. Jag tvingar mig själv att inte se åt hans håll.

Tänker att han tar ett fast grepp om den kalla glasflaskan, för den till sin mun och dricker flera klunkar av den bärnstensfärgade vätskan och känner svalkan i strupen. Men på något sätt vet jag att han inte är där. Mitt undermedvetande har genomskådat illusionen. Men jag låtsas inte se att det inte är någon i den andra solstolen. Gör allt jag kan för att hålla kvar vid minnet, tränger undan tanken att det inte är på riktigt. Han är här. Med mig. På stranden. Precis som det var. Precis som det aldrig mer kommer att vara. Han och jag tillsammans. Då skulle allting vara mycket lättare att bära.

Jag blundar. Försöker låtsas att jag inte är ensam. När jag sluter mina ögon kan jag fortfarande blunda för sanningen. Har aldrig trott att jag var den typen av människa som behöver någon annan för att överleva. Tillvaron är så behaglig och enkel här än så länge.

Kan inte samla koncentration nog för att läsa i boken jag har med mig, inte idag. Känner rastlösheten krypa sig på. Jag har alltid något nytt att läsa. Varje hotell har lånehyllor fyllda med böcker, men de är förvånansvärt likartade. Svårt att märka skillnad mellan alla de olika deckarna där allt alltid löser sig i slutet. Men böckerna är i varje fall fyllda med människor som talar med varandra och när jag läser texten är det som att jag hör dem prata, som att de är nära, i rummet med mig. Det tar ändå inte bort ensamheten, det håller den bara tillfälligt på avstånd.

Tillvaron jag har är en dröm, den är overklig. Jag behöver inte vara någonstans, måste inte göra någonting. Jag trodde att jag skulle älska den här typen av överflöd av tid, men det skaver och svider inombords. Insikten att jag inte åstadkommer något. Jag delar upp dygnet så mycket jag kan, skapar rutiner för att få kontroll över mig egen tid. Bara jag.

Alla saker jag gör tar längre tid är de borde. Jag vaknar av mig själv utan att ställa någon väckarklocka. Kör ett pass på hotellgymmet tills svetten rinner och kroppen skriker. Sedan klär jag på mig badkläder och sommarklänning. Äter omsorgsfullt frukost trots att jag innan jag hamnade här mest drack en kaffe och tog en cigg på morgonen. Smörjer in mig omsorgsfullt med solskygg, tar på mig solglasögon och solhatt innan jag långsamt strosar ner till stranden och tar ett dopp för att skölja bort svett och rastlöshet. Byter plats på stranden flera gånger per dag, för att variera mig. Stannar till i nån av butikerna under dagen för att plocka på mig en vattenflaska, något att äta och ett nytt paket cigg. Jag kommer inte att sluta röka under den här semestern. Så ser det ut. Dagarna flyter ihop. Jag minns inte ens hur länge det har varit så här.

Funderar om jag ska byta hotell i natt, bara för att skapa en förändring i mina egna rutiner. Pengarna spelar ingen roll och den här delen av världen har så enormt många hotell att välja på. Vidsträckta hotellobbys med svala stengolv, enorma nystädade hotellsviter med mjuka soffor, bäddade sängar med skinande vita lakan och havsutsikt som man kan förlora sig själv i. Jag har bott på mitt nuvarande hotell i tre nätter nu, kanske dags för ett miljöombyte. Det finns inget som binder mig till platserna, om jag ville skulle jag kunna sova varje natt på en ny plats. Men i grund och botten spelar det ingen större roll.

Dåsar bort en stund i solen, försvinner iväg i sköra drömmar av verklighet. Vaknar förvirrad och varm. Reser mig från solstolen och tar på mig sommarklänningen över bikinin och sätter på mig mina sandaler. Jag bryr mig inte om att ta med något mer. Det är ingen annan här på stranden ändå, ingen kommer att ta mina saker. Har ändå inget av värde med mig i väskan.

Strosar långsamt upp till den närmsta strandbarens veranda. Ser min egen spegelbild i en glasdörr in mot strandrestaurangens kök. Det är något med den som är så oerhört främmande, jag ler och önskar att han kunde se mig nu. Jag som alltid brukade gå klädd i svart. Nu går jag i skrikigt färgglada batikkjolar, skira sommarklänningar i fladdriga material, illrosa och turkosa toppar, stora strandhattar och färgglada sandaler med läderremmar högt upp på benet glittrande och gnistrande strass. Mina ögon gömmer sig ofta bakom solglasögon av alla möjliga modeller. Klädd för den perfekta semestern.

Jag ser inga gäster och det finns ingen personal bakom baren. Jag varvar baren, sträcker mig med van rörelse mot kylskåpet och tar fram en kall ölflaska. Får av kapsylen med ölöppnaren som ligger på baren och tar en djup klunk av den lättdruckna, kalla ölen. Det smakar sommar.  Jag är ofta i den här baren, har frikort på att göra som jag vill här. Solpanelerna täcker taket och håller igång musik och kyl som alltid. Undrar hur lång tid det kommer ta innan det bryter samman.

Varje dag passerar jag butiker med de färgglada, uppblåsbara strandleksakerna utanför. Storögda enhörningar, badringar som ser ut som glaserade munkar och mörkgröna krokodiler. Första veckan stod jag och prövade olika solglasögon framför den lilla spegeln och skrattade åt mig själv, men jag har slutat med det. Fast jag plockar upp nya handdukar varje dag på väg till stranden, tycker om känslan av det mjuka, oanvända tyget trots att de är så fruktansvärt dåliga på att suga upp fukten efter att jag badat. Det är som att de olika motiven med varma, stiliserade solnedgångar gör allt lite lättare att bära. Har aldrig konsumerat så mycket föremål tidigare, jag tröstar mig genom att unna mig dumma, meningslösa saker som jag använder en enda dag och sedan slänger åt sidan. Utbudet är stort, men ändå enormt begränsat. Varje butik har i princip samma som föregående med små skillnader.

De flesta kylvarorna är såklart dåliga redan, trots en hel del soldrivna kylsystem. Men alla supermarkets står öppna och tillgängliga. Det finns inga djur som tränger in och sliter åt sig mat, det finns inget levande längre. Affärer vid varje hörn, alla med välfyllda förråd av torrmat, snacks och annat som inte behöver kyla. Jag kommer aldrig behöva gå hungrig.

Inget ljud av cikador fyller luften, inga ljud från fåglar som kretsar över vattnet. En välsignad stillhet. Min mobil har en soldriven laddare och jag har mängder av nerladdad musik. Stoppar in hörlurarna och lyssnar på de vemodiga, elektroniska tonerna i albumet Extinctions och försöker hindra mig själv från att tänka på att jag är helt ensam. Jag har redan börjat tala med mig själv på kvällarna, skratta åt mina egna skämt där jag sitter på hotellbalkongen och dricker alkohol ensam.

Reser mig upp från solstolen och gör mig redo att återvända till hotellet. Känner huden hetta och svida av solbrännan. Trots solskenet som bäddar in allt i en ljus yra ligger stranden helt öde. Som alltid.

Det fanns aldrig några kroppar. Bara damm och klädhögar. Inget att vara rädd för. Klädhögar som jag hela tiden försöker att inte titta på. Trots att de är överallt, i sviterna och hotellobbys, i affärerna, restaurangerna och barerna. För det mesta syns inget över hur fel saker är, förutom att vegetationen tränger sig på och börjar ta över. Jag undviker hotell med pool, de är så tydliga markeringar på att något är fel. Igenvuxna och slamfyllda pölar. Jag söker mig till stranden för att vinden och fukten har tvingar iväg dammet och sliter iväg tygerna och dammet. Där syns det sällan något av det som skett.

Jag vet inte varför jag blev kvar. Om jag faktiskt är kvar eller om det egentligen är jag som är någon annanstans. Det är ett himmelrike, men ett övergivet och förlorat sådant. Mitt eget personliga helvete. Gudarna ska veta att jag förtjänar det. Jag undrar hur lång tid det tar innan jag blir vansinnig i ensamheten. Om jag inte redan är det.

 

Novell: Stranden 
av Boel Bermann

Min alternativa sanning

Det här är min sanning. Alla skulle inte se den likadant som jag gör, jag är medveten om det. De skulle säkert påstå att jag lägger ut en dimridå för att dölja mitt verkliga agerande. Ånga som fyller luften, frostade glasväggar av ord som grumlar synen på verkligheten.

Man kan säga att jag spelar in det här som ett skydd. Även om jag snart kommer att dö så kommer mina ord att finnas kvar och skydda mig från att misstolkas och skydda mitt arv från att skändas.

De här orden skickas ut från mitt data-chip när jag dör. Ett förinspelat sista ord. Så om du hör det här är jag död. Hjärtat har slutat slå, lungorna slutat andas, inget blod som pulserar. Jag har svårt att förstå det. Men just nu lever jag fortfarande. Jag kan höra folkmassorna där ute, hur de skriker och skanderar. De kräver mitt huvud på ett fat.

Jag gjorde det för eran skull. Det var det enda sättet jag kunde ge tillbaka makten till folket. Ni behövde alla en ondska att bekämpa. Ett yttre hot som hela mänskligheten kunde enas emot.

Visst lovade jag er det? Att jag skulle ena landet och sedan ena världen. Minns ni det? Jag ljög inte. Inte då. Jag ljög om allt annat, kunde inte själv skilja på sanning och lögn. Det spelade ingen roll, vilka ord som helst, vilka medel som helst – det var som att allt var tillåtet för att jag hade makten. Rev upp, slet ner, härjade i allt det ni tagit för givet. Med mitt agerande har jag dödat miljoner.
Mänskligheten först. Det var grundtanken. Vi var nära att förlora allt det som gjorde oss mänskliga. Individualism, passivitet, brydde oss bara om oss själva. Så vi byggde murar och isolerade oss. Vi ignorerade de som svalt, de som flydde för sina liv, de som dog. Vände bort blicken, syns det inte så finns det inte.

Vi vande oss vid allt och orkade inte förändra något.

Allt det där pågick redan innan jag tog makten. Allt jag gjorde var att dra det som redan pågick till det extrema. Byggde större murar, ökade ojämställdheten, tog från de fattiga och gav till de rika. Jag gjorde det för att jag kände mig tvungen. Gjorde det för att ni skulle vakna och ta tag i situationen. Förändra det. Men ni gjorde inget, åtminstone inte tillräckligt.

Ni tvingade mig att göra mer, förstöra mer. På sätt och vis var det ni som fick mig att göra allt det ni nu hatar mig för. Det var ni som fick mig att ta till det tyngsta artilleriet, trycka på detonationsknappen och kasta den radioaktiva skuggan över världen.

Vad trodde ni egentligen när ni valde mig? Att jag bara skulle le mitt dumma leende ni sett på tv, kamma den ostyriga kalufsen och rulla tummarna som en ledare för en stor talangjakt? Ni visste vad jag skulle göra. Ni brydde er inte.

Det börjar bli svårt att andas här inne. Röken börjar sippra in genom ventilationssystemet av något som bränner. Metall, plast, gummi, skydd och lager som håller er ute från bunkern och mig inne.

Jag vet att jag inte kommer att överleva det här. Det var aldrig min plan. Världen är i kaos och jag tänker inte ta konsekvenserna av mitt agerande. Jag gjorde det för er skull, nu har ni vaknat och får själva försöka rädda världen. Nu bryr ni er åtminstone. Men ni väntade för länge med att göra revolt mot mitt styre. Alldeles för länge.

Det börjar bli varmare här, era skärare kommer närmare. Kan se hur det blixtrar av era verktyg på övervakningskamerorna, jag vet hur nära ni är nu. När som helst kommer ni in hit. Snart är det slut.

Jag gjorde det för eran skull. För att ni skulle ta tillbaka makten och bryta passiviteten. Nu tar jag pillret.

– Hur ser det ut?
– Läget är stabilt nu, men det var tur att vi var så snabba. Han kommer inte att kunna fly från det här. Vi kommer kunna åtala honom för folkmord och allt det andra. Den jäveln ska få sitt straff.
– Ser du det där? Hans chip blinkar, han hade nog förberett ett globalt meddelande. Tur att det inte hann skickas innan vi återupplivade honom. Vad vill du att jag ska göra?
– Bränn chippet. Han ska inte få säga ett ord utåt förrän under rättegången, där får han säga vad han vill, vi har bevis för alla hans lögner, hans alternativa sanningar, och där är han inte oemotsagd. Vem vet vad han dragit till med i meddelandet? Men från och med idag så ska han ska aldrig mer få stå oemotsagd.
*
Novellen ”Min alternativa sanning” är resultatet av en skrivövning med Fruktan.se.
*
Skrivövning: Lögner
Tema: Alternativ historia/alternativ sanning
Tid: 20 minuter
Ord att använda: ånga, glas, talangjakt, harnesk, löneförhöjning, revolt, plast
(Använd minst 4 av 7 ord)

 

Nu är det jul igen

Hon lämnar avdelningens vita, kliniska korridor och kliver in i sällskapsrummet. Känner lukten av granbarr, artificiell och ditsprayad. Ser på de batteridrivna vaxljusen som med sitt flackande sken ger illusionen av levande ljus. Känner trots att hon upplevt det så många gånger, att det fascinerar henne att det är så lugnt. Ser ut över alla gamlingarna. Leende och förväntansfulla sitter de samlade här, hopkurade i soffan eller nedsjunkna i de stora fåtöljerna. På den gamla radion i hörnet spelas julmusik.

Det är vackert, som gamla tiders julafton. Bordet är dekorerat med en stor röd duk som väller ner som en flodvåg mot golvet. De gröna gardiner ramar in det hela som en gammeldags tavla, själva fönsterrutorna är täckta av skira, vita gardiner och i varje fönster hänger en stjärna. En falsk öppen spis med en LCD-skärm visar elden så levande att det känns som att hon kan värma sig på den och ljudet övertygar sinnena om att den faktiskt brinner med knastrande och sprakande.
Men kronan på verket är julgranen, de hade fått leta länge efter en övertygande plastgran. Men till slut hittade de en på nätet. Den är enorm, räcker nästan till taket. Mörkt grön med yviga barr, omsorgsfullt dekorerad med röda rosetter, diskreta ljusslingor och gammeldags Sverige-flaggor i tunna rader. Allt för att väcka minnen av julaftnar från deras barndom.

Runt granen sitter de alla, lyckligt förenade, kontrollerade och medicinerade.

[Läs mer…]

Spelet #2

Betan startade för tio år sedan. Hur stort det var, hur hypat. Ett smått mirakel med tanke på hur trasigt spelet var. Buggar överallt, konstiga placeringar av stops och camps. Vilka rubriker. En sensation. Fick folk som hade social fobi att gå ut i värden, fick autistiska barn att kommunicera och vilka bryta sina mönster. Fick folk med depression att orka röra sig. Visst, det skedde olyckor, men få i jämförelse med antalet deltagare. Spelet som skulle rädda världen. Spelet som räddade världen, enligt vissa.

UNW var fortfarande en ung organisation då. Världsomspännande stat. En utopi. Men problemet med fördelning av resurser var enormt. De med hög levnadsstandard ville inte dela med sig och dog i horder av fetma, de som inget hade efter inbördeskrig, miljökatastrofer och liknande flydde för sina liv i ett försök att genom den fria rörelsen få en chans att överleva. Vi var på randen till en avgrund mitt i utopin.
Men så bestämde sig UNW för att introducera spelet som medborgarkrav. Minimum antal timmar per vecka inloggad, minimum rörelse, minimum antal fångade varelser. Lagstadgat. Vi började alla på noll med samma förutsättningar. Var tvungna att bevisa vår värdighet som medborgare. Och inte bara individuellt, men i grupp. Stadsdelar, städer, länder, världsdelar. Måste hjälpa varandra. Måste pressa varandra att aktiveras.
Så började rotationen av välfärd. Baserat på spelet.

Jag kan minnas första gången jag loggade in. Fick mitt tilldelade karaktärsnamn baserat på stadsdel, stad, land och ålder. VSSTOSWE2018. Men också möjlighet att skapa ett eget användarnamn. Kämpade länge innan jag hittade ett som inte var taget, ett specifikt svenskt utan att behöva addera siffror eller symboler. Kolingsborg. Den gamla festlokalen som revs året jag föddes för att ge plats för det nya slussen.
Protesterna var inte stora, de borde kanske varit större. Men på något sätt var folk beredda att riskera sin levnadsstandard i spelet. Antagligen för att de tänkte att de skulle upprätthålla den, att de skulle få fortsätta som alltid. Ingen som hade ork att sätta sig in i regelverket.

De insåg inte folks desperation. Att alla hade en jämlik chans att få högre levnadsstandard. Så började spelet. Från början var alla varelserna jämnt fördelade. Med en knapptryckning någonstans långt borta förändras det från vecka till vecka.

IMG_3616

 

Spelet #1

Går genom Gamla Stan på väg från jobbet. Linserna är inkopplade, när är de inte det? Söker med blicken efter varelser att fånga, spejar, scannar området. Ser något skymta i ögonvrån, springer in smala gränden. I ett hörn trycker en Techard. Slänger ut med handsken i en vårdslös, snabb rörelse. Den lyckas undkomma mitt grepp, börjar rusa uppför fasaden. Byter snabbt genom att röra pekfinger och långfinger, får fatt på nätet och slänger ut det. Lyckas träffa, varelsen är inlindad och faller ner mot stenen. Ligger och sprattlar, försöker bryta sig fri. Tar fram fällan med vänsterhanden medan högerhanden är knuten för att dra åt nätet. Håller upp fällan, ser hur den blixtrar till. Nätet är tomt, en notifikation dyker upp på mitt övre synfält om att den lagts till mitt inventarie. Vippar med lillfingret för att lagra nätet. Hör en liten fanfar, ser att jag tilldelats en medalj för att jag fångat 50 maskinvarelser. Dubbelkollar mina stats, min level, utrustning. Måste fånga fler inom en vecka om jag ska få medborgarbonusen. Fortsätter gå hem, ständigt på jakt. Men det känns som att det börjar bli färre varelser här i Stockholm. Vill inte tänka på vad det kan betyda. Att det är vår tur snart.

Försöker minnas hur det var innan spelet började. Men det känns så avlägset nu.

IMG_3604