Min alternativa sanning

Det här är min sanning. Alla skulle inte se den likadant som jag gör, jag är medveten om det. De skulle säkert påstå att jag lägger ut en dimridå för att dölja mitt verkliga agerande. Ånga som fyller luften, frostade glasväggar av ord som grumlar synen på verkligheten.

Man kan säga att jag spelar in det här som ett skydd. Även om jag snart kommer att dö så kommer mina ord att finnas kvar och skydda mig från att misstolkas och skydda mitt arv från att skändas.

De här orden skickas ut från mitt data-chip när jag dör. Ett förinspelat sista ord. Så om du hör det här är jag död. Hjärtat har slutat slå, lungorna slutat andas, inget blod som pulserar. Jag har svårt att förstå det. Men just nu lever jag fortfarande. Jag kan höra folkmassorna där ute, hur de skriker och skanderar. De kräver mitt huvud på ett fat.

Jag gjorde det för eran skull. Det var det enda sättet jag kunde ge tillbaka makten till folket. Ni behövde alla en ondska att bekämpa. Ett yttre hot som hela mänskligheten kunde enas emot.

Visst lovade jag er det? Att jag skulle ena landet och sedan ena världen. Minns ni det? Jag ljög inte. Inte då. Jag ljög om allt annat, kunde inte själv skilja på sanning och lögn. Det spelade ingen roll, vilka ord som helst, vilka medel som helst – det var som att allt var tillåtet för att jag hade makten. Rev upp, slet ner, härjade i allt det ni tagit för givet. Med mitt agerande har jag dödat miljoner.
Mänskligheten först. Det var grundtanken. Vi var nära att förlora allt det som gjorde oss mänskliga. Individualism, passivitet, brydde oss bara om oss själva. Så vi byggde murar och isolerade oss. Vi ignorerade de som svalt, de som flydde för sina liv, de som dog. Vände bort blicken, syns det inte så finns det inte.

Vi vande oss vid allt och orkade inte förändra något.

Allt det där pågick redan innan jag tog makten. Allt jag gjorde var att dra det som redan pågick till det extrema. Byggde större murar, ökade ojämställdheten, tog från de fattiga och gav till de rika. Jag gjorde det för att jag kände mig tvungen. Gjorde det för att ni skulle vakna och ta tag i situationen. Förändra det. Men ni gjorde inget, åtminstone inte tillräckligt.

Ni tvingade mig att göra mer, förstöra mer. På sätt och vis var det ni som fick mig att göra allt det ni nu hatar mig för. Det var ni som fick mig att ta till det tyngsta artilleriet, trycka på detonationsknappen och kasta den radioaktiva skuggan över världen.

Vad trodde ni egentligen när ni valde mig? Att jag bara skulle le mitt dumma leende ni sett på tv, kamma den ostyriga kalufsen och rulla tummarna som en ledare för en stor talangjakt? Ni visste vad jag skulle göra. Ni brydde er inte.

Det börjar bli svårt att andas här inne. Röken börjar sippra in genom ventilationssystemet av något som bränner. Metall, plast, gummi, skydd och lager som håller er ute från bunkern och mig inne.

Jag vet att jag inte kommer att överleva det här. Det var aldrig min plan. Världen är i kaos och jag tänker inte ta konsekvenserna av mitt agerande. Jag gjorde det för er skull, nu har ni vaknat och får själva försöka rädda världen. Nu bryr ni er åtminstone. Men ni väntade för länge med att göra revolt mot mitt styre. Alldeles för länge.

Det börjar bli varmare här, era skärare kommer närmare. Kan se hur det blixtrar av era verktyg på övervakningskamerorna, jag vet hur nära ni är nu. När som helst kommer ni in hit. Snart är det slut.

Jag gjorde det för eran skull. För att ni skulle ta tillbaka makten och bryta passiviteten. Nu tar jag pillret.

– Hur ser det ut?
– Läget är stabilt nu, men det var tur att vi var så snabba. Han kommer inte att kunna fly från det här. Vi kommer kunna åtala honom för folkmord och allt det andra. Den jäveln ska få sitt straff.
– Ser du det där? Hans chip blinkar, han hade nog förberett ett globalt meddelande. Tur att det inte hann skickas innan vi återupplivade honom. Vad vill du att jag ska göra?
– Bränn chippet. Han ska inte få säga ett ord utåt förrän under rättegången, där får han säga vad han vill, vi har bevis för alla hans lögner, hans alternativa sanningar, och där är han inte oemotsagd. Vem vet vad han dragit till med i meddelandet? Men från och med idag så ska han ska aldrig mer få stå oemotsagd.
*
Novellen ”Min alternativa sanning” är resultatet av en skrivövning med Fruktan.se.
*
Skrivövning: Lögner
Tema: Alternativ historia/alternativ sanning
Tid: 20 minuter
Ord att använda: ånga, glas, talangjakt, harnesk, löneförhöjning, revolt, plast
(Använd minst 4 av 7 ord)

 

Nu är det jul igen

Hon lämnar avdelningens vita, kliniska korridor och kliver in i sällskapsrummet. Känner lukten av granbarr, artificiell och ditsprayad. Ser på de batteridrivna vaxljusen som med sitt flackande sken ger illusionen av levande ljus. Känner trots att hon upplevt det så många gånger, att det fascinerar henne att det är så lugnt. Ser ut över alla gamlingarna. Leende och förväntansfulla sitter de samlade här, hopkurade i soffan eller nedsjunkna i de stora fåtöljerna. På den gamla radion i hörnet spelas julmusik.

Det är vackert, som gamla tiders julafton. Bordet är dekorerat med en stor röd duk som väller ner som en flodvåg mot golvet. De gröna gardiner ramar in det hela som en gammeldags tavla, själva fönsterrutorna är täckta av skira, vita gardiner och i varje fönster hänger en stjärna. En falsk öppen spis med en LCD-skärm visar elden så levande att det känns som att hon kan värma sig på den och ljudet övertygar sinnena om att den faktiskt brinner med knastrande och sprakande.
Men kronan på verket är julgranen, de hade fått leta länge efter en övertygande plastgran. Men till slut hittade de en på nätet. Den är enorm, räcker nästan till taket. Mörkt grön med yviga barr, omsorgsfullt dekorerad med röda rosetter, diskreta ljusslingor och gammeldags Sverige-flaggor i tunna rader. Allt för att väcka minnen av julaftnar från deras barndom.

Runt granen sitter de alla, lyckligt förenade, kontrollerade och medicinerade.

[Läs mer…]

Spelet #2

Betan startade för tio år sedan. Hur stort det var, hur hypat. Ett smått mirakel med tanke på hur trasigt spelet var. Buggar överallt, konstiga placeringar av stops och camps. Vilka rubriker. En sensation. Fick folk som hade social fobi att gå ut i värden, fick autistiska barn att kommunicera och vilka bryta sina mönster. Fick folk med depression att orka röra sig. Visst, det skedde olyckor, men få i jämförelse med antalet deltagare. Spelet som skulle rädda världen. Spelet som räddade världen, enligt vissa.

UNW var fortfarande en ung organisation då. Världsomspännande stat. En utopi. Men problemet med fördelning av resurser var enormt. De med hög levnadsstandard ville inte dela med sig och dog i horder av fetma, de som inget hade efter inbördeskrig, miljökatastrofer och liknande flydde för sina liv i ett försök att genom den fria rörelsen få en chans att överleva. Vi var på randen till en avgrund mitt i utopin.
Men så bestämde sig UNW för att introducera spelet som medborgarkrav. Minimum antal timmar per vecka inloggad, minimum rörelse, minimum antal fångade varelser. Lagstadgat. Vi började alla på noll med samma förutsättningar. Var tvungna att bevisa vår värdighet som medborgare. Och inte bara individuellt, men i grupp. Stadsdelar, städer, länder, världsdelar. Måste hjälpa varandra. Måste pressa varandra att aktiveras.
Så började rotationen av välfärd. Baserat på spelet.

Jag kan minnas första gången jag loggade in. Fick mitt tilldelade karaktärsnamn baserat på stadsdel, stad, land och ålder. VSSTOSWE2018. Men också möjlighet att skapa ett eget användarnamn. Kämpade länge innan jag hittade ett som inte var taget, ett specifikt svenskt utan att behöva addera siffror eller symboler. Kolingsborg. Den gamla festlokalen som revs året jag föddes för att ge plats för det nya slussen.
Protesterna var inte stora, de borde kanske varit större. Men på något sätt var folk beredda att riskera sin levnadsstandard i spelet. Antagligen för att de tänkte att de skulle upprätthålla den, att de skulle få fortsätta som alltid. Ingen som hade ork att sätta sig in i regelverket.

De insåg inte folks desperation. Att alla hade en jämlik chans att få högre levnadsstandard. Så började spelet. Från början var alla varelserna jämnt fördelade. Med en knapptryckning någonstans långt borta förändras det från vecka till vecka.

IMG_3616

 

Spelet #1

Går genom Gamla Stan på väg från jobbet. Linserna är inkopplade, när är de inte det? Söker med blicken efter varelser att fånga, spejar, scannar området. Ser något skymta i ögonvrån, springer in smala gränden. I ett hörn trycker en Techard. Slänger ut med handsken i en vårdslös, snabb rörelse. Den lyckas undkomma mitt grepp, börjar rusa uppför fasaden. Byter snabbt genom att röra pekfinger och långfinger, får fatt på nätet och slänger ut det. Lyckas träffa, varelsen är inlindad och faller ner mot stenen. Ligger och sprattlar, försöker bryta sig fri. Tar fram fällan med vänsterhanden medan högerhanden är knuten för att dra åt nätet. Håller upp fällan, ser hur den blixtrar till. Nätet är tomt, en notifikation dyker upp på mitt övre synfält om att den lagts till mitt inventarie. Vippar med lillfingret för att lagra nätet. Hör en liten fanfar, ser att jag tilldelats en medalj för att jag fångat 50 maskinvarelser. Dubbelkollar mina stats, min level, utrustning. Måste fånga fler inom en vecka om jag ska få medborgarbonusen. Fortsätter gå hem, ständigt på jakt. Men det känns som att det börjar bli färre varelser här i Stockholm. Vill inte tänka på vad det kan betyda. Att det är vår tur snart.

Försöker minnas hur det var innan spelet började. Men det känns så avlägset nu.

IMG_3604

Avlyssning

– Hörde du det där?
– Va, vaddå?
– Det där ljudet, I bakgrunden…
– Vet inte vad du menar. Jag hörde bara det vanliga tugget. Tycker vi har nog med bevis på de där typerna nu. Håller med om vad chefen sa, definitivt nåt religiöst på gång. Vi kan sätta dit honom när som, utövande av sånt skit är ju totalförbjudet.
– Men alltså, det var inte det jag menade… Ljudet, där i bakgrunden.
– Vad menar du egentligen? Fattar ingenting.
– Spola tillbaka, jag måste lyssna en gång till.
– Då bryter vi inspelningen.
– Jag skriver det i rapporten och förklarar för chefen, lovar.
– Ok, visst, då länge du tar ansvaret. Hur lång tillbaka?
– Alltså bara nån minut. Det där räcker.
– (tystnad)
– Nu då, hörde du det där?
– Alltså jag förstår fortfarande ingenting. Vad är det du vill att jag lyssnar efter?
– Rösten bakom det där religiösa svamlet, eller bönen eller vad det nu är. Den som svarar honom. Viskningen. Lyssna igen.
– (tystnad)
– Hörde du verkligen inte det där? Det är ju som att den talar till oss, eller i varje fall direkt till mig. Som att den vet att vi lyssnar. Den säger ju mitt namn, för fan.
– Ditt namn? Alltså hur mår du? Börjar du höra röster? Det hörs verkligen ingenting förutom det vanliga ockulta svamlandet till högre makter. Cthulu ftang ftang… jadi jadi nåt knas.
– Men den säger ju nåt direkt till mig. Jag hör den ju. Den säger att jag ska…
– Varför ser du så jävla underlig ut? Hörru, varför kollar du så där konstig på mig? Varför…Släpp den där, vad fan är det med dej? Dina ögon, de är helt svarta, vad…? Nej vad gör det inte, vad…
– (tystnad)

*
Skrivövning: För din säkerhet
Tema: Avlyssning
Tid: 5 minuter
Övning med Fruktan.se 

IMG_0750

En fix

Växten slingrar sig upp över fasaden och omringar det öppna dubbelfönstret. Hennes fönster skakar och synfältet känns ofokuserat och grumligt. Kallsvetten rinner i pannan, hon torkar bort det med jackärmen. Hon har inget kvar. Inget alls. Ingenstans att ta vägen, inga pengar, inga vänner att vända sig till. Men därför har hon inget att förlora.

Visst hade hennes mamma kört ut henne tidigare, hotat med att de hade fått nog av hennes beteende. Men den här gången hade hon insett att morsan menade allvar. Trots det hade varken hon eller pappa polisanmält. Fast det hade varit nära. Men de tog hemnyckeln ifrån henne. Hon fattade att hon hade gått för långt den här gången. Tagit sig in när de var bortresta på Gran Canaria och tagit allt som hade nåt värde i deras sketna förortslägenhet. För att få en fix av växtfrön, som hon brukade skämta när hon var hög. Frön processade och extraherade till heroin. För att få försvinna från verklighetens gråhet och försvinna in i den där underbara ljusa världen högt ovanför molnen.

Nu står hon här och skälver i höstmörkret. Hon kan höra sin egen andning, den låter tom och ihålig. Rosslig. Hostar, har haft nån slags luftrörsinfektion hur länge som helst nu, den vägrar ge sig. Hon behöver en fix, skulle kunna göra vad som helst. Men ingen av hennes vanliga langare är beredd att ge henne nåt utan cash, inte ens ett smakprov. Hon är redan skyldig de flesta en hel del. Det är därför hon står här, utanför hans hus. För att han har pengar, det säger alla. Saker som är värda en massa.

Bor ensam i det stora huset. Färgen flagar, stuprännorna är sönderrostade och hela byggnaden ser övergiven ut bortsett från ljus som skymtar genom ett fönster. Det kan vara lögn att han har nåt. Men det finns inget larmsystem. Hon är beredd att ta den risken. Hon följer växtrankorna med blicken. Har sett det många gånger förut, hur han ofta lämnar ett fönster på glänt på övervåningen. Hon klättrar på spaljén och stupröret om vartannat, kämpar för att få fäste. Tills hon når fönstret, drar mödosamt upp det, kämpar för att behålla balansen. Så kravlar hon över fönsterbrädan in i rummet.

Det är kyligt och mörkt där inne. Hon famlar med mobilen, får fram ficklampsappen och lyser försiktigt med den runt om i rummet. Det finns saker överallt, som ett överbelamrat museum. Går sakta genom rummet. Vet inte vad som är värt nåt eller vad som är skräp, så hon tar sånt hon tror har nåt värde. Små föremål som ser antika ut i metall. Ett gammalt ur, halsband, nåt som ser ut som en gammal kompass. Fyller Kånken-ryggsäcken hon hade med sig med snabba, hetsiga rörelser. Desperat. Vet inte ens hur hon ska kränga det sen, men det måste lösa sig på nåt vis. Nåt måste hon få för det här.

Dammet virvlar i mörkret, hon känner hur det börjar klia i halsen. Hostar, det låter så högt i tystnaden. Djupa rosslingar. Försöker hålla för munnen, få det att sluta. Rör sig bort till fönstret, måste härifrån med det hon har. Då hör hon plötsligt ljudet av rörelse, steg som närmar sig.

”Rör dig inte.” Han har kommit in från sidan, rakt framför henne och det öppna fönstret. En lång skepnad. Nu förstår hon varför de kallar honom jätten. En av de längsta människor hon sett, men ändå ihopsjunken. Smal, skranglig gestalt. Han siktar på henne med något avlångt, hon kan inte se vad det är. Hinner inte tänka, reagerar instinktivt. Sträcker sig fram och griper tag i vapnet, drar i det allt hon kan. Det går lättare än väntat, han är så gammal och svag, den äldre mannen. Hon ser hur han tappar balansen, stapplar till och faller framåt förbi henne.

I mörkret skymtar hon hur han försöker gripa tag i något, hur han klöser i tom luft. Ett svagt skrik. Hur han faller ut genom fönstret. Hon hör ljudet av kroppen som landar på gruset nedanför. Dovt avlägset ljud, avbrutet skrik, tystnad. Hon kan inte stanna här. Han kan ha ringt polisen. Sätter på sig ryggsäcken och börjar den mödosamma klättringen ner i mörkret. Tvingar sig själv att inte tänka på att han ligger där nere. Att han kanske ligger och förblöder inombords eller redan är död. Att det var hennes fel. Tänker inte göra något, bara ta sig därifrån. Hon behöver verkligen få sin fix.

Skrivövning: Sagor
Tema: En klassisk saga i modern tappning
Tid: 20 minuter
Ovanstående saga: Jack och bönstjälken

IMG_0089 (1)

Novellutkast: Vi är inte ensamma

lördagssol_novell_boelbermann

Novellutkastet Vi är inte ensamma är skrivet av Boel Bermann.

Resan går förvånansvärt fort. För mig är det overkligt hur snabbt mänskligheten kan röra sig över så stora landmassor och genom den vidsträckta rymden och plötsligt anlända på främmande mark. Ser ut genom fönstret på fordonet. Motorvägen de anlagt här är bred, som en grå tunga som slickar det dammiga landskapet. Jag behöver bara se ut över landskapet för att inse att jag är på en annan plats. Har sett landskapet så många gånger i 3D, filmat och dokumenterat. Jag har stått mitt i den här öknen i en massa simuleringar – men det är en helt annan sak att se det med egna ögon genom ett fönster repat av otaliga sandstormar. Jag är på en annan plats. Hemma har jag aldrig sett så långt. Hus, broar, motorvägslösningar, skog och höjder kommer i vägen för sikten. Men här är landskapet rakt och platt. Blicken kan vandra obehindrat ända bort till horisonten och det ger en svindlande känsla av frihet. Som att se ut i intet. Inga hinder, bara svagt gulaktigt damm som sträcker sig in i oändligheten. Håller handen mot glaset och ser ut över det platta landskapet. Mitt nya hem. Jag är fylld av förväntan.

Jag vet att det ser annorlunda ut i bosättningen. Inte den här öde känslan, snarare motsatsen. Men det här är den okolonialiserade delen av planeten som ännu inte utforskats efter resurser. Jag kommer bo i den upparbetade delen, den reservproducerande. Bosättningen är inte märkvärdig, bara av den mellanstora klassen på runt två miljoner kolonisatörer. Men ändå viktigt eftersom den är en trygg, välorganiserad koloni som lyckats upprätthålla stabilitet och rättvis resursfördelning mellan sina bosättare. Men just här, just nu är det bara trafiken som susar förbi på sidorna av bussen det enda livstecknet som säger att vi inte är ensamma här. Att det inte är en död planet. Det är så fruktansvärt öde. För många upplevs det som att de tvingas komma hit, att de dömts till outtalat straffarbete där de får chansen att bevisa sig för att uppgraderas och komma vidare. Planeten är känd för en stark gemenskap, men också dagar präglade av hårt arbete. Men det är en tryggare tillvaro än många andra kolonier och det drar till sig en viss typ av människor. Det och alla de troende.

Jag har själv valt att komma hit, men ändå olikt många av de andra så har jag medvetet och aktivt kämpat för att få komma. Det är en hög position jag tilldelats, jag har skickat över alla mina avhandlingar och all min forskning, jag har gjort fyra videointervjuer och godkänts på varje steg för att få positionen. Ändå var de mest ifrågasättande om varför en person med min kompetens aktivt ville söka sig hit när det fanns andra kolonier där jag kunde uträtta mer. Tänker på alla samtal jag gått igenom och alla möten med psykiatriker. De var oroliga, naturligtvis var de det. Staten har inget emot ett visst mått troende på kolonin, men de är rädda för att hela planeten ska gå åt extremisthållet. De behöver resurserna och är rädda för karismatiska ledare som kan resa sig, utmåla sig själva som bärare av Guds ord och förmå kolonin till extrema aktioner som att bryta sig loss från imperiet eller begå kollektivt självmord över hela kolonin.

Tänker på ansiktena, vissa glasklara och andra redan suddiga i mitt minne. Några skeptiska, andra uppmuntrande från skärmarna. Hur de kämpat för att bedöma mig. Hur jag kämpat för att vara positiv, energisk, självsäker, vältalig och avslappnad. Hur jag försökt få det att låta som att mitt intresse är först och främst vetenskapligt, att jag är svagt troende men ingen fanatiker. Hur jag kämpat för att dölja min desperation och besatthet över det faktum att jag velat hit till varje pris. Varje enskild person måste godkänna den sökanden för att gå vidare i processen. Jag har tagit mig igenom allt det för att komma hit. För att komma till en plats präglad av övergivenhet. För att komma till ingenting.

Men så börjar kolonin torna upp sig. Och bortom den kan jag skymta det jag väntat på, det jag drömt om sedan jag var barn. Det är först nu jag inser att jag lyckats ta mig hit. Till den enda planet vi funnit som bevisar existensen av liv utöver människan. Ingen får bo här om de inte är anställda av Organisationen. Jag har alltid vetat att jag var beredd att göra vad som än krävdes av mig för att komma hit. Ser hur de mänskliga byggnaderna blandas med de andras verk. Det var inte tänkt så från början. Kolonin byggdes i kärnan inom cirkeln av de andras formationer. Av praktiska skäl, för att det var det enda skydd som gick att finna från de eviga sandstormarna på den platta ytan. De första kolonisatörerna hade inte dagens resurser att bygga skyddsmurar, de använde vad som fanns. Trots de svindlande höjderna i de mänskliga konstruktionerna framstår de som leksakshus intill de andras kreationer. De är magnifika och ofattbart enorma. Valv, pelare, rektanglar i perfekt symmetri som sträcker sig mot himlen. Alla byggda i det oidentifierade matta, kyliga materialet som inte existerar någonstans på planeten. Som tycks oförstörbart.
Om materialet inte fanns på planeten ursprungligen tyder det på att de andra kunde flytta ofantliga mängder material genom rymden. Att de hade tekniker långt bortom våra. Inga av de andra tusentals planeter mänskligheten har utforskat har funnit samma material eller några andra spår.

Formationerna och statyerna är det enda vi har. Vi vet inte vad de säger om de andra. Vi vet inte vilket syfte de hade. Om statyerna faktiskt säger något om hur de andra ser ut. Många tror det, jag själv är övertygad om det. Men det finns inget sätt att veta. Inget har funnits utöver formationerna. Det finns forskare som till och med försökt hävda att det är naturens skapelse och inte medvetet format, men inte många har tagit det till sig. Bara ett desperat försök att förklara varför vi inte funnit något annat. Varför det inte hittats några skelett, kroppar, målningar, bostäder, redskap. Ingenting utom formationerna och statyerna. Inte ens skräp eller rester, inga former av lämningar. Det är som att de andra tog med sig alla spår av sin egen existens och rörde sig bort från planeten. Lämnade pelare och valv, akvedukter och statyer bakom sig. Tempel som bevisar att de har funnits.

Var den här platsen inte deras hemvist utan kanske bara en helig plats de besökte för att visa vördnad? Det skulle förklara frånvaron av spår. Det är mytomspunnet och oförklarligt. Som ett Stonehenge långt bortom jorden vars syfte sedan länge gått förlorat. Jag undrar om deras statyer är ett uttryck för religion, för en gudstro. Om människor hade gjort så, om vi hade utplånat alla bevis på vår existens på jorden. Förstört bostäder och fordon, fotografier och ägodelar och lämnat planeten bakom oss med enbart kristna kyrkor och religiösa statyer bakom oss – hur hade en annan ras tolkat allt det? Den lidande Kristus med händerna genomborrad på korset, madonnan med barnet i sin famn med glorior, korsen som går igen i allt kristendomen skapat. Vad skulle de tro? Hur skulle de tolka allt? Skulle de tro att altaret användes för offer? Skulle de tro att barn dränktes i dopfunten? Om glasfönsterna hade överlevt, skulle de tro att människor hade vingar som änglarna eller att vi gick i en konstant rädsla för flammande svärd och bestraffning, för bevingade demoner och helvetets alla plågor? Kristendomens kyrkor är fyllda av demonstrationer av lidande och hot om smärta. Men vi är så vana att vi inte ens ser det längre. Vi ler och pekar och fotograferar. På medeltiden var folk rädda på riktigt, skrämda av tanken på att brinna i helvetet för sina synder. Ändå bröt de reglerna, men sonade med nattvarden, bikten och avlatsbreven. Eller var de det? Kanske var de inte rädda, kanske tolkar vi in det i efterhand.

Statyerna. De andras. Jag ser på dem genom färjans fönster. Ofattbart stora, precis som formationerna i geometriska former. Grova, svagt transparenta och ändå omsorgsfullt detaljerade. Som att någon lagt oerhört mycket tid och kraft på att få dem oformliga. Det går att skymta konturer av saker inuti dem, varje staty ger en känsla av att något är inneslutet djupt där inne och vilar innan den samlat tillräckligt mycket kraft för att bryta sig ut. Som grumligt, handblåst glas. Så många statyer. Så enorma. Beviset på att de en gång fanns här.

Jag undrar var de är nu. Om de överlevde färden ut i världsrymden. Om de fann ett annat hem. Jag undrar varför de lämnade planeten bakom sig. Och varför de inte tog med formationerna och statyerna om de nu kunde flytta så enorma massor hit. Jag undrar varför de lämnade. Om klimatet förändrades, om deras födokälla försvann, om de drabbades av virus eller dog ut. Kanske har alla deras andra föremål och kroppar förintats av sanden och vinden. Kanske döljer det sig djupt ner i planeters yta. Så mycket är fortfarande outforskat. Utforskandet styrs av resurser och ekonomisk vinning, inte av arkeologiska drömmar.

Staden har växt bortom statyerna och formationerna nu. Omringat dem. Nu står de där som väktare över den mänskliga kolonin. När vi kör in i bostadsområdena och jag följer den första statyn med blicken överväldigas jag av en känsla att gå ut och röra vid statyn. Känna hur liten och betydelselös jag är i universum jämfört med dem. Men jag kommer inte ens i närheten av dem. De är skyddade, vördade och dyrkade nästan som gudar. Beviset på att vi inte är ensamma i universum. Vi kanske är det nu. Men det är inte bara vi som har levat. Men alla spår är uråldriga, från en annan tid, från bortom eoner av tid. Beviset på att vi inte var först. Att vi kanske inte heller kommer att vara sist. Att det finns en möjlighet, hur avlägsen den än verkar, att vi kanske inte är ensamma i universum. En skärva av hopp att de kanske finns kvar därute. Att de vet mer om tillvaron, att de bär visdom som vi kanske kan få dela.

När jag kommer ut ur fordonet går jag inte direkt till min bostad. Istället sätter mig på ett torg intill en av deras kupolformationer och ser på dess matta glänsande och den resliga statyn som reser sig genom kupolen och försänker hela torget i skugga. Statyn är så hög att kupolen byggts runt den, omformat den. Statyerna är kulturlämningar som inte får röras. Speciellt inte efter upplevelserna och vittnesmålen. Beröringen gav budskap, röster, musik. Ingen har samma historia. Inget har kunnat spelas in, dokumenteras eller bevisas av förändrad hjärnaktivitet. Bara de som har rört vid statyerna med sin bara hud har upplevt visionerna. Ingen av de som rört vid dem är intakt. Alla är avlidna nu. Deras vittnesmål har bevarats åt eftervärlden. Alla tillbringade sin tid i förvaring, studerade och testade. Deras förmåga till talat språk eroderades, deras ord blev obegripliga, deras ögon täcktes av en grå hinna och deras kroppar åldrades snabbare än vanliga människor. Alla var de outsägligt lyckliga, närmast deliriska. Ingen vet vad de har upplevt. Många försökte få dem att berätta det, men det gick inte att förstå eller ta in vad de hade sett. Det fanns inga ord för det.

Tio efterföljande år av forskning. Försök med djur som inte gav något. Försök med människor som var döende, obotligt sjuka, förlamade – som inte hade något att förlora. De dog lyckliga. Utan att sprida ljus över situationen. Säkerheten runt statyerna bara stärktes, nu kan ingen komma nära. Myndigheter och forskare började tala om att effekten var ett säkerhetssystem. Ett alarm. En signal genom tid och rymd om att deras planet hade besökare. De var rädda för vad som skulle ske om det var sant. Om den bräckliga kolonin skulle kunna utplånas av en återkomst.

Samtidigt började de troende utkristallisera sig. Kulternas framfart var oerhörd. Människor tillbad statyerna varje vaken timme, började turas om i pass så att det aldrig var tyst runt dem. Ju mer besatta de blev, desto mer ingrep staten och företagen för att hålla dem borta. Utvidga cirkeln, öka avståndet. Hindra folk från att kasta sig mot dem för att uppleva visionerna. Det var då terrorattackerna började. Från båda sidor. De som ville komma nära för att uppleva guds budskap till vilket pris som helst. De som såg statyerna som onda och ville förinta dem. Så mycket lidande, så mycket blodspillan. Statyerna bara står där, oberörda av vanvettet som uppstod runt omkring dem. Oskadda, orörda. Ämnet de består av är näst intill oförstörbart.

En del troende försöker inte komma nära. De tror att det räckte med en enda människas beröring för att sända signalen till de andra. Den typen av människor tror också att det okända släktet är våra skapare och att meddelandet om vår existens nu färdas genom den mörka rymden. Att de andra kommer att komma till oss, lära oss mer, förklara vår existens. De tror att vi ska få möta våra skapare.

Jag vet inte vad jag tror. Jag är inte troende. Ser inte de andra som gudar. Tror inte på liv efter detta eller en mening med existensen. Men jag tror på att vi inte är ensamma. Jag tror att ett släkte som kan skapa det här inte kan ha dött ut. Det har jag alltid trott. Jag vet inte vad som gjort mig så säker på att det finns mer liv än oss därute, att de lever, att de bara lämnat den här planeten bakom sig. Men jag tror inte att de är på väg tillbaka till oss. Jag tror aldrig att de kommer återvända. Om de hade velat göra det så hade de aldrig så metodiskt raderat alla andra spår av sin existens. Om de hade velat bli hittade av en annan livsform hade de lämnat spår på var de har begett sig. Jag tror inte att jag någonsin kommer att få träffa dem. Men jag vill. Men mest av allt vill jag sträcka ut mina oskyddade handflator mot den kalla ytan på statyn och höra vad de vill säga till oss. Jag vill göra det oavsett konsekvenserna, oavsett om jag ens kan förstå det de vill säga mig. Det är näst intill oförklarligt. Jag har ingen gudstro, ingen dödslängtan, ingen tro på att det kommer att säga vad meningen med tillvaron är. Men det är som att statyerna kallar på mig. Jag vet att andra säger samma sak, men jag kan inte vittna om hur de upplever det. Det enda jag med säkerhet vet är att de kallat på mig hela mitt liv ända bort till min hemplanet.

Som barn drömde jag om statyerna innan jag visste att de existerade. Jag ritade teckningar av dem utan att veta vad de föreställde. Sedan blev jag gammal nog och fick veta. Det lade grunden till min livslånga besatthet. Allt jag gjort har jag gjort för att komma hit. Som tonåring täckte jag väggarna i mitt rum med 3D simuleringar av statyerna, de tidiga som skapades innan bebyggelsen omringade dem. När de stod fria från byggnader ensamma i det vindpinade ökenlandskapet. Jag har gått nära dem, rört vid deras yta, känt vinden och ökendammet, kylan och den torra luften. Men inte på riktigt. Jag kan namnge varje staty, kan särskilja dem alla på en bråkdels sekund trots att de är så likartade. Jag skulle kunna forma deras siluetter i sömnen. Har gett dem alla namn. Inte samma namn som forskarna använder om dem. Det är inte deras namn. Jag har döpt dem till vad de kallar sig själva så att jag kan förstå. De är alla döpta efter stjärnbilder. Cassiopeia, Orion, Fenix, Perseus… När jag var barn kunde jag inte förklara varför. Nu vet jag att de försöker säga mig vad statyerna är. En karta lämnad åt mig. Så att jag vet var jag kan hitta dem. Men först måste jag vidröra dem och få deras budskap.

Novellutkast: Rymdresan

IMG_1945Novellutkastet Rymdresan är skrivet av Boel Bermann.

Mitt rum är minimalistiskt. Har bara det absolut nödvändigaste. Säng, sängbord, kokvrå, dusch. Väggarna är vita och det finns ett litet, runt fönster med trippellager. Det är svårt att se ut för att plasten är så repad på det yttersta lagret. Men det spelar ingen roll, eftersom det finns så lite att se. Det där blev fel. Jag kan se allt. Det svarta, kring-rusande universum fyllt av ofattbara mängder planeter och solar, nebulosor och steroidbälten. Det är bara det att allt ser likadant ut. Det förändras aldrig. De hade lika gärna kunnat sätta upp en statisk bild eller en bildskärm. Ibland leker jag med tanken på att fönster är just det, en bildskärm förklätt till ett fönster.
Jag undrar om jag skulle uppskatta sällskap. Längre fram på resan kanske, inte just nu. Nu vill jag vara ensam, det skulle vara för påträngande att ha en annan person på ett så litet utrymme. Det kliar inombords av otålighet. Den ökända rymdrastlösheten. Att vara på en färd genom rymden. På många sätt är det inte som jag föreställt mig. Inte som jag förväntat mig eller drömt om. Resandet har blivit så avdramatiserat att det känns lika naturligt som lågprisflyg, kollektivtrafik, pendeltåg. Vardagligt att resa i rymden. Jag ville att det skulle kännas storslaget. Det finns resor som bejakar det, men inte inom den budget jag har att röra mig med. Och utvecklingen har gått framåt så snabbt, självklart blir det lika socialrealistiskt som lokaltrafik. Något vi tar för givet till slut, när det är tillgängligt för alla och nyhetens behag är borta. Det är för att vi aldrig kan leva i framtiden. Vi ser aldrig det vi har som något oerhört och makalöst. Det bara är. Tiden innan internet, innan datorer i varje hem. Det går inte ens att minnas längre. Den enda gång vi upplever framtiden som den borde vara, fylld med förundran, är genom populärkulturens visioner. Det är bara då vi chockas över hur fantastiskt det kan bli. Tiden innan det finns, tiden innan vi är vana. Den enda gång vi kan röra oss från nuet till en framtid som ännu inte finns. Ofta mörkare, ofta hårdare. Men med tusentals uppfinningar som tillåter oss färdas genom tid och rum, teleportering, AI, robotar med mänskliga drag. Jag pressar handen mot det repade fönstret, det är ändå speciellt. Trots inramningen. Det finns ett universum där utanför. Bara tre lager bort.
*

Novell: Helhetsbilden

IMG_3609

Mini-novellen Helhetsbilden är skriven av Boel Bermann

Hon ser dem alla på ett helt nytt sätt. Verkligen ser dem. Hon ser bortom vad de är, ser deras sanna väsen. Känner kärlek, outsäglig värme som omfattar dem alla. Ser bortom smutsen i deras kläder, bortom svetten som rinner ner i deras ögon, ser bortom vad de gör emot henne där de står samlade i ring runt hennes kropp. Det är som att beskåda en tavla av människans mörker och ändå se skönheten i avgrunden. Deras gemenskap i deras agerande för att ta över hennes kropp. Att de inte vet bättre, att de inte förstår. Hon älskar att de fortfarande tror att de har makten och kontrollen över situationen. Att de tror att de dominerar henne. Att de är aningslösa om vad som kommer att ske.

De är skadedjur som bara drivs av instinkt utan insikt och tanke. Djur som gått rakt in fällan som hon ordnat för dem. Hennes kropp var betet. Enkelt och trivialt, men fruktansvärt effektivt.
Hon sveper närmare, börjar andas ord och viska hemligheter i deras öron. De förstår inte orden, hör dem inte – ändå tränger de in i deras undermedvetna, gräver sig in i dem. De vet inte att helheten är större än delarna. De vet inte att de inte existerar utanför hennes kontext. Den förste mannen sliter sig ut, som ett vilt djur, från männens gemenskap. Kvidande faller han ner i ett hörn. Det tar inte mer än ett hjärtslag innan han skakar desperat av abstinens. Hon har avlägsnat honom från helheten, klippt av hans band till resten av världen. För första gången är han helt utanför verkligheten och helt utelämnad åt sig själv. Hon undrar hur han uppfattar världen nu. Hon fortsätter till näste man i cirkeln, upprepar sitt mönster. Det är avsevärt mycket mer än en perceptionsstörning hon åsamkar dem. De kommer aldrig mer kunna se på världen som de gjort tidigare, aldrig kunna närma sig en annan människa, alltid känna saknad efter det som de en gång var en del av.

Hon ser det inte som ett straff för vad de gjort mot andra människor. Utan som något oundvikligt. Det är nödvändigt att välja ut vilka som ska ingå i helheten och världsalltet. Vilka som förtjänat att vara en del av mänskligheten. Hon anser inte ens att det är hon som väljer ut vilka som ska bort. De avlägsnar sig själva genom sina handlingar. De hade redan slutat känna medmänsklighet, hur kan de då vara en del av människosläktet? De får uppleva hur det är att vara individer, ensamma med sina egna gärningar. Det är inte hon som dödar dem. Hon gör dem bara ensamma som en konsekvens baserat på deras tidigare handlingar. Men de väljer alltid att avsluta sina liv. För att de inte kan leva med sig själva.

*

Mini-novellen ”Helhetsbilden” skrevs under en skrivövning med skrivarkollektivet Fruktan.
Vill du göra samma övning?
Här är instruktionerna:
Tema: Annorlunda perspektiv
Tid: 20 minuter
Ord: Hörn, ring, skadedjur, viskning, abstinens, perceptionsstörning, smuts, porr, albatross, tavla, svettig, holistisk

Novell: Övervakad

IMG_3704

Novellen Övervakad är skriven av Boel Bermann.

– Sch, de hör allt.
Hon står intill sängen med ryggen till fönstret. Hennes blick är stirrig, flackar över väggarna i rummet som om de följer en vilsen flugas vilda flykt genom det okända. Det skär i hjärtat av att träffa henne. Hennes hår är otvättat och matt, hänger i tjocka stripor runt hennes ögon. Det är matfläckar på de ljusa bomullskläderna och hennes fingrar rör sig konstant framför hennes ansikte som om de tecknar hemliga signaler utan mottagare. Jag säger inget, sätter mig bara på sängen och försöker ta in hur mycket hon har förvärrats.
Hon kommer närmare, sätter sig på huk framför sängen och lutar sig mot mig. Jag böjer mig ner, våra ansikten nästan snuddar vid varandras. Känner lukten av gammalt intorkat svett från hennes kropp. Personalen har haft svårt att kunna hjälpa henne med den personliga hygienen de senaste dagarna på grund av hennes ökade aggressivitet. Det är därför de ska öka dosen av medicineringen snart. Det är därför de kontaktade mig för en chans att träffa henne innan hon får svårt att känna igen mig. Hon har aldrig varit aggressiv mot mig, inte ens i hennes värsta faser.
– Vilka lyssnar, kanske du undrar?
Jag nickar och försöker se ut som om jag vill veta svaret. Hon lyfter ett skakande finger till sina läppar. Jag suckar djupt. Borde vetat bättre än att ha kommit hit. Men på något sätt hoppades jag ändå fortfarande. Att jag skulle kunna bryta igenom, att hon skulle reagera på min närvaro. Att jag skulle kunna urskilja någon form av möjlighet till tillfrisknande.
– Hör du?
Jag sitter stilla och lyssnar. Då hör jag plötsligt något, ett svagt surrande.
– Bara luftkonditioneringen.
– Nej. Det är ljudet av att de lyssnar.
Jag ser en fluga slå sig ner tillrätta på väggen. Pekar på den.
– Bara den som lyssnar.
När hon ser flugan ruggar hon tillbaka. Börjar skrika.
– Döda den. Snälla, för min skull. Döda den nu.
Jag reser mig och går så försiktigt jag kan fram till väggen. Lirkar fram mitt anteckningsblock ur fickan och smäller till utan förvarning. Snabbt och hårt. Ser hur flugan lämnar en grå fläck på väggen. Hon lugnar ner sig.
– Tack. Jag avskyr att de kan ta sig in överallt.
– Ingen fara.
En kort stund ser hon mig rakt in i ögonen. Jag ser in i de där vackra ögonen och ser en glimt av den personen jag kände. Men ögonblicket försvinner, bleknar bort. Ögonen rycker iväg på sin flackande färd över rummet. Vandrar vidare för att följa saker jag inte kan se. Hon reser sig, börjar frenetiskt rota igenom min väska. Jag har nästan inget i den, inget hon kan använda för att skada sig. Jag låter henne hållas. Hon hittar en penna och rycker ut en sida ur en bok jag hade med mig. Börjar frenetiskt anteckna saker rakt över den tryckta texten. Jag borde inte låta mig provoceras, men säger orden ändå.
– Är du säker på att ”de” inte filmar?
– Filmar vad? Säger hon utan att se upp där hon sitter på huk. Jag lutar mig framåt och ser att hon håller för texten med ena handen medan hon skriver med pappret mot benet. Om ”de” filmar får de uppenbarligen inget. Skriver länge. Till slut ger hon mig lappen hopvikt. Samma rörelse igen, fingret mot läpparna. Jag nickar, viker upp pappret och håller det nära som om jag dolde en pokerhand. Orden betyder ingenting.
– Inget kan förändras. Inget är som det ser ut. Jag vet det nu. Gör vad du vill.
Jag ser på henne och känner att jag är på väg att börja gråta. Går fram till henne och håller om henne hårt. Hon är helt stilla i mina armar.
– Ta hand om dig. Jag kommer tillbaka så snart jag kan, jag lovar. Glöm aldrig att jag finns här för dig, kommer alltid vänta på dig.
Hon lutar sig närmare mig och säger tyst i en enda varm utandning, knappt hörbart.
– Titta på blocket. Men gör det inte förrän du är långt härifrån.
Sen rycker hon sig loss och ställer sig vid fönstret och ser ut på gården. Hennes kropp vaggar försiktigt och fingrarna rycker och darrar. Som om hon redan glömt att jag är här.
Jag trycker på knappen för att signalera till skötaren utanför dörren att jag är redo att gå. Han låser upp dörren, vi stiger ut i korridoren. Hör hur säkerhetslåset aktiveras bakom mig. Det står vakter och skötare utspridda i hela korridoren.
– Mår du bra? Stackaren, jag önskar att vi kunde göra mer. Ska jag ta pappret eller vill du behålla det? Jag kan ge det till hennes psykolog annars, så kan de prata om det.
Sjukskötaren ser på mig med omtanke och vemod i blicken. Jag suckar.
– Ni gör så mycket ni kan, det finns inget mer någon av oss kan göra. Men jag behåller det gärna, som påminnelse om hennes tillstånd.
Sorgen och utmattningen hörs i min röst. Önskar att jag kunde förstå vad som hade hänt henne, vad som utlöste hennes paranoia. Precis innan vi nått slutet av korridoren minns jag vad hon sa om blocket. Jag tar fram det för att borsta bort resterna av den döda flugan. Då ser jag att det glänser av något metalliskt i kroppen. Innan min hjärna kopplat vad jag ser känner jag en kort smärta i nacken. Världen börjar bölja. Hör skötaren ropa.
– Förbered cell 14A och ta pappret. Han tog buggen, det var bara en tidsfråga. Vi måste få igenom besöksförbudet för henne snart…