Apokalypsen är nära. Zonen vi ärvde väntar på dig.

Sverige går under i höst.
Förlåt, allt är mitt och författarkollektivet Fruktans fel.
Fast vi skrev novellsamlingen ”ZONEN VI ÄRVDE” för att förbereda dig på apokalypsen. Vi menar verkligen inget illa, vi vill bara hjälpa dig på din väg ut i den okända Zonen. Det förstår du väl? Det kommer bli hårt.

Styrkekram från oss!

Förbeställ din överlevnadsguide hos Fria Ligan Förlag! 

Nyfiken och vill veta mer? Läs mer här:

ZONEN VI ÄRVDE – MUTANTNOVELLER AV FRUKTAN
Sverige har gått under. Livet är hårt.

[Läs mer…]

Kontur 2017 – för alla som älskar science fiction, fantasy och skräck

Idag börjar Kontur 2017 och denna fantastiska tillställning pågår i Uppsala den 26-28 maj!

Vad fasiken är det?
Det är årets Swecon dvs science fiction- och fantasykongress.

Vad innebär det?
Den korta beskrivningen är att det är en chans att nörda ner dej rejält i tre dagar i streck, omgiven av trevliga människor som älskar fantastik i alla dess former. Författare och fans minglar runt och myser och deltar i workshops, föreläsningar och paneldebatter som alla handlar om science fiction, fantasy och skräck. Om du älskar att skriva och/eller läsa fantastik är Swecon en helt fantastisk upplevelse som rekommenderas varmt. Det ger en massiv dos inspiration och får hjärnan att brusa av nya tankar. Jag hoppas se din nuna på Kontur 2017 – nedan hittas en massa info för den som är nyfiken!

Jag och andra medlemmar i mitt författarkollektiv Fruktan kommer deltar i följande paneldebatter:
• Monster som metafor
• Fictitious Scumbags
• Läskiga ungar – barn i skräcklitteratur
• Att skriva för datorspel
• Transformativ fankultur: Fanfiction och fandom
• Vad gör vi när världen har gått under?

Länkar:
Om Kontur 2017
Programmet för Kontur 2017

Kontur 2017 har bjudit in tre utländska författare som hedersgäster:
Ann Leckie, Kameron Hurley och Siri Pettersen

Tider:
Fredag 15.00 – 23.00
Lördag 10.00 – 23.00
Söndag 10.00 – 17.00

Plats:
Clarion Hotel Gillet, Dragarbrunnsgatan 23.
Gillet ligger centralt i Uppsala, ca 600 meter från resecentrum.
Kart-länk.

Medlemskap/entré:
Hela helgen 500:-
Fredag 150:-
Lördag 250:-
Söndag 150:-
Länk till information om medlemskap.

 

 

Creepypodden tipsar: Sju svenska skräckpoddar för varje tillfälle

Creepypodden tipsar om skräckpoddar, mitt skrivarkollektiv Fruktan.se har äran att ingå i listan!
”en liten sammanställning av vad mer som finns på skräckpoddshimlen där ute. Jag har redan gjort en lista över de bästa engelsktalande skräckpoddarna, men sedan dess har det dykt upp en hel del nya poddar även inom Sverige, så nu är det dags att titta närmare på vad som görs på svenska. Kanske hittar du en ny favorit?

Fruktan länk / Itunes
Långt innan såväl Creepypodden som andra titlar på denna lista dök upp fanns Fruktan, ett skräck-, fantastik- och scififörfattarkollektiv som sedan 2011 publicerat sina berättelser som text och ljudinspelningar. Fruktan-författarna skriver med tydlig, klassisk skönlitterär ton, historier som är menade att leva sig in i och stanna kvar i. De har gett ut en novellsamling med titeln Stockholms undergång, som jag inte läst men som låter superspännande, och vad gäller podden är en bra start det korta men kusliga avsnittet Smultronstället.
För dig som: Tycker det är för få historier i Creepypodden skrivna ur tredjepersonsperspektiv och gärna rör dig utanför vår egen tråkiga verklighet.

Läs hela Creepypoddens tipslista här:
http://www.creepypasta.se/allmant/sju-svenska-skrackpoddar-for-varje-tillfalle/

Spelet #3

Jag är hungrig, men känner att jag måste uppfylla kvoten. Ställer mig i Vasaparken intill den gamla lekplatsen och lägger ut en temptation. Det borde finnas varelser i området, men jag har inte sett några. Det är en chansning, en dyr sådan. Måste satsa för att vinna. Men handen darrar när jag lägger ut den. Som det ser ut nu är det månadens sista. Är beroende av att den får dit några varelser. Uppfyller jag inte kvoten…

Ser hur den svaga, lila dimman omger mig. Spejar genom dimstråken. Så glänser det till, hör ett väsande från under gungorna. Springer dit, ser den grålila pälsen och de glödande ögonen. Kastar mig över den med bara händerna, låglevel varelse men fruktansvärt snabb. Brukar kunna undkomma. Ingen rare, men värt allt. Slår i knäet, men bryr mig inte om smärtan. Den försöker bita mig, jag tar en healing potion med pekfingret utan att släppa mitt grepp. Nedräkningen når 0. Den försvinner och jag ser att den lagts till i mitt register. Andas ut. Tio minuter kvar. Reser mig upp och rör mig långsamt runt den spruckna betongen, den slitna gummiytan och studsmattorna. Det är andra här i parken, men oftast håller sig folk runt stops. Men konkurrensen är så mycket hårdare runt dem och jag är inte tillräckligt stark den här månaden för att kunna försvara mig. Var däckad i influensan i två veckor, har inte levlat upp som jag borde. Som jag måste. Har så mycket att ta igen nu.

Visst, sjukintyg ger en lägre medborgargrad om jag hade ordnat fram det. Men väntetiderna till vården och kostnaden avskräckte mig. Borde ha gjort det, hade nog lönat sig. Men det är aldrig säkert och det är sp mycket administration.
Tar en liten worm som gömmer sig i ett buskage. Inte värt att förlora ammunition på den, fångar den med nätet. Ser tiden ticka ner som en bomb, hör den käcka musiken i öronsnäckorna. Snälla gode gud, ta hit fler. Jag vill inte svälta. Vill inte tvingas bli en spelflykting. Orkar inte.

Skjuter ner en pidgey från lekstugans tak med pilbåge, pekfingret drar den osynliga strängen medan vänster hand grabbar bågen.
Så plötsligt flashar det till. Rare. En unik i närheten. Den ensam kommer rädda mig om jag lyckas ta den. Var är den? Letar desperat och ser att den borde trycka intill kopparbyggnaden. Springer hetsigt mot den, blicken flackar. Så ser jag den. Liten, guldglänsande och livsfarlig. Rotar desperat runt och försöker gissa mig till vad den har för svagheter. Får inte komma så nära att jag blir skadad. Har inget om varelsen i min index, men den är mer rödtonad än blå. Det kan betyda att den skadas av mörkervapen eller is-bollar. Eller en kombination. Tar fram mörkerharpunen, bara två kvar. Hukar mig, andas djupt och försöker fokusera. Den har inte märkt mig än, det kan ge mig 2 x XP. Högra handen klamrar staven, träffchans 75 procent men om jag går närmare kommer den se mig. Drar handen bakåt innan jag svingar den framåt med all min kraft. Träff. Skadad, men vid liv. Börjar spotta gift. Inte det ideala vapnet, den har fjäll och huggtänder ser jag nu. Elektricitet med is borde funka. Byter med kallsvettiga fingrar till laserpistol med ismodd. Siktar. Då hör jag plötsligt en röst från sidan.

– Snälla, jag får ta den?
Vänder på huvudet och ser henne. Spelflykting. Kan se det direkt på de slitna kläderna, hennes ihåliga kinder och skabbiga handskar. Hon ser på mig med panik i blicken, bedjande, bönfallande.
– Jag har inte ätit på flera dagar. Snälla.
Den är min. Jag lockade hit den. Jag behöver den, vill jag skrika. Men jag vet att hon behöver den mer. Nickar motvilligt.
– Ta den snabbt. Klarar du inte slaget tar jag den.
Hennes ansikte lyser upp, hennes händer är redo. Slänger med vilda rörelser en blixtboll på den. Det fräser till i skymningen och så är den borta. Hon faller ihop i en hög på marken, gråtandes.
– Hur är det?
– Du förstår inte vad det betyder för mig. Det var min sista chans, min sista laddning. Tack. Finns det något jag kan ge dig? Har inte mycket men…
Hon drar fram sitt inventarie, så få vapen. Men hon vill ge mig något, vill kompensera. Ser att hon har tre eldbollar, för över en av dem till mig. Vet att jag gjorde rätt, men det svider. Vet inte hur jag ska klara min kvot innan veckan är över. Men jag kanske kan få hjälp. Hon har ingen.

IMG_1792

 

Spelet #2

Betan startade för tio år sedan. Hur stort det var, hur hypat. Ett smått mirakel med tanke på hur trasigt spelet var. Buggar överallt, konstiga placeringar av stops och camps. Vilka rubriker. En sensation. Fick folk som hade social fobi att gå ut i värden, fick autistiska barn att kommunicera och vilka bryta sina mönster. Fick folk med depression att orka röra sig. Visst, det skedde olyckor, men få i jämförelse med antalet deltagare. Spelet som skulle rädda världen. Spelet som räddade världen, enligt vissa.

UNW var fortfarande en ung organisation då. Världsomspännande stat. En utopi. Men problemet med fördelning av resurser var enormt. De med hög levnadsstandard ville inte dela med sig och dog i horder av fetma, de som inget hade efter inbördeskrig, miljökatastrofer och liknande flydde för sina liv i ett försök att genom den fria rörelsen få en chans att överleva. Vi var på randen till en avgrund mitt i utopin.
Men så bestämde sig UNW för att introducera spelet som medborgarkrav. Minimum antal timmar per vecka inloggad, minimum rörelse, minimum antal fångade varelser. Lagstadgat. Vi började alla på noll med samma förutsättningar. Var tvungna att bevisa vår värdighet som medborgare. Och inte bara individuellt, men i grupp. Stadsdelar, städer, länder, världsdelar. Måste hjälpa varandra. Måste pressa varandra att aktiveras.
Så började rotationen av välfärd. Baserat på spelet.

Jag kan minnas första gången jag loggade in. Fick mitt tilldelade karaktärsnamn baserat på stadsdel, stad, land och ålder. VSSTOSWE2018. Men också möjlighet att skapa ett eget användarnamn. Kämpade länge innan jag hittade ett som inte var taget, ett specifikt svenskt utan att behöva addera siffror eller symboler. Kolingsborg. Den gamla festlokalen som revs året jag föddes för att ge plats för det nya slussen.
Protesterna var inte stora, de borde kanske varit större. Men på något sätt var folk beredda att riskera sin levnadsstandard i spelet. Antagligen för att de tänkte att de skulle upprätthålla den, att de skulle få fortsätta som alltid. Ingen som hade ork att sätta sig in i regelverket.

De insåg inte folks desperation. Att alla hade en jämlik chans att få högre levnadsstandard. Så började spelet. Från början var alla varelserna jämnt fördelade. Med en knapptryckning någonstans långt borta förändras det från vecka till vecka.

IMG_3616

 

Spelet #1

Går genom Gamla Stan på väg från jobbet. Linserna är inkopplade, när är de inte det? Söker med blicken efter varelser att fånga, spejar, scannar området. Ser något skymta i ögonvrån, springer in smala gränden. I ett hörn trycker en Techard. Slänger ut med handsken i en vårdslös, snabb rörelse. Den lyckas undkomma mitt grepp, börjar rusa uppför fasaden. Byter snabbt genom att röra pekfinger och långfinger, får fatt på nätet och slänger ut det. Lyckas träffa, varelsen är inlindad och faller ner mot stenen. Ligger och sprattlar, försöker bryta sig fri. Tar fram fällan med vänsterhanden medan högerhanden är knuten för att dra åt nätet. Håller upp fällan, ser hur den blixtrar till. Nätet är tomt, en notifikation dyker upp på mitt övre synfält om att den lagts till mitt inventarie. Vippar med lillfingret för att lagra nätet. Hör en liten fanfar, ser att jag tilldelats en medalj för att jag fångat 50 maskinvarelser. Dubbelkollar mina stats, min level, utrustning. Måste fånga fler inom en vecka om jag ska få medborgarbonusen. Fortsätter gå hem, ständigt på jakt. Men det känns som att det börjar bli färre varelser här i Stockholm. Vill inte tänka på vad det kan betyda. Att det är vår tur snart.

Försöker minnas hur det var innan spelet började. Men det känns så avlägset nu.

IMG_3604

En fix

Växten slingrar sig upp över fasaden och omringar det öppna dubbelfönstret. Hennes fönster skakar och synfältet känns ofokuserat och grumligt. Kallsvetten rinner i pannan, hon torkar bort det med jackärmen. Hon har inget kvar. Inget alls. Ingenstans att ta vägen, inga pengar, inga vänner att vända sig till. Men därför har hon inget att förlora.

Visst hade hennes mamma kört ut henne tidigare, hotat med att de hade fått nog av hennes beteende. Men den här gången hade hon insett att morsan menade allvar. Trots det hade varken hon eller pappa polisanmält. Fast det hade varit nära. Men de tog hemnyckeln ifrån henne. Hon fattade att hon hade gått för långt den här gången. Tagit sig in när de var bortresta på Gran Canaria och tagit allt som hade nåt värde i deras sketna förortslägenhet. För att få en fix av växtfrön, som hon brukade skämta när hon var hög. Frön processade och extraherade till heroin. För att få försvinna från verklighetens gråhet och försvinna in i den där underbara ljusa världen högt ovanför molnen.

Nu står hon här och skälver i höstmörkret. Hon kan höra sin egen andning, den låter tom och ihålig. Rosslig. Hostar, har haft nån slags luftrörsinfektion hur länge som helst nu, den vägrar ge sig. Hon behöver en fix, skulle kunna göra vad som helst. Men ingen av hennes vanliga langare är beredd att ge henne nåt utan cash, inte ens ett smakprov. Hon är redan skyldig de flesta en hel del. Det är därför hon står här, utanför hans hus. För att han har pengar, det säger alla. Saker som är värda en massa.

Bor ensam i det stora huset. Färgen flagar, stuprännorna är sönderrostade och hela byggnaden ser övergiven ut bortsett från ljus som skymtar genom ett fönster. Det kan vara lögn att han har nåt. Men det finns inget larmsystem. Hon är beredd att ta den risken. Hon följer växtrankorna med blicken. Har sett det många gånger förut, hur han ofta lämnar ett fönster på glänt på övervåningen. Hon klättrar på spaljén och stupröret om vartannat, kämpar för att få fäste. Tills hon når fönstret, drar mödosamt upp det, kämpar för att behålla balansen. Så kravlar hon över fönsterbrädan in i rummet.

Det är kyligt och mörkt där inne. Hon famlar med mobilen, får fram ficklampsappen och lyser försiktigt med den runt om i rummet. Det finns saker överallt, som ett överbelamrat museum. Går sakta genom rummet. Vet inte vad som är värt nåt eller vad som är skräp, så hon tar sånt hon tror har nåt värde. Små föremål som ser antika ut i metall. Ett gammalt ur, halsband, nåt som ser ut som en gammal kompass. Fyller Kånken-ryggsäcken hon hade med sig med snabba, hetsiga rörelser. Desperat. Vet inte ens hur hon ska kränga det sen, men det måste lösa sig på nåt vis. Nåt måste hon få för det här.

Dammet virvlar i mörkret, hon känner hur det börjar klia i halsen. Hostar, det låter så högt i tystnaden. Djupa rosslingar. Försöker hålla för munnen, få det att sluta. Rör sig bort till fönstret, måste härifrån med det hon har. Då hör hon plötsligt ljudet av rörelse, steg som närmar sig.

”Rör dig inte.” Han har kommit in från sidan, rakt framför henne och det öppna fönstret. En lång skepnad. Nu förstår hon varför de kallar honom jätten. En av de längsta människor hon sett, men ändå ihopsjunken. Smal, skranglig gestalt. Han siktar på henne med något avlångt, hon kan inte se vad det är. Hinner inte tänka, reagerar instinktivt. Sträcker sig fram och griper tag i vapnet, drar i det allt hon kan. Det går lättare än väntat, han är så gammal och svag, den äldre mannen. Hon ser hur han tappar balansen, stapplar till och faller framåt förbi henne.

I mörkret skymtar hon hur han försöker gripa tag i något, hur han klöser i tom luft. Ett svagt skrik. Hur han faller ut genom fönstret. Hon hör ljudet av kroppen som landar på gruset nedanför. Dovt avlägset ljud, avbrutet skrik, tystnad. Hon kan inte stanna här. Han kan ha ringt polisen. Sätter på sig ryggsäcken och börjar den mödosamma klättringen ner i mörkret. Tvingar sig själv att inte tänka på att han ligger där nere. Att han kanske ligger och förblöder inombords eller redan är död. Att det var hennes fel. Tänker inte göra något, bara ta sig därifrån. Hon behöver verkligen få sin fix.

Skrivövning: Sagor
Tema: En klassisk saga i modern tappning
Tid: 20 minuter
Ovanstående saga: Jack och bönstjälken

IMG_0089 (1)

Tapeten

Jag känner smällen i hela kroppen när jag kastar mig mot väggen. Synfältet fylls av slingrande mönster i ljust grönt och vitt. Bladen omfamnar mig, slingrar sig runt den. Men de når inte ut ur tapeten och jag når inte in. Rummet har kallat på mig ända sedan jag satte fot i huset. Eller kanske är det inte rummet utan tapeten, eller det som är dolt bakom tapeten. Som om något är instängt i tapeten och längtar ut. En lockelse, något större än vad jag kan förstå. Arts & crafts tapet från början av seklet. Original tapet. Strävt papper, bleknande och slitet. På vissa ställen går det knappt att urskilja vad mönstret en gång föreställt. Axeln värker, ändå jag vill göra det igen. Viskningarna genomsyrar mig. Kom hit, kom närmre, vi väntar på dig.

Tapetens färg är mild, solblekt grön. Vilsam. När blicken söker sig till tapetens bladverk är det som att den irrar vilse i trädgårdens mönster. Trädgårdsrummet kallade han det alltid. Det rum förutom observatoriet han tillbringade större delen av sin tid. I luften är det som att det finns en lukt av grönska, av jord och fukt. Det går en bris genom rummet och jag kan svära på att tapetens löv darrar i det plötsliga vinddraget.

Blomman har stora taggliknande blad som viker sig inåt och ringar in fröna. Som ett gap som vill sluka, som vill sträcka ut och ta fast för att dra in. Det är något som känns fel med solrosen. Den är öppen och vildsint. Armar av blad som griper efter plantorna omkring den. Runt den ser jag ett återkommande mönster av runda frön, stora, arrangerade som om de är i klasar om tre. Blomverket i tapeten ser nästan levande ut. Jag ser hur det rör sig, växer, breder ut sig. Slingrande formar späda blad, ett kaos som bildar mönster som jag kämpar för att finna. Men det är som att blicken vägrar ta in helheten, förnekar mig chansen att få helhetsperspektiv. Det undflyr mig, jag iakttar det så att ögonen tåras.

Jag ställer mig och pressat mig mot väggen, låter handflatorna glida försiktigt över mönstret. Försöker förstå vad de vill ha av mig. Viskningarna växer sig starkare vid beröringen. Det är så jag känner det. Konturer av något under fingertopparna. Något som finns där bakom. Något som medvetet dolts.

Det är en lättnad att inse att det var det var det här de ville att jag skulle finna. Jag tar motvilligt ett steg tillbaka. Nu ser jag ett hårfint streck i listen där den sågats av. Att en springa så tunn att det inte går att se om man inte letar efter den går längst hela väggen. En dörröppning som någon omsorgsfullt gömt. De väntar på mig där bakom dörren. Bortom det jag kan se.

Jag inser det i den stunden, att trädgården är här. Inte den utanför huset och inte den som sprider sig över rummet. Båda de grönskande platserna är en snitslad väg för att leda den som söker till den riktiga trädgården. Den som finns bortom huset, under huset. Trädgården därunder. Men jag inser att jag inte kan öppna dörren nu. Tröttheten kommer över mig, jag känner hur benen skakar. Det värker i revbenen när jag andas in. Jag har hittat det jag skulle. Har varit i rummet hela natten, lyssnat på susandet från rören och viskningarna från väggarna. Vet inte ens hur länge jag har varit här. Vill öppna dörren som leder neråt. Jag borde inte kunna behärska mig, borde slita upp tapeten och försöka öppna dörren. Men lövens prasslande säger att tiden är inte inne. Jag behöver mer kraft för att göra det som kommer sen. Jag har uppfyllt min första uppgift. Nu får jag vila.

Skrivövning: Rummet
Tid: 20 minuter
Uppgift: skriv om något i rummet du befinner dig i

tradgarden-tapeten-skrivovning-fruktan

Fantastiska Fantastika – science fiction- & fantasyhelg (17-19 juni)

Nu i helgen äger Swecon/Fantastika 2016 rum i Stockholm på Diselverkstaden i Sickla!
Den korta beskrivningen är att du i tre dagar sträck kan nörda ner dej fokuserad på science fiction och fantasy med författare, forskare och fandom. Jag var där förra gången det var i Stockholm och kan ärligt talat säga att det gav enormt mycket inspiration, idéer och tips. För oss skrivande människor är det takt av helt fantastiskt.

Jag deltar i tre paneldebatter i helgen:
Skrivarcirklar och författarkurser
Moderna utopier
Fantastikens Stockholm

Hoppas vi ses där, nedan hittas en massa info för den som är nyfiken!

Program: Fantastika 2016
https://sites.grenadine.co/sites/swecon/en/fantastika-2016/items?day=0

Om Fantastika 2016 :
https://sites.grenadine.co/sites/swecon/en/fantastika-2016/about

Andra exempel ur programmet:
Science, Fiction, and Discovery
World-building book by book
Robotars moral
Latest news on the apocalypse
Superhjältar

Fantastika 2016: Bra att veta

Hur tar man sig dit?
Buss 409 – 422 och 25F från Slussen till Sickla bro.
Går också att åka Tvärbanan men lite längre att gå från ändhållplatsen Sickla udde.

Vad kostar det?
Om man betalar i dörren kostar det 500 kr för hela helgen
Det finns också dagsbiljetter: fredag 150 kr/lördag 250kr/söndag 150 kr

När är det öppet?
Fredag: 16:00 – 01:00
Lördag: 09:00 – 01:00
Söndag: 09:00 – 17:00

fantastika_banner_960x300

 

Brev från Cosmos: Volym 1 – Tema: Robotar & AI (Gratis digital novelltidskrift)

Brev från Cosmos är en novell­tidskrift som Club Cosmos är intergalaktisk gudmor till. Flera av Sveriges mest spännande fantastik­författare medverkar i projektet. Det första numret av Brev från Cosmos innehåller fem  tänkvärda noveller på temat robotar och artificiell intelligens. Tidskriften är gratis och distribueras elektroniskt (som epub och pdf).

I Brev från Cosmos – Volym 1 medverkar:

Öppna och läs brevet från Cosmos.

Klicka på länkarna för att ladda ned ”Brev från Cosmos —volym 1”:

Brev från Cosmos – ePub

Brev från Cosmos – PDF

brevfråncosmos_företaget_boelbermann