Novell: Mörkret

Det är mörkt utanför tunnelbanestationen, förvånansvärt mörkt. Men det tar en stund innan hon inser det. Hon är så uppe i sina egna tankar över vad hon ska ta sig till. För att hon fick sparken från butiken tidigare på dagen. Helt utan anledning. Svartjobb, det kunde hänt närsomhelst. Ändå var hon så oförberedd på att det hände. Bara för att mellanchefen Jenny aldrig gillat henne. Hela dagen gick i en dvala, hon gjorde arbetsuppgifterna i någon slags ren överlevnadsinstinkt tills hon kunde lämna allt bakom sig. Det bara surrar i huvudet, det är därför som hon inte har sett någonting omkring sig. Som att paniken över obetalda räkningar och hur hon ska klara sig framöver har skapat en mörk tunnel av ångest. Som hindrat henne för att se det som omger henne.

Allt har varit mörkt, tyst och stilla ända sedan hon lämnade den hårt upplysta tunnelbanestationen. Ingen klev av tunnelbanan förutom hon. Det var ingen som rörde sig i centrum, ingen som kom längst gångvägen. Hon höjer blicken och ser framåt längst gångvägen, längre bort skymtar hyreshuset som hon bor i på kullen. Blicken glider vidare från backen där hon står. Hon ser ut över alla de höga miljonprogramshusens hårda siluetter i grå betong och den upplysta tunnelbaneperrongen som höjer sig över det platta landskapet. Tystnad och mörker. Något är fel, men hon kan inte komma på vad det är. Så fruktansvärt tyst och stilla. Det är aldrig så på kvällarna här. Aldrig. Inte så länge hon kan minnas har det varit så här tyst och folktomt när hon kommer hem från kvällspasset.

En svag vind sveper förbi, får en plastpåse på marken framför henne att fladdra till. Den vita, sladdriga plasten nästan lyser i mörkret. Det är då hon inser att allt är nedsläckt. Allt som borde lysa, allt som alltid lyser upp kvällen. Allt. Centrumskyltarna i sina klara färger och bostadshusens alla fönster. Bortsett från tunnelbanestationen och gatubelysningen längst gångvägen finns det inte något ljus någonstans.

En kall vind sveper förbi och hennes andedräkt formar plötsligt ett vitt moln. Hon huttrar till innan hon inser det bisarra i det hela. Att det är en sensommarkväll. Att det inte borde vara så här mörkt eller kallt. Att det fortfarande borde vara en ljus kväll med människor som sitter på balkonger och skålar eller grillar lite för sent eller går en kvällspromenad med sina bjäbbiga hundar eller en joggare som plågat springer förbi eller precis vad som helst.

Den första instinkten är att hon borde ringa någon. Men hon inte vet ändå vad hon ska säga eller vem hon skulle ringa. Den andra instinkten är att hon borde vända om och gå tillbaka till den upplysta tunnelbanestationen. För att något är väldigt, väldigt fel.

Men så ser hon framåt till det gamla, slitna funkishyreshus på höjden där hon bor. Där fönstren lyser. Det är det enda huset där det kommer ljus från fönstren i hela området. Någonting i bakhuvudet skriker. Men hon lyssnar inte. Det har varit en sådan hemsk dag, hon är bara utmattad och ledsen. Hon vill inte tänka. Hon vill bara komma hem till ljuset och värmen i sin lilla, ombonade lägenhet. Uppgivenheten efter det som hänt tidigare gör att hon är så desperat efter tryggheten hemma.

Istället för att vända om tar hon ett djupt andetag, tar tag om sin väskas axelband som hon har korsat över bröstet och börjar springa. Hon vet inte ens varför hon springer, det enda hon vet är att hon måste ta sig hem så fort hon kan.

Temperaturen sjunker så fort att hon kan känna det. Luften fylls av vita flagor. Hon vet inte vad som händer, bara springer. Iskristaller slår mot ansiktet. Till slut når hon fram till porten till trevåningshuset, ser sin reflektion i det mörka glaset. Tar hårt tag om det kalla metallhandtaget med ena handen och trycker desperat in koden på dosan intill med den andra.

Inget händer. Ingen grön lampa, inget knäppande ljud av att dörren nu är olåst. Hon tycker hårt i dörren. Det känns som att mörkret och kylan sluter sig om henne.

Med fumliga, frusna fingrar sliter hon upp mobilen ur fickan för att ringa, vet inte vem, kan vara vem som helst. Hon kan inte tänka. Men inget händer när hon försöker aktivera den. Mobilen är död, skärmen svart.

Så minns hon plötsligt nyckeln till porten, förbannar sig själv för att det inte var hennes första instinkt. Rotar runt med hetsiga rörelser i väskan, men den är som ett stort svart hål. Efter vad som känns som en evighet hittar fingrarna till slut det hon letar efter. Fingrarna tar tag om nyckelbandet och hon sliter upp det. Nu fryser hon så mycket att hon skakar. Kämpar i vad som känns som en evighet innan hon lyckas få i nyckeln i låset. Vrider om, hör klickandet. Sliter upp dörren och nästan kastar sig in i trapphuset där värmen slår emot henne. Vänder sig snabbt om och pressar igen ytterdörren bakom sig.

Så tänds det rörelseaktiverade ljuset i trapphuset, lyser upp allt det slitna och välbekanta. Från en lägenhet i närheten hör hon musik tränga ut genom dörren. Hon andas ut långsamt, känner hur hon slappnar av. Hon försöker förstå vad som hänt, varför hon reagerat som hon gjorde. Hur fantasin har lurat henne, skapat skuggor och faror som inte finns. Hon vänder sig långsamt om och ser ut genom glaset i ytterdörren. Ser ut på mörkret och det svaga ljuset från de matta gatlyktorna. Sedan går hon nästan baklänges mot hissen. Det är som att hon inte riktigt vågar vända ryggen mot mörkret där ute än.

Men så vänder hon sig motvilligt om och trycker på hissknappen. En lampa tänds och hon hör det välbekanta ljudet av när hissen nått ner till bottenvåningen. Hon hör hur de inre dörrarna öppnas med ett gnisslande, öppnar den yttre dörren och går in. Trycker på knappen för tredje våningen. Dörrarna stängs med ett raspande. Plågsamt långsamt rör sig hissen uppåt. Dörrarna öppnas igen, just när ljuset slocknar i hissen.

Hon tar ett trevade steg ut i den upplysta korridoren. Taklamporna slocknar. Hon sväljer oroligt, kroppen skakar. Kylan är här nu. I huset. Hon har inte släppt nycklarna, utan kramar de så hårt i handen att det gör ont. Tar ännu ett steg, sedan ännu ett. Når till sist lägenhetsdörren. Med trevande rörelser hittar hon nyckelhålet och efter ett tag lyckas hon få upp ytterdörren. Hon går in i lägenheten och stänger dörren bakom sig med vana rörelser och låser. Sedan tänder hon i taket och ljuset strålar på ett sätt som de aldrig gjort tidigare. Ljuset är överallt, klart och vitt. Hon ser ut genom fönstret i vardagsrummet. Ute verkar det ha slutat snöa, på något sätt verkar himlen ljusare och det ser ut som att mörkret lättar. Framför hennes ögon kan hon nu se ljus sporadiskt börja tändas i de grannhusen. Hon andas ut.

Det är så ljuset i taket slocknar. Hon står där stilla i mörkret. Hon är hemma nu, den trygga och varma platsen hon längtat efter så enormt mycket hela den här helvetiska dagen. Det är först nu hon låter allt komma fram.

Som att något öppnas inuti henne, som att en bottenlös avgrund blottläggs och mörkret från djupet tar sig ut. Hon släpper fram allt i en massiv flodvåg, allt hon hållit inne och undangömt hela dagen. Den gränslösa ilskan, frustrationen, ångesten och paniken över att ha förlorat sitt jobb och sin trygga inkomst, över rädslan för framtiden, över hur livet ska bli, över hur hon ska överleva den närmsta tiden. Hon släpper fram allt sitt mörker.

Mörkret är hennes. Mörkret har inte förföljt henne hit, mörkret har följt med henne hit.

*

Novellen Mörkret av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs på en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

*

Novell: På Krogen

Hon lyfter på huvudet, stirrar in i väggen. Den böljar och rör sig framför hennes ögon. Hon hinner knappt andas innan illamåendet kommer över henne igen. Huvudet ner i toalettstolen igen. Ena handen stödd mot toalettsitsen, den andra knuten i ett krampaktigt grepp. Hulkar. Bara magsyror kvar, inget att få upp, men kroppen fortsätter desperat försöka. Golvet är klibbigt under hennes ben, där hon sitter på toalettgolvet. Till slut dämpas kräkreflexen.

Hon lutar sig tillbaka mot båsväggen, slappnar av och försöker andas. Släpper taget. Utanför båset hör hon den höga musiken, gällt prat och hysteriska skratt. Ljuden är förvrängda, studsar mellan väggarna.

Hon hasar sig fram i det trånga utrymmet så att hon blir inklämd mellan båsväggen och toalettstolen, lutar huvudet mot den kalla kakelväggen. I den smala glipan mellan golvet och toalettdörren ser hon hur höga klackar rör sig fram och tillbaka, stapplandes och vinglandes. Som en surrealistisk parad.

Så ser hon det hända. En fot iklädd en svindlande hög stilettklack kliver på en champagnekork på golvet. Skon får inget fäste, foten halkar och bäraren faller. Ljudet utifrån förändras omedelbart. Skrik, oroliga röster, rörelse mot platsen. En bråkdels sekund förändrade ett liv. Hon som föll ligger stilla. Något med fallet var illa.

Hon ser rakt in i den okända tjejens ansikte, de får ögonkontakt. Hennes egen blick är dimmig och ofokuserad, men hon kämpar för att hålla fast kontakten. Stryker undan sina svettiga hårtestar ur ansiktet med fumliga rörelser, sitter bara stilla och ser rakt in i den andra tjejens ansikte.

Huvudet ligger i en onaturlig vinkel. Kanske är nacken bruten. Den okända lever fortfarande, men knappt. Hon försöker tyda den där blicken som möter hennes. Tror att hon vet vad den betyder, den är mer chockad än rädd. Den okända har bara förstått att hon fallit. Hon har ännu inte förstått att hon kommer att dö på den trånga nedervåningen på en krog en fredagskväll. Att hon inte ens kommer att dö av en överdos på dansgolvet eller genom att falla i den vansinnigt branta trappan ner till klubben på nedervåningen. Utan för att hon snubblade på en kork på det ölklibbiga vita kakelgolvet inne på tjejtoan.

Smärtan övergår till ilska i ögonen. På en millisekund. Alla ansiktsuttryck i det där vackra ansiktet med neonrosa ögonskugga, tjocka ögonfransar och lätt särade läppar skimrande av läppglans. Den okända genomsyras av ilska och har ingen möjlighet att röra sig.

Ljudet utanför toalettbåset har förändrats. Skrik fyllda av panik, skarpa röster som ropar efter hjälp. Den okända tjejen försvinner framför hennes ögon. Inte kroppen, men det som gör henne levande. Allt det där som var hennes liv sugs in i de där adrenalinstora, nattsvarta pupillerna som om hennes liv kastas in i svarta hål. Ögonhinnan blir mattare.

Hon överväldigas av odefinierbara känslor när hon ser det. Av en oförklarlig kärlek till den där tjejen som dör framför henne. Av en enorm livskraft, hon har aldrig själv känt sig så levande.

Hela kvällen har hon känt sig så jagad av ensamhet. Trots att hon varit ute på krogen omgiven av folk. Ensam omgiven av människor, isolerad i ett folkhav. Nu känner hon inte så längre.

Glasskärvorna från champagneflaskan hon halsade ur ligger intill toalettstolen, splittret skär in i hennes ben.  Korken släppte hon inte ens medan hon kräktes, istället klamrade hon den hårt, hårt i sin hand. Höll ett krampaktigt tag medan kroppen försökte befria sig från all sprit och annan skit hon hade stoppat i sig. För att hon så desperat ville göra slut på ensamheten. Hon tänkte göra slut på allt, då och där.

Nu ler hon där hon sitter på kakelgolvet inklämd mellan toalettbåsväggen och toalettstolen. Hon kommer inte försvinna in i tomheten ensam. Champagnekorken hon till slut släppte taget om gjorde så att hon får sällskap på vägen in i det okända. Där de nu hamnar, om de inte blir kvar här tillsammans för evigt här på toaletten, på klubben, på krogen. Hon skrattar matt för sig själv åt tanken att hon och den okända tjejen tillsammans ska bli gengångare och festa in i evigheten under neonbelysningen på klubben.

Hennes ögonlock klipper. Hon är på väg att försvinna nu, hon med. Så hör hon hur någon ropar om att det är blod på golvet. Det är hennes blod. Hon sitter i en pöl av skarpt rött blod mot vitt kakel. Tog inte bara överdosen, hon skar även upp armarna med den sönderslagna flaskan för att vara helt säker på att lyckas. I sitt dimmiga medvetande hör hon rytmiska dunkar, någon försöker slå in dörren till hennes bås. Hon fäster blicken vid den okända tjejens ansikte på golvet och viskar: ”Förlåt. Du blir kanske ensam kvar. Det var inte meningen.”

*

Novellen På krogen av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.se
*
Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Urban isolering
Skrivtid: 20 minuter
Ord att använda (Minst 4/9): Champagnekork, kräkas, överväldigad, potatismos, jagad, nattsvart, neon, glömska, bil

*

Novell: Livestream

Vet inte varför ni loggat in här, men hej hej eller nåt. Så här, det kommer bli jävligt mörkt här. Så är du inte på humör för det kan du ju bara dra. I alla fall så är det så här, jag har varit så fruktansvärt nere och ledsen efter Jonathans olycka. Men jag har inte orkat prata eller chatta med någon om det. Vill bara inte prata om det. Jag menar, det spelar ju ingen roll vad jag känner eller tänker för det förändrar ju ingenting alls. Min digitala samtalsterapeut har jag ju faktiskt pratat med om hela grejen. Men det gills ju inte, för det är ju bara en dator.

I alla fall, min samtalsterapeut tycker att jag behöver få utlopp för det hela, att det nog är bra om jag inte bara går och håller allt inne. Så det är därför jag gör det här – kör livestreamar där jag pratar om vad jag känner. Så nu kör vi. Hej hej helvetes jävla livestream! Hej hela jävla internet! Jag heter Samir och nu kör vi. Fast typ nästan ingen lyssnar ändå. Men det är liksom bara ni som loggat in som står mellan mej och att bli helt jävla knäpp i huvet. Ni som bara råkar logga in när jag streamar och inte drar direkt när ni inser vilket kleggigt mörker som är här.

Så i alla fall, Jonathan ligger i sin sjukhussäng mest hela tiden och är egentligen någon helt någon annanstans. Som vanligt. Som alltid. Läkaren har sagt att han är en grönsak. Att jag kan glömma att han kommer tillbaka till verkligheten på egen hand. Okej, läkaren sa det inte så. Inte exakt så. Skulle aldrig säga så till en jävla tonåring. Jag ska väl vara glad över att han faktiskt låtit mig besöka Jonathan. Hans föräldrar skulle säkert inte bli glada, de gillar inte mig. Vet inte hur jag övertalade läkaren, minns inte, men jag tjatade och grät och liksom satt i väntrummet precis varje dag innan de gav med sig. Egentligen ska ju hans familj ge sitt tillstånd, men jag gissar att läkaren fattade att det var min bästa vän. Kanske tänkte att det var bra för Jonathan att få höra min röst eller nåt.

Men i alla fall, som jag fattat det så tror de ju ändå att han är där inne på något sätt. Liksom inlåst i sitt eget sinne, fångad i sin egen kropp. Läkaren berättade att de ska testa att överföra hans medvetande till en dator. Nästa steg för människan. Fast ändå inte.

De kan ju liksom inte överföra HONOM, det är det som är det för jävliga. Den grejen kan de inte än. Men de kan på något sätt koppla hans medvetande till en dator och sen sända det som en överföring till en robot som ser precis ut som han. Det är typ någon slags symbios eller vad det nu heter. Det där mellan träd och svamp. Ni vet vad jag menar, eller hur? Det är liksom inte destruktivt, inte som en parasit eller nåt.

Som jag fattat det så läser AI:n av hans hjärna och kompletterar det med allt han har skrivit på nätet, sagt i chattar å sociala medier å fotat, filmat å typ allt som finns kvar i cloudsaves av honom. Det är för att AI:n ska hitta i kontexten av både vem han är på riktigt, vem han vill vara både privat och hur han vill ses av andra. Och sen så tolkar AI:n honom, antar jag? Men jag killgissar som fan nu. Och sen kan man liksom vara med honom i hans identiska robotform, fast det är samtidigt genom ett filter genom AI:n som hjälper honom komma ut.

Det kostar mer än som går att fatta. Han är ju min vän, jag vill ju att han ska leva och inte vara död. Jonathan badar i pengar, eller alltså hans familj gör det, och de kommer att få honom att leva fast han egentligen borde död eller kanske till och med är död. Det är väl det som jag undrar mest av allt, det som jag är så rädd för. För jag menar, jag har accepterat att olyckan hände. Det var assvårt, visst, och jag vill inte att det ska ha hänt. Men nu gjorde det och jag har gråtit floder för Jonathans skull, jag svär.

Men skit händer. Skit händer de bästa och de sämsta och alla där emellan. Det är liksom inte logiskt eller rättvist eller har någon större mening. Det bara händer, på samma sätt som att bra grejer händer ibland.

Så nu försöker jag att inte tänka på det, att inte tänka vad som hade hänt om jag hade, om han hade, om det där hade förändrat, ni vet. Nu tänker jag mest på framtiden. På vad som händer nu.

Kommer det där som de skapar att vara Jonathan på riktigt eller bara en dålig kopia. Att det inte alls är hans medvetande för att det bara är AI:n som killgissar vad Jonathan skulle säga och göra. Eller en bättre kopia typ en snällare, gladare, roligare Jonathan som alltid är på topp, för då är han också sämre egentligen. För ingen människa är så. Det är liksom poänglöst då, det är som att alltid få vad man vill. Då vet man alltid att det finns en hake.

Och okej, så vi säger att Jonathan återuppstår och får lämna sjukhuset. Vad för slags bästa polare är jag ifall jag inte märker skillnaden?

Klassproblematik pratar de om på nyheterna. Kolla här, en debattartikel av en framtidsforskare: ”Självklart är det problematiskt att de med resurser kan leva för evigt och låginkomsttagare dör. Men kanske främst för att konservativa idéer på ledande poster av människor som leder oss in i framtiden har format sin tankevärld flera generationer tidigare. Det kan avgjort leda till stagnering för det mänskliga släktet.”

Ha, med Jonathan är det inget problem. Han är ju nya genetiskt superfixade generationen. Han är inte gammal till skillnad från hans päron, han blev labbtillverkad för typ 17 år sen så han och jag är jämngamla. Där användes hans föräldrars pengar vettigt i alla fall, för Jonathan var typ bäst.

Men visst, den som har mest pengar när den dör vinner, det sa jag alltid förr. Inte lika roligt att skämta om det nu. Jag menar, jag fattar ju vad folk menar. Att folk är beredda att betala precis vad som helst för att den de älskar ska finnas kvar. Om jag hade några pengar skulle jag också vräka ut pengar för att få tillbaka honom. Älskar honom.

FUCK. Nu sa jag det. Älskar. Jamen fine, typ ingen lyssnar ändå. Hej där ni okända följare som händer i chatten. JA, nu sa jag det och det är fan hela sanningen. Vi var KÄRA i varann, ok. Han var min bästa polare, min pojkvän, han var min. Fatta. Men jag och Jonte, utåt var vi bara polare. Aldrig något annat, hans föräldrar är världens mest konservativa ultraradikala kristna assholes som borde dött för flera sekler sen, om du frågar mej. Och visst var jag förbannad på Jonathan, men samtidigt, jag fattar att han inte orkade eller vågade liksom inte ta den fajten. Inte än i alla fall. Sa att han sparade det tills han blev myndig och hade flyttat hemifrån. Men sen nästan-dog han och jag fick inte ens hälsa på sjukhuset för att hans jävla överklassföräldrar inte ville ha såna som mig där. De sa det inte så, men de sa att jag inte var välkommen. Tur för mig att läkaren gjorde ett undantag, för att det var i patientens intresse eller nåt sånt.

Och nu, nu jäklar kommer vi till den stora grejen. Håll i er. Jonathan lever igen typ.

Shiiit, den var ni inte beredda på va? Läkarna och teknikerna har redan gjort allt det där jag snackade om i början. Det är sanning. Han är fortfarande på sjukhuset under observation, men roboten är preppad och överföringen pågår.  Men är det verkligen han? Är det den riktiga Jonathan? Är han fortfarande kär i mig?  Det får jag väl reda på snart. Jag kommer nu, Jonathan.

*

Novellen Livestream av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Mina drömmars framtid
Ord att använda (minst 3/9): robot, retropi, flaskhals, bakgård, posthumanism, grönsak, klorofyll, klass, ympning
Tid: 20 minuter

Novell: Begravd

Jag ser på fingrarna. En tjock rand av mörk jord under alla fingernaglarna. Fingertopparna är uppskrapade, naglarna trasiga och avbrutna.

”Helvete, det här kommer aldrig att funka” suckar jag.

”Ge inte upp, fortsätt gräv. Det är inte mörkt så länge till.”

Jag biter mig i läppen, vill egentligen bara skrika rakt ut. Vill inte tänka på vad vi gör. Vill inte vara här ute i skogen, i mörkret. Ljudet av jord och sten som flyttas mödosamt och frustrerande långsamt.

”Jonte, ska vi inte bara ge upp och dra härifrån? Jag menar, spelar det någon roll? Egentligen?”

”Skulle du vilja bli lämnad så här?”

”Nej, men…”

”Så håll käft och fortsätt.”

Jag vet inte hur länge vi gräver. I natten och mörkret är det som att tiden inte finns. Bara samma metodiska rörelser, om och om igen. För bara några veckor sedan satt vi tre och hängde utanför grillen vid torget. Det är redan som ett annat liv, som en annan verklighet.

”Är du…” Jag tystnar, försöker hitta orden. ”Är du helt säker på att han är död?”

”Nej. Men han såg död ut och rörde sig inte. Jag vill bara, du vet, vara helt säker. Gräv nu för fan.”

”Du, varför säger man det där ´Av jord är du kommen´?”

”Det är nåt bibliskt, minns det från farmors begravning. Något om att de som är döda typ bara vilar och ska bli återuppväckta på den yttersta dagen.”

”Alltså, jag vill inte gräva upp honom. Fattar inte ens varför vi gör det här.”

”För att vi måste. Jag har inte kunnat tänka på något annat sen vi begravde honom. Har drömt om det varje natt, att han inte var död när vi begravde honom. Det har ju du också.”

”Vet bara inte varför det skulle hjälpa att gräva upp honom. Jag kommer väl bara drömma nya mardrömmar bara om ruttet kött och likmaskar.”

”Det är vår polare du snackar om. Käften, skärp dej. Det var en olyckshändelse, men ingen skulle tro oss. Jag menar, han var ju skjuten rakt i huvudet. Vi skulle fällas för mord. Fattar du. Vi var tvungna att gräva ner honom, även om det sög. Du, jag tror han är här.”

Jonte kliver ner i gropen, famlar med händerna i den mörka jorden.

”Ta tag i honom nu, hjälp till för fan.”

Jag kliver ner med ena foten, tar tag om vad jag tror är Anders axlar. Jonte tar tag i benenoch tillsammans drar vi upp honom ur gropen där vi begravde honom. Natten luktar av fukt och kyla. Inget luktar ruttet. Jag fumlar med fickan och får fram mobilen, tänder lampan och låter det vita ljuset svepa över Anders kropp.

”Du, det är något seröst fel med det här. Jag menar, där under jorden och smutsen, ser han inte precis ut som när vi grävde ner honom? Som att han bara sover?”

Så tycker jag att något rör sig framför mig. Jag ryggar tillbaka, snubblar över en sten och tappar mobilen. Skarpt ljud av glas som krossas, ljuset slocknar.

Jag står tyst och andfådd, rör mig inte. Hör min och Jontes andfådda andedräkt, annars är det bara tyst.

”Du, kan du tända din jävla mobbe eller?”

”Vet inte var jag har den.”

Tystnad, bara andetag och ett svagt sus av vind i träden.

Men sedan hör jag ett annat ljud. Ett skrapande och rasslande av jord som faller till marken.

*

Novellen Begravd av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning.

*

Novell: Klubben

Anna: [Var är du? Jag ser dig inte.]
Sara: [Är på det mindre dansgolvet. Det är helt freakat. Du måste komma.]
Anna: [Andra dansgolvet? Var fan är det?]
Sara: [Alltså, typ bara nerför trappan. Källarvåningen.]
Anna: [Är vi ens på samma jävla klubb?]
Anna: [Ser ingen trappa.]
Sara: [Men allvarligt. Leta lite.]

[5 minuter senare]

Anna: [Jag hittar inte dej eller trappan.]
Anna: [Kom upp å möt mej nu, för fan.]
[Missat samtal]
Sara: [Alltså, kan inte svara. Hör nada. Musiken här nere är galet hög.]
Sara: [Du, det är värsta S&M klubben eller nåt. Kom nu!]
Anna: [DET FINNS INGEN TRAPPA NER.]
Sara: [Kul.]
Anna: [Allvarligt.]
Sara: [Sluta fåna dej.]
Sara: [Du missar typ the party of a lifetime. De freakar ut TOTALT här nere.]
Sara: [Alltså, du måste se hur folk ser ut och vad de gör, de är fanimej inte kloka!!! ]
Anna: [Jag skämtar inte. Har gått runt hela klubben, pratat med bartendern å allt.]
Anna: [Det finns inget andra jävla dansgolv.]
Anna: [DET FINNS INTE ENS EN NEDERVÅNING.]
Anna: [Du har gått in på fel klubb eller nåt.]
Anna: [Gå upp nu och kolla vilken jävla klubb du är på. Jag är trött på det här. Vill inte bara springa runt å leta efter dej hela kvällen.]
Anna: [Om inte du fixar det här så går jag hem.]
Sara: [Jaja, värsta partykillern.]
Sara: [Chilla, ta en bärs så länge.]
Sara: [Jag swishar dej för ölen sen, darling. Som tröst. Puss å hörs snart. Jag går upp nu.]

[15 minuter senare]

Anna: [Jag har druckit upp ölen nu. Var är du?]
Anna: [Alltså, orkar inte.]
Anna: [Skärp dej å kom.]
Sara: [HJÄLP MIG]
Sara: [DU MÅSTE HITTA MIG!!!]
Anna: [Vad är det som händer? Hur? Jag vet inte ens vilken klubb du är på.]
Sara: [DE LÅTER MIG INTE GÅ]
Anna: [Kul, kul dramaqueen.]
Sara: [DU MÅSTE KOMMA, JAG ÄR RÄDD.]
Anna: [Darling, är du allvarlig? Vad är det som händer?]
Sara: [DE SÄGER ATT JAG MÅSTE STANNA.]
Sara: [FÖR ALLTID.]
Sara: [ATT JAG TILLHÖR DEM NU.]
Anna: [Är det här ett skämt så är det fan inte roligt.]
Anna: [Har du tagit nån tablett?]
Anna: [Trippar du?]
Anna: [Men klart jag kommer, säg bara var du är!]
Sara: [NEDERVÅNINGEN]
Sara: [JAG GICK NER, JAG SVÄR.]
Sara: [MEN NU FINNS DET INGEN TRAPPA UPP!!!]
Anna: [Vad fan är det som händer? Är du inlåst?]
Anna: [Säg bara vad du vill att jag gör.]
Anna: [Ska jag ringa polisen eller vad fan som helst?]
Anna: [Ok, helt sjukt.]
Anna: [Nu ser jag en trappa ner.]
Anna: [Fattar inte hur jag missade den förut.]
Anna: [Ta det lugnt, darling. Jag kommer!!!]
Sara: [NEJ]
Sara: [GÅ INTE NER]
Anna: [Är typ snart nere, var är du?]
Sara: [NEJNEJNEJ DET ÄR EN FÄLLA]

*

Novellen Klubben av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning.
*
Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Att gå vilse/att försöka hitta varandra
Format: SMS/Mess/chatt dialog
Utmaning: Berätta en historia i meddelande-form
Tid: 20 minuter

Novell: Så mörk är natten

Hon står med armarna utsträckta och snurrar runt runt omgiven av virvlande snöyra och allt som gnistrar och glimmar. Blicken är fäst vid det mörka himlavalvet ovanför henne, ett enormt hål av svärta mitt i hela valvet täckt av vänligt lysande stjärnlika ljusslingor. Jag ser på henne, kan inte vända bort blicken. Den klarvita särken, ljuskronan i det guldglänsande håret, hennes outsägligt lyckliga leende. Hon strålar där hon står barfota i centrum av allt.

Bara fotsulor mot den glittertäckta mörka marmorn i mitten av den avstängda fontänen i mitten av gallerian. Det gör ont i hjärtat för att det är så vackert. Hon är en ängel, ett helgon, ett väsen som kommit för att skänka ljus i mörkret, min frälsare från allt som är ondo. Hon nynnar tyst på julsångerna, hela luften är fylld av dämpad körsång, mänskliga stämmor som möts och harmonierar i sin hyllning till det kommande ljuset, nynnar om stjärnan i fjärran som glänser över sjö och strand och så mörk är natten i midvintertid och oss är en frälsare född medan hon snurrar och snurrar.

Så saktar hon in, långsamt, sänker blicken och ser på mig. De där ljusa ögonen, vackrare än någonsin, jag kan se det trots dunklet i rummet.

”Kom hit, Stefan, kom. Ta min hand.”

Jag behärskar mig, vill egentligen kasta mig framåt, ta henne i min famn och aldrig släppa henne. Men jag rör mig utstuderat långsamt, hasar ner från där jag sitter på upphöjningen intill rulltrappan och går sakta bort till henne. Det krasar av glitter och splitter under mina skosulor. Tar ett djupt andetag, kämpar för att verka självsäker och lugn. Men mitt blod jublar, mitt hjärta slår, det susar och sjunger inuti mig. Jag vet inte ens varför jag låtsas, hon vet, hon ser mitt inre, mitt hjärta och min själ. Jag tillhör henne, varför låtsas jag som något annat?

Hon skrattar och lägger huvudet på sned.

”Visst är det du och jag mot världen nu, eller hur? Vi är utvalda. Tillsammans kan vi göra vad vi vill nu, eller hur?”

Jag kan inte göra någonting och jag har inga ord. Försöker harkla mig, men litar inte på min egen röst. Så jag nickar bara och ler mot henne, nickar för mycket, överentusiastiskt, kan inte behärska mig. Vill springa till henne, falla på knä framför henne, dyrka henne. Hon kommer med ett kärleksbudskap, från stjärnan i fjärran som tändes av herran i mörka natten i midvintertid. Jag vill följa henne var som helst.

”Du är väl inte rädd?”

Jag står intill henne nu, men vågar fortfarande inte röra vid henne trots att jag så gärna skulle vilja lägga armen om henne, den där sköra vita skepnaden som står barfota med gyllene hår utsläppt över axlarna. Äntligen lyckas min mun bilda ord, något slags ljud.

Jag skakar på huvudet och mumlar.

”Nej, jag är inte rädd. ”

Hon stryker mig över håret, det faller glitter och fint glassplitter omkring mig.

”Sången, den måste fortsätta. Du vet det, eller hur?”

Vintern är inne i shoppingcentret nu, sveper genom byggnadens alla öde nedsläckta rum. De tunna, vita flingorna yr runt oss i ökad styrka. De kastar sig ner, sveper upp, rusar genom luften. Snöflingor och isflagor dansar sida vid sida med glaskristaller från affärernas alla krossade skyltfönster, de skär och rispar upp min hud. En virvelvind av glänsande glassplitter som för varje svepning förvandlar mer av min hud till en blodig massa. Den rusar omkring henne, men vidrör henne inte. Hon står oberörd mitt i allt det glänsande, glittrande vita stormen och ler. Det enda som är skadat hos henne är fotsulorna. Sedan vandrade hon sjungande genom hela shoppingcentret med ljus i sitt hår, lämnade ett spår av klarröda fotspår bakom sig. Hon sjöng och orden från fjärran fick vår tillvaro att skaka i sina grundvalar. Tonen trängde igenom och fick allt skört att vibrera sönder i sina minsta beståndsdelar. Nu står hon omgiven av öde butiker och lämningarna från alla åskådare som tonerna slet isär.

Mitt i Luciatåget, mitt i all denna stillhet, när alla stod i andaktsfulla rader som fastfrusna utanför butikerna i shoppingcentret, när butikerna släcktes och Lucia-kronan tändes och hon skred in med ljuset i vår värld. Det var då det hände.

Hon öppnade munnen och började sjunga. Stjärnan i fjärran lyssnade genom slöjan. Den som var bortom öppnade sina tusen munnar och sjöng sånger om sin värld genom hennes mun från den andra sida för oss alla. Stjärnan i fjärran stod högt, såg på henne, hörde henne och valde henne. Den kunde känna hur vi alla avgudade henne, hur vi lyssnade på hennes röst, hur vi så innerligt längtade efter den nya tiden, den ljusare tiden, som hennes sång utlovade, Lucia. Ljusbärare. Kärlet. Förebådaren för att mörkret ska jagas undan och världen fyllas av ljus. Stjärnan valde henne. Hon valde mig, för att jag alltid varit hennes trogne tjänare och dräng.

”Ger du mig ditt allt, gör du det?”

Jag faller på knä framför henne, blodet rinner längst pannan och kinderna, fördunklar min syn. Jag drar med tröjärmen över ögonen för att kunna se henne samtidigt som jag känner glassplittret tränga igenom byxtyget. Jag lutar mitt huvud mot henne och ser uppåt, skymtar hennes saliga ansikte och bortom det hela det mörka himlavalvet bortom den krossade glaskupolen. Hon skrattar igen och ser mot den svarta himlen.

”I mörka natten i midvintertid, och tusen, tusen strålar… I varje hem och hus” sjunger hon tyst med kristallklar stämma och himlavalvet fylls av tusentals glödande ljus som lyser upp mörkret, förvandlar allt till ett inferno och sätter världen i brand.


Novellen Så mörk är natten av Boel Bermann.
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.


Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:

Skrivövning
Tema: Butiksdöd
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (Använd minst 4/10)
Parkeringshus, vinter, hissmusik/shoppingjazz, ljusslinga, snabbmat, marmor, utförsäljning, brytbladskniv, glassplitter

Novell: Ställföreträdaren

Jag andas mot glasrutan, ser imman bilda ett intrikat nät av frost och iskristaller över glaset. En stund ser jag bara på det, på den intrikata teckningen skapad av min utandningsluft och den kalla världen där utanför. Så drar jag genom frosten med nageln. Det gnisslar och kvider. Ljudet ger mig rysningar. Ändå gör jag det. Om och om igen. Andas ut djupt, väntar på förvandlingen från ånga till is och skriver i frosten. Får tunn, vit is under nageln.

Skriver samma sak. Om och om igen. Mitt eget namn. För att inte glömma bort det.

Hon har tagit det ifrån mig. Fast hon har inte tagit det, inte egentligen, även om hon använder det så att det blir tunnslitet. Jag har det fortfarande. Hon kan inte stjäla det som är jag från mig, kan hon?

Jag stannar upp i mitt skrivande, som fastfrusen i rörelsen. Ser ut på världen utanför. Sitter hopkrupen på fönsterbrädet och ser ut i allt det vita, stilla och övergivna. Det finns ingen därute. Det har hon sett till. Ingen utom hon själv.

Hon skapades av min familj. Inte av, förlåt, jag kan knappt formulera mig längre. Är ensam för mycket. Hon skapade inte av dem, men hon beställdes av dem. De ville bara att jag skulle vara säker, vara trygg. Mordhot, attentatsförsök, explosioner och ursinne och allt sådant där. För att jag har så mycket när så många inte har något alls. Jag förstår ilskan bättre nu. Men nu har jag inte heller så mycket, det kanske är enklare att relatera då.

Hon var en perfekt genetisk kopia av mig, trodde de. Exakt kopia, men utan några av mina minnen, trauman och känslomässiga ärr. Från stunden som hon levererades skulle hon agera min ställföreträdare. Hon hade därigenom laglig rätt att företräda mig. Ta beslut, uttala sig för mig, företräda. Jag ansågs för känslomässigt instabil efter det jag hade gått igenom för att ha rätten att företräda mig själv. Det var deras ursäkt.

Problemet var att de inte insåg att hon var jag. Hon var en exakt kopia av mig. Jag har alltid varit manipulativ. Slug. Listig. Det var hon också. Hon var inte menad att vara annorlunda. Men det var hon. Hon var exakt som jag, men med större frihet och med fritt spelrum. Hon hade inte mina få inbyggda hämningar.

De borde ha insett det. Jag borde ha förstått det. Att hon skulle ta varje chans hon kunde hitta till olagliga förbättringar av grund materian. Så enkelt. Nanoteknik, laserbehandling, intrycksförstärkande medel.

Min ställföreträdare. Hon vill inte låta mig lida. Jag är ändå hon. Så hon delar med sig av allt. Om kvällarna kommer hon hit och berättar detaljerat om allt som hon har upplevt under dagen, allt hon varit med om och allt hon ska göra. En verbal överföring av allt hon kan åstadkomma. Men inget av det är mitt, allt är hennes.

Hon är min ställföreträdare. Jag är inte hennes.

Min familj vet ingenting. Jag tänker hela tiden att de borde inse att hon inte är jag. Drömmer om att bränna hennes fotsula med glödande järn. Hon har redan opererat bort tatueringen som visar att hon inte var jag och tatuerat mig istället. Jag är märkt.

Identiska gener. Det finns inget jag har som kan bevisa att jag är jag. Utom minnena. Så långt har tekniken inte kommit. Där skiljs vi åt.

Hon frågar mig mycket, om och om igen. I början sa jag ingenting. Sedan ljög jag.

Hon trodde inte på mina lögner, hon var för observant. Märkte att min puls gick upp, att adrenalinet svepte igenom mitt blodomlopp och att jag flackade med blicken.

Hon bearbetade mig, försökte tvinga mig att tala sanning. Hon kan straffa mig, men inte för hårt. Hon behöver mig hel och ren och vid mina sinnens fulla bruk. Jag har talat sanning. Men inte mycket.

Nu övar jag mig i att ljuga. Viskar lögnerna om och om igen för mig själv tills jag börjar tro på dem själv. Om jag tror på dem kan jag få henne att tro på dem. Om hon tror på dem kan hon börja säga lögnerna högt, säga dem som sanning. Kanske börjar någon ana oråd då. Kanske kan någon förstå att hon inte är jag.

Det är därför jag skriver mitt namn om och om igen. Det som inte är mitt namn. Övar med en sådan obeskrivligt stor lögn. Kanske blir jag lyckligare den dag jag tror att jag har ett annat namn.

Det enda problemet är att när de till slut räddar mig kommer jag inte att minnas vem jag är. Kommer inte ha några äkta minnen kvar för att jag bytt ut alla mot lögner. Men jag kommer att bli fri. Ljuger jag?


Novellen Ställföreträdaren av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan


Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Ställföreträdaren
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (Använd minst 3/10)
Fönsterruta, häftstift, gaffel, raseri, svagsint, nyp, aveny, is, andedräkt, karva


Den andre

Det som kanske är unikt med de olika fantastikgenrerna är att vi har möjligheten att skriva om, och får läsa om, varelser som inte är mänskliga. Kanske till och med få läsa ur dessa varelsers perspektiv. De som i sanning, gentemot människan, är den andre. Men hur mycket ska man egentligen visa av dessa varelser beroende på genre? När går en varelse över till att bli ett monster? Är det kanske i den andres mänsklighet som vi finner vår egen omänsklighet? Och hur kommer det sig att vissa icke-existerande varelser har blivit så kanoniserade att det nästan är svårt att ändra på dem utan att folk reagerar? Dessa och fler frågor diskuterar Fantastisk Podds författare Oskar Källner, Boel Bermann, Markus Sköld och Anders Björkelid och begrundar sin egen mänsklighet.

Lyssna på Fantastisk Podd-avsnittet här:

 

Lyssna på Fantastisk Podd på Spotify:

 

Skräck med Mats Strandberg

Skräckspecial! Varför får man inte skriva att nåt är läskigt när man vill skrämmas? Hur får man skräck att kännas i hela kroppen? Vilka favoritmonster lurar i i garderoben? Skräckförfattarna Mats Strandberg (Färjan, Hemmet), Markus Sköld (Kalldrag, Där ute i mörkret), Liv Vistisen-Rörby (Svenska spöken) och Boel Bermann (Den nya människan, Stockholms undergång) pratar om allt ifrån varulvar och tamponger till elefantbebisar och onda schlagerstjärnor i denna skräckspecial i hopp om att lägga en mörk skugga över dygnets ljusa timmar.

 

Lyssna på Fantastisk Podd-avsnittet här:

 

Lyssna på Fantastisk Podd på Spotify:

 

Kreativitet & inspiration

Blir du mer eller mindre kreativ som författare om du har ett dagjobb som kräver mycket hjärnaktivitet? Hur är det med musan egentligen, är hon en fritt flygande själ eller går det att boka in henne för möten? Kan du slå ihjäl en hamster med en pocketbok? Och hur vansinnigt roligt är det egentligen att bygga rollspelsterräng av skrot och skräp? Dessa och fler frågor diskuterar Fantastisk Podd. I avsnittet medverkar författarna Oskar Källner, Boel Bermann, Markus Sköld och Anders Björkelid.

Lyssna på Fantastisk Podd-avsnittet här:

 

 Lyssna på Fantastisk Podd på Spotify: