Arkiv för oktober 2014

Så skriver du bra skräck / P4 Kristianstad

Skräckförfattaren Boel Bermann gav bästa tipsen för att skriva sin egna skräckhistoria. Utgå från det du känner till och kom ihåg att det är mer otäckt att inte riktigt veta var faran är någonstans. Det är några av tipsen för hur man skriver bra skräck som gavs av författaren Boel Bermann från författarkollektivet Fruktan, aktuella med skräcknovellsamlingen Stockholms undergång. Hon bjöd också på en uppläsning av det otäcka slaget när hon gästade Hallå Skåne-studion. Hon läste ur sin debut ”Den nya människan” med en minst sagt otäck inramning.

Lyssna på inslaget här: (8.56 minuter)
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=101&grupp=18490&artikel=6000702 

Boel_Bermann_Fruktan_StockholmsUndergång

Intervju i Skånskan.se: Inspiration i idyllisk författarmiljö

– Jag vill få folk att stanna upp och tänka efter – är det i den här riktningen jag vill? Gör jag att världen går i fel riktning eller gör jag inget för att förhindra? Jag vill ju skriva spännande romaner som folk inte ska vilja sluta läsa, men någonstans därinne smyger jag in tankeställare. Man hoppas ju väcka något inom folk, en liten kämpaglöd. Sen gillar jag ju att skrämma folk också, men det är en helt annan sak, säger Boel Bermann och skrattar.

Läs hela författarintervjun med i Skånskan.se här:
http://www.skanskan.se/article/20141022/NOJE/141029876/1002/-/inspiration-i-idyllisk-forfattarmiljo
(Intervju och foto av Pernilla Ekdahl.)

boel bermann författare perstorp skåne

Helhetsperspektiv

Mini-novellen Helhetsperspektiv är skriven av Boel Bermann.

Hon ser dem alla på ett helt nytt sätt. Verkligen ser dem. Hon ser bortom vad de är, ser deras sanna väsen. Känner kärlek, outsäglig värme som omfattar dem alla. Ser bortom smutsen i deras kläder, bortom svetten som rinner ner i deras ögon, ser bortom vad de gör emot henne där de står samlade i ring runt hennes kropp. Det är som att beskåda en tavla av människans mörker och ändå se skönheten i avgrunden. Deras gemenskap i deras agerande för att ta över hennes kropp. Att de inte vet bättre, att de inte förstår. Hon älskar att de fortfarande tror att de har makten och kontrollen över situationen. Att de tror att de dominerar henne. Att de är aningslösa om vad som kommer att ske.

De är skadedjur som bara drivs av instinkt utan insikt och tanke. Djur som gått rakt in fällan som hon ordnat för dem. Hennes kropp var betet. Enkelt och trivialt, men fruktansvärt effektivt. Hon sveper närmare, börjar andas ord och viska hemligheter i deras öron. De förstår inte orden, hör dem inte – ändå tränger de in i deras undermedvetna, gräver sig in i dem. De vet inte att helheten är större än delarna. De vet inte att de inte existerar utanför hennes kontext. Den förste mannen sliter sig ut, som ett vilt djur, från männens gemenskap. Kvidande faller han ner i ett hörn. Det tar inte mer än ett hjärtslag innan han skakar desperat av abstinens. Hon har avlägsnat honom från helheten, klippt av hans band till resten av världen. För första gången är han helt utanför verkligheten och helt utelämnad åt sig själv. Hon undrar hur han uppfattar världen nu. Hon fortsätter till näste man i cirkeln, upprepar sitt mönster. Det är avsevärt mycket mer än en perceptionsstörning hon åsamkar dem. De kommer aldrig mer kunna se på världen som de gjort tidigare, aldrig kunna närma sig en annan människa, alltid känna saknad efter det som de en gång var en del av.

Hon ser det inte som ett straff för vad de gjort mot andra människor. Utan som något oundvikligt. Det är nödvändigt att välja ut vilka som ska ingå i helheten och världsalltet. Vilka som förtjänat att vara en del av mänskligheten. Hon anser inte ens att det är hon som väljer ut vilka som ska bort. De avlägsnar sig själva genom sina handlingar. De hade redan slutat känna medmänsklighet, hur kan de då vara en del av människosläktet? De får uppleva hur det är att vara individer, ensamma med sina egna gärningar. Det är inte hon som dödar dem. Hon gör dem bara ensamma som en konsekvens baserat på deras tidigare handlingar. Men de väljer alltid att avsluta sina liv. För att de inte kan leva med sig själva.


 

Mini-novellen ”Helhetsperspektiv” skrevs under en skrivövning med skrivarkollektivet Fruktan.
Vill du göra samma övning? Här är instruktionerna:
Tema: Annorlunda perspektiv
Tid: 20 minuter
Ord: Hörn, ring, skadedjur, viskning, abstinens, perceptionsstörning, smuts, porr, albatross, tavla, svettig, holistisk

IMG_0752

Författarbesök/Boel Bermann

Om du har vägarna förbi Perstorp, passa på och kom och lyssna när jag ger råd och tips om skrivande och berättar om min debutroman Den nya människan.

Författarbesök
Var: Perstorps Bibliotek
När: Torsdagen den 23 oktober
Tid: Klockan 15:00
Fri entré!
Läs mer om evenemanget här:
http://biblioteksnv.se/web/arena/perstorp

Kan du inte komma förbi, men vill gärna läsa boken?
Låna den på ditt lokala bibliotek eller köp romanen här:

Den nya människan (Inbunden)
http://www.adlibris.com/se/bok/den-nya-manniskan-9789187049378

Den nya människan (Pocket)
https://www.adlibris.com/se/bok/den-nya-manniskan-9789187049569

den nya människan boel bermann bokboxen

Övervakning

Övervakning är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann.

En helt vanlig dag. Olik alla andra dagar. Märker inte att den är annorlunda. Det finns inget som säger att kamerorna som övervakar varje del av vår existens inte fungerar. Alla människorna runt om mig tror att de fortfarande fungerar, det finns inget som avslöjar att de är ur funktion. Undrar om folk skulle bete sig annorlunda om de visste?
Jag är en av få som vet att de inte är aktiva, att kamerornas ögon är döda. Jag har dödat dem. Går det att säga så om teknik? Att maskinerna dödats? Det låter fel, men det känns rätt. De allra flesta byggde på ett och samma program – som jag tagit ut. Det mesta styrdes helt av maskiner. Sannolikt finns det fortfarande riktiga människor involverade, människor som desperat kämpar för att återställa systemen och få övervakningen att övergå till det normala över Stockholm. Men de måste vara få. Har ingen uppfattning om hur snart de kan reparera skadan. Men ingreppet var stort, större än vad de rimligtvis trott var möjligt. Chansen är stor att ingen iakttar mig just nu efter konstant övervakning dygnet runt de senaste åren. Jag är uppfylld av en känsla av frihet.

IMG_0825

Radiostyrd

Radiostyrd är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann

Det kallas inte övervakning längre. Övervakning anses vara ett fult ord. Att det finns kameror som följer oss under alla våra vakna timmar, mikrofoner som spelar in alla ljud, program som söker igenom allt vi skriver, mejlar och postar är inte övervakning. Istället är det omtanke. Staten bryr sig om oss medborgare. Den vill inte att vi skadas. Den vill att alla dess medborgare ska ha ett bra liv, äta näringsfylld mat, motionera lagom, ha regelbundet sex, dricka måttligt, vara sociala och umgås med partner, vänner och arbetskamrater. Staten tar hand om oss. Det är därför de aktiverar dosan om vi inte uppför oss i enlighet med standarden som etablerats. Dosan som gör att de kan styra oss och vårt agerande. Det är inte en obehaglig upplevelse. Staten gör det enbart för att den bryr sig om oss. För att lära oss göra rätt.

Nästan alla jag känner har varit utsatta för dosan vid något tillfälle i sina liv. Vi pratar inte om det, skriver inte om det, postar inte om det. Men vi har viskat om det, med handen för våra munnar. Staten tar kontrollen över kroppen i några dagar och gör allt som vi förväntas göra. Så att varje medborgare verkligen lär sig hur han eller hon ska leva sitt liv för att få ut maximal belöning av sitt agerande. Maximalt nöje, trevnad, motion, näring och tillfredsställelse. Vi förstår ju inte bättre själva. Våra liv är bortslösade när vi inte utnyttjar vår tid maximalt. Det är för vår egen skull.

IMG_1363

IMG_3704

 

Novell: Testresultatet

Novellen Testresultatet är skriven av Boel Bermann.

De upptäckte mitt tillstånd under ett standardtest för mitt blod på rymdstationen. För säkerhets skull. Nu är jag fast här på grund av testresultatet. Min sambo kan inte komma hit, han har ett medfött hjärtfel och kan aldrig stiga ombord på ett rymdskepp. Min arbetsgivare beklagar situationen. Mest på grund av den enorma ersättningen de kommer tvingas ge mig. Rymdstationen är minimalistisk, har bara det allra mest nödvändiga. Finns inte mycket för mig att göra här. Strålningen är enorm och den fysiska påverkan den kommande vistelsen gör på min kropp är oförutsägbar. Det var aldrig tänkt att någon skulle vistas här längre än några veckor.
Frekvensen av besökare har ökat, de kommer och går. Tar mina världen, gör tester och undersökningar på mig. De säger att de beundrar mitt mod och berättar att jag är enormt populär nere på jorden. Jag läser naturligtvis nyheterna, men de känns overkliga. Som att de inte handlar om mig. Jag är den ofrivilliga huvudpersonen i en dokusåpa. En tragisk kärlekshistoria. Ett par åtskilda av tom rymd. De har satt upp fler kameror, varje millimeter av min tillvaro är täckt. Min sambo har kameror som följer hans steg, men det är jag som är i fokus.

Någon måste ha slarvat med testerna innan jag åkte upp eller så var det så tidigt att det inte gick att upptäcka. Att jag var gravid. Mitt barn som jag bär inom mig kommer att vara det första barnet som utvecklas och föds i rymden. Det första barnet som växer upp på en rymdstation. Hon kommer inte kunna åka till jorden förrän hon är tonåring, förrän hennes kropp är stark nog att klara påfrestningen. De vill inte, kan inte, riskera mitt barns liv. Jag kanske kommer att få återvända innan dess, men bara under kortare perioder, om min kropp inte försvagats alltför mycket av den långvariga rymdvistelsen. Det ser inte bra ut att en mamma skulle överge sitt barn i den mörka rymden. Kanske kommer jag vara så svag efter födseln att jag aldrig kan återvända för att det skulle vara för stor risk för mitt liv.
Jag och barnet. Hela världen tittar på. Jag bönföll mina chefer inom myndigheten att låta mig åka hem efter att det upptäcktes. Skrek, grät och hotade. De filmade inte det. Världen var med när testet visade att jag var gravid, världen är förväntansfull. Myndigheten för rymdforskning har fått mer uppmärksamhet än någonsin, det folkliga stödet är ofattbart stort och privata donationer forsar in. På grund av rymdbebisen. Så de behåller mig och min växande mage här ute i rymden. För sin egen skull. Men de säger att det är för min egen säkerhets skull. Och för barnets.

IMG_1945

Robotrökning

Robotrökning är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann

Roboten lyfter cigaretten och tar djupa bloss. Vi skrattar allesammans hejdlöst. När cigaretten är slut skanderar vi ”En till, en till!” och roboten tänder ännu en cigarett. Och sedan ännu en.Vi vet att cigaretterna är skadliga för den, att den består av organisk materia. Men vi bryr oss inte. Pappa kommer bli rasande sen, robotar blir beroende väldigt snabbt. Men det är så sanslöst roligt att de roboten röka att det är värt att ta en utskällning. Vi tvingar roboten posera som vi sett i uråldriga reklamer och filmer. Den står lutad mot spiselkransen, röker till synes nonchalant. Vi tvingar den säga filmrepliker vi hittar på nätet. Den hostar inte, den lärde sig snabbt hur man röker.

Planen var hela tiden att få roboten att röka, vi fick kämpa hårt för att hitta olagliga cigaretter. Vi skulle aldrig röka själva. Skulle inte utsätta oss själva för den skadan. Men det är ju bara en robot. En robot kan man få att göra precis vad som helst. Med rätt argument. Om den inte rökte skulle vi röka cigaretterna, hotade vi med. Roboten måste skydda oss från fara. En robot får inte tillåta att en människa skadas eller underlåta att göra något som leder till att en människa riskerar att skadas. Vi ställde ett ultimatum. Rök du eller så röker vi. Så roligt vi har det, så lustigt det ser ut. Den är ovan och blek. Vi ser på våra filmklipp på plattorna och instruerar den för att stå och röra sig så likt som möjligt. Vilken dum maskin. Den skadar sig själv. Vi gör vad vi vill med vår robot.

IMG_1367

 

Känn Fruktan: Anders Fager

Anders Fager, född 1964, bor i Stockholm. Han debuterade som skräckförfattare 2009 med Svenska kulter. Han har svårt för att sova och när han väl somnar så drömmer han om sjunkna städer och spökljus som snurrar runt Aldebaran. Han vaknar alltid med en stor tomhet i bröstet. Hedersmedlem i Fruktan, hur mycket han än försöker fly.
Ansvarig för att ha sammanfört skrivarkollektivet Fruktan och därmed skapat perfekta förutsättningar för undergången.
Anders Fager står bakom böckerna ”Samlade Svenska Kulter” och ”Jag såg henne idag i receptionen”. Nu aktuell med romanen ”En man av stil och smak”, 2014.
Bidrar till Stockholms totala förstörelse med novellen ”Fem timmar” i antologin Stockholms Undergång.

 

Känn Fruktan: Fredrik Stennek

Fredrik_Stennek_Fruktan_StockholmsUndergång

Lär känna Fruktan-medlemmen Fredrik Stennek:
”Efter nästan ett år som praktikant på Fruktan är det dags för mig att träda fram. Jag heter Fredrik Stennek, och till vardags arbetar jag med betong, stål, grus och andra konkreta ting. Särskilt betong tar fram min jordnära sida. Inget annat material inger samma känsla av vardag. Det är gråare än diskbänksrealismen. Gråare än snöslask en eftermiddag i november.

Någon timme varje dag tillåter jag mig att vara lite mindre jordnära. Då försöker jag skriva ner några av de tankar som dyker upp. Men texterna beter sig som barn i trotsåldern. De käftar emot hela tiden. I ett obevakat ögonblick kan de springa iväg åt vilket håll som helst. Jag försöker disciplinera dem. Jag tvingar dem att stå på snörräta led med lämplig interpunktion. Ibland låter jag dem vila. Ibland ger jag dem konstgjord andning. Inombords beklagar jag mig. Jag tänker att de aldrig kommer att kunna stå på egna ben. Men jag måste låta dem försöka.”