Ur romanen ”Det som växer”: Flickan vid dammen


Spänningsromanen DET SOM VÄXER släpps 11 december.
Ur romanen: Flickan vid dammen

”När jag rör mig framåt ser jag henne. En flicka, kanske sju år gammal, som sitter på huk intill dammen med blicken riktad mot vattenytan. Jag kan se hur hon höjer handen och kastar en sten mot mitten av dammen. Sedan skrattar hon lyckligt när svallvågorna formar cirklar som sprider sig över dammens mörka yta.
Försiktigt, för att inte skrämma flickan, sätter jag mig på huk intill henne.
”Hej där. Vad heter du?” frågar jag lugnt.
Hon verkar inte alls förvånad över min närvaro, utan vänder upp ansiktet mot mig. Världen svindlar. Jag känner igen de där ögonen.
”Mirjam. Vad heter du?”
Flickan ler mot mig, hon har håret uppsatt i två slarviga tofsar. Jag minns att jag satte upp dem själv för att det inte fanns någon vuxen som kunde hjälpa mig. Jag visste inget än, hon vet inget än. Hon har inte förstått att våra föräldrar är borta, att de aldrig kommer tillbaka. Hon vet inte att barn inte brukar lämnas ensamma och obevakade i stora hus och vidsträckta trädgårdar. Eller att hon bara är här för att det inte fanns någon annan än Astor som kunde ta hand om henne just då. Plötsligt är det sommar omkring oss och allt är ett soldisigt äventyr. Jag har inte svarat henne, jag hittar inga ord. Hon är inte där, hon finns inte på riktigt. Min kropp skakar av chocken.”

🌿⁠

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Spänningsromanen Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström kommer på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar:
Storytel
BookBeat
Adlibris

Vad jag lyssnar på när jag skriver

När jag skriver lyssnar jag alltid på musik för att komma i stämning. Om du är nyfiken på vad jag lyssnade på när jag skrev på den kommande spänningsromanen DET SOM VÄXER hittar du min Spotify-spellista nedan.

Jag kan erkänna att jag i princip alltid lyssnar på musik när jag skriver. Musiken hjälper mig att direkt komma i rätt stämning för den text jag arbetar med, gör det enklare för mig att försvinna in i min egen lilla värld och enbart fokusera på texten. Däremot finns det musik som jag älskar som bara inte får vara med i mina listor för skrivande, speciellt låtar på svenska. Att försöka kämpa med att skriva på svenska och ha sång på svenska i öronen går bara inte för mig, hur mycket jag än skulle vilja. Överlag så får just skrivar-låtar gärna  ha en tydlig och hård takt, vara regelbundna i sin uppbyggnad och nästan monotona. Jag är också väldigt svag för kanske främst kvinnliga sångerskor som sjunger nästan är berättande, aningen otydligt och mumlande. Nästan som att personen viskar fram en hemlighet för mig.

(Det här är vad jag lyssnade på när jag skrev ”Det som växer”.  Vad min medförfattare Olle Söderström lyssnade på för musik när han skrev på boken är en helt annan historia…)

Låtlista – Det som växer:
https://open.spotify.com/playlist/5T4utY72TcCPH7YlnWBKPa?si=081ZOEIBTq2r0mJxlZK6lA

 

 

Om romanen Det som växer

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

Boel Bermann och Olle Söderström träffades på journalisthögskolan och är idag ett par i såväl kärlek som författarskap. Som journalist har Boel arbetat på bland annat Sveriges Radio och Svenska Dagbladet, medan Olle varit journalist på tidningar som Dagens Nyheter och Dagens Industri. Med Boels vurm för en mörkare berättarstil och Olles längtan efter att göra allting blommigt kompletterade de varandra väl under skrivandet av Det som växer, en spänningsroman med övernaturliga inslag.

Titel: Det som växer
Författare: Boel Bermann, Olle Söderström
Inläsare: Anna-Carin Henricsson
Förlag: Saga Egmont
Utgivningsdatum: 2020-12-11
Genre: Spänning, mysterium, skräck
Format: Ljudbok, e-bok
ISBN (Ljudbok): 9788726754773
Kommer på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.
Storytel: https://www.storytel.com/se/sv/books/2076955-Det-som-vaexer
BookBeat: https://www.bookbeat.se/bok/Det%20som%20v%C3%A4xer-290633
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/e-bok/det-som-vaxer-9788726754773

 

Spänningsromanen Det som växer släpps 11 december

Nämen nu du, nu får du snart lite mysrysningar i mörkret 🖤 Den 11 december släpps nämligen spänningsromanen Det som växer, skriven av mig och Olle Söderström. Gör dej redo för isolering, gåtor och mysterier i en öde sekelskiftesvilla i Dalarna där ett okänt mörker slagit rot.

Om romanen Det som växer

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

Boel Bermann och Olle Söderström träffades på journalisthögskolan och är idag ett par i såväl kärlek som författarskap. Som journalist har Boel arbetat på bland annat Sveriges Radio och Svenska Dagbladet, medan Olle varit journalist på tidningar som Dagens Nyheter och Dagens Industri. Med Boels vurm för en mörkare berättarstil och Olles längtan efter att göra allting blommigt kompletterade de varandra väl under skrivandet av Det som växer, en spänningsroman med övernaturliga inslag.

Titel: Det som växer
Författare: Boel Bermann, Olle Söderström
Inläsare: Anna-Carin Henricsson
Förlag: Saga Egmont
Utgivningsdatum: 2020-12-11
Genre: Spänning, mysterium, skräck
Format: Ljudbok, e-bok
ISBN (Ljudbok): 9788726754773
Kommer på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.
Storytel: https://www.storytel.com/se/sv/books/2076955-Det-som-vaexer
BookBeat: https://www.bookbeat.se/bok/Det%20som%20v%C3%A4xer-290633
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/e-bok/det-som-vaxer-9788726754773

Novell: Mörkret

Det är mörkt utanför tunnelbanestationen, förvånansvärt mörkt. Men det tar en stund innan hon inser det. Hon är så uppe i sina egna tankar över vad hon ska ta sig till. För att hon fick sparken från butiken tidigare på dagen. Helt utan anledning. Svartjobb, det kunde hänt närsomhelst. Ändå var hon så oförberedd på att det hände. Bara för att mellanchefen Jenny aldrig gillat henne. Hela dagen gick i en dvala, hon gjorde arbetsuppgifterna i någon slags ren överlevnadsinstinkt tills hon kunde lämna allt bakom sig. Det bara surrar i huvudet, det är därför som hon inte har sett någonting omkring sig. Som att paniken över obetalda räkningar och hur hon ska klara sig framöver har skapat en mörk tunnel av ångest. Som hindrat henne för att se det som omger henne.

Allt har varit mörkt, tyst och stilla ända sedan hon lämnade den hårt upplysta tunnelbanestationen. Ingen klev av tunnelbanan förutom hon. Det var ingen som rörde sig i centrum, ingen som kom längst gångvägen. Hon höjer blicken och ser framåt längst gångvägen, längre bort skymtar hyreshuset som hon bor i på kullen. Blicken glider vidare från backen där hon står. Hon ser ut över alla de höga miljonprogramshusens hårda siluetter i grå betong och den upplysta tunnelbaneperrongen som höjer sig över det platta landskapet. Tystnad och mörker. Något är fel, men hon kan inte komma på vad det är. Så fruktansvärt tyst och stilla. Det är aldrig så på kvällarna här. Aldrig. Inte så länge hon kan minnas har det varit så här tyst och folktomt när hon kommer hem från kvällspasset.

En svag vind sveper förbi, får en plastpåse på marken framför henne att fladdra till. Den vita, sladdriga plasten nästan lyser i mörkret. Det är då hon inser att allt är nedsläckt. Allt som borde lysa, allt som alltid lyser upp kvällen. Allt. Centrumskyltarna i sina klara färger och bostadshusens alla fönster. Bortsett från tunnelbanestationen och gatubelysningen längst gångvägen finns det inte något ljus någonstans.

En kall vind sveper förbi och hennes andedräkt formar plötsligt ett vitt moln. Hon huttrar till innan hon inser det bisarra i det hela. Att det är en sensommarkväll. Att det inte borde vara så här mörkt eller kallt. Att det fortfarande borde vara en ljus kväll med människor som sitter på balkonger och skålar eller grillar lite för sent eller går en kvällspromenad med sina bjäbbiga hundar eller en joggare som plågat springer förbi eller precis vad som helst.

Den första instinkten är att hon borde ringa någon. Men hon inte vet ändå vad hon ska säga eller vem hon skulle ringa. Den andra instinkten är att hon borde vända om och gå tillbaka till den upplysta tunnelbanestationen. För att något är väldigt, väldigt fel.

Men så ser hon framåt till det gamla, slitna funkishyreshus på höjden där hon bor. Där fönstren lyser. Det är det enda huset där det kommer ljus från fönstren i hela området. Någonting i bakhuvudet skriker. Men hon lyssnar inte. Det har varit en sådan hemsk dag, hon är bara utmattad och ledsen. Hon vill inte tänka. Hon vill bara komma hem till ljuset och värmen i sin lilla, ombonade lägenhet. Uppgivenheten efter det som hänt tidigare gör att hon är så desperat efter tryggheten hemma.

Istället för att vända om tar hon ett djupt andetag, tar tag om sin väskas axelband som hon har korsat över bröstet och börjar springa. Hon vet inte ens varför hon springer, det enda hon vet är att hon måste ta sig hem så fort hon kan.

Temperaturen sjunker så fort att hon kan känna det. Luften fylls av vita flagor. Hon vet inte vad som händer, bara springer. Iskristaller slår mot ansiktet. Till slut når hon fram till porten till trevåningshuset, ser sin reflektion i det mörka glaset. Tar hårt tag om det kalla metallhandtaget med ena handen och trycker desperat in koden på dosan intill med den andra.

Inget händer. Ingen grön lampa, inget knäppande ljud av att dörren nu är olåst. Hon tycker hårt i dörren. Det känns som att mörkret och kylan sluter sig om henne.

Med fumliga, frusna fingrar sliter hon upp mobilen ur fickan för att ringa, vet inte vem, kan vara vem som helst. Hon kan inte tänka. Men inget händer när hon försöker aktivera den. Mobilen är död, skärmen svart.

Så minns hon plötsligt nyckeln till porten, förbannar sig själv för att det inte var hennes första instinkt. Rotar runt med hetsiga rörelser i väskan, men den är som ett stort svart hål. Efter vad som känns som en evighet hittar fingrarna till slut det hon letar efter. Fingrarna tar tag om nyckelbandet och hon sliter upp det. Nu fryser hon så mycket att hon skakar. Kämpar i vad som känns som en evighet innan hon lyckas få i nyckeln i låset. Vrider om, hör klickandet. Sliter upp dörren och nästan kastar sig in i trapphuset där värmen slår emot henne. Vänder sig snabbt om och pressar igen ytterdörren bakom sig.

Så tänds det rörelseaktiverade ljuset i trapphuset, lyser upp allt det slitna och välbekanta. Från en lägenhet i närheten hör hon musik tränga ut genom dörren. Hon andas ut långsamt, känner hur hon slappnar av. Hon försöker förstå vad som hänt, varför hon reagerat som hon gjorde. Hur fantasin har lurat henne, skapat skuggor och faror som inte finns. Hon vänder sig långsamt om och ser ut genom glaset i ytterdörren. Ser ut på mörkret och det svaga ljuset från de matta gatlyktorna. Sedan går hon nästan baklänges mot hissen. Det är som att hon inte riktigt vågar vända ryggen mot mörkret där ute än.

Men så vänder hon sig motvilligt om och trycker på hissknappen. En lampa tänds och hon hör det välbekanta ljudet av när hissen nått ner till bottenvåningen. Hon hör hur de inre dörrarna öppnas med ett gnisslande, öppnar den yttre dörren och går in. Trycker på knappen för tredje våningen. Dörrarna stängs med ett raspande. Plågsamt långsamt rör sig hissen uppåt. Dörrarna öppnas igen, just när ljuset slocknar i hissen.

Hon tar ett trevade steg ut i den upplysta korridoren. Taklamporna slocknar. Hon sväljer oroligt, kroppen skakar. Kylan är här nu. I huset. Hon har inte släppt nycklarna, utan kramar de så hårt i handen att det gör ont. Tar ännu ett steg, sedan ännu ett. Når till sist lägenhetsdörren. Med trevande rörelser hittar hon nyckelhålet och efter ett tag lyckas hon få upp ytterdörren. Hon går in i lägenheten och stänger dörren bakom sig med vana rörelser och låser. Sedan tänder hon i taket och ljuset strålar på ett sätt som de aldrig gjort tidigare. Ljuset är överallt, klart och vitt. Hon ser ut genom fönstret i vardagsrummet. Ute verkar det ha slutat snöa, på något sätt verkar himlen ljusare och det ser ut som att mörkret lättar. Framför hennes ögon kan hon nu se ljus sporadiskt börja tändas i de grannhusen. Hon andas ut.

Det är så ljuset i taket slocknar. Hon står där stilla i mörkret. Hon är hemma nu, den trygga och varma platsen hon längtat efter så enormt mycket hela den här helvetiska dagen. Det är först nu hon låter allt komma fram.

Som att något öppnas inuti henne, som att en bottenlös avgrund blottläggs och mörkret från djupet tar sig ut. Hon släpper fram allt i en massiv flodvåg, allt hon hållit inne och undangömt hela dagen. Den gränslösa ilskan, frustrationen, ångesten och paniken över att ha förlorat sitt jobb och sin trygga inkomst, över rädslan för framtiden, över hur livet ska bli, över hur hon ska överleva den närmsta tiden. Hon släpper fram allt sitt mörker.

Mörkret är hennes. Mörkret har inte förföljt henne hit, mörkret har följt med henne hit.

*

Novellen Mörkret av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs på en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

*

Novell: Byggnadsvård

Hon lyssnar på den raspiga inspelningen igen. Det känns overkligt att en röst som är så levande tillhör någon som är död. Hon förstår inte hur hon kan påverkas så starkt av den. Kassettbandet hittade hon under en lös golvplanka i huset precis efter att hon hade flyttat in. Bara ett enkelt kassettband med texten ”Välsignelse” skrivet på den smala remsan. Instinktivt tänkte hon slänga det, men det var något med det hela som väckte en nyfikenhet. Vad hade förevigats på det gamla ljudbandet? Varför hade det gömts under en golvbräda? Hon kunde inte motstå mysteriet.

Nu sitter hon med korslagda ben på trägolvet med den ålderdomliga kassettbandspelaren som hon köpte på nätet framför sig. Trycker ner knappen för att spola tillbaka till början och lyssnar på det raspiga, surrande ljudet tills det klickar stopp. Bara en gång till. Hon ska bara lyssna en enda gång till.

Handen darrar när hon trycker play. Det känns som abstinens och berusning samtidigt, som att hon är beroende av att höra den där rösten igen. Som en missbrukare som längtar efter sin nästa fix. Rösten på bandet är mörk och mild, fylld av värme. Men ändå är orden hårda och det finns en skarp nerv som går igenom allt. Den där okända rösten är ett virus som infekterat henne.

Hon har ägnat så enormt mycket tid på att försöka ta reda på vem mannen på kassettbandet är. Själva kassettmodellen kan dateras till 80-talet och mannen bodde antagligen i huset. Men kanske bodde han bara där genom att hyra det svart av någon av de tidigare ägarna. Hon har inte hittat några namn och ingen att fråga. Mödosamt har hon spårat flera av de tidigare ägarna till huset, men fastigheten bytte ägare flera gånger under 80-talet. Alla ägarna var ensamstående, äldre kvinnor precis som hon själv. Alla har dött av vad som verkar vara naturliga orsaker eller olyckshändelser. På inspelningen finns ingen personlig information eller några ledtrådar till identifiering av rösten. Det handlar bara om vad mannen på bandet vill göra. Vad mannen vill att hon ska göra.

Orden är inte ens riktade till henne specifikt, självklart inte. Bara till den som hittar kassettbandet. Men det känns som att han pratar direkt till henne genom tid och rymd, som att han hela tiden menade att just hon skulle hitta det. Det känns som att han pratat in bandet åt henne. Han talar direkt till henne, det känns som att han sitter där i rummet med henne. Fyller luften, rummet och omfamnar henne. För att hon ska ta över hans livsuppgift.

Hon lyssnar igen, söker efter det som inte är där. Ingen oro, ingen rädsla, ingen tvekan. Sedan kommer skottet. Igen. Ljudet får henne att rycka till. Igen.

Hon vet inte längre hur många gånger som hon har hört honom dö nu. Rosslingen, kvidande av smärta och den där sista viskningen.  Följt av flera minuters tystnad.

Sedan kommer det.

Skrapandet av stolsben mot golv. Steg som går långsamt genom rummet.

Någon annan var där. En okänd person som tog kassettbandet och gömde det under golvbrädan. Någon som var vittne till hans död.

Det har redan mörknat ute, men hon vill inte tända några lampor. Istället drar hon en tändsticka mot askens sida och tänder ett ensamt stearinljus. Som att hon tänder ljuset för honom. För den okända mannen som berättade sitt livs historia och sedan tog sitt eget liv.

Hon tänder ett ljus i mörkret för mannen med den varma rösten. Han som milt berättar för henne hur många som han har dödat. Hur han har krossat deras kroppar, tänjt ut deras leder, styckat upp dem i hanterbara delar och sedan bränt upp alla bevis i lerbränningsugnen som står i uthuset. Med inlevelse berättar han om vilken njutning det gett honom att skapa något nytt av deras aska. Hur han velat låta dessa meningslösa, tomma människor återuppstå som fågel Fenix i nya former och nya liv.

Hur han använt askan till att skapa sitt paradis. Hur han omsorgsfullt gett näring till de otaliga rosenbuskarna som ringar in den ensligt belägna tomten. Närt de knotiga äppelträden, de spretiga bärbuskarna och strött ut ett tunt lager för att stärka den frodiga gräsmattan. Men försiktigt, ömt och varit noga med att inte övergöda. Ingen aska har slängts, allt har kommit till användning. Han lade askan i cementen han göt trappan av, i murbruket som han murade växthusets grund med. Hur han några gånger om året låg på sina knän och såpskurade de ålderdomliga trägolven i sekelskiftesvillan med askan i vattnet. Hur han använde det ljusa, fina pulvret i den duvgråa linoljefärgen som han målade träpanelen i köket med.

Huset han en gång levde i bär spår av dessa levnadsöden i varje del. Huset hon nu äger är impregnerat med döda kroppar, med brända ben, med kött och blod reducerat till ett skirt pulver av det förgångna.

Hon vet inte vilka människor han har dödat eller varför han gjorde det. Om det bara var för att skänka dem nytt liv eller om det var för att han fann en självisk njutning i sin sadism och destruktivitet. Hon vet inte ens om historien är sann. Det enda hon vet med säkerhet är att hon kände att hon måste äga huset till varje pris från första gången hon såg det, från sekunden hon klev in över tröskeln.

För att det var som att huset talade till henne, som att det var levande. Som att det välkomnade henne, viskade till henne och omfamnade henne. Hon känner att det är viktigt att bevara arvet som huset bär på. Det finns inget hon inte är beredd att göra för att beskydda husets själ.

*

Novellen Byggnadsvård är skriven av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Genre: Skräck/mysrysare
Stilgrepp: Låt en röst från det förflutna höras
Ord att använda (5/10): stolsben, tändsticka, inspelning, energi, långskott, advokat, filt, krossa, elit, välsignelse
Tid till övningen: 20 minuter

*

Novell: Begravd

Jag ser på fingrarna. En tjock rand av mörk jord under alla fingernaglarna. Fingertopparna är uppskrapade, naglarna trasiga och avbrutna.

”Helvete, det här kommer aldrig att funka” suckar jag.

”Ge inte upp, fortsätt gräv. Det är inte mörkt så länge till.”

Jag biter mig i läppen, vill egentligen bara skrika rakt ut. Vill inte tänka på vad vi gör. Vill inte vara här ute i skogen, i mörkret. Ljudet av jord och sten som flyttas mödosamt och frustrerande långsamt.

”Jonte, ska vi inte bara ge upp och dra härifrån? Jag menar, spelar det någon roll? Egentligen?”

”Skulle du vilja bli lämnad så här?”

”Nej, men…”

”Så håll käft och fortsätt.”

Jag vet inte hur länge vi gräver. I natten och mörkret är det som att tiden inte finns. Bara samma metodiska rörelser, om och om igen. För bara några veckor sedan satt vi tre och hängde utanför grillen vid torget. Det är redan som ett annat liv, som en annan verklighet.

”Är du…” Jag tystnar, försöker hitta orden. ”Är du helt säker på att han är död?”

”Nej. Men han såg död ut och rörde sig inte. Jag vill bara, du vet, vara helt säker. Gräv nu för fan.”

”Du, varför säger man det där ´Av jord är du kommen´?”

”Det är nåt bibliskt, minns det från farmors begravning. Något om att de som är döda typ bara vilar och ska bli återuppväckta på den yttersta dagen.”

”Alltså, jag vill inte gräva upp honom. Fattar inte ens varför vi gör det här.”

”För att vi måste. Jag har inte kunnat tänka på något annat sen vi begravde honom. Har drömt om det varje natt, att han inte var död när vi begravde honom. Det har ju du också.”

”Vet bara inte varför det skulle hjälpa att gräva upp honom. Jag kommer väl bara drömma nya mardrömmar bara om ruttet kött och likmaskar.”

”Det är vår polare du snackar om. Käften, skärp dej. Det var en olyckshändelse, men ingen skulle tro oss. Jag menar, han var ju skjuten rakt i huvudet. Vi skulle fällas för mord. Fattar du. Vi var tvungna att gräva ner honom, även om det sög. Du, jag tror han är här.”

Jonte kliver ner i gropen, famlar med händerna i den mörka jorden.

”Ta tag i honom nu, hjälp till för fan.”

Jag kliver ner med ena foten, tar tag om vad jag tror är Anders axlar. Jonte tar tag i benenoch tillsammans drar vi upp honom ur gropen där vi begravde honom. Natten luktar av fukt och kyla. Inget luktar ruttet. Jag fumlar med fickan och får fram mobilen, tänder lampan och låter det vita ljuset svepa över Anders kropp.

”Du, det är något seröst fel med det här. Jag menar, där under jorden och smutsen, ser han inte precis ut som när vi grävde ner honom? Som att han bara sover?”

Så tycker jag att något rör sig framför mig. Jag ryggar tillbaka, snubblar över en sten och tappar mobilen. Skarpt ljud av glas som krossas, ljuset slocknar.

Jag står tyst och andfådd, rör mig inte. Hör min och Jontes andfådda andedräkt, annars är det bara tyst.

”Du, kan du tända din jävla mobbe eller?”

”Vet inte var jag har den.”

Tystnad, bara andetag och ett svagt sus av vind i träden.

Men sedan hör jag ett annat ljud. Ett skrapande och rasslande av jord som faller till marken.

*

Novellen Begravd av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning.

*

Novellutkast: Tonåringar

Starkt målade ögonbryn, tjockt med mascara, glansigt läppglans som applicerats frikostigt från en tub. Men nästan inget annat än det. Trots att det är tidig eftermiddag signalerar kläderna i hennes iakttagande ögon överdådigt festande och dekadent klubb. Hon sitter i ett hörn av kafét och försöker fokusera sig på skärmen för att svara på jobbmejlen. Men hennes blick förringar sig konstant till tonårsgänget i mitten av rummet.

Hon kan inte låta bli att studera deras kläder i detalj, de väcker minnen i hennes medvetande. De djupt urringade, glansiga linnena, leopardmönstrade toppar, spetskanter i starkt kontrasterande färger mot en lugnande botten av mörkblåa eller svarta jeans med noga placerade revor i ett försök rebellisk anda. Kompletterat av tunna, diskreta kedjor i silver och guld med små, små hjärtan eller blommor, de obligatoriska presenterna från föräldrar eller släktingar gissar hon. Hon hör dem prata med varandra och namnen som nu är unga låter i hennes öron så ålderdomliga. Astrid, Majken och Stina.

Gänget består inte enbart av tjejer, men till skillnad från när hon var liten är det avgjort de unga kvinnorna som dominerar. Alfahonor. Hon undrar om det kan ha funnits såna tendenser även när hon var ung. Om hon och de andra kanske hade en enorm kraft i sin fysiska mognad och sin halvt medvetna, halvt omedvetna sexualitet. Men hon kan inte minnas något sånt.

En enda av tjejerna är annorlunda. Osminkad vilket gör att hennes ansikte ser så ofattbart mycket yngre ut, lite rund vilket ger henne rosiga äppelkinder och hon utstrålar naivitet och barnslig hänryckning. Kanske ser de andra ut mer som hon under krigsmålningen, kanske inte. Det är svårt att avgöra. Den tjejens kläder är avgjort annorlunda, hon är klädd i en säckig t-shirt till klarblåa jeans. Det går inte att avgöra om det är ett medvetet val, ett aktivt beslut att inte se ut som alla de andra. Men hon tror inte det.

Pojkarna då. De är inte killar, inte unga män. Bara pojkar. Hon gissar att alla i gänget är jämngamla, antagligen klasskamrater. Men pojkarna ser så mycket yngre ut. De är mindre, smalare, spädare. Hur mycket de än försöker dölja det med jackor och västar som fyller ut deras axlar och skapar en medelmåttig illusion av att de är större och starkare.

Trots att hon vet att tjejernas anspråk på vuxenhet är en illusion förstår hon också att det är lätt att låta sig luras. Deras fasad av lillgammal vuxenhet är visserligen tunn som gladpack. Bara en hinna av läppglans och puder, bara yta och längtan. Hela bilden skevar om man kommer för nära. Men det är ändå uppfriskande. De behöver bara enkla vapen som smink och kläder för att förvandla sig själv till något nytt, till att återuppfinna sig själva. Tjejerna är redan vassa, skarpa och på jakt. Pojkarna är så mer formlösa och vagare med sina öppna ansikten och tunna kroppar instoppade i puffiga jackor, bylsiga collegetröjor och säckiga blåjeans. Det är som att de är mjukare, som att de ännu inte hittat sin form.

Tjejerna utstrålar ett enda budskap – att världen tillhör dem och att de tar vad de vill ha. De är som mätta och dästa lejoninnor som vägrar låta lejonhanarna få äta av deras byte förrän de ger sin tillåtelse. Plötsligt får hon en mental bild av hur tjejerna kastar sig över killarna som rovdjur. Hur de sliter i de spensliga kropparna och de dunfyllda jackorna med sina målade fingernaglar. Hur de biter i det rosiga köttet med sina vita tandrader och blodglänsande läppar. Hur tusentals små vita fjädrar med fläckar av klarrött blod fyller hela luften inne på kafét och singlar ner över rummet. Som en förvräng version av drömmen om kuddkrig.

*

Novellutkastet Tonåringar av Boel Bermann

Novell: Så mörk är natten

Hon står med armarna utsträckta och snurrar runt runt omgiven av virvlande snöyra och allt som gnistrar och glimmar. Blicken är fäst vid det mörka himlavalvet ovanför henne, ett enormt hål av svärta mitt i hela valvet täckt av vänligt lysande stjärnlika ljusslingor. Jag ser på henne, kan inte vända bort blicken. Den klarvita särken, ljuskronan i det guldglänsande håret, hennes outsägligt lyckliga leende. Hon strålar där hon står barfota i centrum av allt.

Bara fotsulor mot den glittertäckta mörka marmorn i mitten av den avstängda fontänen i mitten av gallerian. Det gör ont i hjärtat för att det är så vackert. Hon är en ängel, ett helgon, ett väsen som kommit för att skänka ljus i mörkret, min frälsare från allt som är ondo. Hon nynnar tyst på julsångerna, hela luften är fylld av dämpad körsång, mänskliga stämmor som möts och harmonierar i sin hyllning till det kommande ljuset, nynnar om stjärnan i fjärran som glänser över sjö och strand och så mörk är natten i midvintertid och oss är en frälsare född medan hon snurrar och snurrar.

Så saktar hon in, långsamt, sänker blicken och ser på mig. De där ljusa ögonen, vackrare än någonsin, jag kan se det trots dunklet i rummet.

”Kom hit, Stefan, kom. Ta min hand.”

Jag behärskar mig, vill egentligen kasta mig framåt, ta henne i min famn och aldrig släppa henne. Men jag rör mig utstuderat långsamt, hasar ner från där jag sitter på upphöjningen intill rulltrappan och går sakta bort till henne. Det krasar av glitter och splitter under mina skosulor. Tar ett djupt andetag, kämpar för att verka självsäker och lugn. Men mitt blod jublar, mitt hjärta slår, det susar och sjunger inuti mig. Jag vet inte ens varför jag låtsas, hon vet, hon ser mitt inre, mitt hjärta och min själ. Jag tillhör henne, varför låtsas jag som något annat?

Hon skrattar och lägger huvudet på sned.

”Visst är det du och jag mot världen nu, eller hur? Vi är utvalda. Tillsammans kan vi göra vad vi vill nu, eller hur?”

Jag kan inte göra någonting och jag har inga ord. Försöker harkla mig, men litar inte på min egen röst. Så jag nickar bara och ler mot henne, nickar för mycket, överentusiastiskt, kan inte behärska mig. Vill springa till henne, falla på knä framför henne, dyrka henne. Hon kommer med ett kärleksbudskap, från stjärnan i fjärran som tändes av herran i mörka natten i midvintertid. Jag vill följa henne var som helst.

”Du är väl inte rädd?”

Jag står intill henne nu, men vågar fortfarande inte röra vid henne trots att jag så gärna skulle vilja lägga armen om henne, den där sköra vita skepnaden som står barfota med gyllene hår utsläppt över axlarna. Äntligen lyckas min mun bilda ord, något slags ljud.

Jag skakar på huvudet och mumlar.

”Nej, jag är inte rädd. ”

Hon stryker mig över håret, det faller glitter och fint glassplitter omkring mig.

”Sången, den måste fortsätta. Du vet det, eller hur?”

Vintern är inne i shoppingcentret nu, sveper genom byggnadens alla öde nedsläckta rum. De tunna, vita flingorna yr runt oss i ökad styrka. De kastar sig ner, sveper upp, rusar genom luften. Snöflingor och isflagor dansar sida vid sida med glaskristaller från affärernas alla krossade skyltfönster, de skär och rispar upp min hud. En virvelvind av glänsande glassplitter som för varje svepning förvandlar mer av min hud till en blodig massa. Den rusar omkring henne, men vidrör henne inte. Hon står oberörd mitt i allt det glänsande, glittrande vita stormen och ler. Det enda som är skadat hos henne är fotsulorna. Sedan vandrade hon sjungande genom hela shoppingcentret med ljus i sitt hår, lämnade ett spår av klarröda fotspår bakom sig. Hon sjöng och orden från fjärran fick vår tillvaro att skaka i sina grundvalar. Tonen trängde igenom och fick allt skört att vibrera sönder i sina minsta beståndsdelar. Nu står hon omgiven av öde butiker och lämningarna från alla åskådare som tonerna slet isär.

Mitt i Luciatåget, mitt i all denna stillhet, när alla stod i andaktsfulla rader som fastfrusna utanför butikerna i shoppingcentret, när butikerna släcktes och Lucia-kronan tändes och hon skred in med ljuset i vår värld. Det var då det hände.

Hon öppnade munnen och började sjunga. Stjärnan i fjärran lyssnade genom slöjan. Den som var bortom öppnade sina tusen munnar och sjöng sånger om sin värld genom hennes mun från den andra sida för oss alla. Stjärnan i fjärran stod högt, såg på henne, hörde henne och valde henne. Den kunde känna hur vi alla avgudade henne, hur vi lyssnade på hennes röst, hur vi så innerligt längtade efter den nya tiden, den ljusare tiden, som hennes sång utlovade, Lucia. Ljusbärare. Kärlet. Förebådaren för att mörkret ska jagas undan och världen fyllas av ljus. Stjärnan valde henne. Hon valde mig, för att jag alltid varit hennes trogne tjänare och dräng.

”Ger du mig ditt allt, gör du det?”

Jag faller på knä framför henne, blodet rinner längst pannan och kinderna, fördunklar min syn. Jag drar med tröjärmen över ögonen för att kunna se henne samtidigt som jag känner glassplittret tränga igenom byxtyget. Jag lutar mitt huvud mot henne och ser uppåt, skymtar hennes saliga ansikte och bortom det hela det mörka himlavalvet bortom den krossade glaskupolen. Hon skrattar igen och ser mot den svarta himlen.

”I mörka natten i midvintertid, och tusen, tusen strålar… I varje hem och hus” sjunger hon tyst med kristallklar stämma och himlavalvet fylls av tusentals glödande ljus som lyser upp mörkret, förvandlar allt till ett inferno och sätter världen i brand.


Novellen Så mörk är natten av Boel Bermann.
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.


Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:

Skrivövning
Tema: Butiksdöd
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (Använd minst 4/10)
Parkeringshus, vinter, hissmusik/shoppingjazz, ljusslinga, snabbmat, marmor, utförsäljning, brytbladskniv, glassplitter

Mörk Framtid: Skogsland

Golvet rör sig under honom i samma takt som han springer och håller honom kvar på samma plats. Skärmarna som täcker väggarna visar Paris gator, som de var förr i tiden. Innan katastrofen. Han tycker om att springa längs Paris gator även om han aldrig varit där. Han vet att staden låg i ett land som hette Frankrike, som också fanns förr i tiden. Det låg söderut, nere på kontinenten. Han har aldrig besökt något av länderna i det som en gång kallades Europa. Inte på riktigt. Men han har upplevt dem genom skärmarna. Nu är många av dem översvämmade. Andra är brinnande öknar.
Han slutar springa och golvet slutar omedelbart röra sig. Han böjer sig ner och stödjer sig på knäna medan han pustar ut.
Rummet blinkar i rött. En skarp signal ljuder, en som han aldrig hört förut. Han är tvungen att släppa kanten och falla ner på golvet för att kunna skydda öronen.

Utdrag ur novellen Skogsland av Markus Sköld
Lyssna på Storytel: https://www.storytel.se/books/632896-Skogsland?appRedirect=true

Det var länge sedan det fanns skog. Eller städer. Människorna förstörde naturen och maskinerna tog över, för att skydda människorna och se till att de överlever i sina hemkapslar. Men behövs det fortfarande?Ljudboksserien ”Mörk framtid” innehåller tio nyskrivna sci-fi-noveller om teknologiska framsteg och mänskliga behov av Boel Bermann, Erik Odeldahl och Markus Sköld, utgiven av Storytel.

Lyssna på ”Mörk Framtid” här:
https://www.storytel.se/series/10932-Moerk-framtid?appRedirect=true

I ljudboksserien ”Mörk framtid” vet du inte om du är dig själv, om du ska lyssna på ditt framtida jag, om du ska våga testa en helt ny kategori i dejtingappen, eller varför du ska chippas på sommarjobbet. Novellsamlingen ”Mörk Framtid” utforska hur vi människor använder, överanvänder och missbrukar teknik som finns idag eller som kan finnas inom en nära framtid. Från skräck till dystopi, från nutid till framtid. Novellsamlingen ger dig tio nyskrivna, fristående spänningsnoveller om en mörk framtid där teknik är något vi inte kan leva utan och lätt kan bli beroende av… Låt dig uppslukas av det digitala mörkret och se om det är tekniken som egentligen är skrämmande eller användarna bakom den. Är du beredd att kliva in i en nära framtid och se mörkret bakom skärmen?

Titel: Mörk Framtid
Författare: Boel Bermann, Erik Odeldahl, Markus Sköld, medlemmar i Fruktan.se
Inläsare: Martin Wallström
Genre: Skräck/Spänning/Dystopi
Förlag: Storytel Kids Original
Releasedatum: 2018-10-26

 

 

Svep. Hjärta. Chatta. Dejt.

Clara försvinner in i dejting-appen, sveper igenom profilerna, killar och tjejer, läser deras personliga beskrivningar och studerar alla bilderna noga. Hon älskar att gå på nya dejter, men nu under sommaren dyker det inte upp lika många nya profiler. Folk har ofta redan träffat någon innan semestern. Men Clara har redan lämnat sin senaste lekkamrat bakom sig och vill träffa en ny.
Hon känner sig frustrerad. Det känns som att hon redan sett alla profilerna, de ljushåriga plirande pojkarna och försiktigt leende tjejerna. Alla försöker se sexiga ut, poserar på båtar, stränder och bergstoppar för att signalera äventyr, visar upp sina välformade bröstmuskler, solbrända ben och svettglänsande urringningar. Det känns inte som att någon står ut från mängden idag, eller så har hon bara svårt att fokusera.

Utdrag ur novellen Svep. Hjärta. Chatta. Dejt. av Boel Bermann
Lyssna på Storytel: https://www.storytel.se/books/632893-Svep-Hjaerta-Chatta-Dejt?appRedirect=true

Ljudboksserien ”Mörk framtid” innehåller tio nyskrivna sci-fi-noveller om teknologiska framsteg och mänskliga behov av Boel Bermann, Erik Odeldahl och Markus Sköld, utgiven av Storytel.

Lyssna på ”Mörk Framtid” här:
https://www.storytel.se/series/10932-Moerk-framtid?appRedirect=true

I ljudboksserien ”Mörk framtid” vet du inte om du är dig själv, om du ska lyssna på ditt framtida jag, om du ska våga testa en helt ny kategori i dejtingappen, eller varför du ska chippas på sommarjobbet. Novellsamlingen ”Mörk Framtid” utforska hur vi människor använder, överanvänder och missbrukar teknik som finns idag eller som kan finnas inom en nära framtid. Från skräck till dystopi, från nutid till framtid. Novellsamlingen ger dig tio nyskrivna, fristående spänningsnoveller om en mörk framtid där teknik är något vi inte kan leva utan och lätt kan bli beroende av… Låt dig uppslukas av det digitala mörkret och se om det är tekniken som egentligen är skrämmande eller användarna bakom den. Är du beredd att kliva in i en nära framtid och se mörkret bakom skärmen?

Titel: Mörk Framtid
Författare: Boel Bermann, Erik Odeldahl, Markus Sköld, medlemmar i Fruktan.se
Inläsare: Martin Wallström
Genre: Skräck/Spänning/Dystopi
Förlag: Storytel Kids Original
Releasedatum: 2018-10-26