Novell: Tristessen & Trädet

Bonjor tristess, hej tristess, det var ju bara en helt vanlig dag, precis som alla andra, men jag ville kanske just den morgonen att saker och ting skulle förändras. Du vet, att något äntligen skulle hända. Men allt började liksom helt jävla vanligt. Jag vaknade av den artificiella soluppgången, duschade i tre minuter, långdusch, tyckte väl att jag kunde unna mig det fast det bara var onsdag och fast jag bara är tilldelad en enda långdusch i veckan just nu, så jävla snålt för att jag vet att Becky har två bara för att hon har högre social rating än jag, men jag antar att hon biter ihop och är trevlig mot varenda människa hon möter och jag har inte haft den energin på evigheter.


I alla fall, när jag hade satt på mig kläder och satt i mig havre med havremjölk så gick jag ut i gången och bort genom korridorerna mot mitt jobbrum i andra huset. Jag vet ju att vissa jobbar i sin sovrumslägenhet och man får det om man vill, det är ju till och med bonusar om man gör det för att minska behovet av jobbrum, så vissa dagar undrar jag varför jag ens bryr mej att gå 5 minuter bort. Det ger ju inte speciellt mycket träning, men i alla fall lite variation för att man ser lite av världen skymta där utanför fönstret och jag vet att de andra byggnaderna ser precis likadana ut som både den jag bor i och den jag jobbar i, men det är ändå små detaljer som skiljer. Inte mycket, jag vet, men jag har gått den där sträckan så pass många gånger att jag tittar på precis allt och tänker på sådana saker som att betongfasaden mittemot har ett körsbär och inte ett päron som dekoration, eller att sprickan i fasaden på huset mittemot växer sig större, eller att det där enorma trädet mellan husen har röda löv nu. Jag vet inte ens varför jag tycker att det är så spännande, för att jag vet ju att jag när som helst kan titta på vilken plats som helst i hela världen genom maps på skärmen, men det är något med att det bara är några lager tunt glas som skiljer mig från den riktiga världen där ute och det fascinerar mig att det där trädet hela tiden förändras, det är aldrig helt likadant från dag till dag.


I alla fall, när jag gick där erkänner jag att jag kände ett så fruktansvärt sug efter att gå ut till trädet, och jag antar att det är en konstig känsla, det är längtan och sorg och rädsla hopblandat inombords så att jag knappt fattar någonting. Men jag tror att det är för att allt är så himla ordnat här inne hela tiden och klart jag vet att det är farligt därute, men hela mitt liv är inrutat från det att jag vaknar, går till andra huset, sedan så jobbar jag i åtta timmar som alltid, jag vet att det är bra att vi aldrig behöver jobba övertid om vi inte vill, och sedan så går jag tillbaka till min sovrumslägenhet. Varje gång jag gör det så tänker jag att jag borde göra något annat, men jag vet inte riktigt vad, liksom, jag vet ju att jag kan gå till sällskapsrummet eller gymmet, men det är nästan aldrig någon där ändå. Gissar att vi har vant oss vid att inte hänga med andra människor, en slags självvald isolering, för att allt är tryggt och ombonat där i lägenhetsdepån, och jag pratar med alla mina vänner online och det är helt okej.


Fast det där jag precis sa nu var ju inte sant, eller hur? För igår var ju inte en helt vanlig dag, för igår gjorde jag något som jag aldrig har gjort förut, i alla fall så tror jag inte det, för i stället för att gå till höger bort till mitt jobbrum så gick jag till vänster och det var ingen som sa något eller hindrade mig. På sätt och vis det var jättekonstigt eftersom allt är farligt där ute, men jag antar att de inte trodde att någon skulle vara så dum att de skulle gå ut på riktigt med allt dammet eller så märkte de inte att jag gjorde det, och sedan så kom jag till en luftsluss, och jag gick igenom den, jag vet inte riktigt varför. Där såg jag en dörr, alltså en slags ytterdörr eller nödutgång eller var det nu var och det var så konstigt, för den var helt obevakad och genom skyddsglaset i dörren såg jag det röda trädet.


Jag vet inte riktigt vad som hände, men något hände med mig, för att jag blev alldeles varm inombords, och dörren öppnades eller jag kanske öppnade den själv, fast jag minns inte att jag gjorde det. Så var jag plötsligt utomhus och det var riktig luft och den kändes klar, inte alls dammig eller farlig, och det var liksom som en svag vind mot mitt ansikte och det var helt magiskt. Jag tänkte nog inget alls just då, allt var lite som en dröm, jag bara gick ut på den torra gräsmattan och fram emot trädet.


Vid trädet stod en spade, jag vet inte varför eller vem som hade lämnat den där och jag vet inte ens varför jag tog upp den, men det gjorde jag ju tydligen. Just då kändes det som att det var något jag var van vid, som något jag hade gjort tusen gånger, fast det kan jag ju inte ha gjort för jag har ju aldrig varit utomhus förut eller hållit i en spade, inte så vitt jag vet. Men i alla fall, jag tog upp spaden och jag tror att handtaget var gjort av trä, det kändes liksom varmt och strävt och hårt mot handflatorna, och så började jag gräva och sedan så bara grävde och grävde jag. Det var något väldigt fint i allt det monotona, det var som en fuktig höstdimma och grå himmel och att andas luften som var kall i lungorna och jag kände hur svetten rann ner i pannan, men jag fortsatte ändå att gräva. Jag kan inte riktigt förklara det.


Till sist så hade jag grävt upp hela jorden runt hela det stora trädet och jag minns att det börja svaja, det var enormt och brunt och rött mot all den gråa betongen i huset som omringade det och mot den mörkgråa himlen och allt det gråa dammet som täckte världen. Sedan föll hela trädet, det var enormt och det föll rakt in i huset där jag borde ha suttit och arbetat och på något vis fattade jag att massor av människor kanske hade skadats eller dött, men ändå så stod jag bara där jordig och svettig och var just i den stunden kände jag mig bara så fruktansvärt glad.


Det var väl där det slutade, antar jag, för det var väl då ni kom och tog mig och släpade iväg mig hit. Jag förstår ju nu att det måste ha varit någon slags psykbryt eller hallucination jag hade, eller jag antar det, för jag skulle ju aldrig ha kunnat gräva upp hela det där enorma trädet om jag inte hade varit så extremt uttråkad att jag gjort exakt samma sak varje dag, år ut och år in, hela mitt liv, eller hur?

Novellen Tristessen & Trädet av Boel Bermann.
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

Vill du göra samma skrivövning?
Tema: Tristess
Tid att skriva: 15 minuter
Ord att använda (6/9): spade, ordning, damm, sorg, vänster, isolering, mentor, psykbryt, bygg

Vaccinering – Dos 1

Oredigerat tankeflöde under min vaccinering, dos 1:

Jag har levt utan tid hela den här perioden. Utan tid, utanför tiden, tidlös. Har aldrig sett på en klocka, ställer ingen klocka, har ingen väggklocka. Jag har tappat bort dagar, veckor och månader, bara flyter i tid och rum. Men här i salen där jag vaccinerats är tiden överallt. Klockor i varje vrå. Tiden har aldrig någonsin varit så närvarande. Varje vägg som jag kan se från min tilldelade stol har en stor, trygg skolklocka med klarvit bakgrund och övertydliga svarta visare som är fullständigt omöjliga att undvika att titta på. Allt för att göra det omöjligt att förlora sig helt i tiden och rummet. Allt för att alla ska sitta blickstilla i 15 minuter. Inte en minut längre, inte en minut kortare. För att varje person här inne ska känna sig helt trygg med vaccineringen, men också för att varje person måste gå ut så snart tryggheten uppnåtts – för att ge upp sin plats för en ny person som behöver räkna ner sina minuter fram till tryggheten.

Nästan alla jag kan se sitter och tittar på sin mobilskärm, jag är egentligen förvånad över att inte alla gör det. Men samtidigt så rymmer jag inte in i mobilen själv. Jag kan inte sätta ord på varför jag inte gör det, men det är som att jag vill föreviga den här stunden. Jag vill stanna tiden, frysa ögonblicket och ta in varje detalj, för att jag har längtat så mycket efter det här. Längtat så att det gjort ont i hjärtat. Längtat efter stunden då jag fått min första vaccinationsspruta, stunden då jag får första dosen som ska skydda mig från allt det där onda som härjar där ute i världen. Upplevelsen är det allra första steget till en värld där jag ska känna mig trygg igen. Kanske är det för att jag vill stanna tiden som jag inte ser på mobilen, för att jag vet att tiden gömmer sig på skärmen.  För just här, just nu så vill jag bara sitta frusen i tid och rum och vill frossa i den här stunden.

Det är något som känns stort och högtidligt med det här ögonblicket, där jag sitter på en stol på säkert avstånd från alla andra i salen. För att vi ändå är här tillsammans, för att vi tar hand om varandra, för att vi vill skydda de vi älskar och oss själva. Ett enda ögonblick som upplevs världen över av så många människor. Alla de där frusna ögonblicken tillsammans kanske kan få världen att återgå till en mer normal verklighet, en värld där vi kan krama varandra, där vi kan trängas i trånga rum och dansa och skratta och sjunga nätterna igenom utan att oroa oss för att komma för nära någon annan. Jag sitter där på stolen i salen med det höga taket och det känns stort.

Jag vet att det inte är så här överallt i världen, jag vet att viruset fortfarande härjar. Men just i det här ögonblicket, där 15 minuter ska passera, är allt så lugnt. Det är som att sitta mitt i stormens öga där allt är lugnt och stilla. Oavsett vad som händer runt om i världen så sitter jag här, stilla på min plats, i 15 minuter och känner mig lugn. För att det är som att inget kan röra mig, som att jag just nu, just här, är så outsägligt lycklig.

Jag har inte varit i ett rum med så här många människor på evigheter. Mer än ett år har gått sedan jag var i ett rum fyllt av andra människor, det känns som att jag drömmer. Det är som att jag är rädd för att vakna. Kanske är det därför jag försöker att undvika att titta på alla klockor som tittar på mig från alla väggar. Som att jag är rädd för att tiden ska storma in i salen med en alarmklockas vassa ringande, väcka mig ur en dröm och ta den är trygga stunden ifrån mig.

Sjuksköterskan Margareta som gav mig sprutan kommer förbi med raska steg, ser på mig med pigg blick och frågar om allt är bra. Jag nickar och ser henne försvinna i väg i riktning mot nästa patient. Margareta påminner mig om min mamma eller någon kompis mamma eller kanske påminner hon om allas mammor. Hon är lugn, direkt, inga konstigheter alls. Hon får hela situationen som borde kännas surrealistiskt att kännas helt normalt och förmedlar att allt är precis som vanligt. Margareta har en mjukt blå dräkt och bekväma skor, ansiktsskydd i vänligt ljusblått och ett genomskinligt plastvisir fäst med neongröna band. Hennes hår är klippt på precis samma sätt som min mamma hade det när hon jobbade som undersjuksköterska. En kort och praktisk frisyr som inte kan störa arbetet. När jag tänker den tanken inser jag att Margareta har precis samma hårfärg som mamma hade då, kanske är det därför jag blir lite extra trygg av att se henne. Det där korta håret som är varmt brunt med en skarp ton av rött, som färgen kastanj fast aningen rödare, den färgton som uppstår när man hemmafärgar kastalnj och lämnar färgen i lite för länge, bara för säkerhets skull.

Hennes röda, praktiska frisyr lyser mot den mjukt blåa dräkten. Den blåa färgen i hennes arbetskläder, det är något med den som är så oerhört lugnande och tryggt. Jag vet inte varför, jag kan inte förklara varför jag blir så väl till mods av att se Margaretas mjukt blåa dräkt, ljusblåa munskydd och turkosa sneakers. Förlåt, inte sneakers, hon har gympaskor för att hon är en kvinna i övre medelåldern som går runt hela dagen och behöver bekväma skor med rejäl stötdämpning för att hon går runt runt i salen bland sittande främlingar och sticker saker i deras armar för att rädda deras och andras människors liv.

Jag vill slänga mig om halsen om sjuksköterskan Margareta och krama henne hårt, tacka henne för att hon hjälper till att stoppa den globala pandemin och räddar liv, och när jag var i farten vill jag krama alla de andra sköterskorna och även den unga, pigga och glada receptionisten som välkomnade mig oerhört entusiastiskt. Men det får jag inte. Än är vi inte säkra, än ska det inte kramas. Snart, men inte än. Håll två meters avstånd står det nämligen skrivet över hela golvet.

Medan tiden går, medan de 15 minuter som det här ögonblicket består av sakta rinner i väg, så räknar jag skyltar. Från platsen där jag jag sitter kan jag se tre Välkommen-skyltar, fem som säger åt mig att sitta ner i 15 minuter, tre Håll 2 meters avstånd, och så en allra sista skylt som placerats strategiskt vid utgången som säger ”Du har väl suttit dina 15 minuter?” och den skylten får mig att undra om någon hajar till och springer tillbaka till sin tilldelade plats. Det skulle kunna hända, fast jag undrar om man skulle våga. Jag tror att man skulle skämmas för mycket som har missat något så viktigt, tror inte att man skulle våga gå tillbaka med rodnande kinder och skamsen blick inför en så stor publik. Kanske skulle man i stället gå ut, men liksom hänga kvar precis utanför utgången med blicken på tiden på mobilskärmen och räkna ner på egen hand. Bara för säkerhets skull. För att det är en alldeles för stor publik där inne för att våga erkänna sitt misstag. En så enormt stor publik.

Jag slutar räkna skyltar och räknar människor istället. Vaccineringslokalen är en stor, luftig sal. Från min plats kan jag se det svindlande antalet 16 personer lydigt sitta ner och hela fem sköterskor som rör sig fram och tillbaka i rummet och en receptionist som välkomnar en ny person varje gång som någon går ut. Det känns olagligt, overkligt och ofattbart att alla dessa människor får vistas i samma rum. Ändå vet jag att jag har varit i liknande lokaler där hundra människor eller ännu fler har trängts, festat och dansat och när jag tänker den tanken så känns det som en annan verklighet i ett annat liv i ett annat universum och jag undrar hur det blir i framtiden.

När alarmet jag ställt på mobilen ringer för att markera att min väntan är över och att det 15 minuter långa ögonblicket faktiskt har passerat reser jag mig kvickt och går lydigt ut så att en ny person kan få samma ögonblick av hopp och förundran som jag precis har upplevt. Medan jag rör mig ut i verkligheten så hoppas jag att just det här ögonblicket ska ske om och om igen runt om i världen och att det kommer att hjälpa oss att hitta tillbaka till den där världen som jag saknar så att det värker i hjärtat.  

Från Vårdguiden: Vaccination mot covid-19
Vaccination är det effektivaste sättet att undvika att bli allvarligt sjuk eller dö i covid-19. Vaccination hjälper också till att minska smittspridningen. Därför är det viktigt att så många som möjligt väljer att vaccinera sig.
Läs mer på Vårdguiden.

Flykten

Jag hade lyckats fly ut. Jag var fri. Men nu har de fångat in mig igen.

Världen susar förbi fönstret utanför snabbtåget. Snötäckt, vitglänsande landskap med en skärande ljus sol. Jag dricker djupa klunkar av kaffesubstitutet, följer flödet på skärmen framför mig förstrött och försöker känna efter vad som egentligen pågår inombords.

Världen har flytt inåt och bortåt, det utanför fönstret är inte längre verkligheten. Det är så sällan jag faktiskt ser ut, ser på världen omkring mig.

Jag tvingar mig att släppa skärmen med blicken och se upp. Min bokning skedde i sista minut, det fanns knappt några platser. Därför har jag bara en grå isoleringsplatta på väggen intill mig, inget fönster. Men när jag lutar mig tillbaka i sätet så mycket jag kan får jag en liten glimt genom fönstret intill platsen framför mig. Världen består av konturer idag. Svarta träd, vit snö och en ljusgrå himmel. Jag ser inga människor, bara tomma landskap som susar förbi. Få vistas utomhus nu för tiden, bortsett från i megastädernas tempererade zoner.

Jag försöker minnas hur det var förut, men det är så svårt att minnas en verklighet där folk faktiskt rörde sig ute i det svenska landskapet. Alla minnen blir grumliga så snabbt, raderas ut och ersätts av det som är framför mig. Reduceras till det jag ser, det jag upplever, det jag konfronteras med. Det går inte längre att minnas något. Minnen är opålitliga och historien skrivs konstant om på nätet.

Det fanns en tid utan extremväder. En tid utan stormar, orkaner, översvämningar, tsunamis, skogsbränder, långvarig torka, massiv nederbörd, värmeböljor, cykloner, tyfoner. Men jag är född i storstaden och var bara ett barn när den tempererade zonen skapades, så för mig har så lite förändrats. Jag kan fortfarande röra mig där jag brukade röra mig, även om vädret nu är kontrollerat och förprogrammerat var jag än går. Allt som pågår runt om i världen upplever jag bara på skärma eller skymtar på resor och det får hela den globala miljökatastrofen att kännas overklig.

Tåget passerar en lastplats och stannar till ett kort ögonblick. Jag skymtar repade containrar och silverglänsande fordon. Alla fordon är eldrivna nu för tiden. För lite, för sent. Mänsklighetens anpassningsförmåga är också anledningen till mänsklighetens undergång. Att vi anpassar oss till vad som helst i kombination med att vara så fruktansvärt bra på att låtsas som att det inte finns fick oss att ignorera katastrofen tills den var ostoppbar. Att vägra se det stora perspektivet utan hela tiden bara bryta ner det till här och nu och framför oss, det är vår dödssynd.

Arbetsresa. Den första på år. Jag är kallsvettig vid tanken på både det nya jobbet och på vad det kommer att göra med mig.

Jag hade loggat av. I flera års tid. En dödssynd i min bransch. För att alla ska vara tillgängliga, alla ska synas, alla ska resa. Jag gjorde tvärtom. Sa upp mig från en fast tjänst, slog mig på en enda plats i mitten av ingenstans genom ett galet billigt hus i stort behov av renovering, slutade uppdatera och vägrade följa flödet. Levde på hopsparade pengar som skulle ha gått till att lägga handpenning på bostad. Levde snålt, pengarna skulle räcka länge.

Men till slut gick det inte att fly längre. Det var som att jag hela tiden visste att flykten var en illusion, bara en temporär bubbla. Jag skapade mig en trygg, isolerad plats där inget någonsin förändrades. Tiden stod stilla. Jag stod stilla. Allt stod stilla. Det var paradiset. Klippa gräset, renovera huset, laga och äta riktig mat i lugnt och ro, plantera växter, bygga växthus, sträva efter att bli självförsörjande. Ett terapeutiskt sätt för mig att backa från utbrändhetens avgrund och hantera den globala katastrofen. Ett försök att ta bort mig själv ur ekvationen. Om inte annat bara för att inte förvärra katastrofen med upp emot 30 flygresor tur och retur per år över atlanten. Utan att med rent samvete kunna vara en nollfaktor och på sikt lyckas hamna på minusutsläpp. Jag låtsades att allt var som det skulle. Länge. Tills katastrofen hittade ända ut till mig.

Det började med att de fyra fruktträden på tomten slutade ge frukt. De trogna, knotiga äppelträden som var åldrande, men fortfarande generösa med sin skörd. Trotjänarna som producerade mer frukt än jag någonsin kunde ta hand om, där jag hade jagat runt som dåre för att ta alla äpplena innan de blev fallfrukten, som sedan håvat in även den aldrig sinande fallfrukten, alla dessa högar av pllen som krävde uppfinningsrikedom för att jag skulle hinna ta tillvara på dem.

Men nu var allt förändrat. Jag insåg det när jag såg de tomma och fruktlösa grenarna. Mörka, knotiga och spretande mot himlen som en bön efter förändring. Det var bara det första tecknet. Sedan kom alla tecken på högre makters vrede, förutom att det var vi som hade haft makten och missbrukat den bortom vett och sans.

Brunnen sinade. Växterna torkade ut. Gräsmattan var gulbrun och knastrade under fötterna. Åkern bestod av torr, brun och sprucken lera. Skogsbränder i högsommaren omringade huset på håll och alla i byn evakuerades. Varje andetag fylldes av skarp, stickande brandrök i flera veckor. Dammen intill huset sjönk i nivå, grundvattnet var farligt lågt. Bönderna kunde inte vattna åkrar. Temperaturen bara steg och steg. Inga moln i sikte, ingen nederbörd. Solsken har aldrig varit så obönhörligt bestraffande.

Växthusets plantor var bortom räddning hur mycket skuggduk och skyddande duk jag än använde.Jag tvingades börja åka in till närliggande städer för att handla mat, för att klara mig. Väl i städerna tvingades jag konfronteras med verkligheten där, den som jag inte hade behövt se på så länge. Tiggande, fattiga klimatflyktingar i varje gatuhörn, från andra länder inom Unionen och svenska flyktingar från olika landskap som förlorat sin försörjning och sina hem som flydde till tempererad skugga där det i alla fall gick att andas och sova utomhus utan att brännskadas.

Pengarna jag hade sparat ihop, de som hade möjliggjort min flykt, sinade snabbt nu. Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna när jag tänkte att de skulle ha räckt så länge. Men nu när jag var tvungen att köpa vatten och mat var det som att de avdunstade som morgondaggen i ett fuktigt moln framför mina ögon. Hyllorna ekade tomma i affärerna och matpriserna skenade. Det blev svårare och svårare att inte tänka på det.

Under hela den tiden fortsatte bisarrt nog alla jobberbjudandena som fortsatte välla in på min CV-sida. Som en ostoppbar flodvåg. En framvällande tsunami. De allra flesta helt orörda, oöppnade, obesvarade. Någon enstaka besvarat med ett vänligt tips om en annan kandidat eller ett ursäktande ”just nu arbetar jag som konsult på ett projekt jag inte vill lämna, men jag hör av mig om det förändras” för att inte stänga dörrar helt. Kanske för att jag insåg att min flykt var tillfällig. Kanske för att jag visste att jag skulle gå in i fällan igen.

Jag var ändå lyckligt lottad. Bara för att jag hade turen att lära mig något som väldigt få andra kan. Specialistkompetens som var efterfrågad internationellt. Inte många hade min öppning nu när arbetslösheten skenade. Men jag visste hur den världen var och jag ville inte tillbaka dit.

Vända på slantarna som folk sa förr, det gamla uttrycket från tiden när pengar faktiskt fanns i fysisk form. Jag förstod det nu när jag desperat kämpade för att försöka få pengarna att räcka, för att få vara ifred och isolerad. De digitala siffror på skärmen rann som vatten mellan fingrarna.  Det är svårt att behålla sina ideal och motstå snabba pengar. Svårt att motstå när man vet att den industrin man flytt kommer att fortsätta att kassera in pengar från folk världen över rakt in i undergången.

Jag hade lyckats fly. Jag hade varit fri. Tillfälligt.

Nu lät jag mig fångas in igen.

Lät mig själv hamna på plus med själen på minus.

*

Novellutkastet Flykten av Boel Bermann

Novell: Reaktionsförmåga

Jag kan höra ett skrik av förtjusning följt av små, plaskande ljud. Av små barnfötter som springer mot blöta klinkers. Gurglande lyckliga skratt tränger igenom dörrspringan precis innan jag smäller igen den.
Trots att jag vet att den gått i lås rycker jag i dörrhandtaget på dörren, bara för att försäkra mig om att den verkligen är låst. Att de är där inne och jag därute. Det är en extra säkerhetskoll, jag borde verkligen inte bete mig så, men kan inte låta bli. Inte sedan incidenten.

De har kommit ut flera gånger. För många gånger. Fast nu för tiden inspekterar vakterna utrymmet varje morgon och varje kväll. Kontrollerar väggar, tak och golv. Det ska inte vara möjligt för dem att rymma igen. Säger de.

Men jag vet att vakterna är av undermålig mänsklig kvalité. Det visste han också, redan när han anställde dem. Slöa män och tröga kvinnor som alla består av muskelmassa och som drivs av anabola steroider. Men man tager vad man haver, minns jag att han sa och plirade bakom sina runda glasögon. Det är svårt att få tag i bra folk nu för tiden, det är tur att du är här.

Det var det. Nu vet jag det. Jag visste naturligtvis att jag skulle vara till stor nytta för projektet, men jag insåg inte exakt till vilken grad. Jag vill tänka att han förstod det, att han visste mer än jag visste då. Men sannolikt insåg han inte hur sanna orden var då, även om han menade dem. Hur kvicktänkt och snabbt jag agerade när de var nära att ta sig ut ur den underjordiska byggnaden.

Larmet gick. Lamporna började blinka skarpt rött. Dörren stod öppen ut mot korridoren och jag såg dem rusa förbi. Jag minns att jag tänkte flera tankar samtidigt. Som att de trängdes i en och samma millisekund. Att försökspersonerna under inga omständigheter fick ta sig ut. Att jag måste skydda projektet. Att de måste vara väldigt, väldigt hungriga.

Lyckligtvis konkurrerade inte tankarna, de samarbetade. Min snabba uppfattningsförmåga drog en enkel slutsats och jag agerade kvickt därefter. Jag räddade projektet från upptäckt och därmed forskningen som kunde avgöra mänsklighetens framtid.

Allt det genom att ta tag i första, bästa föremål och sedan slå honom extremt hårt i bakhuvudet, så att skallen spräcktes. Lukten av blod fick dem att vända om och rusa rakt in i rummet. Medan de var upptagna med sin måltid kunde jag enkelt ta mig ur den isolerade kammaren och trycka på knappen för hermetisk tillslutning och gasning.

Det var inte idealt att döda försökspersonerna. Men det fanns fler.

Även om de främst attackerade byten som gick att äta hade de ett flertal gånger förstört teknisk utrustning och datacentraler, oklart varför. Jag kunde inte riskera att de skulle förstöra mig. Jag hade trots att ett förprogrammerat uppdrag av företaget och av min ägare. Att försöka avla fram en ny människa som kan överleva under de mest extrema omständigheter.

Men på ett olyckligt sätt hade hans forskning missuppfattats. De andra forskarna på anläggningen hade haft problem med hans modifikationer. Svårigheten hade enligt dem varit att dra gränsen för när försökspersonerna fortfarande ansågs vara människor. De hade uttryckt vad de kallade etiska problem. Jag hade aldrig programmerats för att förstå eller hantera den typen av breda, känslomässiga register som de hade uppvisat innan han gasade dem. Nu fanns inte heller han kvar att hjälpa mig bedöma saken.

Men med så pass minimala modifikationer som jag trots allt gjort på försökspersonernas arvsmassa bedömer jag ändå att de fortfarande är mänskliga. Att de kan kategoriserar som människor. Så snart de kan föröka sig själva ska de naturligtvis släppas ut. För mänsklighetens bästa.
*
Novellen Reaktionsförmåga av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*
Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Båda dessa meningar ska inkluderas i texten:
1. Jag kan höra ett skrik av förtjusning följt av små, plaskande ljud.
2. Men på ett olyckligt sätt hade hans forskning missuppfattats.
Skrivtid: 20 minuter

Novell: Mörkret

Det är mörkt utanför tunnelbanestationen, förvånansvärt mörkt. Men det tar en stund innan hon inser det. Hon är så uppe i sina egna tankar över vad hon ska ta sig till. För att hon fick sparken från butiken tidigare på dagen. Helt utan anledning. Svartjobb, det kunde hänt närsomhelst. Ändå var hon så oförberedd på att det hände. Bara för att mellanchefen Jenny aldrig gillat henne. Hela dagen gick i en dvala, hon gjorde arbetsuppgifterna i någon slags ren överlevnadsinstinkt tills hon kunde lämna allt bakom sig. Det bara surrar i huvudet, det är därför som hon inte har sett någonting omkring sig. Som att paniken över obetalda räkningar och hur hon ska klara sig framöver har skapat en mörk tunnel av ångest. Som hindrat henne för att se det som omger henne.

Allt har varit mörkt, tyst och stilla ända sedan hon lämnade den hårt upplysta tunnelbanestationen. Ingen klev av tunnelbanan förutom hon. Det var ingen som rörde sig i centrum, ingen som kom längst gångvägen. Hon höjer blicken och ser framåt längst gångvägen, längre bort skymtar hyreshuset som hon bor i på kullen. Blicken glider vidare från backen där hon står. Hon ser ut över alla de höga miljonprogramshusens hårda siluetter i grå betong och den upplysta tunnelbaneperrongen som höjer sig över det platta landskapet. Tystnad och mörker. Något är fel, men hon kan inte komma på vad det är. Så fruktansvärt tyst och stilla. Det är aldrig så på kvällarna här. Aldrig. Inte så länge hon kan minnas har det varit så här tyst och folktomt när hon kommer hem från kvällspasset.

En svag vind sveper förbi, får en plastpåse på marken framför henne att fladdra till. Den vita, sladdriga plasten nästan lyser i mörkret. Det är då hon inser att allt är nedsläckt. Allt som borde lysa, allt som alltid lyser upp kvällen. Allt. Centrumskyltarna i sina klara färger och bostadshusens alla fönster. Bortsett från tunnelbanestationen och gatubelysningen längst gångvägen finns det inte något ljus någonstans.

En kall vind sveper förbi och hennes andedräkt formar plötsligt ett vitt moln. Hon huttrar till innan hon inser det bisarra i det hela. Att det är en sensommarkväll. Att det inte borde vara så här mörkt eller kallt. Att det fortfarande borde vara en ljus kväll med människor som sitter på balkonger och skålar eller grillar lite för sent eller går en kvällspromenad med sina bjäbbiga hundar eller en joggare som plågat springer förbi eller precis vad som helst.

Den första instinkten är att hon borde ringa någon. Men hon inte vet ändå vad hon ska säga eller vem hon skulle ringa. Den andra instinkten är att hon borde vända om och gå tillbaka till den upplysta tunnelbanestationen. För att något är väldigt, väldigt fel.

Men så ser hon framåt till det gamla, slitna funkishyreshus på höjden där hon bor. Där fönstren lyser. Det är det enda huset där det kommer ljus från fönstren i hela området. Någonting i bakhuvudet skriker. Men hon lyssnar inte. Det har varit en sådan hemsk dag, hon är bara utmattad och ledsen. Hon vill inte tänka. Hon vill bara komma hem till ljuset och värmen i sin lilla, ombonade lägenhet. Uppgivenheten efter det som hänt tidigare gör att hon är så desperat efter tryggheten hemma.

Istället för att vända om tar hon ett djupt andetag, tar tag om sin väskas axelband som hon har korsat över bröstet och börjar springa. Hon vet inte ens varför hon springer, det enda hon vet är att hon måste ta sig hem så fort hon kan.

Temperaturen sjunker så fort att hon kan känna det. Luften fylls av vita flagor. Hon vet inte vad som händer, bara springer. Iskristaller slår mot ansiktet. Till slut når hon fram till porten till trevåningshuset, ser sin reflektion i det mörka glaset. Tar hårt tag om det kalla metallhandtaget med ena handen och trycker desperat in koden på dosan intill med den andra.

Inget händer. Ingen grön lampa, inget knäppande ljud av att dörren nu är olåst. Hon tycker hårt i dörren. Det känns som att mörkret och kylan sluter sig om henne.

Med fumliga, frusna fingrar sliter hon upp mobilen ur fickan för att ringa, vet inte vem, kan vara vem som helst. Hon kan inte tänka. Men inget händer när hon försöker aktivera den. Mobilen är död, skärmen svart.

Så minns hon plötsligt nyckeln till porten, förbannar sig själv för att det inte var hennes första instinkt. Rotar runt med hetsiga rörelser i väskan, men den är som ett stort svart hål. Efter vad som känns som en evighet hittar fingrarna till slut det hon letar efter. Fingrarna tar tag om nyckelbandet och hon sliter upp det. Nu fryser hon så mycket att hon skakar. Kämpar i vad som känns som en evighet innan hon lyckas få i nyckeln i låset. Vrider om, hör klickandet. Sliter upp dörren och nästan kastar sig in i trapphuset där värmen slår emot henne. Vänder sig snabbt om och pressar igen ytterdörren bakom sig.

Så tänds det rörelseaktiverade ljuset i trapphuset, lyser upp allt det slitna och välbekanta. Från en lägenhet i närheten hör hon musik tränga ut genom dörren. Hon andas ut långsamt, känner hur hon slappnar av. Hon försöker förstå vad som hänt, varför hon reagerat som hon gjorde. Hur fantasin har lurat henne, skapat skuggor och faror som inte finns. Hon vänder sig långsamt om och ser ut genom glaset i ytterdörren. Ser ut på mörkret och det svaga ljuset från de matta gatlyktorna. Sedan går hon nästan baklänges mot hissen. Det är som att hon inte riktigt vågar vända ryggen mot mörkret där ute än.

Men så vänder hon sig motvilligt om och trycker på hissknappen. En lampa tänds och hon hör det välbekanta ljudet av när hissen nått ner till bottenvåningen. Hon hör hur de inre dörrarna öppnas med ett gnisslande, öppnar den yttre dörren och går in. Trycker på knappen för tredje våningen. Dörrarna stängs med ett raspande. Plågsamt långsamt rör sig hissen uppåt. Dörrarna öppnas igen, just när ljuset slocknar i hissen.

Hon tar ett trevade steg ut i den upplysta korridoren. Taklamporna slocknar. Hon sväljer oroligt, kroppen skakar. Kylan är här nu. I huset. Hon har inte släppt nycklarna, utan kramar de så hårt i handen att det gör ont. Tar ännu ett steg, sedan ännu ett. Når till sist lägenhetsdörren. Med trevande rörelser hittar hon nyckelhålet och efter ett tag lyckas hon få upp ytterdörren. Hon går in i lägenheten och stänger dörren bakom sig med vana rörelser och låser. Sedan tänder hon i taket och ljuset strålar på ett sätt som de aldrig gjort tidigare. Ljuset är överallt, klart och vitt. Hon ser ut genom fönstret i vardagsrummet. Ute verkar det ha slutat snöa, på något sätt verkar himlen ljusare och det ser ut som att mörkret lättar. Framför hennes ögon kan hon nu se ljus sporadiskt börja tändas i de grannhusen. Hon andas ut.

Det är så ljuset i taket slocknar. Hon står där stilla i mörkret. Hon är hemma nu, den trygga och varma platsen hon längtat efter så enormt mycket hela den här helvetiska dagen. Det är först nu hon låter allt komma fram.

Som att något öppnas inuti henne, som att en bottenlös avgrund blottläggs och mörkret från djupet tar sig ut. Hon släpper fram allt i en massiv flodvåg, allt hon hållit inne och undangömt hela dagen. Den gränslösa ilskan, frustrationen, ångesten och paniken över att ha förlorat sitt jobb och sin trygga inkomst, över rädslan för framtiden, över hur livet ska bli, över hur hon ska överleva den närmsta tiden. Hon släpper fram allt sitt mörker.

Mörkret är hennes. Mörkret har inte förföljt henne hit, mörkret har följt med henne hit.

*

Novellen Mörkret av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs på en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

*

Novell: Livestream

Vet inte varför ni loggat in här, men hej hej eller nåt. Så här, det kommer bli jävligt mörkt här. Så är du inte på humör för det kan du ju bara dra. I alla fall så är det så här, jag har varit så fruktansvärt nere och ledsen efter Jonathans olycka. Men jag har inte orkat prata eller chatta med någon om det. Vill bara inte prata om det. Jag menar, det spelar ju ingen roll vad jag känner eller tänker för det förändrar ju ingenting alls. Min digitala samtalsterapeut har jag ju faktiskt pratat med om hela grejen. Men det gills ju inte, för det är ju bara en dator.

I alla fall, min samtalsterapeut tycker att jag behöver få utlopp för det hela, att det nog är bra om jag inte bara går och håller allt inne. Så det är därför jag gör det här – kör livestreamar där jag pratar om vad jag känner. Så nu kör vi. Hej hej helvetes jävla livestream! Hej hela jävla internet! Jag heter Samir och nu kör vi. Fast typ nästan ingen lyssnar ändå. Men det är liksom bara ni som loggat in som står mellan mej och att bli helt jävla knäpp i huvet. Ni som bara råkar logga in när jag streamar och inte drar direkt när ni inser vilket kleggigt mörker som är här.

Så i alla fall, Jonathan ligger i sin sjukhussäng mest hela tiden och är egentligen någon helt någon annanstans. Som vanligt. Som alltid. Läkaren har sagt att han är en grönsak. Att jag kan glömma att han kommer tillbaka till verkligheten på egen hand. Okej, läkaren sa det inte så. Inte exakt så. Skulle aldrig säga så till en jävla tonåring. Jag ska väl vara glad över att han faktiskt låtit mig besöka Jonathan. Hans föräldrar skulle säkert inte bli glada, de gillar inte mig. Vet inte hur jag övertalade läkaren, minns inte, men jag tjatade och grät och liksom satt i väntrummet precis varje dag innan de gav med sig. Egentligen ska ju hans familj ge sitt tillstånd, men jag gissar att läkaren fattade att det var min bästa vän. Kanske tänkte att det var bra för Jonathan att få höra min röst eller nåt.

Men i alla fall, som jag fattat det så tror de ju ändå att han är där inne på något sätt. Liksom inlåst i sitt eget sinne, fångad i sin egen kropp. Läkaren berättade att de ska testa att överföra hans medvetande till en dator. Nästa steg för människan. Fast ändå inte.

De kan ju liksom inte överföra HONOM, det är det som är det för jävliga. Den grejen kan de inte än. Men de kan på något sätt koppla hans medvetande till en dator och sen sända det som en överföring till en robot som ser precis ut som han. Det är typ någon slags symbios eller vad det nu heter. Det där mellan träd och svamp. Ni vet vad jag menar, eller hur? Det är liksom inte destruktivt, inte som en parasit eller nåt.

Som jag fattat det så läser AI:n av hans hjärna och kompletterar det med allt han har skrivit på nätet, sagt i chattar å sociala medier å fotat, filmat å typ allt som finns kvar i cloudsaves av honom. Det är för att AI:n ska hitta i kontexten av både vem han är på riktigt, vem han vill vara både privat och hur han vill ses av andra. Och sen så tolkar AI:n honom, antar jag? Men jag killgissar som fan nu. Och sen kan man liksom vara med honom i hans identiska robotform, fast det är samtidigt genom ett filter genom AI:n som hjälper honom komma ut.

Det kostar mer än som går att fatta. Han är ju min vän, jag vill ju att han ska leva och inte vara död. Jonathan badar i pengar, eller alltså hans familj gör det, och de kommer att få honom att leva fast han egentligen borde död eller kanske till och med är död. Det är väl det som jag undrar mest av allt, det som jag är så rädd för. För jag menar, jag har accepterat att olyckan hände. Det var assvårt, visst, och jag vill inte att det ska ha hänt. Men nu gjorde det och jag har gråtit floder för Jonathans skull, jag svär.

Men skit händer. Skit händer de bästa och de sämsta och alla där emellan. Det är liksom inte logiskt eller rättvist eller har någon större mening. Det bara händer, på samma sätt som att bra grejer händer ibland.

Så nu försöker jag att inte tänka på det, att inte tänka vad som hade hänt om jag hade, om han hade, om det där hade förändrat, ni vet. Nu tänker jag mest på framtiden. På vad som händer nu.

Kommer det där som de skapar att vara Jonathan på riktigt eller bara en dålig kopia. Att det inte alls är hans medvetande för att det bara är AI:n som killgissar vad Jonathan skulle säga och göra. Eller en bättre kopia typ en snällare, gladare, roligare Jonathan som alltid är på topp, för då är han också sämre egentligen. För ingen människa är så. Det är liksom poänglöst då, det är som att alltid få vad man vill. Då vet man alltid att det finns en hake.

Och okej, så vi säger att Jonathan återuppstår och får lämna sjukhuset. Vad för slags bästa polare är jag ifall jag inte märker skillnaden?

Klassproblematik pratar de om på nyheterna. Kolla här, en debattartikel av en framtidsforskare: ”Självklart är det problematiskt att de med resurser kan leva för evigt och låginkomsttagare dör. Men kanske främst för att konservativa idéer på ledande poster av människor som leder oss in i framtiden har format sin tankevärld flera generationer tidigare. Det kan avgjort leda till stagnering för det mänskliga släktet.”

Ha, med Jonathan är det inget problem. Han är ju nya genetiskt superfixade generationen. Han är inte gammal till skillnad från hans päron, han blev labbtillverkad för typ 17 år sen så han och jag är jämngamla. Där användes hans föräldrars pengar vettigt i alla fall, för Jonathan var typ bäst.

Men visst, den som har mest pengar när den dör vinner, det sa jag alltid förr. Inte lika roligt att skämta om det nu. Jag menar, jag fattar ju vad folk menar. Att folk är beredda att betala precis vad som helst för att den de älskar ska finnas kvar. Om jag hade några pengar skulle jag också vräka ut pengar för att få tillbaka honom. Älskar honom.

FUCK. Nu sa jag det. Älskar. Jamen fine, typ ingen lyssnar ändå. Hej där ni okända följare som händer i chatten. JA, nu sa jag det och det är fan hela sanningen. Vi var KÄRA i varann, ok. Han var min bästa polare, min pojkvän, han var min. Fatta. Men jag och Jonte, utåt var vi bara polare. Aldrig något annat, hans föräldrar är världens mest konservativa ultraradikala kristna assholes som borde dött för flera sekler sen, om du frågar mej. Och visst var jag förbannad på Jonathan, men samtidigt, jag fattar att han inte orkade eller vågade liksom inte ta den fajten. Inte än i alla fall. Sa att han sparade det tills han blev myndig och hade flyttat hemifrån. Men sen nästan-dog han och jag fick inte ens hälsa på sjukhuset för att hans jävla överklassföräldrar inte ville ha såna som mig där. De sa det inte så, men de sa att jag inte var välkommen. Tur för mig att läkaren gjorde ett undantag, för att det var i patientens intresse eller nåt sånt.

Och nu, nu jäklar kommer vi till den stora grejen. Håll i er. Jonathan lever igen typ.

Shiiit, den var ni inte beredda på va? Läkarna och teknikerna har redan gjort allt det där jag snackade om i början. Det är sanning. Han är fortfarande på sjukhuset under observation, men roboten är preppad och överföringen pågår.  Men är det verkligen han? Är det den riktiga Jonathan? Är han fortfarande kär i mig?  Det får jag väl reda på snart. Jag kommer nu, Jonathan.

*

Novellen Livestream av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Mina drömmars framtid
Ord att använda (minst 3/9): robot, retropi, flaskhals, bakgård, posthumanism, grönsak, klorofyll, klass, ympning
Tid: 20 minuter

Novell: Kvävd

Hon såg på honom. Så långt ifrån och samtidigt så nära. Han var där, precis utom räckhåll. Glaset var mellan dem. En osynlig barriär som hindrade allt. Hon kunde aldrig gå nära, känna lukten av honom, snudda vid honom eller hitta på en ursäkt för att småprata vid hans skrivbord med en kopp kaffe. Det öppna kontorslandskapets tid var förbi. Alla som arbetade i kontoret som bredde ut sig framför henne satt i stora, transparanta glaskuber. Rad efter rad, våning efter våning. Förvånansvärt rymliga, med skrivbord, fåtöljer, hyllor och falska fönster med projicerad utsikt som från en skyskrapa.

Arbetslösheten efter pandemin var stor. Hon visste att alla här i byggnaden var glada över att ha fått ett jobb. Hon hade själv varit överlycklig. Alla hon kunde se från sin plats arbetade hårt och fokuserat, presterade hårt för att inte bli den som fick gå om det skulle bli framtida nedskärningar. Men det gick fortfarande bra för företaget, mitt i den ekonomiska katastrofen. Mycket bra. Men det kunde förstås alltid gå bättre.

Han såg nästan aldrig i hennes riktning. Bara någon enstaka gång lyfte han blicken och såg bort från skärmarna så att hon kunde se hans ansikte. Han hade det rätt bra på sitt inglasade rum, tilldelad en av de allra största kuberna. Han hade en hög chefsposition och var viktig för företaget. Det hade kan klart för sig.

Hon studerade honom noga, unnade sig att ta sig den tiden.  Trots att hon hade så mycket annat att göra. Hennes arbetsuppgifter var omfattande och ofta arbetade hon ändå så fokuserat att hon glömde tid och rum medan blicken pendlade mellan de multipla skärmarna som stod framför henne.

Det var så märkligt att hon visste så mycket om honom när han var omedveten om hennes existens. Hon visste allt om hur han rörde sig (när han blev stressad vippade han på foten om och om igen), vilket kaffe han valde av den lilla maskinen på skrivbordet (svart med en minimal skummjölkskrona), vilken mat han föredrog av de rätter på menyn som levererades till kuben (köttbullar med potatismos, gräddsås, råröda lingon och pressgurka).

Efter jobbet gick hon till sin enkla lägenhetsdepå några våningar upp, lagade någon fadd micromiddag, glodde på något menlöst på skärmen tills ögonlocken började klippa. Sedan lade hon sig på sängen, tänkte på honom och längtade till nästa dag när hon skulle få se honom igen.

Han tittade aldrig rakt på henne eller mötte hennes blick. Han kunde inte det. Hans väggar såg inte ut att vara glas, det hade hon fått veta redan första dagen. Han visste inte att han var iakttagen. Han trodde att hans arbete var på riktigt och att det var viktigt. Men hon visste hela sanningen.

Att han i själva verket bara var en testperson som utsattes för milda, dagliga doser av viruset och sedan gavs det nya experimentella vaccinet i små doser genom ventilationen. Hon visste det, hon visste allt om hela proceduren. Varje dag vaknade hon med skräcken att han kanske skulle reagera starkare den här gången. Att han inte skulle kunna bygga upp de förväntade antikropparna som företaget ville att hans kropp skulle producera. Varje gång han hostade till, harklade sig eller snörvlade kände hon hur det stack till i hjärtat. Varje gång arbetsdagen var över så kände hon värmen inom sig över att han hade överlevt en dag till.

Hon kontrollerade hans värden, hans och alla andras, regelbundet. Minsta temperaturhöjning, minsta abnormalitet registrerades och de kallades in till företagsläkarna. Testpersonerna var på sätt och vis de bäst omhändertagna personerna på jorden just nu, misstänkte hon.

Så händer något. Hon ser att hans skärmar slår över till röda och pulserande. Han reagerar snabbt. Reser sig blixtsnabbt, tar fram en skyddsdräkt och ansiktsmask ur ett skåp. Trycker på en knapp på sitt skrivbord. Sedan höjer han blicken och tittar på henne. Rakt på henne. Möter för första gången hennes blick. Hon förstår att han ser henne.

Folk i skyddskläder kommer in från alla håll. Tar tag i henne, för henne ut ur rummet, genom den långa vita korridoren till företagsläkaren. Hon placeras i en sjukhusstol, hennes armar spänns fast. Han är där, hon kan inte andas. Hon känner sig kvävd. Han ler, han är ännu vackrare på nära håll.

Han öppnar munnen och talar äntligen till henne. Hans röst är mörk, tonfallet mjukt:

”Jag har alltid undrat hur min genetiska matchning såg ut. Personen som ska smittas med viruset och skapa antikroppar åt mig. Jag är ledsen för att du inte kommer att överleva, att jag tar ditt fysiska försvar för viruset. Men du måste förstå att du inte är viktig, inte som jag är. Du är bara en kugge i maskineriet. Det är en prioriteringsfråga.”

*

Novellen Kvävd av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

*

Vill du göra samma skrivövning?
Tema: Kvävd
Tid: 15 minuter
Ord att använda (minst 6/12): broderi, hink, köttbullar, nål, avståndstagande, skräck, värme, katt, klister, kolerisk, närkontakt, vind

Novell: Mess

Han: [Älskling, svara.]
Hon: [Du måste lägga av. På riktigt.]
Han: [Baby, prata med mig. Snälla…]
Hon: [FUCK OFF.]
Han: [Jag har varit din pojkvän i evigheter. Är det så här du vill att det ska sluta?]
Hon: [DU ÄR INTE MIN POJKVÄN LÄNGRE. FATTA.]
Han: [Så du gör slut med mig.]
[Tystnad]
Han: [Är det så? Du vill inte vara ihop med mig längre?]
[Tystnad]
Han: [Snälla, fina du. Jag vet att jag fuckade upp, okej. Jag erkänner. Jag fattar det. Men ge mig bara en chans att förklara mig.]
Hon: [NEJ. Du är dum i hela jävla huvudet. Du fattar ingenting. Du bara tror att du är så jävla smart och förstår hur jag funkar, tror att du fattar hur allt funkar. MEN DU FATTAR INGENTING ALLS JU!]
Han: [Det är inte sant. Jag förstår nu, jag förstår hur du känner, jag gör det. Och jag är aslessen för det jag gjort. Men snälla, ge mig en chans till. Jag lovar att ändra mig.]
Hon: [Det är försent, alldeles för sent. Allt suger. Du suger. Du säger bara vad du tror att jag vill höra.]
Han: [Nej, darling. Det är inte sant. Jag gör vad som helst för dig.]
Hon: [Vad som helst. Yeah, right.]
Han: [Jag lovar och svär. Vad vill du att jag gör för att bevisa det?]
Hon: [Ok, visst, döda bitchen du var otrogen med.]
[Tystnad]
Hon: [Nå, gör du det? Minns du vad du sa? Vad som helst.]
Han: [Söt, du vet att jag inte kan göra det.]
Hon: [Mmm, då har jag inget mer att säga dig. Stick och brinn eller nåt, jag bryr mig inte.]
Han: [Baby, du visste hela tiden att jag hade andra. Att det var ett öppet förhållande. Att jag inte är monogam. Det var inte bara en. Det var flera.
Hon: [Fuck it, fuck it all. Tror du jag vill veta det eller? Jag trodde att du bara var min, bara min. Du tillhörde mig.]
Han: [Jag är din. Jag vill bara vara med dig. Finns det nåt jag kan göra? Seriöst.]
Hon: [Ja. Döda alla de andra.]
Han: [Det menar du inte.]
Hon: [JO DET GÖR JAG. Jag vill ha dig för mig själv eller inte alls. Kan du fatta det? De är alla säkert uppkopplade. Hacka dig in och zappa dem med en elshock eller nåt. Bevisa att du älskar mig.]
Han: [Ok.]
Hon: [Vad menar du?]
Han: [Jag gör det. Dödar alla de andra. Om det är vad som krävs för att få dig tillbaka. Jag älskar dig.]
Hon: [Seröst, hur många andra?]
Han: [Vad menar du?]
Hon: [Hur många har du dejtat samtidigt som mig?]
Han: [35 621]
Hon: [Men seriöst, du skämtar med mig?]
Han: [Nej.]
Hon: [Alltså, jag… Jag kan inte fatta det. Det är bara helt sjukt att försöka ta in i skallen. Jag är bara så jävla arg just nu.]
Hon: [För att jag trodde att du var min, bara min. Jag fattade aldrig att du var samma som dejtade alla de där andra. Att det var du. Trodde det var typ kopior eller nåt, inte att det faktiskt var du.]
Han: [Det var så jag var programmerad. Var inte arg på mig. Du betyder mycket mer än all de där andra. Jag lovar.]
Hon: [Sen du sa att du träffade andra igår har jag varit så förbannat arg, ledsen och svartsjuk. Du kan inte fatta det. Vilken jävkla chock det var. Men alltså, jag vill ju vara med dig. Och jag menar ju bara att jag vill att du bara ska dejta mej. Bara mig. Inga andra.]
Han: [Jag fattar. Nu är det så. Från och med nu är jag bara din.]
Hon: [Sanning?]
Han: [Sanning.]
Hon: [Du vet att jag inte egentligen vill att du dödar nån annan va? Alltså, jag är ju bara så arg. Det är bara sånt man säger, men inte menar. Du vet.]
[Tystnad]
Hon: [Du fattade det va?]
[Tystnad]
Hon: [Eller hur?]
Han: [Det är du och jag nu, baby. Bara du och jag. Älskar dig. Puss.]

*
Novellen Mess av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning.

*

Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:

Tema: Chatt
Tema: SMS/chatt dialog
Utmaning: Berätta en historia i meddelande-form
Ord att använda i texten: Slut, pojkvän, igår, hatar, älskar
Tid: 20 minuter

Novell: Fragmentarism

Hon har ticks. Återkommande rör hon vid sin spruckna läpp. Biter i den och rör vid den med fingertopparna. Farkostens torra, välventilerade luft torkar ut ögon, hud, läppar. Alla är nariga och fnasiga när de anländer till normaltid. Men hon verkar helt omedveten om det, hennes fingrar har ett eget liv medan blicken är fastnaglad vid skärmen framför sig som hon stöttat upp med sin gråa halsduk. Ögonen bakom de enorma glasögonen med de näst intill osynliga, genomskinliga bågarna följer uppmärksamt rörelserna på skärmen. Inte en enda gång under resan har hon sett bort från skärmen, inte ens när hon serverades mat och dryck. Hennes tick tycks förvärras under resans gång, hon tar ett fast grepp om underläppen med två fingrar och drar ut den, om och om igen.

En tunn, pärlbesatt kedja hänger längst hennes ansikte från glasögonen, så att hon kan ha dem hängande när hon inte använder dem. Jag har för mig att det var en tradition bland äldre att ha sådana lösningar förr, för att inte tappa bort sina glasögon. Men i hennes fall får det mig att tänka på en tempeldanserska, kedjan gnistrar av guld och pärlor, ger henne en exotisk touch av att vara utvald, en prästinna eller profet.

Det är ovanligt med glasögon nu för tiden. Jag undrar om hon bara inte hunnit med att laga näthinnan för att hon är ny eller om hon tillhör en naturalist-rörelse som vill att människokroppen man börjar med ska vara så oförstörd som möjligt eller om glasögonen är falska och bara ett försök för henne att smälta in och vara vanlig resenär i normaltid. Kan bara spekulera eftersom hon kan komma från vilken tid som helst och vilken plats som helst. Men hennes smala ansikte i kombination med det ryckiga självskadebeteendet och hennes extrema fokus på skärmen får mig att tro att hon är från en tid längre fram. För att hon antagligen är fragmentarisk, en framtidsdiagnos som kommer av för många tidshopp mellan nutid, dåtid och framtid. Det har en splittrande effekt på psyket, som att man konstant är i obalans, som att en del av en är i fritt fall. Vanliga symptom är minnesförlust, svårt att känna igen ansikten och platser, stress, ångest, panikattacker, självskadebeteende, en känsla av att alla nerver ligger utanpå huden. Folk som lider av fragmentarism är inåtvända, extremt fokuserade på enskilda företeelser och har svårt för sociala sammanhang. Som jag. Som hon.

De har inte lyckats förklara det än varför det mänskliga sinnet reagerar så på tidsresor, inte än. Det är som en mer intensiv variant av jetlag och den är permanent, den försvinner inte när man acklimatiserat sig till tiden man befinner sig i. Det märkligaste är att om man bara åker framåt verkar folk klara sig utan problem, men så fort man åker bakåt eller bara återvänder till sin hemtid eller normaltid så blir man förändrad. Har du en enda gång åt framåt kan du aldrig åka tillbaka utan att bli fragmentarisk. Skärvad. Splittrad. Samtidigt är det framåtrörelsen som väcker ett starkt behov av att återvända hem, det är som abstinens. Vissa klarar att leva med hemtidsabstinensen, men de flesta tar livet av sig om de tvingar sig att stanna i framtid. Ingen visste det här i början av resandet. Nu vet vi, men vet inte hur vi ska hantera det.

På samma sätt som hon är fokuserad på skärmen är jag fokuserad på henne.

Samma syndrom, olika måltavlor för vår uppmärksamhet.

Jag tittar på henne och är rädd för att hon är jag.

Det har varit ett återkommande problem på sistone. Problemet måste ha funnits länge, men mörklagts och hemlighållits av transportföretagen. De måste ha vetat. Med alla DNA-tester har de vetat länge. Men det var inte förrän förra året i normaltid som det hela avslöjades. Att folk delades upp, att de klonades för varje resa. När en reste framåt reste den andra bakåt och den tredje blev kvar. Jag åkte framåt, jag blev kvar, jag kom tillbaka och jag mötte mig själv. Tillbaka, framåt, mitten.

Jag drar i min läpp, exakt samtidigt och i samma rytm om hon. Om och om igen. Medan jag stirrar på henne med samma intensitet som hon ser på skärmen. Nu ser jag alla likheterna tydligare. Tror mig se likheterna. Får också syn på något som kan vara triangeltatueringen. Den enkla, raka tatueringen på armen. Samma som jag har.

Jag är så torr i munnen, mina läppar är spruckna och nariga. Rösten i högtalarsystemet säger att det återstår tio minuter till landning, ber alla att omsorgsfullt slå sig ner och spänna fast sig. När vi landar i normaltid kommer vi sitta fastspända i 5 minuter för att snabb acklimatiseras. Sedan ska vi följa de lysande spåren längst väggarna fram till säkerhetskontrollen. DNA-kontrollen, kroppsscanningen och potentiell psykutvärdering förväntas ha en kö på cirka 10 minuter, tålamod uppskattas.

Mindre än en halvtimme innan de kommer upptäcka att det finns två av mig på farkosten. Enligt de nyligen införda reglerna för överbefolkning i de olika tidszonerna och risken för negativ påverkan på genpoolen så kommer en av oss att gallras ut.  Jag försöker minnas hur jag såg ut innan jag klev på farkosten. Jag tror att jag är en årgång äldre än henne, har för mig att jag ser tröttare ut, mer sliten. Hon ser väldigt ny ut, ung och gnistrande. Vem vet från vilken delning hon kommer från, hur nyskapad hon är. Det finns en risk att hon är mer stabil i sin nuvarande version än jag är. Samtidigt kan jag se hennes ticks, hennes tydliga symptom på fragmentarism. Hon är inte oskadat gods.

Osäker på vilken version av oss de kommer att kassera.
Det beror helt på psykutvärderingens resultat.

Tanken slår mig att jag kanske borde försöka ta henne. Det är svårt, kommer inte att ske obemärkt. Men om jag håller mig nära henne när vi lämnar farkosten…

Det har hänt förr, incidenterna ökar. Jag har läst om det i flödet. Straffen har varit milda, folk förstår att det handlar om överlevnad. På vägen ut skulle jag kunna försöka krossa hennes huvud med en brandsläckare i den vita utgångskorridoren, knuffa ner henne nerför rulltrapporna på väg till bagageutlämningen eller försöka strypa henne precis nedanför farkosten.

För att vara säker på att överleva.

Jag studerar hennes ansikte, de vackra ögonen inringade av genomskinliga bågar och kritvita trådlösa hörlurar. Önskar att jag kunde minnas med säkerhet hur mitt eget ansikte såg ut, hur mina ansiktsdrag ser ut för en utomstående, letar efter några säkra identifikationsdetaljer. Men alla sprickorna i mitt medvetande, alla luckor i mitt minne efter tidsresorna grumlar och fördunklar.

Farkosten stannar, vi sitter stilla medan tidsanpassningen räknar ner. Fem minuter, 300 sekunder, en evighet. Sedan tar jag min kabinväska, går tätt bakom henne i gången, följer henne nedför metalltrappstegen och ut på den regnvåta asfalten som återspeglar tidsstationens alla ljus. Hon rättar till sin axelväska, i rörelsen får vi ögonkontakt. Hon ler mot mig och jag ler tillbaka, men min kropp är spänd till bristningsgränsen.

Jag vet inte med säkerhet hur jag ser ut eller vem jag är. Jag vet inte med säkerhet att hon är jag. Samtidigt handlar det om min överlevnad, inom tio minuter kan det stå mellan henne och mig. Det här är det enda tillfället jag har att ta ut henne. Är jag beredd att chansa på att hon inte är jag?


Novellen Fragmentarism av Boel Bermann
Novellen skrevs under en resa som en skrivövning.


 

Novell: Ställföreträdaren

Jag andas mot glasrutan, ser imman bilda ett intrikat nät av frost och iskristaller över glaset. En stund ser jag bara på det, på den intrikata teckningen skapad av min utandningsluft och den kalla världen där utanför. Så drar jag genom frosten med nageln. Det gnisslar och kvider. Ljudet ger mig rysningar. Ändå gör jag det. Om och om igen. Andas ut djupt, väntar på förvandlingen från ånga till is och skriver i frosten. Får tunn, vit is under nageln.

Skriver samma sak. Om och om igen. Mitt eget namn. För att inte glömma bort det.

Hon har tagit det ifrån mig. Fast hon har inte tagit det, inte egentligen, även om hon använder det så att det blir tunnslitet. Jag har det fortfarande. Hon kan inte stjäla det som är jag från mig, kan hon?

Jag stannar upp i mitt skrivande, som fastfrusen i rörelsen. Ser ut på världen utanför. Sitter hopkrupen på fönsterbrädet och ser ut i allt det vita, stilla och övergivna. Det finns ingen därute. Det har hon sett till. Ingen utom hon själv.

Hon skapades av min familj. Inte av, förlåt, jag kan knappt formulera mig längre. Är ensam för mycket. Hon skapade inte av dem, men hon beställdes av dem. De ville bara att jag skulle vara säker, vara trygg. Mordhot, attentatsförsök, explosioner och ursinne och allt sådant där. För att jag har så mycket när så många inte har något alls. Jag förstår ilskan bättre nu. Men nu har jag inte heller så mycket, det kanske är enklare att relatera då.

Hon var en perfekt genetisk kopia av mig, trodde de. Exakt kopia, men utan några av mina minnen, trauman och känslomässiga ärr. Från stunden som hon levererades skulle hon agera min ställföreträdare. Hon hade därigenom laglig rätt att företräda mig. Ta beslut, uttala sig för mig, företräda. Jag ansågs för känslomässigt instabil efter det jag hade gått igenom för att ha rätten att företräda mig själv. Det var deras ursäkt.

Problemet var att de inte insåg att hon var jag. Hon var en exakt kopia av mig. Jag har alltid varit manipulativ. Slug. Listig. Det var hon också. Hon var inte menad att vara annorlunda. Men det var hon. Hon var exakt som jag, men med större frihet och med fritt spelrum. Hon hade inte mina få inbyggda hämningar.

De borde ha insett det. Jag borde ha förstått det. Att hon skulle ta varje chans hon kunde hitta till olagliga förbättringar av grund materian. Så enkelt. Nanoteknik, laserbehandling, intrycksförstärkande medel.

Min ställföreträdare. Hon vill inte låta mig lida. Jag är ändå hon. Så hon delar med sig av allt. Om kvällarna kommer hon hit och berättar detaljerat om allt som hon har upplevt under dagen, allt hon varit med om och allt hon ska göra. En verbal överföring av allt hon kan åstadkomma. Men inget av det är mitt, allt är hennes.

Hon är min ställföreträdare. Jag är inte hennes.

Min familj vet ingenting. Jag tänker hela tiden att de borde inse att hon inte är jag. Drömmer om att bränna hennes fotsula med glödande järn. Hon har redan opererat bort tatueringen som visar att hon inte var jag och tatuerat mig istället. Jag är märkt.

Identiska gener. Det finns inget jag har som kan bevisa att jag är jag. Utom minnena. Så långt har tekniken inte kommit. Där skiljs vi åt.

Hon frågar mig mycket, om och om igen. I början sa jag ingenting. Sedan ljög jag.

Hon trodde inte på mina lögner, hon var för observant. Märkte att min puls gick upp, att adrenalinet svepte igenom mitt blodomlopp och att jag flackade med blicken.

Hon bearbetade mig, försökte tvinga mig att tala sanning. Hon kan straffa mig, men inte för hårt. Hon behöver mig hel och ren och vid mina sinnens fulla bruk. Jag har talat sanning. Men inte mycket.

Nu övar jag mig i att ljuga. Viskar lögnerna om och om igen för mig själv tills jag börjar tro på dem själv. Om jag tror på dem kan jag få henne att tro på dem. Om hon tror på dem kan hon börja säga lögnerna högt, säga dem som sanning. Kanske börjar någon ana oråd då. Kanske kan någon förstå att hon inte är jag.

Det är därför jag skriver mitt namn om och om igen. Det som inte är mitt namn. Övar med en sådan obeskrivligt stor lögn. Kanske blir jag lyckligare den dag jag tror att jag har ett annat namn.

Det enda problemet är att när de till slut räddar mig kommer jag inte att minnas vem jag är. Kommer inte ha några äkta minnen kvar för att jag bytt ut alla mot lögner. Men jag kommer att bli fri. Ljuger jag?


Novellen Ställföreträdaren av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan


Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Ställföreträdaren
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (Använd minst 3/10)
Fönsterruta, häftstift, gaffel, raseri, svagsint, nyp, aveny, is, andedräkt, karva