Robotrökning

Robotrökning är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann

Roboten lyfter cigaretten och tar djupa bloss. Vi skrattar allesammans hejdlöst. När cigaretten är slut skanderar vi ”En till, en till!” och roboten tänder ännu en cigarett. Och sedan ännu en.Vi vet att cigaretterna är skadliga för den, att den består av organisk materia. Men vi bryr oss inte. Pappa kommer bli rasande sen, robotar blir beroende väldigt snabbt. Men det är så sanslöst roligt att de roboten röka att det är värt att ta en utskällning. Vi tvingar roboten posera som vi sett i uråldriga reklamer och filmer. Den står lutad mot spiselkransen, röker till synes nonchalant. Vi tvingar den säga filmrepliker vi hittar på nätet. Den hostar inte, den lärde sig snabbt hur man röker.

Planen var hela tiden att få roboten att röka, vi fick kämpa hårt för att hitta olagliga cigaretter. Vi skulle aldrig röka själva. Skulle inte utsätta oss själva för den skadan. Men det är ju bara en robot. En robot kan man få att göra precis vad som helst. Med rätt argument. Om den inte rökte skulle vi röka cigaretterna, hotade vi med. Roboten måste skydda oss från fara. En robot får inte tillåta att en människa skadas eller underlåta att göra något som leder till att en människa riskerar att skadas. Vi ställde ett ultimatum. Rök du eller så röker vi. Så roligt vi har det, så lustigt det ser ut. Den är ovan och blek. Vi ser på våra filmklipp på plattorna och instruerar den för att stå och röra sig så likt som möjligt. Vilken dum maskin. Den skadar sig själv. Vi gör vad vi vill med vår robot.

IMG_1367

 

Skriver motsatsen till det jag hade tänkt

Sitter och skriver. Planen var att renskriva anteckningar, men när jag började skriva in texten blev den motsatsen till jag planerat. Jag tänkte om, gjorde om hela idén, den utvecklades och förändrades medan jag skrev in den på datorn. Antar att jag tänkte om och tänkte rätt. Utforskar och leker med robotar i relation till människor just nu. Jag vet inte själv var texten är på väg, men lyckligtvis låter sig inte texten hindras av den lilla petitessen.

Ett litet oredigerat utdrag ur det jag skriver på:

Datorn blöder där jag högg den. Hett, ångande blod läcker ur den. Det känns som hyckleri att använda ordet dator om den. Den skiljer sig inte tillräckligt mycket från mig själv för att jag ska känna mig bekväm. Men jag fortsätter tänka dator om den. För att skydda mig själv. För att tänka att det bara är en maskin. Något som inte kan skrika, som inte känner smärta. Datorn faller till marken, håller desperat såret för händerna, dubbelvikt av smärta. Den skriker inte. De är programmerade till att reagera så. När de inte kan kontrollera sitt tal på grund av smärtimpulser tystnad dem. Hennes mun är vidöppen i ett skrik som ingen kan höra. Jag tänker att det fortfarande är ett skrik, på en högfrekvent nivå som inte kan uppfattas av mig. En nivå som bara vissa djur kan uppfatta. Och datorerna. Kanske kan andra datorer höra hennes skrik.

Jag vet varför vi kallar dem datorer. De får inte ha namn, inte riktiga namn. Ingen får döpa sin robot, de ska inte uppmuntras ha identiteter. Robotlagarna är stränga. Smeknamn, namn och personligt tilltal är förbjudet. Blir man påkommen kan man förlora sin statliga tilldelning av dator. Så var det inte i början. Då hade de namn. Sågs som en del av familjen, på samma sätt som husdjur. Folk fäste sig vid dem, för mycket. Ville inte släppa dem, ominstallera eller destruera dem – inte ens när de var felaktiga och hade buggar i programvaran. Inte ens när det fanns helt ny programvara och helt nya operativsystem. För att det skulle förändra datorerna, ändra deras karaktärer. Ironiskt, då hade datorerna så grova känslor att det knappt var pålitligt. De speglade och reagerade som de uppfattade passande för situationen, men det kunde leda till nästan humoristiska misstag. Nu när de är mer mänskliga än de någonsin varit tidigare försöker vi omänskliggöra dem. De är bara datorer. Vi upprepar det om och om igen, men få kan göra sig av med sina egna datorer. Trots att de bara är maskiner. Jag inser att det är svårare att tänka på dem som maskiner när jag står här och ser en dö. Inte dö. Den dör inte, den stängs av. Men jag kom inte åt chippet, jag lyckades inte träffa rätt med dosan, det var någon defekt så signalen trängde inte igenom. Till slut var jag tvungen att hugga henne rakt i det centrala nervsystemet.

 

IMG_1363

Novell: Strålskadad

Hon stryker honom över armen. Han sitter stilla. Ser in i väggen. Helt orörlig.

– Älskling, det är för din egen skull.

Han svarar inte. Hon reser sig från sängen, släcker ljuset och går ut ur rummet. Lämnar honom sittandes i mörkret. Rör sig ut genom komplexet till baren, ber om en gin och tonic. Sippar försiktigt på den medan hon rör sig till fönstret och ser ut över det mörka landskapet. Ser ökenlandet breda ut sig. Bränt till aska, radioaktivt damm och dött.

Inne i baren är allt som vanligt. Samma få ansikten som upprepar sig, samma intriger, samma rutiner. Hon undrar hur länge hon kommer att stå ut på den gamla brända jorden innan hon fått nog och ber om förflyttning. Tänk att det var här det hände. Tänk att de överlevde. Känns som en livstid sedan.
[Läs mer…]

Novell: Solstorm

Skrivövning: Science fiction
Tid: 20 minuter
Ord som ska inkluderas (minst hälften):
Gasjätte, protes, exoskelett, gravitationssluss, solstorm, singularitet, robot, falla

Novell: Solstorm

Jag ser hur han svettas. Jag ser hans panik. Över att hans forskningsresultat har visat fel. Över att gasjätten som skulle utnyttjas för resurser inte var sammansatt av de ämnen han trott. Att den består av helt andra, värdelösa ämnen. Jag vet att det inte är någon idé att försöka trösta honom nu. Då är risken stor att samma sak sker som sist. Att han slår mig. Att han slår mig sönder och samman.

Han gör det. Besinningslöst. Varje gång han känner att han håller på att förlora kontrollen.
[Läs mer…]