Novell: Tristessen & Trädet

Bonjor tristess, hej tristess, det var ju bara en helt vanlig dag, precis som alla andra, men jag ville kanske just den morgonen att saker och ting skulle förändras. Du vet, att något äntligen skulle hända. Men allt började liksom helt jävla vanligt. Jag vaknade av den artificiella soluppgången, duschade i tre minuter, långdusch, tyckte väl att jag kunde unna mig det fast det bara var onsdag och fast jag bara är tilldelad en enda långdusch i veckan just nu, så jävla snålt för att jag vet att Becky har två bara för att hon har högre social rating än jag, men jag antar att hon biter ihop och är trevlig mot varenda människa hon möter och jag har inte haft den energin på evigheter.


I alla fall, när jag hade satt på mig kläder och satt i mig havre med havremjölk så gick jag ut i gången och bort genom korridorerna mot mitt jobbrum i andra huset. Jag vet ju att vissa jobbar i sin sovrumslägenhet och man får det om man vill, det är ju till och med bonusar om man gör det för att minska behovet av jobbrum, så vissa dagar undrar jag varför jag ens bryr mej att gå 5 minuter bort. Det ger ju inte speciellt mycket träning, men i alla fall lite variation för att man ser lite av världen skymta där utanför fönstret och jag vet att de andra byggnaderna ser precis likadana ut som både den jag bor i och den jag jobbar i, men det är ändå små detaljer som skiljer. Inte mycket, jag vet, men jag har gått den där sträckan så pass många gånger att jag tittar på precis allt och tänker på sådana saker som att betongfasaden mittemot har ett körsbär och inte ett päron som dekoration, eller att sprickan i fasaden på huset mittemot växer sig större, eller att det där enorma trädet mellan husen har röda löv nu. Jag vet inte ens varför jag tycker att det är så spännande, för att jag vet ju att jag när som helst kan titta på vilken plats som helst i hela världen genom maps på skärmen, men det är något med att det bara är några lager tunt glas som skiljer mig från den riktiga världen där ute och det fascinerar mig att det där trädet hela tiden förändras, det är aldrig helt likadant från dag till dag.


I alla fall, när jag gick där erkänner jag att jag kände ett så fruktansvärt sug efter att gå ut till trädet, och jag antar att det är en konstig känsla, det är längtan och sorg och rädsla hopblandat inombords så att jag knappt fattar någonting. Men jag tror att det är för att allt är så himla ordnat här inne hela tiden och klart jag vet att det är farligt därute, men hela mitt liv är inrutat från det att jag vaknar, går till andra huset, sedan så jobbar jag i åtta timmar som alltid, jag vet att det är bra att vi aldrig behöver jobba övertid om vi inte vill, och sedan så går jag tillbaka till min sovrumslägenhet. Varje gång jag gör det så tänker jag att jag borde göra något annat, men jag vet inte riktigt vad, liksom, jag vet ju att jag kan gå till sällskapsrummet eller gymmet, men det är nästan aldrig någon där ändå. Gissar att vi har vant oss vid att inte hänga med andra människor, en slags självvald isolering, för att allt är tryggt och ombonat där i lägenhetsdepån, och jag pratar med alla mina vänner online och det är helt okej.


Fast det där jag precis sa nu var ju inte sant, eller hur? För igår var ju inte en helt vanlig dag, för igår gjorde jag något som jag aldrig har gjort förut, i alla fall så tror jag inte det, för i stället för att gå till höger bort till mitt jobbrum så gick jag till vänster och det var ingen som sa något eller hindrade mig. På sätt och vis det var jättekonstigt eftersom allt är farligt där ute, men jag antar att de inte trodde att någon skulle vara så dum att de skulle gå ut på riktigt med allt dammet eller så märkte de inte att jag gjorde det, och sedan så kom jag till en luftsluss, och jag gick igenom den, jag vet inte riktigt varför. Där såg jag en dörr, alltså en slags ytterdörr eller nödutgång eller var det nu var och det var så konstigt, för den var helt obevakad och genom skyddsglaset i dörren såg jag det röda trädet.


Jag vet inte riktigt vad som hände, men något hände med mig, för att jag blev alldeles varm inombords, och dörren öppnades eller jag kanske öppnade den själv, fast jag minns inte att jag gjorde det. Så var jag plötsligt utomhus och det var riktig luft och den kändes klar, inte alls dammig eller farlig, och det var liksom som en svag vind mot mitt ansikte och det var helt magiskt. Jag tänkte nog inget alls just då, allt var lite som en dröm, jag bara gick ut på den torra gräsmattan och fram emot trädet.


Vid trädet stod en spade, jag vet inte varför eller vem som hade lämnat den där och jag vet inte ens varför jag tog upp den, men det gjorde jag ju tydligen. Just då kändes det som att det var något jag var van vid, som något jag hade gjort tusen gånger, fast det kan jag ju inte ha gjort för jag har ju aldrig varit utomhus förut eller hållit i en spade, inte så vitt jag vet. Men i alla fall, jag tog upp spaden och jag tror att handtaget var gjort av trä, det kändes liksom varmt och strävt och hårt mot handflatorna, och så började jag gräva och sedan så bara grävde och grävde jag. Det var något väldigt fint i allt det monotona, det var som en fuktig höstdimma och grå himmel och att andas luften som var kall i lungorna och jag kände hur svetten rann ner i pannan, men jag fortsatte ändå att gräva. Jag kan inte riktigt förklara det.


Till sist så hade jag grävt upp hela jorden runt hela det stora trädet och jag minns att det börja svaja, det var enormt och brunt och rött mot all den gråa betongen i huset som omringade det och mot den mörkgråa himlen och allt det gråa dammet som täckte världen. Sedan föll hela trädet, det var enormt och det föll rakt in i huset där jag borde ha suttit och arbetat och på något vis fattade jag att massor av människor kanske hade skadats eller dött, men ändå så stod jag bara där jordig och svettig och var just i den stunden kände jag mig bara så fruktansvärt glad.


Det var väl där det slutade, antar jag, för det var väl då ni kom och tog mig och släpade iväg mig hit. Jag förstår ju nu att det måste ha varit någon slags psykbryt eller hallucination jag hade, eller jag antar det, för jag skulle ju aldrig ha kunnat gräva upp hela det där enorma trädet om jag inte hade varit så extremt uttråkad att jag gjort exakt samma sak varje dag, år ut och år in, hela mitt liv, eller hur?

Novellen Tristessen & Trädet av Boel Bermann.
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

Vill du göra samma skrivövning?
Tema: Tristess
Tid att skriva: 15 minuter
Ord att använda (6/9): spade, ordning, damm, sorg, vänster, isolering, mentor, psykbryt, bygg

Vaccinering – Dos 1

Oredigerat tankeflöde under min vaccinering, dos 1:

Jag har levt utan tid hela den här perioden. Utan tid, utanför tiden, tidlös. Har aldrig sett på en klocka, ställer ingen klocka, har ingen väggklocka. Jag har tappat bort dagar, veckor och månader, bara flyter i tid och rum. Men här i salen där jag vaccinerats är tiden överallt. Klockor i varje vrå. Tiden har aldrig någonsin varit så närvarande. Varje vägg som jag kan se från min tilldelade stol har en stor, trygg skolklocka med klarvit bakgrund och övertydliga svarta visare som är fullständigt omöjliga att undvika att titta på. Allt för att göra det omöjligt att förlora sig helt i tiden och rummet. Allt för att alla ska sitta blickstilla i 15 minuter. Inte en minut längre, inte en minut kortare. För att varje person här inne ska känna sig helt trygg med vaccineringen, men också för att varje person måste gå ut så snart tryggheten uppnåtts – för att ge upp sin plats för en ny person som behöver räkna ner sina minuter fram till tryggheten.

Nästan alla jag kan se sitter och tittar på sin mobilskärm, jag är egentligen förvånad över att inte alla gör det. Men samtidigt så rymmer jag inte in i mobilen själv. Jag kan inte sätta ord på varför jag inte gör det, men det är som att jag vill föreviga den här stunden. Jag vill stanna tiden, frysa ögonblicket och ta in varje detalj, för att jag har längtat så mycket efter det här. Längtat så att det gjort ont i hjärtat. Längtat efter stunden då jag fått min första vaccinationsspruta, stunden då jag får första dosen som ska skydda mig från allt det där onda som härjar där ute i världen. Upplevelsen är det allra första steget till en värld där jag ska känna mig trygg igen. Kanske är det för att jag vill stanna tiden som jag inte ser på mobilen, för att jag vet att tiden gömmer sig på skärmen.  För just här, just nu så vill jag bara sitta frusen i tid och rum och vill frossa i den här stunden.

Det är något som känns stort och högtidligt med det här ögonblicket, där jag sitter på en stol på säkert avstånd från alla andra i salen. För att vi ändå är här tillsammans, för att vi tar hand om varandra, för att vi vill skydda de vi älskar och oss själva. Ett enda ögonblick som upplevs världen över av så många människor. Alla de där frusna ögonblicken tillsammans kanske kan få världen att återgå till en mer normal verklighet, en värld där vi kan krama varandra, där vi kan trängas i trånga rum och dansa och skratta och sjunga nätterna igenom utan att oroa oss för att komma för nära någon annan. Jag sitter där på stolen i salen med det höga taket och det känns stort.

Jag vet att det inte är så här överallt i världen, jag vet att viruset fortfarande härjar. Men just i det här ögonblicket, där 15 minuter ska passera, är allt så lugnt. Det är som att sitta mitt i stormens öga där allt är lugnt och stilla. Oavsett vad som händer runt om i världen så sitter jag här, stilla på min plats, i 15 minuter och känner mig lugn. För att det är som att inget kan röra mig, som att jag just nu, just här, är så outsägligt lycklig.

Jag har inte varit i ett rum med så här många människor på evigheter. Mer än ett år har gått sedan jag var i ett rum fyllt av andra människor, det känns som att jag drömmer. Det är som att jag är rädd för att vakna. Kanske är det därför jag försöker att undvika att titta på alla klockor som tittar på mig från alla väggar. Som att jag är rädd för att tiden ska storma in i salen med en alarmklockas vassa ringande, väcka mig ur en dröm och ta den är trygga stunden ifrån mig.

Sjuksköterskan Margareta som gav mig sprutan kommer förbi med raska steg, ser på mig med pigg blick och frågar om allt är bra. Jag nickar och ser henne försvinna i väg i riktning mot nästa patient. Margareta påminner mig om min mamma eller någon kompis mamma eller kanske påminner hon om allas mammor. Hon är lugn, direkt, inga konstigheter alls. Hon får hela situationen som borde kännas surrealistiskt att kännas helt normalt och förmedlar att allt är precis som vanligt. Margareta har en mjukt blå dräkt och bekväma skor, ansiktsskydd i vänligt ljusblått och ett genomskinligt plastvisir fäst med neongröna band. Hennes hår är klippt på precis samma sätt som min mamma hade det när hon jobbade som undersjuksköterska. En kort och praktisk frisyr som inte kan störa arbetet. När jag tänker den tanken inser jag att Margareta har precis samma hårfärg som mamma hade då, kanske är det därför jag blir lite extra trygg av att se henne. Det där korta håret som är varmt brunt med en skarp ton av rött, som färgen kastanj fast aningen rödare, den färgton som uppstår när man hemmafärgar kastalnj och lämnar färgen i lite för länge, bara för säkerhets skull.

Hennes röda, praktiska frisyr lyser mot den mjukt blåa dräkten. Den blåa färgen i hennes arbetskläder, det är något med den som är så oerhört lugnande och tryggt. Jag vet inte varför, jag kan inte förklara varför jag blir så väl till mods av att se Margaretas mjukt blåa dräkt, ljusblåa munskydd och turkosa sneakers. Förlåt, inte sneakers, hon har gympaskor för att hon är en kvinna i övre medelåldern som går runt hela dagen och behöver bekväma skor med rejäl stötdämpning för att hon går runt runt i salen bland sittande främlingar och sticker saker i deras armar för att rädda deras och andras människors liv.

Jag vill slänga mig om halsen om sjuksköterskan Margareta och krama henne hårt, tacka henne för att hon hjälper till att stoppa den globala pandemin och räddar liv, och när jag var i farten vill jag krama alla de andra sköterskorna och även den unga, pigga och glada receptionisten som välkomnade mig oerhört entusiastiskt. Men det får jag inte. Än är vi inte säkra, än ska det inte kramas. Snart, men inte än. Håll två meters avstånd står det nämligen skrivet över hela golvet.

Medan tiden går, medan de 15 minuter som det här ögonblicket består av sakta rinner i väg, så räknar jag skyltar. Från platsen där jag jag sitter kan jag se tre Välkommen-skyltar, fem som säger åt mig att sitta ner i 15 minuter, tre Håll 2 meters avstånd, och så en allra sista skylt som placerats strategiskt vid utgången som säger ”Du har väl suttit dina 15 minuter?” och den skylten får mig att undra om någon hajar till och springer tillbaka till sin tilldelade plats. Det skulle kunna hända, fast jag undrar om man skulle våga. Jag tror att man skulle skämmas för mycket som har missat något så viktigt, tror inte att man skulle våga gå tillbaka med rodnande kinder och skamsen blick inför en så stor publik. Kanske skulle man i stället gå ut, men liksom hänga kvar precis utanför utgången med blicken på tiden på mobilskärmen och räkna ner på egen hand. Bara för säkerhets skull. För att det är en alldeles för stor publik där inne för att våga erkänna sitt misstag. En så enormt stor publik.

Jag slutar räkna skyltar och räknar människor istället. Vaccineringslokalen är en stor, luftig sal. Från min plats kan jag se det svindlande antalet 16 personer lydigt sitta ner och hela fem sköterskor som rör sig fram och tillbaka i rummet och en receptionist som välkomnar en ny person varje gång som någon går ut. Det känns olagligt, overkligt och ofattbart att alla dessa människor får vistas i samma rum. Ändå vet jag att jag har varit i liknande lokaler där hundra människor eller ännu fler har trängts, festat och dansat och när jag tänker den tanken så känns det som en annan verklighet i ett annat liv i ett annat universum och jag undrar hur det blir i framtiden.

När alarmet jag ställt på mobilen ringer för att markera att min väntan är över och att det 15 minuter långa ögonblicket faktiskt har passerat reser jag mig kvickt och går lydigt ut så att en ny person kan få samma ögonblick av hopp och förundran som jag precis har upplevt. Medan jag rör mig ut i verkligheten så hoppas jag att just det här ögonblicket ska ske om och om igen runt om i världen och att det kommer att hjälpa oss att hitta tillbaka till den där världen som jag saknar så att det värker i hjärtat.  

Från Vårdguiden: Vaccination mot covid-19
Vaccination är det effektivaste sättet att undvika att bli allvarligt sjuk eller dö i covid-19. Vaccination hjälper också till att minska smittspridningen. Därför är det viktigt att så många som möjligt väljer att vaccinera sig.
Läs mer på Vårdguiden.

Novell: Så mörk är natten

Hon står med armarna utsträckta och snurrar runt runt omgiven av virvlande snöyra och allt som gnistrar och glimmar. Blicken är fäst vid det mörka himlavalvet ovanför henne, ett enormt hål av svärta mitt i hela valvet täckt av vänligt lysande stjärnlika ljusslingor. Jag ser på henne, kan inte vända bort blicken. Den klarvita särken, ljuskronan i det guldglänsande håret, hennes outsägligt lyckliga leende. Hon strålar där hon står barfota i centrum av allt.

Bara fotsulor mot den glittertäckta mörka marmorn i mitten av den avstängda fontänen i mitten av gallerian. Det gör ont i hjärtat för att det är så vackert. Hon är en ängel, ett helgon, ett väsen som kommit för att skänka ljus i mörkret, min frälsare från allt som är ondo. Hon nynnar tyst på julsångerna, hela luften är fylld av dämpad körsång, mänskliga stämmor som möts och harmonierar i sin hyllning till det kommande ljuset, nynnar om stjärnan i fjärran som glänser över sjö och strand och så mörk är natten i midvintertid och oss är en frälsare född medan hon snurrar och snurrar.

Så saktar hon in, långsamt, sänker blicken och ser på mig. De där ljusa ögonen, vackrare än någonsin, jag kan se det trots dunklet i rummet.

”Kom hit, Stefan, kom. Ta min hand.”

Jag behärskar mig, vill egentligen kasta mig framåt, ta henne i min famn och aldrig släppa henne. Men jag rör mig utstuderat långsamt, hasar ner från där jag sitter på upphöjningen intill rulltrappan och går sakta bort till henne. Det krasar av glitter och splitter under mina skosulor. Tar ett djupt andetag, kämpar för att verka självsäker och lugn. Men mitt blod jublar, mitt hjärta slår, det susar och sjunger inuti mig. Jag vet inte ens varför jag låtsas, hon vet, hon ser mitt inre, mitt hjärta och min själ. Jag tillhör henne, varför låtsas jag som något annat?

Hon skrattar och lägger huvudet på sned.

”Visst är det du och jag mot världen nu, eller hur? Vi är utvalda. Tillsammans kan vi göra vad vi vill nu, eller hur?”

Jag kan inte göra någonting och jag har inga ord. Försöker harkla mig, men litar inte på min egen röst. Så jag nickar bara och ler mot henne, nickar för mycket, överentusiastiskt, kan inte behärska mig. Vill springa till henne, falla på knä framför henne, dyrka henne. Hon kommer med ett kärleksbudskap, från stjärnan i fjärran som tändes av herran i mörka natten i midvintertid. Jag vill följa henne var som helst.

”Du är väl inte rädd?”

Jag står intill henne nu, men vågar fortfarande inte röra vid henne trots att jag så gärna skulle vilja lägga armen om henne, den där sköra vita skepnaden som står barfota med gyllene hår utsläppt över axlarna. Äntligen lyckas min mun bilda ord, något slags ljud.

Jag skakar på huvudet och mumlar.

”Nej, jag är inte rädd. ”

Hon stryker mig över håret, det faller glitter och fint glassplitter omkring mig.

”Sången, den måste fortsätta. Du vet det, eller hur?”

Vintern är inne i shoppingcentret nu, sveper genom byggnadens alla öde nedsläckta rum. De tunna, vita flingorna yr runt oss i ökad styrka. De kastar sig ner, sveper upp, rusar genom luften. Snöflingor och isflagor dansar sida vid sida med glaskristaller från affärernas alla krossade skyltfönster, de skär och rispar upp min hud. En virvelvind av glänsande glassplitter som för varje svepning förvandlar mer av min hud till en blodig massa. Den rusar omkring henne, men vidrör henne inte. Hon står oberörd mitt i allt det glänsande, glittrande vita stormen och ler. Det enda som är skadat hos henne är fotsulorna. Sedan vandrade hon sjungande genom hela shoppingcentret med ljus i sitt hår, lämnade ett spår av klarröda fotspår bakom sig. Hon sjöng och orden från fjärran fick vår tillvaro att skaka i sina grundvalar. Tonen trängde igenom och fick allt skört att vibrera sönder i sina minsta beståndsdelar. Nu står hon omgiven av öde butiker och lämningarna från alla åskådare som tonerna slet isär.

Mitt i Luciatåget, mitt i all denna stillhet, när alla stod i andaktsfulla rader som fastfrusna utanför butikerna i shoppingcentret, när butikerna släcktes och Lucia-kronan tändes och hon skred in med ljuset i vår värld. Det var då det hände.

Hon öppnade munnen och började sjunga. Stjärnan i fjärran lyssnade genom slöjan. Den som var bortom öppnade sina tusen munnar och sjöng sånger om sin värld genom hennes mun från den andra sida för oss alla. Stjärnan i fjärran stod högt, såg på henne, hörde henne och valde henne. Den kunde känna hur vi alla avgudade henne, hur vi lyssnade på hennes röst, hur vi så innerligt längtade efter den nya tiden, den ljusare tiden, som hennes sång utlovade, Lucia. Ljusbärare. Kärlet. Förebådaren för att mörkret ska jagas undan och världen fyllas av ljus. Stjärnan valde henne. Hon valde mig, för att jag alltid varit hennes trogne tjänare och dräng.

”Ger du mig ditt allt, gör du det?”

Jag faller på knä framför henne, blodet rinner längst pannan och kinderna, fördunklar min syn. Jag drar med tröjärmen över ögonen för att kunna se henne samtidigt som jag känner glassplittret tränga igenom byxtyget. Jag lutar mitt huvud mot henne och ser uppåt, skymtar hennes saliga ansikte och bortom det hela det mörka himlavalvet bortom den krossade glaskupolen. Hon skrattar igen och ser mot den svarta himlen.

”I mörka natten i midvintertid, och tusen, tusen strålar… I varje hem och hus” sjunger hon tyst med kristallklar stämma och himlavalvet fylls av tusentals glödande ljus som lyser upp mörkret, förvandlar allt till ett inferno och sätter världen i brand.


Novellen Så mörk är natten av Boel Bermann.
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.


Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:

Skrivövning
Tema: Butiksdöd
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (Använd minst 4/10)
Parkeringshus, vinter, hissmusik/shoppingjazz, ljusslinga, snabbmat, marmor, utförsäljning, brytbladskniv, glassplitter

Novell: Fragmentarism

Hon har ticks. Återkommande rör hon vid sin spruckna läpp. Biter i den och rör vid den med fingertopparna. Farkostens torra, välventilerade luft torkar ut ögon, hud, läppar. Alla är nariga och fnasiga när de anländer till normaltid. Men hon verkar helt omedveten om det, hennes fingrar har ett eget liv medan blicken är fastnaglad vid skärmen framför sig som hon stöttat upp med sin gråa halsduk. Ögonen bakom de enorma glasögonen med de näst intill osynliga, genomskinliga bågarna följer uppmärksamt rörelserna på skärmen. Inte en enda gång under resan har hon sett bort från skärmen, inte ens när hon serverades mat och dryck. Hennes tick tycks förvärras under resans gång, hon tar ett fast grepp om underläppen med två fingrar och drar ut den, om och om igen.

En tunn, pärlbesatt kedja hänger längst hennes ansikte från glasögonen, så att hon kan ha dem hängande när hon inte använder dem. Jag har för mig att det var en tradition bland äldre att ha sådana lösningar förr, för att inte tappa bort sina glasögon. Men i hennes fall får det mig att tänka på en tempeldanserska, kedjan gnistrar av guld och pärlor, ger henne en exotisk touch av att vara utvald, en prästinna eller profet.

Det är ovanligt med glasögon nu för tiden. Jag undrar om hon bara inte hunnit med att laga näthinnan för att hon är ny eller om hon tillhör en naturalist-rörelse som vill att människokroppen man börjar med ska vara så oförstörd som möjligt eller om glasögonen är falska och bara ett försök för henne att smälta in och vara vanlig resenär i normaltid. Kan bara spekulera eftersom hon kan komma från vilken tid som helst och vilken plats som helst. Men hennes smala ansikte i kombination med det ryckiga självskadebeteendet och hennes extrema fokus på skärmen får mig att tro att hon är från en tid längre fram. För att hon antagligen är fragmentarisk, en framtidsdiagnos som kommer av för många tidshopp mellan nutid, dåtid och framtid. Det har en splittrande effekt på psyket, som att man konstant är i obalans, som att en del av en är i fritt fall. Vanliga symptom är minnesförlust, svårt att känna igen ansikten och platser, stress, ångest, panikattacker, självskadebeteende, en känsla av att alla nerver ligger utanpå huden. Folk som lider av fragmentarism är inåtvända, extremt fokuserade på enskilda företeelser och har svårt för sociala sammanhang. Som jag. Som hon.

De har inte lyckats förklara det än varför det mänskliga sinnet reagerar så på tidsresor, inte än. Det är som en mer intensiv variant av jetlag och den är permanent, den försvinner inte när man acklimatiserat sig till tiden man befinner sig i. Det märkligaste är att om man bara åker framåt verkar folk klara sig utan problem, men så fort man åker bakåt eller bara återvänder till sin hemtid eller normaltid så blir man förändrad. Har du en enda gång åt framåt kan du aldrig åka tillbaka utan att bli fragmentarisk. Skärvad. Splittrad. Samtidigt är det framåtrörelsen som väcker ett starkt behov av att återvända hem, det är som abstinens. Vissa klarar att leva med hemtidsabstinensen, men de flesta tar livet av sig om de tvingar sig att stanna i framtid. Ingen visste det här i början av resandet. Nu vet vi, men vet inte hur vi ska hantera det.

På samma sätt som hon är fokuserad på skärmen är jag fokuserad på henne.

Samma syndrom, olika måltavlor för vår uppmärksamhet.

Jag tittar på henne och är rädd för att hon är jag.

Det har varit ett återkommande problem på sistone. Problemet måste ha funnits länge, men mörklagts och hemlighållits av transportföretagen. De måste ha vetat. Med alla DNA-tester har de vetat länge. Men det var inte förrän förra året i normaltid som det hela avslöjades. Att folk delades upp, att de klonades för varje resa. När en reste framåt reste den andra bakåt och den tredje blev kvar. Jag åkte framåt, jag blev kvar, jag kom tillbaka och jag mötte mig själv. Tillbaka, framåt, mitten.

Jag drar i min läpp, exakt samtidigt och i samma rytm om hon. Om och om igen. Medan jag stirrar på henne med samma intensitet som hon ser på skärmen. Nu ser jag alla likheterna tydligare. Tror mig se likheterna. Får också syn på något som kan vara triangeltatueringen. Den enkla, raka tatueringen på armen. Samma som jag har.

Jag är så torr i munnen, mina läppar är spruckna och nariga. Rösten i högtalarsystemet säger att det återstår tio minuter till landning, ber alla att omsorgsfullt slå sig ner och spänna fast sig. När vi landar i normaltid kommer vi sitta fastspända i 5 minuter för att snabb acklimatiseras. Sedan ska vi följa de lysande spåren längst väggarna fram till säkerhetskontrollen. DNA-kontrollen, kroppsscanningen och potentiell psykutvärdering förväntas ha en kö på cirka 10 minuter, tålamod uppskattas.

Mindre än en halvtimme innan de kommer upptäcka att det finns två av mig på farkosten. Enligt de nyligen införda reglerna för överbefolkning i de olika tidszonerna och risken för negativ påverkan på genpoolen så kommer en av oss att gallras ut.  Jag försöker minnas hur jag såg ut innan jag klev på farkosten. Jag tror att jag är en årgång äldre än henne, har för mig att jag ser tröttare ut, mer sliten. Hon ser väldigt ny ut, ung och gnistrande. Vem vet från vilken delning hon kommer från, hur nyskapad hon är. Det finns en risk att hon är mer stabil i sin nuvarande version än jag är. Samtidigt kan jag se hennes ticks, hennes tydliga symptom på fragmentarism. Hon är inte oskadat gods.

Osäker på vilken version av oss de kommer att kassera.
Det beror helt på psykutvärderingens resultat.

Tanken slår mig att jag kanske borde försöka ta henne. Det är svårt, kommer inte att ske obemärkt. Men om jag håller mig nära henne när vi lämnar farkosten…

Det har hänt förr, incidenterna ökar. Jag har läst om det i flödet. Straffen har varit milda, folk förstår att det handlar om överlevnad. På vägen ut skulle jag kunna försöka krossa hennes huvud med en brandsläckare i den vita utgångskorridoren, knuffa ner henne nerför rulltrapporna på väg till bagageutlämningen eller försöka strypa henne precis nedanför farkosten.

För att vara säker på att överleva.

Jag studerar hennes ansikte, de vackra ögonen inringade av genomskinliga bågar och kritvita trådlösa hörlurar. Önskar att jag kunde minnas med säkerhet hur mitt eget ansikte såg ut, hur mina ansiktsdrag ser ut för en utomstående, letar efter några säkra identifikationsdetaljer. Men alla sprickorna i mitt medvetande, alla luckor i mitt minne efter tidsresorna grumlar och fördunklar.

Farkosten stannar, vi sitter stilla medan tidsanpassningen räknar ner. Fem minuter, 300 sekunder, en evighet. Sedan tar jag min kabinväska, går tätt bakom henne i gången, följer henne nedför metalltrappstegen och ut på den regnvåta asfalten som återspeglar tidsstationens alla ljus. Hon rättar till sin axelväska, i rörelsen får vi ögonkontakt. Hon ler mot mig och jag ler tillbaka, men min kropp är spänd till bristningsgränsen.

Jag vet inte med säkerhet hur jag ser ut eller vem jag är. Jag vet inte med säkerhet att hon är jag. Samtidigt handlar det om min överlevnad, inom tio minuter kan det stå mellan henne och mig. Det här är det enda tillfället jag har att ta ut henne. Är jag beredd att chansa på att hon inte är jag?


Novellen Fragmentarism av Boel Bermann
Novellen skrevs under en resa som en skrivövning.


 

Novell: Jägaren

Hennes hår väller över axlarna, rinner längst ryggen, vräker sig omkring den tunna gestalten. Yvigt, tovigt och vilt. Säkert noga arrangerat, men effekten är trots det slående. Jag har haft svårt att släppa henne med blicken sedan hon satte sig ner vid bardisken.

Hon sitter där, helt ensam, utan den minsta antydan till osäkerhet. Självklar och stark. Jag ser inte rakt på henne, ser istället på henne i smyg i spegeln mitt emot henne i baren. Jag vill inte stirra, men kan inte förmå mig att se bort. Den intensiva blicken, det är något med de där mörka ögonen som signalerar raseri och ilska. Stora glänsande silverringar i öronen, mörkröda naglar och en röd, svagt transparent, tunika. Inte så att underkläderna syns, mer som en mörk skugga under tunikan, en antydan.

Med en van gest slänger hon med håret, vrider på sig och spejar över rummet. En kort stund möts våra blickar. Hon ler ett snett leende mot mig. Det är något förtroligt i den, som att vi delar något. Jag förstår inte vad det kan vara. Plötsligt ser jag henne som Ronja Rövardotter som vuxit upp, som blivit hövding själv och en sådan person som tar hon vill ha. När hon klev in i rummet rörde hon sig på ett sätt som fick mig att tro att hon aldrig har hört ordet nej hela sitt liv. Nu är jag helt säker på det. Det är svårt att sätta ord på varför hon ger det intrycket, men hela hennes uppenbarelse präglas av en nonchalant självklarhet. Vild, otyglad och konfrontativ. Jag låter blicken glida ut ur spegeln för att kunna ta in hela hennes gestalt.

De mörka jeansen är som ett skyddande hudlager om hennes ben, utstuderat trasiga på ett extremt kontrollerat sätt. Reva efter reva längst båda benen. Som att ett vilddjur eller som att hon själv klöst upp det sträva tyget i en enda hård rörelse med vassa klor eller naglar. Till sist når jag hennes fötter med blicken och inser att det är den enda biten som jag inte kan få att stämma överens med resten av henne. De känns fel, de skorrar falskt. Svindlande höga klackar, pumps i mattsvart. De stör mig, de där skorna. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske för att allt annat med henne signalerar styrka, men skorna gör henne sårbar.

Där jag sitter och sippar på min drink medan jag väntar på mitt sällskap kommer jag på mig själv för att hitta på mentala ursäkter för de där skorna. För att ingen ska skrämmas av hennes styrka, ingen ska tro att hon inte kan springa iväg snabbt… De där skorna, de är enkla att sparka av i en snabb rörelse. Låta hennes skenbart nätta fötter sjunka ner i jorden, med sina fotsulor där huden är härdad som lädersulor och ljudlöst springer hon iväg mellan träden i riktning mot sitt villebråd.

Jag bryts ur min förtrollning när hon fångar bartenderns uppmärksamhet och beställer. En kort stund senare får hon en öppnad flaska rödvin och vinglas, men jag ser henne skjuta vinglaset åt sidan och ta tag i flaskan. Hon ser omkring sig, spejar, innan hon lyfter flaskan till sina läppar och halsar rakt ur flaskan. Vin strilar på sidan av munnen, en smal rännil, några mörkröda droppar. På håll ser det ut som blod. Som att hon är ett vilddjur.

Just här och just nu vill jag att hon ska vara den jag har byggt upp i mitt sinne. Jag vill att hon ska vara något mer än det hon antagligen är. Jag vill aldrig veta om hon bara är en dryg, bortskämd överklassunge som alltid fått allt, jag vill att hon ska ha tagit allt hon äger, rövat åt sig allt hon kunnat i världen, klöst det ur andra välmanikyrerade händer. Jag ser ner i bordskivan, förstår inte hur hon har den här inverkan på mig.

Så inser jag att hon inte bara har en inverkan på mig. En något berusad man verkar ha haft henne i sitt sikte. Han går till baren och ställer sig plågsamt nära henne. Vräker ut sig över baren, över hennes personliga sfär, fyller luftrummet med sin höga röst där han talar till bartendern. Jag ser det hela statiskt från min plats, iakttar på håll och läser deras kroppsspråk. Det är något med hela scenen som skär i hjärtat. Hans närvaro krossar hela bilden jag byggt upp, splittrar illusionen om henne som ett starkt urväsen förklädd till en vanlig människa. Jag ser med förakt i blicken på hans självgodhet, hur han hänger där, visar upp sig, bröstar upp sig, stoltserar med muskler och skäggstubb och vräker sig i något slags mansideal från fornstora dagar.

Det som stör mig mest är hur hans närvaro påverkar henne. Hon ser ner i bordsskivan, tar fram sin mobil och ser maniskt på skärmen. Med en skygg rörelse samlar hon ihop sitt vilda hår, som om hon inte längre känner att hon har rätt att ta upp någon plats. Hela hennes utstrålning förändras. Den vilda och otämjda gudinnan förvandlas till ett skyggt väsen. Hopsjunken med nedslagen blick, hopkurad som för att skydda sig, håret samlat över ena axeln. Jag ser hur hon stryker sig själv över armen, i en självtröstande gest. Det mörkbruna håret faller som en ridå framför hennes ansikte, hennes siluett försvinner ur mitt synfält. En trevande smal hand fyller på vinglaset, läpparna smuttar försiktigt på innehållet. Som att den unga kvinnan jag såg för några minuter sedan förintats. Som att en skugga tagit hennes plats. Jag känner en rysning av obehag, ser på mannen och känner en ilska som förvånar mig själv.

Jag tar ett djupt andetag och ser bort från dem båda. Förstår inte varför jag påverkas så starkt av det som pågår, av två människor jag inte känner. Men så ser jag en rörelse i ögonvrån, hur hon lyfter på huvudet, håret glider undan och blottar hennes ansikte. Jag ser en glimt i hennes ögon och blir osäker på vad som pågår.

Hon är där igen. Stark. Som att det sköra bara är en förklädnad för att dra till sig ett byte, en tunn hinna, en illusion av något annat. Så vänder hon huvudet långsamt och ser rakt på mig. Hon har hela tiden vetat att jag tittar, jag förstår det nu. Hon ler mot mig, ett smalt leende som blottar hennes klarvita tandrader. Ett leende som markerar dominans. Som att hon läst mina tankar och vill försäkra sig om att jag vet sanningen. Jag ska inte vara orolig. Hon är inget byte.

Jag dricker upp det jag har kvar i glaset i ett enda drag. Sedan reser jag mig upp och rör mig ut från baren. Biter mig i läppen så hårt att jag får blodsmak i munnen. Ett sista ögonblick stannar jag till och vänder mig om. Ser på den odräglige, berusade mannen. Han ser mot henne nu, skrattar och höjer sitt ölglas. Som ett oanande, törstigt djur vid vattenhålet…

 

Novellen Jägaren av Boel Bermann
(Novellutkastet skrivet under en resa som en skrivövning)

 

Striden om den fertila kvinnan – Aftonbladet Kultur

Karin Svensson om ett klassiskt grepp inom feministisk science fiction.

I författaren Boel Bermanns bok ”Den nya människan” (2013) blir alla jordens invånare först infertila, innan en ny sorts människa börjar födas. De nya barnen beter sig på ett sätt som först verkar omänskligt, innan Bermann vänder på perspektivet.
– En rimlig fråga att ställa är om mänskligheten verkligen har rätt att överleva, med tanke på hur vi har behandlat jorden, utrotat arter och startat krig. Eller om vi har förverkat den rätten, säger hon.

Vad är det i samtiden som ger upphov till de här historierna, tror du?

– Vi är rädda för mänsklighetens utplåning. Kvinnor är alltmer starka och frigjorda och har valet att skaffa barn eller inte, och det är något skrämmande med den tanken. För tänk om kvinnor bara väljer att inte skaffa barn. Då är ju mänskligheten körd över en natt.

Läs artikeln Striden om den fertila kvinnan här:
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/g7JxGB/striden-om-den-fertila-kvinnan

 

År 1 miljon – Svaret på allt

Avsnitt 6: Svaret på allt – När vi människor erövrat hela vår galax, och sedan hela universum, kan vi börja söka svar på de riktigt stora frågorna: Hur många versioner av dig bor i parallella universum? Hur kontrollerar vi maskhål och reser snabbare än ljuset? I år 1 miljon har vi svaren.

Titta på avsnittet på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/20119516/ar-1-miljon–berattelsen-om-din-framtid/ar-1-miljon-berattelsen-om-din-framtid-sasong-1-svaret-pa-allt?start=auto 

Om År 1 Miljon
Det här är TV-serien om vår framtid, då vi människor går ihop med AI, får evigt liv och bosätter oss över hela galaxen. Serien handlar om mänsklighetens mål på lång sikt: evigt liv och att kolonisera rymden.

Medverkande: Danica Kragic, professor robotik, Simon Stålenhag, science fiction-författare, Mouna Esmaeilzadeh, läkare. Boel Bermann, science fiction-författare, Stella Riad, partikelfysiker, Anders Sandberg, framtidsforskare. Programledare: Rasmus Åkerblom.

Avsnitt 1: Älska AI
Avsnitt 2: Så får du evigt liv
Avsnitt 3: Ditt digitala himmelrike
Avsnitt 4: Total digital Nirvana
Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen
Avsnitt 6: Svaret på allt
Trailer: År 1 Miljon

År 1 miljon – När vi erövrar galaxen

Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen – Du är en upptäckare. Du har det i ditt DNA. Och nu är det dags för dig och mänskligheten att ta nästa steg – vi ska erövra rymden, ta plats på många planeter, i många solsystem. Farorna är stora, men modet större. Och det behövs när vi hotas av svarta hål och utplåning på vår egen planet.

Titta på avsnittet på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/20119556/ar-1-miljon–berattelsen-om-din-framtid/ar-1-miljon-berattelsen-om-din-framtid-sasong-1-nar-vi-erovrar-galaxen?start=auto

Om År 1 Miljon
Det här är TV-serien om vår framtid, då vi människor går ihop med AI, får evigt liv och bosätter oss över hela galaxen. Serien handlar om mänsklighetens mål på lång sikt: evigt liv och att kolonisera rymden.

Medverkande: Danica Kragic, professor robotik, Simon Stålenhag, science fiction-författare, Mouna Esmaeilzadeh, läkare. Boel Bermann, science fiction-författare, Stella Riad, partikelfysiker, Anders Sandberg, framtidsforskare. Programledare: Rasmus Åkerblom.

Avsnitt 1: Älska AI
Avsnitt 2: Så får du evigt liv
Avsnitt 3: Ditt digitala himmelrike
Avsnitt 4: Total digital Nirvana
Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen
Avsnitt 6: Svaret på allt
Trailer: År 1 Miljon

 

 

 

År 1 miljon – Total digital Nirvana

Avsnitt 4: Total digital Nirvana – Mänsklighetens mål på lång sikt: att bli en enda stor dataintelligens, ett gigantiskt medvetet moln, som kapslar in hela universum. Låter det otroligt? Kanske, men det är den logiska slutpunkten för vår evolution. Och ett första steg på vägen dit: att du laddar upp ditt medvetande till den större helheten.

Titta på avsnittet på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/20119428/ar-1-miljon–berattelsen-om-din-framtid/ar-1-miljon-berattelsen-om-din-framtid-sasong-1-total-digital-nirvana?start=auto

Om År 1 Miljon
Det här är TV-serien om vår framtid, då vi människor går ihop med AI, får evigt liv och bosätter oss över hela galaxen. Serien handlar om mänsklighetens mål på lång sikt: evigt liv och att kolonisera rymden.

Medverkande: Danica Kragic, professor robotik, Simon Stålenhag, science fiction-författare, Mouna Esmaeilzadeh, läkare. Boel Bermann, science fiction-författare, Stella Riad, partikelfysiker, Anders Sandberg, framtidsforskare. Programledare: Rasmus Åkerblom.

Avsnitt 1: Älska AI
Avsnitt 2: Så får du evigt liv
Avsnitt 3: Ditt digitala himmelrike
Avsnitt 4: Total digital Nirvana
Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen
Avsnitt 6: Svaret på allt
Trailer: År 1 Miljon

 

År 1 miljon – Ditt digitala himmelrike

Avsnitt 3: Ditt digitala himmelrike – Det verkar som om mänskligheten är redo att ta nästa kliv. Vi är på väg att lämna våra fysiska kroppar för att bli helt digitala. Och när vi lever i en gigantisk dator blir allting enklare: Här finns inga sjukdomar, inget lidande, ingen död. Så följ med in i framtiden och ladda upp dig till ett bättre liv.

Titta på avsnittet på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/20119536/ar-1-miljon–berattelsen-om-din-framtid/ar-1-miljon-berattelsen-om-din-framtid-sasong-1-ditt-digitala-himmelrike?start=auto 

 

Om År 1 Miljon
Det här är TV-serien om vår framtid, då vi människor går ihop med AI, får evigt liv och bosätter oss över hela galaxen. Serien handlar om mänsklighetens mål på lång sikt: evigt liv och att kolonisera rymden.

Medverkande: Danica Kragic, professor robotik, Simon Stålenhag, science fiction-författare, Mouna Esmaeilzadeh, läkare. Boel Bermann, science fiction-författare, Stella Riad, partikelfysiker, Anders Sandberg, framtidsforskare. Programledare: Rasmus Åkerblom.

Avsnitt 1: Älska AI
Avsnitt 2: Så får du evigt liv
Avsnitt 3: Ditt digitala himmelrike
Avsnitt 4: Total digital Nirvana
Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen
Avsnitt 6: Svaret på allt
Trailer: År 1 Miljon