Novell: Stranden

Börjar bli bränd, ser att jag flagar på armen. Solen strålar obönhörligen här. Jag borde skydda mig bättre, tänker att jag ska plocka upp en flaska after sun-lotion på vägen tillbaka till hotellrummet. Tar de första trevande stegen ut på stranden, känner hur stegen blir mjuka och tröga när jag rör mig i sanden längst strandkanten.

Flaggan på badvaktstornet vajar grön i vinden, signalerar att allt är väl och att det inte finns någon fara i sikte. Det är redan eftermiddag, luften känns sval. Jag håller min strandväska i ett bestämt grepp där handdukar, pocketböcker och vattenflaska ligger nerpackade intill cigg och tändare. Rättar till den stora stråhatten och ser mig om efter en solstol nära vattnet. Genom vågornas brus och det svaga svepande ljuset från vinden kan jag höra det svaga skvalandet från musikanläggningar på de närliggande strandbarerna. De fortsätter spela sin monotona medelhavspop på repeat, skivor som går runt, runt tills de tunnslits.

Parasollerna breder ut sig så långt ögat når, klarblåa med vita kanter sida vid sida med luggslitna halmvarianter vars fransar vajar i vinddraget. Rad efter rad av solstolar uppställda i prydliga linjer så långt ögat når, sträcker sig ut i evigheten. De ser ut som de alltid gjort i sina vädertåliga plastnät i knivskarpt orange eller vilsamt mörkblå.

Jag väljer en solstol på måfå, en i yttersta raden, närmast strandkanten. Rättar till parasollet så att mitt ansikte täcks av skugga. Sedan tar jag mig den nya sommarklänningen, viker omsorgsfullt ihop den och lägger ut två handdukar, en på solstolen jag valt och en på den intill. Sedan lägger mig till rätta, med en bok på det lilla plastbordet intill mig och den andra på solstolen. Tar en djup klunk av det kalla vattnet.

Kisar förstrött ut på det klarblåa vattnet som sträcker ut sig framför mig som glittrar i solskenet. Försöker låtsas som att jag inte är ensam, som att jag bara väntar på sällskap. Som att personen jag är på semester med bara gått på toa, kanske badar, har gått för att beställa en drink…

Fokuserar på ljudet av vågorna som slår mot stranden om och om igen. Ett svepande, ett rasslande av vatten mot sand och småsten. Hör avlägsna röster i mitt huvud. En äldre pensionär på norskbruten engelska klaga på sin drink, några barn skrattar av förtjusning när vågorna sveper emot dem, en klingande skål mellan det medelålders australiensiska paret med sina breda leenden och rödbrända ansikten när de slår ihop sina skummande ölglas redan innan lunch.

Slår upp ögonen och ser rakt upp i den klarblåa himlen helt utan moln. Vänder på huvudet och ser in i hans ögon. Skymtar hur han ler mot mig från den andra solstolen. Hans hud är mycket blekare än min, jag blir alltid brunare än honom. Ser in i de där ljusblåa ögonen som skyms av några testar av hans rufsiga bruna hår. Kinderna är rosiga, solkyssta.

”Vill du ha en klunk öl, älskling?” frågar jag förstrött.

Jag tar en djup klunk och ställer den immiga flaskan på det lilla träbordet mellan solstolarna.

Sedan låter jag blicken glida över mina omgivningar. Jag lever drömmen. Befinner mig på den perfekta stranden med slät sand, solsken som omger mig och kristallklart vatten framför mig som nästan vibrerar i en grönblå, skimrande nyans. Tiden förlorar sin mening på platser som det här, dagarna flyter ihop i en lättjefull dvala. Jag kan inte minnas vilken veckodag det är eller hur många dagar jag varit här.

Sanden som breder ut sig i varma, ljusbruna toner är slät och fuktig efter natten. Jag kan se mina egna fotspår tydligt, kan följa hur jag bildade en alldeles egen stig fram till solstolen. En sval vind smeker mig och får hårstråna på mina armar att resa sig samtidigt som solen hettar i huden. Jag tvingar mig själv att inte se åt hans håll.

Tänker att han tar ett fast grepp om den kalla glasflaskan, för den till sin mun och dricker flera klunkar av den bärnstensfärgade vätskan och känner svalkan i strupen. Men på något sätt vet jag att han inte är där. Mitt undermedvetande har genomskådat illusionen. Men jag låtsas inte se att det inte är någon i den andra solstolen. Gör allt jag kan för att hålla kvar vid minnet, tränger undan tanken att det inte är på riktigt. Han är här. Med mig. På stranden. Precis som det var. Precis som det aldrig mer kommer att vara. Han och jag tillsammans. Då skulle allting vara mycket lättare att bära.

Jag blundar. Försöker låtsas att jag inte är ensam. När jag sluter mina ögon kan jag fortfarande blunda för sanningen. Har aldrig trott att jag var den typen av människa som behöver någon annan för att överleva. Tillvaron är så behaglig och enkel här än så länge.

Kan inte samla koncentration nog för att läsa i boken jag har med mig, inte idag. Känner rastlösheten krypa sig på. Jag har alltid något nytt att läsa. Varje hotell har lånehyllor fyllda med böcker, men de är förvånansvärt likartade. Svårt att märka skillnad mellan alla de olika deckarna där allt alltid löser sig i slutet. Men böckerna är i varje fall fyllda med människor som talar med varandra och när jag läser texten är det som att jag hör dem prata, som att de är nära, i rummet med mig. Det tar ändå inte bort ensamheten, det håller den bara tillfälligt på avstånd.

Tillvaron jag har är en dröm, den är overklig. Jag behöver inte vara någonstans, måste inte göra någonting. Jag trodde att jag skulle älska den här typen av överflöd av tid, men det skaver och svider inombords. Insikten att jag inte åstadkommer något. Jag delar upp dygnet så mycket jag kan, skapar rutiner för att få kontroll över mig egen tid. Bara jag.

Alla saker jag gör tar längre tid är de borde. Jag vaknar av mig själv utan att ställa någon väckarklocka. Kör ett pass på hotellgymmet tills svetten rinner och kroppen skriker. Sedan klär jag på mig badkläder och sommarklänning. Äter omsorgsfullt frukost trots att jag innan jag hamnade här mest drack en kaffe och tog en cigg på morgonen. Smörjer in mig omsorgsfullt med solskygg, tar på mig solglasögon och solhatt innan jag långsamt strosar ner till stranden och tar ett dopp för att skölja bort svett och rastlöshet. Byter plats på stranden flera gånger per dag, för att variera mig. Stannar till i nån av butikerna under dagen för att plocka på mig en vattenflaska, något att äta och ett nytt paket cigg. Jag kommer inte att sluta röka under den här semestern. Så ser det ut. Dagarna flyter ihop. Jag minns inte ens hur länge det har varit så här.

Funderar om jag ska byta hotell i natt, bara för att skapa en förändring i mina egna rutiner. Pengarna spelar ingen roll och den här delen av världen har så enormt många hotell att välja på. Vidsträckta hotellobbys med svala stengolv, enorma nystädade hotellsviter med mjuka soffor, bäddade sängar med skinande vita lakan och havsutsikt som man kan förlora sig själv i. Jag har bott på mitt nuvarande hotell i tre nätter nu, kanske dags för ett miljöombyte. Det finns inget som binder mig till platserna, om jag ville skulle jag kunna sova varje natt på en ny plats. Men i grund och botten spelar det ingen större roll.

Dåsar bort en stund i solen, försvinner iväg i sköra drömmar av verklighet. Vaknar förvirrad och varm. Reser mig från solstolen och tar på mig sommarklänningen över bikinin och sätter på mig mina sandaler. Jag bryr mig inte om att ta med något mer. Det är ingen annan här på stranden ändå, ingen kommer att ta mina saker. Har ändå inget av värde med mig i väskan.

Strosar långsamt upp till den närmsta strandbarens veranda. Ser min egen spegelbild i en glasdörr in mot strandrestaurangens kök. Det är något med den som är så oerhört främmande, jag ler och önskar att han kunde se mig nu. Jag som alltid brukade gå klädd i svart. Nu går jag i skrikigt färgglada batikkjolar, skira sommarklänningar i fladdriga material, illrosa och turkosa toppar, stora strandhattar och färgglada sandaler med läderremmar högt upp på benet glittrande och gnistrande strass. Mina ögon gömmer sig ofta bakom solglasögon av alla möjliga modeller. Klädd för den perfekta semestern.

Jag ser inga gäster och det finns ingen personal bakom baren. Jag varvar baren, sträcker mig med van rörelse mot kylskåpet och tar fram en kall ölflaska. Får av kapsylen med ölöppnaren som ligger på baren och tar en djup klunk av den lättdruckna, kalla ölen. Det smakar sommar.  Jag är ofta i den här baren, har frikort på att göra som jag vill här. Solpanelerna täcker taket och håller igång musik och kyl som alltid. Undrar hur lång tid det kommer ta innan det bryter samman.

Varje dag passerar jag butiker med de färgglada, uppblåsbara strandleksakerna utanför. Storögda enhörningar, badringar som ser ut som glaserade munkar och mörkgröna krokodiler. Första veckan stod jag och prövade olika solglasögon framför den lilla spegeln och skrattade åt mig själv, men jag har slutat med det. Fast jag plockar upp nya handdukar varje dag på väg till stranden, tycker om känslan av det mjuka, oanvända tyget trots att de är så fruktansvärt dåliga på att suga upp fukten efter att jag badat. Det är som att de olika motiven med varma, stiliserade solnedgångar gör allt lite lättare att bära. Har aldrig konsumerat så mycket föremål tidigare, jag tröstar mig genom att unna mig dumma, meningslösa saker som jag använder en enda dag och sedan slänger åt sidan. Utbudet är stort, men ändå enormt begränsat. Varje butik har i princip samma som föregående med små skillnader.

De flesta kylvarorna är såklart dåliga redan, trots en hel del soldrivna kylsystem. Men alla supermarkets står öppna och tillgängliga. Det finns inga djur som tränger in och sliter åt sig mat, det finns inget levande längre. Affärer vid varje hörn, alla med välfyllda förråd av torrmat, snacks och annat som inte behöver kyla. Jag kommer aldrig behöva gå hungrig.

Inget ljud av cikador fyller luften, inga ljud från fåglar som kretsar över vattnet. En välsignad stillhet. Min mobil har en soldriven laddare och jag har mängder av nerladdad musik. Stoppar in hörlurarna och lyssnar på de vemodiga, elektroniska tonerna i albumet Extinctions och försöker hindra mig själv från att tänka på att jag är helt ensam. Jag har redan börjat tala med mig själv på kvällarna, skratta åt mina egna skämt där jag sitter på hotellbalkongen och dricker alkohol ensam.

Reser mig upp från solstolen och gör mig redo att återvända till hotellet. Känner huden hetta och svida av solbrännan. Trots solskenet som bäddar in allt i en ljus yra ligger stranden helt öde. Som alltid.

Det fanns aldrig några kroppar. Bara damm och klädhögar. Inget att vara rädd för. Klädhögar som jag hela tiden försöker att inte titta på. Trots att de är överallt, i sviterna och hotellobbys, i affärerna, restaurangerna och barerna. För det mesta syns inget över hur fel saker är, förutom att vegetationen tränger sig på och börjar ta över. Jag undviker hotell med pool, de är så tydliga markeringar på att något är fel. Igenvuxna och slamfyllda pölar. Jag söker mig till stranden för att vinden och fukten har tvingar iväg dammet och sliter iväg tygerna och dammet. Där syns det sällan något av det som skett.

Jag vet inte varför jag blev kvar. Om jag faktiskt är kvar eller om det egentligen är jag som är någon annanstans. Det är ett himmelrike, men ett övergivet och förlorat sådant. Mitt eget personliga helvete. Gudarna ska veta att jag förtjänar det. Jag undrar hur lång tid det tar innan jag blir vansinnig i ensamheten. Om jag inte redan är det.

 

Novell: Stranden 
av Boel Bermann

Gräsbitarna

”De passerade förbi en stor sandgrop, ett fult sår i gräset där ingenting växte. Förmodligen en röthärd, varnade Dinna och uppmanade dem att hålla sig på avstånd. Stigen ledde till ett mindre gärde, där några färgglada flaggor stod utplacerade. Längs ena kortsidan hade någon byggt upp ett tiotal platåer med onaturligt grönt gräs. Ovanpå en av dem stod mannen med den solbrända flinten. Elli lade märke till att han inte längre hade samma kläder – nu bar han rutiga kortbyxor, vit skjorta och en liten skärmmössa på huvudet. I sina händer höll han vapnet, som han lät pendla fram och tillbaka under stor koncentration. Då och då gjorde han ett kraftfullt utfall mot en osynlig fiende.
»Får!« ropade han gång på gång så att det ekade över gärdet.
»Han verkar öva någon sorts stridsteknik«, viskade Dinna till de andra. »Jag tycker vi sitter kvar här och studerar honom. Försöker ta reda på om han utgör något hot.«”
~ Ur novellen Gräsbitare av Fredrik Stennek

Sverige har gått under. Livet är hårt. Novellsamlingen ”ZONEN VI ÄRVDE” av författarkollektivet Fruktan som utspelar sig i Mutant: År Nolls universum finns nu att köpa. Våga dig ut i den okända Zonen, införskaffa din överlevnadsguide här:  http://frialigan.se/product/zonen-vi-arvde/

Den svarta lådan

”Hogi och de andra robotarna fortsätter framåt. Uppe på en trasig bro står en samling kaniner. Flera av dem är böjda över den svarta enheten som sänder ut nätsignalen. De måste vara för primitiva för att använda nätverket, samtidigt är inget i yttervärlden som Hogi föreställt sig. Två av de muterade kaninerna vaktar dörren till en gammal lokalbuss, den är i sämre skick än någon transportdrönare Hogi någonsin sett. Inne i bussen finns det ett par människomutanter. Det ser nästan ut som om de är kaninernas fångar. Vaktkaninerna tittar häpet på robotarna när de närmar sig. De övriga kaninerna står böjda över den svarta lådan.
»Rugin, det kommer någon!« ropar en av vakterna till slut.
Kaninerna är väldigt, väldigt stilla. Hogi har inte tillräckligt med data för att avgöra hur situationen bäst kan hanteras. Deras primitiva skjutvapen ligger på marken och de verkar mer skärrade än aggressiva. Hogi tar ett par steg fram och håller ut sina armar.
»Barn av Elysium, var inte rädda! Vi vill er inte illa, vi vill bara ha koden.«
~ Ur novellen Den svarta lådan av Patrick Ogenstad

Sverige har gått under. Livet är hårt. Novellsamlingen ”ZONEN VI ÄRVDE” av författarkollektivet Fruktan som utspelar sig i Mutant: År Nolls universum finns nu att köpa. Våga dig ut i den okända Zonen, införskaffa din överlevnadsguide här:  http://frialigan.se/product/zonen-vi-arvde/

 

Millas sång

”Vita käkben och tomma ögonhålor som stirrade upp mot honom. De påminde om de döda blickar han lämnat efter sig när han flydde från Arken.
»Fokusera. Tänk inte på dem. Ramla inte.«
Benen höll honom upprätt ända fram till halsduken. Friheten var närmare nu, men inte nära nog. Han knöt loss den gamla trasan och använde den som ett provisoriskt rep för att bära bensindunken i sitt gamla läderskärp. Skattens vikt fick det röda tyget att tänjas ut till bristningsgränsen. Den fick även en gammal molande smärta att stråla ut i höften. Från kniven som gått in så djupt. Men han hade inte gått sönder då, och den röda halsduken skulle inte gå sönder nu. De skulle hålla ihop – det fanns inget annat alternativ. Schaktet som halsduken markerat ut var trångt. Öppningen var så snäv att Marco rev upp nya sår på vägen in, trots sin späda kropp. Det hade inte varit lättare på nedvägen. Hoptryckt inne i det trånga schaktet började han klättra uppåt.”

Sverige har gått under. Livet är hårt. Novellsamlingen ”ZONEN VI ÄRVDE” av författarkollektivet Fruktan som utspelar sig i Mutant: År Nolls universum finns nu att köpa. Våga dig ut i den okända Zonen, införskaffa din överlevnadsguide här:  http://frialigan.se/product/zonen-vi-arvde/

Blomning

”Varje träd han passerar är än mer groteskt än det föregående. Stammar och grenar vridna kring varandra i krampaktig kamp som för att krossa varandra. Bland löven hänger gulbruna kokonger som varfyllda frukter. En del dignar tjocka, andra spruckna och tomma. Mickey ser när en av dem öppnar sig och tömmer sin last av kletiga sporer för vinden, och han duckar instinktivt. Han tittar länge efter molnet som driver iväg tills han påminns om hur nära stammen han ofrivilligt klivit och vänder hastigt. Barken är slät och gråfläckig, och delvis transparent. Han anar träet under, det levande, pulserande träet och dess fläckar och former. Det ser nästan inte solitt ut. Han sträcker ut handen och drar längs barken och den ger efter för trycket. Då rör sig något i djupet av träet…”
~ Ur novellen Blomning av Martin Gunnesson

Sverige har gått under. Livet är hårt. Novellsamlingen ”ZONEN VI ÄRVDE” av författarkollektivet Fruktan som utspelar sig i Mutant: År Nolls universum finns nu att köpa. Våga dig ut i den okända Zonen, införskaffa din överlevnadsguide här:  http://frialigan.se/product/zonen-vi-arvde/

Profeten

”Spara varje volt så kommer ni till himlen. Förbruka med måtta, ty den måttfulle kommer till paradiset. Vila för att spara på energiförbrukningen, ty då kommer ni inträda i himmelriket och åtnjuta solenergin ovan molntäcket.
Jag försöker tänka att mina ord inte är lögner. Jag hoppas att det som människorna kallade paradiset existerar. Och att vi robotar också kan få en plats där. Men jag säger bara vad människorna programmerade mig att säga, innan de alla avled.”
~ Ur novellen Profeten av Boel Bermann

Sverige har gått under. Livet är hårt. Novellsamlingen ”ZONEN VI ÄRVDE” av författarkollektivet Fruktan som utspelar sig i Mutant: År Nolls universum finns nu att köpa. Våga dig ut i den okända Zonen, införskaffa din överlevnadsguide här:  http://frialigan.se/product/zonen-vi-arvde/

Nordisk mytologi med Karl Johnsson & Johan Egerkrans

Gudar, gnagare och glatt vansinne utlovas när Fantastisk Podd gästas av de fantastiska konstnärerna Johan Egerkrans & Karl Johnsson och pratar nordisk mytologi och populärkultur.
Johan är känd för sina underbart illustrerade böcker om bland annat Nordiska väsen och Nordiska gudar. Karl å sin sida är tillsammans med Sara Bergmark Elfgren aktuell med det fantastiska seriealbumet Vei.

Så hur bär man sig åt egentligen när man ska porträttera våra fornnordiska gudar på ett relevant sätt idag? Hur kommer det sig att det fornnordiska har blivit så populärt på senare år? Vem är din favoritgud? (Om du inte får välja Loke. 😉 ) Och slutligen, vad ska man göra med dessa uppviglande ekorrar?
Medverkande författare är Oskar Källner, Boel Bermann, Markus Sköld och Anders Björkelid

Klicka här för att lyssna på avsnittet!

Sälen

”Tyko har i alla fall en kropp som gör det möjligt för honom att ta sig fram här. Inte som min lealösa klump. Men nu ska jag inte grubbla över det. Har grubblat alldeles för mycket. Men är det så konstigt egentligen?
Jag ligger som vanligt i min kasse av blå plastväv. Texten »IKEA« löper längs remmarna som håller min kropp fäst vid sidan av Tykos midja. Han har klippt en liten glugg framför mitt ansikte för att skapa en öppning för min blick. Där kikar mina ögon fram. Mina stora, sorgsna, mörka ögon.
»Luftvärden normala. Se upp med horisontlinjen. Mest optimala skyddsmöjligheter snett höger. Terrängvarning: Sankare mark snett vänster«, mässar jag fram med min avmätta röst. Tyko anpassar sin rutt efter terrängen och mina rappa informationsfraser. Jag låter larvig, jag vet det. Men så är det ju inte min riktiga röst jag hör.”

Sverige har gått under. Livet är hårt. Novellsamlingen ”ZONEN VI ÄRVDE” av författarkollektivet Fruktan som utspelar sig i Mutant: År Nolls universum finns nu att köpa. Våga dig ut i den okända Zonen, införskaffa din överlevnadsguide här:  http://frialigan.se/product/zonen-vi-arvde/

Gud och fredagsmys

”Hon hade hittat en hel del saker under sina besök i det som var utanför, nästan allt lämnade hon till den gamle Volta. Men hon hade behållit en skrift. En gång i tiden hade papperet varit glansigt. Det var bilder av forntidsfolket, män och kvinnor som hade armar om varandra eller som stod bredvid varandra. Eller så satt de i något mjukt, bulligt. Och så hade de små människor med sig. De såg annorlunda ut. Stora huvuden. Hon visste att de kallades barn. På bilderna log de hela tiden. Hon förstod bokstäverna, kunde sätta ihop dem, uttala dem högt. Volta hade lärt henne, han hade uttalat orden, förklarat bokstäverna och han hade försökt förklara innebörden i forntidsfolkets ord, men han kunde inte allt. Ofta stod det »mysigt«, och »PMS«, »jämställdhetsbonus« och »fredagsmys«. Han hade aldrig kunnat förklara så att hon förstod.”
~Utdrag ur novellen Gud & fredagsmys av Malin Gunnesson

Sverige har gått under. Livet är hårt. Novellsamlingen ”ZONEN VI ÄRVDE” av författarkollektivet Fruktan som utspelar sig i Mutant: År Nolls universum finns nu att köpa. Våga dig ut i den okända Zonen, införskaffa din överlevnadsguide här:  http://frialigan.se/product/zonen-vi-arvde/

Maskinmannen

”Facklorna fladdrade i mörkret. Stridsrobot NOA142 stod krigsmålad på scenen. Maskinman Moke och hans närmaste följeslagare hade målat röda streck över maskinens axelparti och huvudmodul. Sågklingearmen hade fått tigerränder i orange och svart, och facklornas ojämna sken badade mönstret i vajande skuggor. NOA stod utan bölder, utan röta, polerad och glänsande. Tusen små beräkningar pågick i dess sprakande kretsar. Ett sorl av röster fyllde luften, separerades i maskinens ljudbehandlare och utvärderades individuellt. Roboten läste av varje ansikte som äntrade maskinhallen, analyserade sannolika sjukdomsförlopp och sinnestillstånd. Ett brandgult sken skar in genom luckorna i maskinhallens halvbyggda tak av pansarplattor. Sjuttioåtta personer närvarade. Stämningen bland människorna var tryckt. Spända pannor, glasartade blickar. NOA142 samlade sina insamlade data till en helhetsbedömning.
Zirkonium försvagas i fortsatt hög takt.
Populationen underskattar sannolikt hotnivån.
Åtgärder bör vidtas.”

Sverige har gått under. Livet är hårt. Novellsamlingen ”ZONEN VI ÄRVDE” av författarkollektivet Fruktan som utspelar sig i Mutant: År Nolls universum finns nu att köpa. Våga dig ut i den okända Zonen, införskaffa din överlevnadsguide här:  http://frialigan.se/product/zonen-vi-arvde/