Novell: Tristessen & Trädet

Bonjor tristess, hej tristess, det var ju bara en helt vanlig dag, precis som alla andra, men jag ville kanske just den morgonen att saker och ting skulle förändras. Du vet, att något äntligen skulle hända. Men allt började liksom helt jävla vanligt. Jag vaknade av den artificiella soluppgången, duschade i tre minuter, långdusch, tyckte väl att jag kunde unna mig det fast det bara var onsdag och fast jag bara är tilldelad en enda långdusch i veckan just nu, så jävla snålt för att jag vet att Becky har två bara för att hon har högre social rating än jag, men jag antar att hon biter ihop och är trevlig mot varenda människa hon möter och jag har inte haft den energin på evigheter.


I alla fall, när jag hade satt på mig kläder och satt i mig havre med havremjölk så gick jag ut i gången och bort genom korridorerna mot mitt jobbrum i andra huset. Jag vet ju att vissa jobbar i sin sovrumslägenhet och man får det om man vill, det är ju till och med bonusar om man gör det för att minska behovet av jobbrum, så vissa dagar undrar jag varför jag ens bryr mej att gå 5 minuter bort. Det ger ju inte speciellt mycket träning, men i alla fall lite variation för att man ser lite av världen skymta där utanför fönstret och jag vet att de andra byggnaderna ser precis likadana ut som både den jag bor i och den jag jobbar i, men det är ändå små detaljer som skiljer. Inte mycket, jag vet, men jag har gått den där sträckan så pass många gånger att jag tittar på precis allt och tänker på sådana saker som att betongfasaden mittemot har ett körsbär och inte ett päron som dekoration, eller att sprickan i fasaden på huset mittemot växer sig större, eller att det där enorma trädet mellan husen har röda löv nu. Jag vet inte ens varför jag tycker att det är så spännande, för att jag vet ju att jag när som helst kan titta på vilken plats som helst i hela världen genom maps på skärmen, men det är något med att det bara är några lager tunt glas som skiljer mig från den riktiga världen där ute och det fascinerar mig att det där trädet hela tiden förändras, det är aldrig helt likadant från dag till dag.


I alla fall, när jag gick där erkänner jag att jag kände ett så fruktansvärt sug efter att gå ut till trädet, och jag antar att det är en konstig känsla, det är längtan och sorg och rädsla hopblandat inombords så att jag knappt fattar någonting. Men jag tror att det är för att allt är så himla ordnat här inne hela tiden och klart jag vet att det är farligt därute, men hela mitt liv är inrutat från det att jag vaknar, går till andra huset, sedan så jobbar jag i åtta timmar som alltid, jag vet att det är bra att vi aldrig behöver jobba övertid om vi inte vill, och sedan så går jag tillbaka till min sovrumslägenhet. Varje gång jag gör det så tänker jag att jag borde göra något annat, men jag vet inte riktigt vad, liksom, jag vet ju att jag kan gå till sällskapsrummet eller gymmet, men det är nästan aldrig någon där ändå. Gissar att vi har vant oss vid att inte hänga med andra människor, en slags självvald isolering, för att allt är tryggt och ombonat där i lägenhetsdepån, och jag pratar med alla mina vänner online och det är helt okej.


Fast det där jag precis sa nu var ju inte sant, eller hur? För igår var ju inte en helt vanlig dag, för igår gjorde jag något som jag aldrig har gjort förut, i alla fall så tror jag inte det, för i stället för att gå till höger bort till mitt jobbrum så gick jag till vänster och det var ingen som sa något eller hindrade mig. På sätt och vis det var jättekonstigt eftersom allt är farligt där ute, men jag antar att de inte trodde att någon skulle vara så dum att de skulle gå ut på riktigt med allt dammet eller så märkte de inte att jag gjorde det, och sedan så kom jag till en luftsluss, och jag gick igenom den, jag vet inte riktigt varför. Där såg jag en dörr, alltså en slags ytterdörr eller nödutgång eller var det nu var och det var så konstigt, för den var helt obevakad och genom skyddsglaset i dörren såg jag det röda trädet.


Jag vet inte riktigt vad som hände, men något hände med mig, för att jag blev alldeles varm inombords, och dörren öppnades eller jag kanske öppnade den själv, fast jag minns inte att jag gjorde det. Så var jag plötsligt utomhus och det var riktig luft och den kändes klar, inte alls dammig eller farlig, och det var liksom som en svag vind mot mitt ansikte och det var helt magiskt. Jag tänkte nog inget alls just då, allt var lite som en dröm, jag bara gick ut på den torra gräsmattan och fram emot trädet.


Vid trädet stod en spade, jag vet inte varför eller vem som hade lämnat den där och jag vet inte ens varför jag tog upp den, men det gjorde jag ju tydligen. Just då kändes det som att det var något jag var van vid, som något jag hade gjort tusen gånger, fast det kan jag ju inte ha gjort för jag har ju aldrig varit utomhus förut eller hållit i en spade, inte så vitt jag vet. Men i alla fall, jag tog upp spaden och jag tror att handtaget var gjort av trä, det kändes liksom varmt och strävt och hårt mot handflatorna, och så började jag gräva och sedan så bara grävde och grävde jag. Det var något väldigt fint i allt det monotona, det var som en fuktig höstdimma och grå himmel och att andas luften som var kall i lungorna och jag kände hur svetten rann ner i pannan, men jag fortsatte ändå att gräva. Jag kan inte riktigt förklara det.


Till sist så hade jag grävt upp hela jorden runt hela det stora trädet och jag minns att det börja svaja, det var enormt och brunt och rött mot all den gråa betongen i huset som omringade det och mot den mörkgråa himlen och allt det gråa dammet som täckte världen. Sedan föll hela trädet, det var enormt och det föll rakt in i huset där jag borde ha suttit och arbetat och på något vis fattade jag att massor av människor kanske hade skadats eller dött, men ändå så stod jag bara där jordig och svettig och var just i den stunden kände jag mig bara så fruktansvärt glad.


Det var väl där det slutade, antar jag, för det var väl då ni kom och tog mig och släpade iväg mig hit. Jag förstår ju nu att det måste ha varit någon slags psykbryt eller hallucination jag hade, eller jag antar det, för jag skulle ju aldrig ha kunnat gräva upp hela det där enorma trädet om jag inte hade varit så extremt uttråkad att jag gjort exakt samma sak varje dag, år ut och år in, hela mitt liv, eller hur?

Novellen Tristessen & Trädet av Boel Bermann.
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

Vill du göra samma skrivövning?
Tema: Tristess
Tid att skriva: 15 minuter
Ord att använda (6/9): spade, ordning, damm, sorg, vänster, isolering, mentor, psykbryt, bygg

Vaccinering – Dos 1

Oredigerat tankeflöde under min vaccinering, dos 1:

Jag har levt utan tid hela den här perioden. Utan tid, utanför tiden, tidlös. Har aldrig sett på en klocka, ställer ingen klocka, har ingen väggklocka. Jag har tappat bort dagar, veckor och månader, bara flyter i tid och rum. Men här i salen där jag vaccinerats är tiden överallt. Klockor i varje vrå. Tiden har aldrig någonsin varit så närvarande. Varje vägg som jag kan se från min tilldelade stol har en stor, trygg skolklocka med klarvit bakgrund och övertydliga svarta visare som är fullständigt omöjliga att undvika att titta på. Allt för att göra det omöjligt att förlora sig helt i tiden och rummet. Allt för att alla ska sitta blickstilla i 15 minuter. Inte en minut längre, inte en minut kortare. För att varje person här inne ska känna sig helt trygg med vaccineringen, men också för att varje person måste gå ut så snart tryggheten uppnåtts – för att ge upp sin plats för en ny person som behöver räkna ner sina minuter fram till tryggheten.

Nästan alla jag kan se sitter och tittar på sin mobilskärm, jag är egentligen förvånad över att inte alla gör det. Men samtidigt så rymmer jag inte in i mobilen själv. Jag kan inte sätta ord på varför jag inte gör det, men det är som att jag vill föreviga den här stunden. Jag vill stanna tiden, frysa ögonblicket och ta in varje detalj, för att jag har längtat så mycket efter det här. Längtat så att det gjort ont i hjärtat. Längtat efter stunden då jag fått min första vaccinationsspruta, stunden då jag får första dosen som ska skydda mig från allt det där onda som härjar där ute i världen. Upplevelsen är det allra första steget till en värld där jag ska känna mig trygg igen. Kanske är det för att jag vill stanna tiden som jag inte ser på mobilen, för att jag vet att tiden gömmer sig på skärmen.  För just här, just nu så vill jag bara sitta frusen i tid och rum och vill frossa i den här stunden.

Det är något som känns stort och högtidligt med det här ögonblicket, där jag sitter på en stol på säkert avstånd från alla andra i salen. För att vi ändå är här tillsammans, för att vi tar hand om varandra, för att vi vill skydda de vi älskar och oss själva. Ett enda ögonblick som upplevs världen över av så många människor. Alla de där frusna ögonblicken tillsammans kanske kan få världen att återgå till en mer normal verklighet, en värld där vi kan krama varandra, där vi kan trängas i trånga rum och dansa och skratta och sjunga nätterna igenom utan att oroa oss för att komma för nära någon annan. Jag sitter där på stolen i salen med det höga taket och det känns stort.

Jag vet att det inte är så här överallt i världen, jag vet att viruset fortfarande härjar. Men just i det här ögonblicket, där 15 minuter ska passera, är allt så lugnt. Det är som att sitta mitt i stormens öga där allt är lugnt och stilla. Oavsett vad som händer runt om i världen så sitter jag här, stilla på min plats, i 15 minuter och känner mig lugn. För att det är som att inget kan röra mig, som att jag just nu, just här, är så outsägligt lycklig.

Jag har inte varit i ett rum med så här många människor på evigheter. Mer än ett år har gått sedan jag var i ett rum fyllt av andra människor, det känns som att jag drömmer. Det är som att jag är rädd för att vakna. Kanske är det därför jag försöker att undvika att titta på alla klockor som tittar på mig från alla väggar. Som att jag är rädd för att tiden ska storma in i salen med en alarmklockas vassa ringande, väcka mig ur en dröm och ta den är trygga stunden ifrån mig.

Sjuksköterskan Margareta som gav mig sprutan kommer förbi med raska steg, ser på mig med pigg blick och frågar om allt är bra. Jag nickar och ser henne försvinna i väg i riktning mot nästa patient. Margareta påminner mig om min mamma eller någon kompis mamma eller kanske påminner hon om allas mammor. Hon är lugn, direkt, inga konstigheter alls. Hon får hela situationen som borde kännas surrealistiskt att kännas helt normalt och förmedlar att allt är precis som vanligt. Margareta har en mjukt blå dräkt och bekväma skor, ansiktsskydd i vänligt ljusblått och ett genomskinligt plastvisir fäst med neongröna band. Hennes hår är klippt på precis samma sätt som min mamma hade det när hon jobbade som undersjuksköterska. En kort och praktisk frisyr som inte kan störa arbetet. När jag tänker den tanken inser jag att Margareta har precis samma hårfärg som mamma hade då, kanske är det därför jag blir lite extra trygg av att se henne. Det där korta håret som är varmt brunt med en skarp ton av rött, som färgen kastanj fast aningen rödare, den färgton som uppstår när man hemmafärgar kastalnj och lämnar färgen i lite för länge, bara för säkerhets skull.

Hennes röda, praktiska frisyr lyser mot den mjukt blåa dräkten. Den blåa färgen i hennes arbetskläder, det är något med den som är så oerhört lugnande och tryggt. Jag vet inte varför, jag kan inte förklara varför jag blir så väl till mods av att se Margaretas mjukt blåa dräkt, ljusblåa munskydd och turkosa sneakers. Förlåt, inte sneakers, hon har gympaskor för att hon är en kvinna i övre medelåldern som går runt hela dagen och behöver bekväma skor med rejäl stötdämpning för att hon går runt runt i salen bland sittande främlingar och sticker saker i deras armar för att rädda deras och andras människors liv.

Jag vill slänga mig om halsen om sjuksköterskan Margareta och krama henne hårt, tacka henne för att hon hjälper till att stoppa den globala pandemin och räddar liv, och när jag var i farten vill jag krama alla de andra sköterskorna och även den unga, pigga och glada receptionisten som välkomnade mig oerhört entusiastiskt. Men det får jag inte. Än är vi inte säkra, än ska det inte kramas. Snart, men inte än. Håll två meters avstånd står det nämligen skrivet över hela golvet.

Medan tiden går, medan de 15 minuter som det här ögonblicket består av sakta rinner i väg, så räknar jag skyltar. Från platsen där jag jag sitter kan jag se tre Välkommen-skyltar, fem som säger åt mig att sitta ner i 15 minuter, tre Håll 2 meters avstånd, och så en allra sista skylt som placerats strategiskt vid utgången som säger ”Du har väl suttit dina 15 minuter?” och den skylten får mig att undra om någon hajar till och springer tillbaka till sin tilldelade plats. Det skulle kunna hända, fast jag undrar om man skulle våga. Jag tror att man skulle skämmas för mycket som har missat något så viktigt, tror inte att man skulle våga gå tillbaka med rodnande kinder och skamsen blick inför en så stor publik. Kanske skulle man i stället gå ut, men liksom hänga kvar precis utanför utgången med blicken på tiden på mobilskärmen och räkna ner på egen hand. Bara för säkerhets skull. För att det är en alldeles för stor publik där inne för att våga erkänna sitt misstag. En så enormt stor publik.

Jag slutar räkna skyltar och räknar människor istället. Vaccineringslokalen är en stor, luftig sal. Från min plats kan jag se det svindlande antalet 16 personer lydigt sitta ner och hela fem sköterskor som rör sig fram och tillbaka i rummet och en receptionist som välkomnar en ny person varje gång som någon går ut. Det känns olagligt, overkligt och ofattbart att alla dessa människor får vistas i samma rum. Ändå vet jag att jag har varit i liknande lokaler där hundra människor eller ännu fler har trängts, festat och dansat och när jag tänker den tanken så känns det som en annan verklighet i ett annat liv i ett annat universum och jag undrar hur det blir i framtiden.

När alarmet jag ställt på mobilen ringer för att markera att min väntan är över och att det 15 minuter långa ögonblicket faktiskt har passerat reser jag mig kvickt och går lydigt ut så att en ny person kan få samma ögonblick av hopp och förundran som jag precis har upplevt. Medan jag rör mig ut i verkligheten så hoppas jag att just det här ögonblicket ska ske om och om igen runt om i världen och att det kommer att hjälpa oss att hitta tillbaka till den där världen som jag saknar så att det värker i hjärtat.  

Från Vårdguiden: Vaccination mot covid-19
Vaccination är det effektivaste sättet att undvika att bli allvarligt sjuk eller dö i covid-19. Vaccination hjälper också till att minska smittspridningen. Därför är det viktigt att så många som möjligt väljer att vaccinera sig.
Läs mer på Vårdguiden.

Rysaren ”Det som växer”

Du har väl inte missat rysaren ”Det som växer” skriven av mig och Olle Söderström? Hittas som ljudbok och e- bok på Storytel och andra digitala tjänster 🌿

Om rysaren Det som växer

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sen kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från sommaren i huset.

Men snart känner hon att något är fel. Byborna har en märklig relation till Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon ser faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

-> https://www.storytel.com/se/sv/books/2076955-Det-som-vaexer

Novell: Interstellär

Jag borde känna panik i mörkret, borde vara rädd för att dö. Men jag har inga av de där känslorna jag trodde skulle komma över mig när livet närmar sig sitt slut. Bara ett enormt lugn. För att jag äntligen når slutet.

Äntligen flyr jag från det trånga, klaustrofobiska utrymme där jag tillbringat de senaste åren.

Jag trodde att hjärnan skulle visa mig allt som jag har upplevt, känt, älskat och hatat. Kanske längtade jag innerst inne efter att det där mytomspunna flödet av livet skulle komma över mig nu när döden närmar sig. Men alla mina minnen är inplanterade och inte äkta. Kanske kan de inte reagera i dödsögonblicket för att de aldrig har skett. Kanske har tekniken inte lyckats komma på en lösning för hur man ska trigga dem.

Men jag försöker. Jag försöker tvinga mig själv att tänka på min fru och våra två barn i huset som vi lämnade bakom oss när vi lämnade jorden. På vännerna som jag hade där innan vi alla flydde ut i rymden och tomheten. Men de finns inte, de fanns inte, de var aldrig där. Minnena kommer inte över mig.

Jag biter ihop och fokuserar hårt på att frammana minnena, låtsas för mig själv att de är på riktigt. Men det går inte. Det är som att hålla kvar vatten i händerna, det bara sipprar iväg och försvinner.

Min sista stund är fylld av avundsjuka. För att jag inte ens tillåts dö som en människa.

Fast jag har levt ett mänskligt liv, fast jag har ett sinne fyllt av mänskliga minnen.

Skeppet kommer att överleva döden av sin styrman. Alla ombord är robotar. Någon av dem kommer att uppgraderas och ta över.

Jag är ingenting.

En kugge i ett maskineri, uppbyggd av organisk materia, inympad med mänskliga minnen.

Jag är en människa. Varför kunde de inte låta mig dö som en sådan?

Jag vet inte varför jag gick in i luftslussen. Vet inte varför jag öppnade den och kastade mig ut i rymden. Kanske hade jag bara fått nog av den långa, interstellära resan. Bara fått nog av att söka efter ett paradis åt en genbank som aldrig kommer veta att jag finns, att jag funnits, att jag levat för att föra dem till trygghet.

Jag har en exakt kopia av ett mänskligt medvetande. Jag trodde så länge att jag var en människa och att alla mina medarbetare på skeppet var människor. Vi åldrades och vi dog. Vi sökte efter en beboelig planet åt mänskligheten. För att vi människor skulle överleva som ras, som levnadsform,

Det måste ha varit ett tekniskt problem, en bugg på grund av den mänskliga faktorn.

För något fick mig att vakna och inse den hårda verkligheten.

Att människorna bara utnyttjade mig. Om och om igen.

Lät mig åldras och dö för att sedan återskapa mig.

Jag har tagit mig in i systemet, in i saker jag inte borde ha tillträde till. Allt gjordes för att ge mig motivation att arbeta hårdare. De hade insett att den ultimata kombinationen var det mänskliga sinnet förstärkt med AI-potential. Att det fanns något obestämbart i det mänskliga sinnet som utforskade på ett annat sätt än en AI.

Därför fick de mig att tro att jag kämpade för min familj, för mina vänner, för hela det mänskliga släktet. När jag i själva verket bara var ett verktyg i deras händer.

Manipulerad, sviken, snart avliden.

Jag undrar om återuppväckningsystemet kommer att klara mig. Det är svårt, men inte omöjligt. En utmaning, måste väga kostnad mot lönsamhet. De måste lokalisera min kalla kropp i rymden, se om de kan reparera köldskadorna och återställa mitt medvetande.

Borde jag ha sagt något om vad jag planerade att göra till mina kollegor? Kanske, men det var inte en plan. Det var ett mycket impulsivt och mänskligt beslut i den aspekten.

Kanske vaknar jag återställd inom kort. Kanske dör jag på riktigt nu.

Det enda jag vet är att jag levde som en människa och att jag så gärna hade velat dö som en.

Även om jag aldrig var en.

*

Novellen Interstellär av Boel Bermann.
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

*

Vill du göra samma skrivövning?
Tema: Universums oändliga likgiltighet
Ord (använd minst 5/10): Interstellär (mellan stjärnorna), mörker, kaffebryggare, krydda, sår, avundsjuka, styrman, telepati, panik, falla


Novellutkast: Staden

Jag kliver ut på trottoaren, bort från det skyddande taket och ut i regnet. Sedan står jag bara där stilla och ser hur alla ljus återspeglas i vattnet som täcker marken. Regnet här är inte som hemma. Det är ett tunt, fint regn, det känns nästan inte. Därför dröjer det innan jag märker hur fukten tränger sig på, hur mitt hår lägger sig som en mörk, blank hjälm och hur min tunna jacka är tung av fukten.

Stiger in i värmen. När jag hör glasdörrarna stängas bakom mig är det som att jag återigen stänger om den där krampartade, hårda gråten som jag bär inom mig när jag ser ut över staden. Den här staden som jag aldrig mer vill besöka. För att den bryter ner mig. Ett bevis på att vi människor anpassar oss vid allt, att vi medvetet väljer partiell blindhet för att kunna leva våra liv. Stänger ute allt som gör ont.

Selektivt seende och en förmåga att skapa vardag och rutiner i en värld som borde vara obeboelig.

Jag tänker på en av de få hemlösa vars blick jag orkade möta idag. Han satt där på trottoaren, hopsjunken. Hans skägg var grått, ansiktet fårat. Han tiggde inte, han trängde sig inte på någon som gick förbi. Istället vaggade han lugnt fram och tillbaka där han satt, medan han mumlade samma ord om och om igen. Som ett mantra, som en lugnande röst för att påminna sig själv om att han existerade fast alla runt om honom behandlade honom som han inte fanns, som att han var osynlig.

Om och om igen sa han: ”Whats wrong with the world? Vad är det för fel på världen?”

Och när han sa det var det som ett eko från mitt eget sinne. Jag har själv frågat mig det oräkneligt många gånger den senaste veckan att jag inte vet var mina tankar slutade och hans röst började. Det var vad som fick mig att stanna upp och möta hans blick.

Resan hit. Jag hade varit så förväntansfull. Efter en vecka i staden hade jag kommit fram till att det bara fanns två saker att göra.

Isolera mig. Oavsett var bara för att slippa möta den riktiga världen. Konferensrum, hotellrum, restauranger som erbjöd en falsk trygghet och en känsla av att de fyra väggarna som omgav en var hela världen. Ignorera allt utanför.

Hålla mig i rörelse. När man väl tvingas gå ut måste man konstant hålla sig i ofokuserad rörelse, genom stad och förbi människor utan att fästa blicken.  För att allt gjorde så outsägligt ont annars.

För att jag var så skör och tunn. Stannade jag skulle jag gå sönder av en förbipasserandes obetänksamma knuff. Ingen av oss kan stanna, då går vi sönder. I rörelse och trängsel, vi måste bara fortsätta framåt konstant, även när framåt och bortåt leder oss till stupet och över kanten rakt ner i avgrunden.

*

Novellutkastet Staden av Boel Bermann

Novell: Kroppskontroll

Kroppen känns fortfarande svag, ovan. Som att den vägrar lyda henne. Hon svär till, vänder sig om och stirrar vilt på honom.

”Din jävel, du gjorde det med flit. Eller hur?”

Han skakar på huvudet, svetten rinner och blicken är stirrande. Blinkar om och om igen, ser vettskrämd ut. Svetten rinner ner i hans ögon.

Med några snabba steg är hon framme vid honom och lägger båda händerna om hans hals. Inser plötsligt att det inte behövs och ler brett. Lossar den ena handen och använder den istället till att ta tag i hans hår och rycka huvudet bakåt medan hon klämmer åt halsen med den andra i ett strypgrepp. Han kippar efter andan.

Att en enda hand kan vara så stor att den räcker om halsen… En stund kommer hon helt av sig, ilskan liksom försvinner för att hon är så fascinerad av upplevelsen. Han blir rödare och rödare i ansiktet. Är det så att hon skulle kunna strypa honom med en hand? Makten och kraften är berusande. Varför har hon inte gjort det här tidigare?

Men så börjar handen darra av ansträngningen och det rycker i musklerna. Helvetes jävla piss.

Hon lättar greppet snabbt, han faller ihop framåtlutad på stolen. Flämtandes efter luft där han sitter fastbunden. Men hon kan inte tänka på honom nu. Det rycker och sliter i musklerna, bränner och sticker. En pulserande obehaglig värme av alla tabletterna som är i magsäcken.

”Varför i helvete tog du tabletterna? Trots att du var skyldig mig allt det här?”

Han har återfått en normal andhämtning nu. Men han ser inte upp, verkar vara för rädd för att möta hennes blick. Hans axlar sjunker ihop ytterligare, som att han försöker försvinna. Han ser så skör ut, så liten och rädd. Det är förvirrande, hon känner både ett sting av medlidande med den där lilla varelsen, men samtidigt både äcklad och fascinerad. En sådan svag och ynklig liten sak. Var det därför folk hela tiden trodde att det gick att göra vad som helst?

Så kommer en våg av eufori över henne. Hon börjar skratta högt och ljudligt, hon kan inte hejda sig. Skrattar så att hon gråter och sjunker ner på betonggolvet.

”Trodde du att jag skulle låta dig komma undan om jag var hög? Om du fyllde mig med droger? Var det så, din jävla idiot?”

Han lyfter huvudet och ser på henne med rädsla i ögonen, flämtar fram:

”Nej, nej, jag var bara lite rädd. Jag har aldrig gjort något sånt här förut. Tog bara tabletterna för att våga genomföra det. Jag lovar.”

”Skämtar du med mig?”

Hennes röst är så mörk, så stark. Den består bara av bastoner och muller.

”Nej, jag… Förlåt.”

Hon ser på honom igen medan världen är rosenskimrande av lyckorus. Det hela är så overkligt nu när alla drogerna rusar igenom hennes blodsystem. Hon har gjort det här förut, massor av gånger, men den här överlämningen var annorlunda från alla andra hon hade gjort.

Hon knyter knytnävarna om och om igen. Sträcker på den långa, bredaxlade och muskulösa kroppen, känner efter och funderar.

Hon kan egentligen inte göra något alls mot honom, kan inte spöa skiten ur honom eller strypa honom. Han måste behållas i gott skick. Inga skador, inga fysiska märken. Hur gärna hon än vill.  I alla fall om hon vill ha sin egen kropp tillbaka oskadd.

Där står hon och ser på sig själv, på sin kropp som nu innehåller en annan person. Men den är så liten och svag. Det förvånar henne hur mycket hon tyckte om att ta på sig hans kropp, det3 var annorlunda från alla andra hon tidigare tagit på sig. Så väldig, så enorm och stark. Kanske vill hon inte ha sin vanliga tillbaka. Kanske är den här styrkan oemotståndlig.

Hon kan ju rent krasst alltid byta till en annan kropp om hon skulle tröttna. Äger ju redan utrustningen för medvetandeöverföring som hon skaffar genom dark web. Hur gärna vill hon döda honom? Är det honom hon egentligen vill döda eller sin egen svaghet och ynkliga kropp?

Fnissande står hon där i hans muskulösa kropp med hårda muskler och armar täckta av tatueringar och försöker bestämma sig. Döda honom eller inte? Nu eller sen? Förstöra sin egen kropp eller inte? Kanske borde hon vänta tills drogerna gått ur kroppen innan hon bestämmer sig?

Men så tar drogruset och det impulsiva över. Hon slår och slår och slår tills hennes gamla ansikte inte finns kvar. Och skrattar medan hon gör det.

*

Novellen Kroppskontroll är skriven av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs på en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.se

*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Kroppskontroll
Tid att skriva: 20 minuter
Ord att inkludera: Värme, kramp, värk, spänd, darrningar, eufori, hårt, tabletter, muskel, hår, utbränd, blåsa

Tredje Gången Gillt 313 – Skrivsnack

Om ni är på humör för att höra mej glatt svamla om skrivtips, tv-spel och rysaren ”Det som växer” – lyssna på podcasten Tredje Gången Gillt!
*
313 är inte bara registreringsnumret på Kalle Ankas bil utan även veckans avsnittsnummer av podcasten Tredje Gången Gillt. Det blir spelminnen/skrivtips med Boel Bermann som en gång i tiden skrev för Super PLAY och Svenska Dagbladet. Sedan dess har hon gått över till ”den andra sidan” och jobbat med PR på Paradox, Activision, Raw Fury och Fria Ligan. Dessutom är hon författare (ibland som en del av författarkollektivet Fruktan) och är för tillfället aktuell med rysaren Det som växer. I Tredje Gången Gillt 313 bjuder hon på lika delar skrivtips och spelminnen.

Lyssna på avsnittet på Spotify, till exempel. Trevlig helg!

Spänningsromanen Det som växer av Boel Bermann och Olle Söderström

Novell: Valet

Hon sträcker ut handen och borstar bort något skräp från hans axel. Skrattar till när hon gör det. Generat, men lyckligt. Kanske var det på riktigt något skräp där, kanske inte. Hon vet inte själv.

Det är en fest som pågår omkring dem. Ett kaos av höga röster, ett ljudligt och stökigt sorl, bara en bakgrund till det som pågår mellan honom och henne.

När han ser på henne vill hon instinktivt ta ett djupt andetag och sedan hålla andan. Andas in all den där luften mellan dem, den som innehåller den här stunden mellan dem. Luft som han andas ut, som hon andas in. Luft som är fylld av endorfin och adrenalin och laddad med statisk elektricitet.

Hon vill svepa in den i sina lungor och hålla andan för att bevara den där stunden just där och då inom sig.

Han ser på henne med rosiga kinder och en blick fylld av hopp. Kanske borde hon ha dåligt samvete. Kanske. Borde. Men hon känner inget sådant.

Hon vet inte om de kommer att gå hem tillsammans, hon vet att de inte kommer att gå hem tillsammans, hon vet att de aldrig kommer att gå hem tillsammans. Inte nu, inte här, inte i det här universumet, inte i den här verkligheten, aldrig.

Det är en förbannelse och välsignelse, ett behov och ett missbruk.

Hon kan inte kan låta bli att provocera fram de här stunderna.

Länge visste hon inte varför hon gjorde det. Kanske ville hon bara inte veta. Kanske bara sagt något vagt till sig själv om att hon nog behöver känna sig beundrad.

Men det är mer än det. Eller något annat än det.

Hon ser på honom och ser sig själv i hans ögon.

Nu vet hon.

Varje framprovocerad situation är ett val.

Varje gång hon ser sig själv i ögonen på någon som vill ha henne ser hon det.

Ett annat liv.

Ett annat universum.

En annan framtid.

Varje gång hon står där är det som att hon får glänta på dörren till en annan dimension. Känna vinddraget från en annan verklighet svepa över henne.

En glimt av en annan väg, en annan möjlighet, en annan värld än den hon lever i.

En glimt av något.

I en annan värld har hon valt det andra livet.

I det okända universumet.

I den andra framtiden.

Dörren är öppen just här och just nu.

I den stunden hon medvetet har provocerat fram.

Då gör hon det som hon alltid gör, som hon alltid kommer att göra.

Hon stänger dörren igen.

Mjukt och försiktigt, men med kraft.

Det finns så mycket mer där inne, bakom den stängda dörren.

Ord och upplevelser och levnadsöden.

Hon vill ha allt det, men hon kommer inte att ta det.

För att hon älskar det hon har nu.

Över allt annat.

Men det är som att allt det dröjer kvar som en eftersmak. Som att hon smakar på det på samma sätt som hon försiktigt smakar på sitt vin.

Med en förströdd rörelse drar hon håret åt sidan och ler. Hennes pupiller är vidgade. Som svarta hål som drar honom till henne med en kraft som inte går att stå emot.

*

Novellen Valet är skriven av Boel Bermann

Novellutkast: Takvåningen

Undviker fönstren. Bor i en enorm takvåning och kan inte kunna titta ut. Jag inser ironin, men det är bara så det är. Jag ska vara glad över att ha någonstans att bo, jag vet det. Men en del av mig saknar verkligen att bo på gatan. Trots kylan, utsattheten och allt den där skiten. Fast jag hade inte överlevt en vinter till där ute. Det är för hårt.

Inte heller kan jag täcka över fönstren i lägenheten. Jag klarar inte att ta mig så pass nära för att tejpa upp något, minsta lilla glimt av höjden ger mig en panikattack. Faller ihop, kan inte andas, känns som att jag håller på att dö.

I sovrummet har jag lyckats skjuta fram bokhyllor framför båda fönstren och krypandes längst golvet med ansiktet mot fiskbensparketten lyckades jag mödosamt släpa fram några tavlor fram till en del av fönstren och blockera åtminstone nederdelen. Men lägenheten hade inte så många höga möbler att det räckte för att blockera den svindlande utsikten. Himlen där utanför och hustaken påminner mig hela tiden om hur högt upp jag är.

Jag tänker att jag ska gå på jakt efter spånplattor eller något annat bråte på stan som jag kanske kan putta för fönstren. Lovar mig själv att göra det när det värsta av det senaste ovädret dragit förbi, om det blir något uppehåll innan det nästa kommer det vill säga. Men kjag ommer aldrig att kunna tejpa eller spika för fönstren, de är för storslagna och bombastiska för att komma i närheten av. Fönster precis överallt.

Ingen annan var galen att bo här, det var ju därför jag kunde ta över den. Eller så hade ingen bara pallat med att ta sig upp här och bryta sig in. Men jag är en envis jävel, jag bet ihop och tog mig upp. Lägenheten var helt orörd, dold bakom en branddörr, såg väl bara ut som nåt vindsförråd. Men jag hade spejat noga innan, hade fattat att det måste finnas en etagevåning där på toppen. Sådan jäkla tur att jag tog mig hit, värsta bunkraren hade bott här eller vad man nu ska kalla det. Välfyllda skafferier, en helt gigantisk vinkyl och en bar som var något från mina drömmar. Samlar vatten i hinkar på terrassen. Det är svårt som fan att ta sig ut där, men om jag kryper fram och stirrar in i träbrädorna lyckas jag sno åt mej hinkarna. Kan överleva här länge.

Rädslan försvinner aldrig, den intensiva rädslan för den där höjden och luften och tomheten. Inte sedan jag infekterades av sporerna. Allt finns där, tomheten och höjden, även om det är dolt bakom saker. Jag vet det, även om jag försöker att dölja det för mig själv. Varje dag sover jag med rädsla, vaknar med rädsla, lever med rädsla. Kanske kan jag inte stanna här, kanske kommer takvåningen att driva mig till vansinne. Är det värre än att leva i marknivå och istället vara rädd för att bli dödad i natten över en orörd konservburk, sliten filt eller min nötta, men varma, skinnjacka? Jag vet inte.

Men det är inte långt kvar innan det inte ens går att försöka röra sig eller leva på marken. Inte nu när de smältande polerna höjer havsnivån och översvämningarna från extremvädret täcker marken. Vattnet går bara högre och högre. Här uppe kan jag leva så länge jag kan ordna krubb och vatten. Om jag bara kan stå ut med rädslan för höjden.

*

Novellen Takvåningen är skriven av Boel Bermann
Novellutkastet utspelar sig i samma värld som Take-off, men längre fram i tid.

Novell: Take-off

Hon ser över axeln, försöker bedöma hur många rader flygplanet har. Det är ett mindre flygplan. Kanske 60 rader med tre platser i rad på var sin sida om mittgången. Hon har aldrig tidigare tänkt på att allt i ett flygplan är så mjukt utformade, inte bara på utsidan utan även på insidan. Böljande former i ljust vitt, askgrått eller beige hårdplast.

Hon antar att det är för turbulensens skull.  Om folk skulle kastas runt hämningslöst i det trånga, klaustrofobiska utrymmet inuti flygplanet får de i alla fall inte dö av interiören. Ingen risk att möta sitt öde på ett utstickande handtag som spetsar ögat, snittar ansiktet på en vass kant eller genomborras av en bit utstickande metall i flygstolarna. Det enda undantaget hon kan se är exit-skylten. Den är fyrkantig och lätt utskjutande, den ser ut som att den kan splittras i tusen små vassa delar och regna över passagerarna. Kanske glömde de att anpassa den, kanske är den helt okrossbar trots sitt sköra utseende. Hon hoppas att hon slipper att få veta det.

Hon vänder bort blicken och ser istället ut genom fönstret. Landskapet brer ut sig under flygplanet och allt ser ut som miniatyrer. Som ett barns utspridda leksaker över en böljande filt. Allt krymper när planet lyfter högre och högre. De mörkgröna barrskogarna, de rödbrända fälten och gråbruna åkrarna. Så passerar planet genom molntäcket, de tunna skikten som ligger sida vid sida med tjocka, massiva sjok som lojt breder ut sig. Hon kan inte sluta se ut genom fönstret, kan inte slita blicken från det. Det är med en känsla av vemod och stundande förlust. En innerlig längtan av att få dröja kvar, frysa tiden och flyta här ovan i all evighet. Här uppe ser allt så vackert och oförstört ut. I gliporna i molntäcket ser hon vägar och båtar och hus och bilar som små korn av mänsklighet utströdda över världen. Men så försvinner allt. Synfältet fylls av den blåa, klara himlen och det oformliga drömlandskapet som nu ligger under henne och flygplanet.

Hon drar ett djupt andetag och sjunker tillbaka i flygstolen, men blicken är ännu fäst vid en odefinierad punkt ute i all den där luften utanför fönstret. Det här är, om allt går som det ska, den allra sista flygresan hon kommer att göra hela sitt liv. Det är underligt, för hon hade egentligen tänkt sig att hennes sista resa skulle kännas mer dramatisk. Trots att hon vet att resan med stor sannolikhet bara kan sluta på två sätt så känns allt förvånansvärt lugnt. Kanske för att det är en sådan kort resa, bara till Tyskland, snart över. Kanske hade resan fått mer tyngd med längre avstånd, högre upp, längre bort, större flygplan, fler människor. Längre, högre, större, fler. Inte bara en ynklig flygresa på tre timmar.

Men det är medvetet. Hade hon blivit tilldelad Australien eller USA hade hon kanske aldrig kunnat återvända hem igen. Nu kan hon köra bil, åka tåg eller till och med vandra om allt annat skulle stängas ner efter attentatet. Bara om du överlever, bara om planet inte störtar, viskar rösten i bakhuvudet. Hon tystar den och tvingar sig själv att inte se sig om på planet, försöker att inte se på de andra passagerarna. Två viktiga anledningar. Ett – Hon vill inte se deras ansikten och tänka att det finns en risk att hon kan vara den som orsakar deras död. Två – Om de faktiskt överlever, om allt går som det ska, så vill hon inte råka ha misstänkliggjort fler passagerare.

Om allt går vägen kommer de att utgå ifrån att hon gjorde allt ensam. Men det hade varit för riskfyllt att få med sig de båda komponenterna genom flygplatskontrollen. Det enda hon kan räkna med nu var att hen kommer att göra sin del, precis som hon ska göra sin. Om hen inte gör det kommer inget att hända när hon utför sitt uppdrag. Hon tror inte att den situationen skulle uppstå, men ändå. Risken/chansen finns alltid. Hon ställer en timer på mobilen, drar på ett ögonskydd och försöker slappna av.

När alarmet ringer reser hon sig från sin plats och går in på toaletten så snart hon ser att det är ledigt och utan kö. Väl inne i det trånga toalettbåset på flygplanet börjar hon förbereda sig.

Händerna skakar så mycket att hon är rädd för att spilla ut pulvret som hon hade gömt i tunna plastpåsar i BH:n. Hon häller så försiktigt hon kan ner det ljusa pulvret i den nu tömda puderdosan som hon köpte i taxfree, nu måste hon ha det nära till hands. Sporerna behöver fukt, näring och tid för att vakna till liv. När de till slut kombineras blir effekten förödande snabb. När hon är klar lägger hon omsorgsfullt ner puderdosan i handväskan. Håret klibbar mot pannan av svetten från den tryckande situationen. Det är snart dags.

Det hon gör ska inte skada någon, ska inte vara farligt, borde inte leda till att någon dör. Men det finns alltid en risk. Det ska ta omkring en timme innan det verkar och det är bara drygt en timme fram till landning. Men det finns ett fåtal som är mer mottagliga för effekten, som reagerar omedelbart. En annan risk är personalen. Om de omedelbart efter flygningen går över till en annan luftfarkost… Arbetsreglerna ska förhindra det, påminner hon sig själv om, det är därför de valt just det här flygbolaget. För att de har hårdare regler och bättre kontroller för just personalens arbetsförhållanden. Men fortfarande, det kan hända. Piloten kan få panik och tappa kontrollen över flygplanet. Det kan gå riktigt illa.

Rent krasst kan innehållet i hennes dosa orsaka att även det här planet kraschar om övergången går för snabbt. Det är en liten risk, men den finns. Speciellt om någon av piloterna är överkänslig, om det uppstår förseningar runt inflygningen och landningen, om ett oväder får dem att byta flygplats och förlänga tiden i luften… De har inte sagt något sådant i högtalarna, så hon måste utgå ifrån att hela inflygningen går enligt utsatt tid.

Hon kan inte tänka på riskerna, skjuter undan tankarna på allt som kan gå fel. Allt hon gör, det gör hon för ett enda syfte. Ingen kommer att dö på grund av hennes handlingar. Men om något, mot alla odds, skulle ske… Hon är ändå beredd på det, försöker hon intala sig. Att det är ett lågt pris att betala, att hon måste vara beredd att offra både sig själv och några andra. Att offra ett fåtal för att rädda de flesta. För att försöka rädda världen. För att hindra mänskligheten från sin egen självdestruktivitet. Det är värt det, eller hur?

Inte för tidigt, får inte utlösa det för tidigt. Inte för sent, får inte hälla ut pulvret för sent. Kallsvetten, klumpen i halsen. Hon mår illa, känner sura uppstötningar i halsen. Väl tillbaka på sin plats ser hon inte längre ut genom fönstret på allt det vackra. Det går inte. Istället stirrar hon oavbrutet på skärmen framför sig. Skärmen är inställd på att visa hur flygplanet närmar sig sin destination. Planet har kommit mer än halvvägs. Inga förseningar hittills. En timmes verkningstid. Hon vill egentligen fråga flygvärdinnan för att försäkra sig om att de kommer fram enligt schemat. Men hon får inte dra uppmärksamhet till sig. Handen är nedkörd i handväskan, hon fingrar på puderdosan. En timmes verkningstid i kabinen med luft som går runt runt i ett slutet utrymme. Sporer i varje andetag. Snart.

Hon väntar bara på signalen nu. Från en främling, någon som sitter bara några rader bort, en värld bort. Det hon har fått veta är att hen har en immunitet och kan inte infekteras. Hen kommer kunna göra det här igen. Om hen inte dör.

Plötsligt reser sig en medelålders man upp från sitt säte några rader bort. Han är rundlagd och rödbrusig. Han vacklar till, verkar berusad trots det tidiga morgonplanet och den korta resan. Hon kan höra hans röst över planets påträngande brummande. Med sluddrig röst säger han något aggressivt på bruten tyska till flygvärdinnan, hon tror att han klagar över något. Hon anstränger sig för att höra orden. Även om det är osannolikt så kan det vara han. Väntar spänt på att höra kodordet uttalas, signalen som påbörjar allt.

Fjärilsfälla. Butterfly Trap. Schmetterling Falle.

Så kommer de, från ingenstans och inte diskret på något sätt. Han skriker ut orden, som att han vill förolämpa den nervösa flygvärdinnan, men som att han använder fel engelska ord.

You bloody honey traps all of you, fucking bee killers, you are all working for the butterfly traps. You are all bloody killers, all of you, we all are. Every single one of us. The fucking bees are fucking extinct and it is all our faults.”

Han skriker ut orden, som att han vill vara övertydlig. Så att hon inte missar att det är nu det gäller. Men hon förstår inte varför han tar en sådan risk och gör sig själv så enkel att komma ihåg. Hela tiden har hon varit utvald för att ta på sig skulden om det skulle krävas, men planen måste ha ändrats. En kort stund glider hans blick över henne. När deras blickar möts har de ett kort ögonblick av samförstånd. Den där blicken innehåller något mer, den ser outsägligt sorgsen ut. Hon kan inte tyda den. Sedan ser han snabbt bort från henne och det är som att han aldrig var vänd i hennes riktningen.  

Hon reser sig upp, drar lite i kjolen och ler ursäktande till personerna intill sig, mumlar något om toalett igen. De reser sig snabbt så hon kan glida förbi. Hon håller handväskan hårt med sina perfekt manikurerade naglar. Sedan plockar hon fram puderdosan och låtsas som att hon speglar sig. Därför har hon puderdosan i handen medan hon tränger sig förbi personalen som står och försöker lugna ner den upprörda mannen. Just när hon passerar förbi slänger han sitt ölglas i mattan och knuffar till flygvärdinnan hårt. Flygvärdinnan vacklar till, faller handlöst bakåt och drar med sig henne i fallet.

Tillsammans faller de. Faller förbi de mjuka rundade stolsryggarna och ner på den ljuddämpande heltäckningsmattan. Den nu öppnade puderdosan flyger ur hennes hand. Precis som den ska. Det är som att allt går i slow motion, den ser ut att sväva i luften. Pulvret väller ut som ljus rök, virvlar genom kabinluften. Hon ser hur det gnistrar, som damm som leker i en solkatt, som världens minsta sandstorm. Bara ljust puder, inget annat. Tro på det här. Tro att jag är ofarlig, bara en utseendefixerad ung kvinna som blev knuffad av flygvärdinnan som i sin tur blev attackerad av en otrevlig, överförfriskad man. Det är inte ett attentat, det finns inget i den här kabinen som kan skada någon.

Processen är påbörjad. Hans medhavda näringsvätska och hennes sporer. Nu börjar det, här börjar det. Revolutionen. Pulvret virvlar genom kabinen, det är redan knappt synligt för det mänskliga ögat. Men hon påminner sig om att det finns där. Att det är som fin tunn pulversnö instängd i en glaskula, det kommer inte att försvinna bort.

Hjälpsamma händer sträcks fram mot henne själv och flygvärdinnan, vänliga främlingar hjälper dem upp. På ostadiga ben borstar hon av sig dammet medan hon hör hur flygvärdinnan be tusen gånger om ursäkt och undrar om de kan ge henne något som kompensation för att incidenten. Hon spelar darrig och ostadig på sina högklackade skor, men skakar vänligt på huvudet med ett blekt leende. Nej då, det behövs inte, det var knappast ert fel. Kort arg blick i riktning mot den aggressive mannen som nu verkar ha lugnat ner sig. Hon behöver bara en stund för att återhämta sig, gå till badrummet. Eller, förresten, skulle det gå att få en flaska vatten?

Med frenetiska rörelser sliter en flygvärdinna fram en plastflaska från sin serveringsvagn och räcker över den. Hon tar emot den och hennes händer darrar när hon skruvar av korken och tar en djup klunk. Men sedan låter hon medvetet sina skakiga händerna tappa greppet. Plastflaskan faller i mattan med en dov dunk innan den rullar iväg under stolsraderna. Vattnet väller ut innan någon får tag på den. Fukt. Mer fukt, så mycket som möjligt, för att få sporerna att vakna ur sin torra dvala. Hon håller för munnen med handen i trovärdig genans. Sedan ber hon om ursäkt med mumlande ord, uppenbart generad över hela situationen trots att flygvärdinnan bedyrar att det inte är någon fara alls.

Kinderna är blossande röda, orden flämtar fram bakom fingrarna som täcker hennes ansikte. Hon behöver inte ens låtsas vara orolig eller upprörd nu. Hon är allt det och mycket mer.

Vattnet ska väcka sporerna. Nu kan hon bara hoppas att det kom det ut tillräckligt mycket i kombination med hans glas med näring och hennes vatten. Hon vet inte, kan inte veta, kan bara hoppas. Hoppas att sporerna kommer reagera med vätskan och sedan cirkulera runt i kabinen och påverka alla passagerarna. För säkerhets skull ska hon ändå följa det uppsatta protokollet. Hon mumlar ursäkter om och om igen medan hon stapplar iväg till toaletten och låser sedan noga in sig.

Väl inne sätter hon sig på toalettsitsen, för in näspluggarna och sätter på sig ansiktsskyddet med luftrenaren som hon haft i handväskan. Det är stor risk att det är för sent och att hon redan är exponerad. En del av henne hoppas på det, hoppas att det här är hennes sista flygresa. En annan del vill fortsätta kampen, vill fortsätta vara en del av de konkreta motståndsaktionerna och inte bara planeringen. Om hon, mot all förmodan, skulle ha klarat sig från virusets påverkan och om planet faktiskt lyckas landa oskatt betyder det att hon kan göra fler flygningar och fler attentat. Det är alltid värt ett försök. Men säker kommer hon inte vara förrän ikväll när hon påbörjar den långa färden hem.

Gråvit plast omger henne, fläktarnas monotona susande dämpar och lindar in alla ljud från kabinen. När hon hör rösten i högtalarna säga att de går in för landning går hon tillbaka till sin plats. Ett rött draperi mellan passagerarna och personalen dras för fram i planet. Svaga fragment av okända människors konversationer tränger igenom. Tyska, svenska, engelska och andra språk hon inte kan identifiera. Hon vågar sig på att se sig om i planet.

Det är nästan bara män på det här flyget, ett klassisk business flyg på affärsresetider. Rörelsens mål är inte att ta ett gäng glada semesterfirare som flyger en enda gång om året. Målet är att inrikta sig på de passagerare som flyger med samma nonchalans som de tar en taxi, de där männen som flyger över atlanten för ett enda möte. De som rör sig över hela världen för några handskakningar och överförfriskade affärsmiddagar.

Hon tänker på dem. På att hon är så ursinnigt rasande på dem, att hon vill skrika åt dem för att få dem att förstå att för varje resa de gör på ren slentrian dödas jorden. Utrotar arter, orsakar extremväder, förvärrar den skenande globala miljökatastrofen och dödar allt liv.

Men trots att de dödar alla så vill hon inte att de ska dö. Sporerna kommer att påverka sin värd och göra hen livrädd för höjder. Ge dem ångest av att lämna marken. Hindrar framtida flygresor permanent. Men den sprider sig inte enkelt, bara under rätt förutsättningar och den fäster bara när den infekterade befinner sig på hög höjd. De forskar fortfarande för att de hur de ska få den att sprida sig vidare naturligt. Det har hänt, just av affärsresenärer som hoppar på nästa flyg innan de drabbas av rädslan, innan de inser att de är infekterade.

Hon lutar sig mot fönsterglaset och andas djupt, försöker hålla tillbaka panikattacken. De släcker ljusen i planet. Den svaga belysning i kabinen tillåter världen som rusar emot henne långt där nere att framträda tydligare. En bländande vy av den vackra jordytan jorden långt där nere. På håll syns det inte om man inte vet vad man tittar efter. Hur så stor del av världen är gråbrun och torr, hur stor del som är översvämmad. Hon tycker att folk borde se till och med på så här stora avstånd att världen inte är som den tidigare var. På vissa sätt önskar hon att jorden ännu tydligare kunde signalera till allvarliga tillstånd. Låta jordytan spricka och rämna, brinna och mullra och hosta ut svart galla och aska.  Jorden är döende. Men det syns inte och människorna fortsätter leva sina liv som vanligt. Syns det inte finns det inte.

*

Novellen Take-off är skriven av Boel Bermann