Novell: Fragmentarism

Hon har ticks. Återkommande rör hon vid sin spruckna läpp. Biter i den och rör vid den med fingertopparna. Farkostens torra, välventilerade luft torkar ut ögon, hud, läppar. Alla är nariga och fnasiga när de anländer till normaltid. Men hon verkar helt omedveten om det, hennes fingrar har ett eget liv medan blicken är fastnaglad vid skärmen framför sig som hon stöttat upp med sin gråa halsduk. Ögonen bakom de enorma glasögonen med de näst intill osynliga, genomskinliga bågarna följer uppmärksamt rörelserna på skärmen. Inte en enda gång under resan har hon sett bort från skärmen, inte ens när hon serverades mat och dryck. Hennes tick tycks förvärras under resans gång, hon tar ett fast grepp om underläppen med två fingrar och drar ut den, om och om igen.

En tunn, pärlbesatt kedja hänger längst hennes ansikte från glasögonen, så att hon kan ha dem hängande när hon inte använder dem. Jag har för mig att det var en tradition bland äldre att ha sådana lösningar förr, för att inte tappa bort sina glasögon. Men i hennes fall får det mig att tänka på en tempeldanserska, kedjan gnistrar av guld och pärlor, ger henne en exotisk touch av att vara utvald, en prästinna eller profet.

Det är ovanligt med glasögon nu för tiden. Jag undrar om hon bara inte hunnit med att laga näthinnan för att hon är ny eller om hon tillhör en naturalist-rörelse som vill att människokroppen man börjar med ska vara så oförstörd som möjligt eller om glasögonen är falska och bara ett försök för henne att smälta in och vara vanlig resenär i normaltid. Kan bara spekulera eftersom hon kan komma från vilken tid som helst och vilken plats som helst. Men hennes smala ansikte i kombination med det ryckiga självskadebeteendet och hennes extrema fokus på skärmen får mig att tro att hon är från en tid längre fram. För att hon antagligen är fragmentarisk, en framtidsdiagnos som kommer av för många tidshopp mellan nutid, dåtid och framtid. Det har en splittrande effekt på psyket, som att man konstant är i obalans, som att en del av en är i fritt fall. Vanliga symptom är minnesförlust, svårt att känna igen ansikten och platser, stress, ångest, panikattacker, självskadebeteende, en känsla av att alla nerver ligger utanpå huden. Folk som lider av fragmentarism är inåtvända, extremt fokuserade på enskilda företeelser och har svårt för sociala sammanhang. Som jag. Som hon.

De har inte lyckats förklara det än varför det mänskliga sinnet reagerar så på tidsresor, inte än. Det är som en mer intensiv variant av jetlag och den är permanent, den försvinner inte när man acklimatiserat sig till tiden man befinner sig i. Det märkligaste är att om man bara åker framåt verkar folk klara sig utan problem, men så fort man åker bakåt eller bara återvänder till sin hemtid eller normaltid så blir man förändrad. Har du en enda gång åt framåt kan du aldrig åka tillbaka utan att bli fragmentarisk. Skärvad. Splittrad. Samtidigt är det framåtrörelsen som väcker ett starkt behov av att återvända hem, det är som abstinens. Vissa klarar att leva med hemtidsabstinensen, men de flesta tar livet av sig om de tvingar sig att stanna i framtid. Ingen visste det här i början av resandet. Nu vet vi, men vet inte hur vi ska hantera det.

På samma sätt som hon är fokuserad på skärmen är jag fokuserad på henne.

Samma syndrom, olika måltavlor för vår uppmärksamhet.

Jag tittar på henne och är rädd för att hon är jag.

Det har varit ett återkommande problem på sistone. Problemet måste ha funnits länge, men mörklagts och hemlighållits av transportföretagen. De måste ha vetat. Med alla DNA-tester har de vetat länge. Men det var inte förrän förra året i normaltid som det hela avslöjades. Att folk delades upp, att de klonades för varje resa. När en reste framåt reste den andra bakåt och den tredje blev kvar. Jag åkte framåt, jag blev kvar, jag kom tillbaka och jag mötte mig själv. Tillbaka, framåt, mitten.

Jag drar i min läpp, exakt samtidigt och i samma rytm om hon. Om och om igen. Medan jag stirrar på henne med samma intensitet som hon ser på skärmen. Nu ser jag alla likheterna tydligare. Tror mig se likheterna. Får också syn på något som kan vara triangeltatueringen. Den enkla, raka tatueringen på armen. Samma som jag har.

Jag är så torr i munnen, mina läppar är spruckna och nariga. Rösten i högtalarsystemet säger att det återstår tio minuter till landning, ber alla att omsorgsfullt slå sig ner och spänna fast sig. När vi landar i normaltid kommer vi sitta fastspända i 5 minuter för att snabb acklimatiseras. Sedan ska vi följa de lysande spåren längst väggarna fram till säkerhetskontrollen. DNA-kontrollen, kroppsscanningen och potentiell psykutvärdering förväntas ha en kö på cirka 10 minuter, tålamod uppskattas.

Mindre än en halvtimme innan de kommer upptäcka att det finns två av mig på farkosten. Enligt de nyligen införda reglerna för överbefolkning i de olika tidszonerna och risken för negativ påverkan på genpoolen så kommer en av oss att gallras ut.  Jag försöker minnas hur jag såg ut innan jag klev på farkosten. Jag tror att jag är en årgång äldre än henne, har för mig att jag ser tröttare ut, mer sliten. Hon ser väldigt ny ut, ung och gnistrande. Vem vet från vilken delning hon kommer från, hur nyskapad hon är. Det finns en risk att hon är mer stabil i sin nuvarande version än jag är. Samtidigt kan jag se hennes ticks, hennes tydliga symptom på fragmentarism. Hon är inte oskadat gods.

Osäker på vilken version av oss de kommer att kassera.
Det beror helt på psykutvärderingens resultat.

Tanken slår mig att jag kanske borde försöka ta henne. Det är svårt, kommer inte att ske obemärkt. Men om jag håller mig nära henne när vi lämnar farkosten…

Det har hänt förr, incidenterna ökar. Jag har läst om det i flödet. Straffen har varit milda, folk förstår att det handlar om överlevnad. På vägen ut skulle jag kunna försöka krossa hennes huvud med en brandsläckare i den vita utgångskorridoren, knuffa ner henne nerför rulltrapporna på väg till bagageutlämningen eller försöka strypa henne precis nedanför farkosten.

För att vara säker på att överleva.

Jag studerar hennes ansikte, de vackra ögonen inringade av genomskinliga bågar och kritvita trådlösa hörlurar. Önskar att jag kunde minnas med säkerhet hur mitt eget ansikte såg ut, hur mina ansiktsdrag ser ut för en utomstående, letar efter några säkra identifikationsdetaljer. Men alla sprickorna i mitt medvetande, alla luckor i mitt minne efter tidsresorna grumlar och fördunklar.

Farkosten stannar, vi sitter stilla medan tidsanpassningen räknar ner. Fem minuter, 300 sekunder, en evighet. Sedan tar jag min kabinväska, går tätt bakom henne i gången, följer henne nedför metalltrappstegen och ut på den regnvåta asfalten som återspeglar tidsstationens alla ljus. Hon rättar till sin axelväska, i rörelsen får vi ögonkontakt. Hon ler mot mig och jag ler tillbaka, men min kropp är spänd till bristningsgränsen.

Jag vet inte med säkerhet hur jag ser ut eller vem jag är. Jag vet inte med säkerhet att hon är jag. Samtidigt handlar det om min överlevnad, inom tio minuter kan det stå mellan henne och mig. Det här är det enda tillfället jag har att ta ut henne. Är jag beredd att chansa på att hon inte är jag?


Novellen Fragmentarism av Boel Bermann
Novellen skrevs under en resa som en skrivövning.


 

Novell: Jägaren

Hennes hår väller över axlarna, rinner längst ryggen, vräker sig omkring den tunna gestalten. Yvigt, tovigt och vilt. Säkert noga arrangerat, men effekten är trots det slående. Jag har haft svårt att släppa henne med blicken sedan hon satte sig ner vid bardisken.

Hon sitter där, helt ensam, utan den minsta antydan till osäkerhet. Självklar och stark. Jag ser inte rakt på henne, ser istället på henne i smyg i spegeln mitt emot henne i baren. Jag vill inte stirra, men kan inte förmå mig att se bort. Den intensiva blicken, det är något med de där mörka ögonen som signalerar raseri och ilska. Stora glänsande silverringar i öronen, mörkröda naglar och en röd, svagt transparent, tunika. Inte så att underkläderna syns, mer som en mörk skugga under tunikan, en antydan.

Med en van gest slänger hon med håret, vrider på sig och spejar över rummet. En kort stund möts våra blickar. Hon ler ett snett leende mot mig. Det är något förtroligt i den, som att vi delar något. Jag förstår inte vad det kan vara. Plötsligt ser jag henne som Ronja Rövardotter som vuxit upp, som blivit hövding själv och en sådan person som tar hon vill ha. När hon klev in i rummet rörde hon sig på ett sätt som fick mig att tro att hon aldrig har hört ordet nej hela sitt liv. Nu är jag helt säker på det. Det är svårt att sätta ord på varför hon ger det intrycket, men hela hennes uppenbarelse präglas av en nonchalant självklarhet. Vild, otyglad och konfrontativ. Jag låter blicken glida ut ur spegeln för att kunna ta in hela hennes gestalt.

De mörka jeansen är som ett skyddande hudlager om hennes ben, utstuderat trasiga på ett extremt kontrollerat sätt. Reva efter reva längst båda benen. Som att ett vilddjur eller som att hon själv klöst upp det sträva tyget i en enda hård rörelse med vassa klor eller naglar. Till sist når jag hennes fötter med blicken och inser att det är den enda biten som jag inte kan få att stämma överens med resten av henne. De känns fel, de skorrar falskt. Svindlande höga klackar, pumps i mattsvart. De stör mig, de där skorna. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske för att allt annat med henne signalerar styrka, men skorna gör henne sårbar.

Där jag sitter och sippar på min drink medan jag väntar på mitt sällskap kommer jag på mig själv för att hitta på mentala ursäkter för de där skorna. För att ingen ska skrämmas av hennes styrka, ingen ska tro att hon inte kan springa iväg snabbt… De där skorna, de är enkla att sparka av i en snabb rörelse. Låta hennes skenbart nätta fötter sjunka ner i jorden, med sina fotsulor där huden är härdad som lädersulor och ljudlöst springer hon iväg mellan träden i riktning mot sitt villebråd.

Jag bryts ur min förtrollning när hon fångar bartenderns uppmärksamhet och beställer. En kort stund senare får hon en öppnad flaska rödvin och vinglas, men jag ser henne skjuta vinglaset åt sidan och ta tag i flaskan. Hon ser omkring sig, spejar, innan hon lyfter flaskan till sina läppar och halsar rakt ur flaskan. Vin strilar på sidan av munnen, en smal rännil, några mörkröda droppar. På håll ser det ut som blod. Som att hon är ett vilddjur.

Just här och just nu vill jag att hon ska vara den jag har byggt upp i mitt sinne. Jag vill att hon ska vara något mer än det hon antagligen är. Jag vill aldrig veta om hon bara är en dryg, bortskämd överklassunge som alltid fått allt, jag vill att hon ska ha tagit allt hon äger, rövat åt sig allt hon kunnat i världen, klöst det ur andra välmanikyrerade händer. Jag ser ner i bordskivan, förstår inte hur hon har den här inverkan på mig.

Så inser jag att hon inte bara har en inverkan på mig. En något berusad man verkar ha haft henne i sitt sikte. Han går till baren och ställer sig plågsamt nära henne. Vräker ut sig över baren, över hennes personliga sfär, fyller luftrummet med sin höga röst där han talar till bartendern. Jag ser det hela statiskt från min plats, iakttar på håll och läser deras kroppsspråk. Det är något med hela scenen som skär i hjärtat. Hans närvaro krossar hela bilden jag byggt upp, splittrar illusionen om henne som ett starkt urväsen förklädd till en vanlig människa. Jag ser med förakt i blicken på hans självgodhet, hur han hänger där, visar upp sig, bröstar upp sig, stoltserar med muskler och skäggstubb och vräker sig i något slags mansideal från fornstora dagar.

Det som stör mig mest är hur hans närvaro påverkar henne. Hon ser ner i bordsskivan, tar fram sin mobil och ser maniskt på skärmen. Med en skygg rörelse samlar hon ihop sitt vilda hår, som om hon inte längre känner att hon har rätt att ta upp någon plats. Hela hennes utstrålning förändras. Den vilda och otämjda gudinnan förvandlas till ett skyggt väsen. Hopsjunken med nedslagen blick, hopkurad som för att skydda sig, håret samlat över ena axeln. Jag ser hur hon stryker sig själv över armen, i en självtröstande gest. Det mörkbruna håret faller som en ridå framför hennes ansikte, hennes siluett försvinner ur mitt synfält. En trevande smal hand fyller på vinglaset, läpparna smuttar försiktigt på innehållet. Som att den unga kvinnan jag såg för några minuter sedan förintats. Som att en skugga tagit hennes plats. Jag känner en rysning av obehag, ser på mannen och känner en ilska som förvånar mig själv.

Jag tar ett djupt andetag och ser bort från dem båda. Förstår inte varför jag påverkas så starkt av det som pågår, av två människor jag inte känner. Men så ser jag en rörelse i ögonvrån, hur hon lyfter på huvudet, håret glider undan och blottar hennes ansikte. Jag ser en glimt i hennes ögon och blir osäker på vad som pågår.

Hon är där igen. Stark. Som att det sköra bara är en förklädnad för att dra till sig ett byte, en tunn hinna, en illusion av något annat. Så vänder hon huvudet långsamt och ser rakt på mig. Hon har hela tiden vetat att jag tittar, jag förstår det nu. Hon ler mot mig, ett smalt leende som blottar hennes klarvita tandrader. Ett leende som markerar dominans. Som att hon läst mina tankar och vill försäkra sig om att jag vet sanningen. Jag ska inte vara orolig. Hon är inget byte.

Jag dricker upp det jag har kvar i glaset i ett enda drag. Sedan reser jag mig upp och rör mig ut från baren. Biter mig i läppen så hårt att jag får blodsmak i munnen. Ett sista ögonblick stannar jag till och vänder mig om. Ser på den odräglige, berusade mannen. Han ser mot henne nu, skrattar och höjer sitt ölglas. Som ett oanande, törstigt djur vid vattenhålet…

 

Novellen Jägaren av Boel Bermann
(Novellutkastet skrivet under en resa som en skrivövning)

 

Novell: Ställföreträdaren

Jag andas mot glasrutan, ser imman bilda ett intrikat nät av frost och iskristaller över glaset. En stund ser jag bara på det, på den intrikata teckningen skapad av min utandningsluft och den kalla världen där utanför. Så drar jag genom frosten med nageln. Det gnisslar och kvider. Ljudet ger mig rysningar. Ändå gör jag det. Om och om igen. Andas ut djupt, väntar på förvandlingen från ånga till is och skriver i frosten. Får tunn, vit is under nageln.

Skriver samma sak. Om och om igen. Mitt eget namn. För att inte glömma bort det.

Hon har tagit det ifrån mig. Fast hon har inte tagit det, inte egentligen, även om hon använder det så att det blir tunnslitet. Jag har det fortfarande. Hon kan inte stjäla det som är jag från mig, kan hon?

Jag stannar upp i mitt skrivande, som fastfrusen i rörelsen. Ser ut på världen utanför. Sitter hopkrupen på fönsterbrädet och ser ut i allt det vita, stilla och övergivna. Det finns ingen därute. Det har hon sett till. Ingen utom hon själv.

Hon skapades av min familj. Inte av, förlåt, jag kan knappt formulera mig längre. Är ensam för mycket. Hon skapade inte av dem, men hon beställdes av dem. De ville bara att jag skulle vara säker, vara trygg. Mordhot, attentatsförsök, explosioner och ursinne och allt sådant där. För att jag har så mycket när så många inte har något alls. Jag förstår ilskan bättre nu. Men nu har jag inte heller så mycket, det kanske är enklare att relatera då.

Hon var en perfekt genetisk kopia av mig, trodde de. Exakt kopia, men utan några av mina minnen, trauman och känslomässiga ärr. Från stunden som hon levererades skulle hon agera min ställföreträdare. Hon hade därigenom laglig rätt att företräda mig. Ta beslut, uttala sig för mig, företräda. Jag ansågs för känslomässigt instabil efter det jag hade gått igenom för att ha rätten att företräda mig själv. Det var deras ursäkt.

Problemet var att de inte insåg att hon var jag. Hon var en exakt kopia av mig. Jag har alltid varit manipulativ. Slug. Listig. Det var hon också. Hon var inte menad att vara annorlunda. Men det var hon. Hon var exakt som jag, men med större frihet och med fritt spelrum. Hon hade inte mina få inbyggda hämningar.

De borde ha insett det. Jag borde ha förstått det. Att hon skulle ta varje chans hon kunde hitta till olagliga förbättringar av grund materian. Så enkelt. Nanoteknik, laserbehandling, intrycksförstärkande medel.

Min ställföreträdare. Hon vill inte låta mig lida. Jag är ändå hon. Så hon delar med sig av allt. Om kvällarna kommer hon hit och berättar detaljerat om allt som hon har upplevt under dagen, allt hon varit med om och allt hon ska göra. En verbal överföring av allt hon kan åstadkomma. Men inget av det är mitt, allt är hennes.

Hon är min ställföreträdare. Jag är inte hennes.

Min familj vet ingenting. Jag tänker hela tiden att de borde inse att hon inte är jag. Drömmer om att bränna hennes fotsula med glödande järn. Hon har redan opererat bort tatueringen som visar att hon inte var jag och tatuerat mig istället. Jag är märkt.

Identiska gener. Det finns inget jag har som kan bevisa att jag är jag. Utom minnena. Så långt har tekniken inte kommit. Där skiljs vi åt.

Hon frågar mig mycket, om och om igen. I början sa jag ingenting. Sedan ljög jag.

Hon trodde inte på mina lögner, hon var för observant. Märkte att min puls gick upp, att adrenalinet svepte igenom mitt blodomlopp och att jag flackade med blicken.

Hon bearbetade mig, försökte tvinga mig att tala sanning. Hon kan straffa mig, men inte för hårt. Hon behöver mig hel och ren och vid mina sinnens fulla bruk. Jag har talat sanning. Men inte mycket.

Nu övar jag mig i att ljuga. Viskar lögnerna om och om igen för mig själv tills jag börjar tro på dem själv. Om jag tror på dem kan jag få henne att tro på dem. Om hon tror på dem kan hon börja säga lögnerna högt, säga dem som sanning. Kanske börjar någon ana oråd då. Kanske kan någon förstå att hon inte är jag.

Det är därför jag skriver mitt namn om och om igen. Det som inte är mitt namn. Övar med en sådan obeskrivligt stor lögn. Kanske blir jag lyckligare den dag jag tror att jag har ett annat namn.

Det enda problemet är att när de till slut räddar mig kommer jag inte att minnas vem jag är. Kommer inte ha några äkta minnen kvar för att jag bytt ut alla mot lögner. Men jag kommer att bli fri. Ljuger jag?


Novellen Ställföreträdaren av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan


Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Ställföreträdaren
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (Använd minst 3/10)
Fönsterruta, häftstift, gaffel, raseri, svagsint, nyp, aveny, is, andedräkt, karva


Recension: Zonen vi ärvde

”Det allra värsta är att Zonen vi ärvde, mitt i alla sina ytterligheter, ibland känns så otroligt jordnära. Det är när mänskligheten skiner igenom, när den postapokalyptiska framtiden sträcker en hand tillbaka till dåtiden som jag blir som mest rädd – för någonstans känns det inte alls omöjligt att det är hit människan kommer komma i sin fanatiska strävan att förstöra jorden med olja, flygresor, köttätande, koldioxid, plast och överkonsumtion.Till Zonen.”

~Recension, Eli läser och skriver
http://elilaserochskriver.se/skrackvecka-zonen-vi-arvde/

ZONEN VI ÄRVDE – Svensk postapokalyps nu på Storytel!

ZONEN VI ÄRVDE är en postapokalyptisk novellsamling av författarkollektivet Fruktan, nu på Storytel! Zonen vi ärvde tar dig till Stockholm efter den stora katastrofen. Här finns de som överlevt, de som muterats och de som skapats av människor. Gör dig redo att möta deprimerade robotsälar i IKEA-kassar, ettriga gnagare, bitska gräsklippare och varelser som vill slita dig i stycken.

Lyssna på Zonen vi ärvde här:
https://www.storytel.com/se/sv/books/880808-Zonen-vi-aervde?appRedirect=true

Inläsare: Kristofer Kamiyaso
Förlag: Storyside

OM ZONEN VI ÄRVDE

EN VÄRLD INFEKTERAD AV RÖTA breder ut sig framför dig. Du vill inte gå ut i den okända Zonen, men du har inget val. Det är din enda chans. Överlever du i spillrorna?

RÖR DIG UT I ZONEN. Överlevarna har gömt sig i bunkrarna, men tvingas ut i det okända när matförråden sinar. Mutanterna roffar åt sig krubb där de kan, medvetna om att det handlar om att äta eller ätas. Maskinvarelsernas kugghjul börjar snurra av egen kraft, de bryter sig loss från sin programmering och tar sina första, gnisslande steg. Men vad händer när alla möts i Zonen?

OM FÖRFATTARKOLLEKTIVET FRUKTAN
Bakom novellantologin ZONEN VI ÄRVDE står skrivarkollektivet Fruktan som tillsammans skriver skräck, fantasy och science fiction. Fruktan består av elva författare som driver bloggen och podcasten Fruktan.se vars ljudnoveller har över hundratusen lyssningar.Tillsammans har de tidigare skrivit novellantologin STOCKHOLMS UNDERGÅNG där apokalypsen slår till och Sveriges huvudstad demoleras. Inspirerade av prisbelönta postapokalyptiska rollspelet Mutant: År Noll kommer nu ZONEN VI ÄRVDE där de utforskar ruinerna av den svenska huvudstaden.
Medverkande i samlingen är Fruktan-medlemmarna Boel Bermann, Eira A Ekre, Malin Gunnesson, Martin Gunnesson, Erik Odeldahl, Patrick Ogenstad, Markus Sköld och Fredrik Stennek och gästskribenterna Joel Arvidsson och Olle Söderström.

 

Brev från Cosmos: Volym 1 – Tema: Robotar & AI (Gratis digital novelltidskrift)

Brev från Cosmos är en novell­tidskrift som Club Cosmos är intergalaktisk gudmor till. Flera av Sveriges mest spännande fantastik­författare medverkar i projektet. Det första numret av Brev från Cosmos innehåller fem  tänkvärda noveller på temat robotar och artificiell intelligens. Tidskriften är gratis och distribueras elektroniskt (som epub och pdf).

I Brev från Cosmos – Volym 1 medverkar:

Öppna och läs brevet från Cosmos.

Klicka på länkarna för att ladda ned ”Brev från Cosmos —volym 1”:

Brev från Cosmos – ePub

Brev från Cosmos – PDF

brevfråncosmos_företaget_boelbermann

Novell: Introduktion

IMG_1367

Novellen Introduktion är skriven av Boel Bermann

När du tänker tillbaka kan du inte minnas första gången du besökte affären tydligt. Detaljerna undflyr dig. Du har ett vagt minne av att det var en smutsgrå dag i början av hösten. Att regnet forsade ner utanför skyltfönstret och folk trängdes med paraplyer på gågatan utanför butiken. Du tycker dig minnas att du slet upp dörren med för mycket kraft, den smällde i sidan. Sedan tog du steget in.
Du minns inte om det var en slump, om du bara tog din tillflykt till butiken eller om du åkte till Gamla Stan just för att besöka den. Du minns inte om det var en vän som nämnt den och gjort dig nyfiken eller om du bara råkade hitta den. Men du minns känslan när du klev över tröskeln. En känsla av tyngdlöshet. Av frihet. Av att ha hittat hem, ett hem du inte visste att du hade.

Detaljerna av ditt första intryck av lokalen är vaga. Om du långsamt gick igenom butiken, om du letade efter något specifikt eller om du metodiskt utforskade varje gång och studerade varje hylla som om du upptäckte ny värld.
Men undermedvetet förstod du att platsen innehöll så mycket mer än vad som gick att se på ytan. För många av de förbipasserande utanför var det bara en av många affärer. De flesta har aldrig tagit steget in. Har inte höjt blicken, inte noterat butiken. En del har vågat gå in, men de har inte förstått vad som omger dem och flytt ut igen.

Men trots känslan som överväldigade dig vid första besöket trodde du fortfarande att det bara var en butik. Fylld med löften om framtiden, uppfinningar och krafter – men bara fiktion. Det tror du fortfarande. Det är vad jag har planerat att du ska tro. Ända fram till nu.
Men tiden är inne för dig att få veta sanningen. Att det var jag som fick dig att komma hit.
Jag vill att du ska veta att jag inte brukar göra så här. Jag brukar inte lägga mig i händelsernas förlopp. Jag studerar vad som sker, men ingriper inte. Jag återkommer till det.

Gör nu som jag säger. Blunda och föreställ dig att du går in i butiken.
Framför dig har du ett långsmalt rum som har lågt i tak. Längst alla väggar står hyllor fyllda med böcker i alla format och storlekar. Längre fram öppnar salen upp sig, en trappa leder till en upphöjd del där rörliga bilder hittas, ytterligare en trappa upp leder dig till spel i alla dess former.
Tänk dig att du går till den närmsta bokhyllan på nedervåningen och tar ut en bok på måfå. Du känner det välbekanta ruset av möjligheter strömma emot dig. Det är lätt att tro att det är en tillflykt att komma hit. En flykt från verkligheten, eskapism från socialrealism. Det är därför de flesta måste nå insikten på egen hand, för att de inte kan ta in informationen jag nu ska ge dig. Vad som egentligen döljer sig här inne.

Jag måste förklara att mitt grunduppdrag enbart var att observera dig. Det var det enda jag gjorde under en lång tid. Har du kanske känt min närvaro? Hur jag suttit intill dig på kaféet, sett filmer bredvid dig i soffan, sett dig spela spel, sett dig försvinna in i nya världar i böcker, sovit intill dig i sängen? Antagligen inte. Kanske bara en förnimmelse, en svag känsla av att vara iakttagen. Det var meningen att det skulle fortsätta så, du skulle aldrig få veta att jag fanns här.
Men redan tidigt i övervakningen insåg jag att du var speciell. Det var något med dig som skiljde dig från mängden av mina tidigare uppdrag. Det är svårt att sätta ord på vad exakt som gjorde dig utvald. Den där blicken du kan få när du tänker bortom de vanliga tankespåren. Drivet du får när du tänker på att världen går i fel riktning och din önskan att förändra situationen. Övertygelsen om att det finns mer därute än vad du kan se.
Jag säger inte att det bara är du. Det finns fler med samma förmåga, men du är ändå speciell.
De flesta upptäcker sin förmåga av en slump, redan som barn. De slår upp en bok för att läsa och sveps in, trots att de inte ens visste om sin egen längtan att förändra saker. Du var ett sådan barn. Du har haft kraften inom dig sedan du var liten.

Jag vill poängtera att jag inte bröt några regler för din skull. Hur gärna jag än ville påbörja din introduktion omedelbart lyckades jag motstå impulsen att agera omedelbart. Men jag ville verkligen det. Lyckligtvis återvann jag min självbehärskning. Följde protokollet, dokumenterade dina handlingar i detalj och rapporterade till min överordnade. Väntade otåligt på godkännande för att gå vidare i processen.
Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var exalterad när jag insåg att du var annorlunda. Det är få av oss förunnat att vaka över en av de speciella. Vi hoppas alla att den vi övervakar ska visa sig vara betydelsefull för det stora händelseförloppet, eftersom det är den enda gången någon av oss får ingripa. Det bryter monotonin i vårt arbete och visar klart och tydligt att saker och ting kan förändras. Att det inte behöver vara som det är nu.

Efter en olidligt utdragen väntan kom uppdaterade instruktioner från min överordnade. Att jag skulle leda dig till bokhandeln. Mitt uppdrag uppgraderades med delmålen att få dig att börja göra efterforskningar. Jag inprintade en önskan i dig att besöka butiken. Jag trodde att det skulle krävas mer för att få dig att börja utforska, men du förstod snabbare än jag någonsin hade kunnat ana.
Du bortsåg fullständigt från det faktum att lokalen till det yttre ser ut som vilken butik som helst. Det krävde kort tid innan du, undermedvetet, förstod att det gömde sig så många alternativa verkligheter här. En labyrint av dörrar, portaler och resor som leder till något annat. Den samlade kunskapen i butiken kan hantera vilka samhällskris eller katastrof som världen än kan möta. Varje bok kan i ett visst ögonblick bli en öppning till en ny värld, skapa en möjlighet och ta fram verktygen för att förändra världen. När ögonblicket är över, när informationen blir inaktuell eller ersätts av en annan möjlighet stänger sig boken. Världarna aktiveras bara om personen som läser dem verkligen vill förändra världen. Personen måste känna att han eller hon kan påverka. Att personen faktiskt kan göra skillnad och leda in världen i en ny riktning.

Du ser det fortfarande som underhållning. Men jag märker att du börjar förstå att det inte är vaga drömmar – utan mål och konkreta planer. I de här rummen finns alla möjligheterna samlade. Böckerna är förklädda till skönlitteratur, men om du läser mellan raderna är de faktaböcker och instruktionsböcker för hur du och alla andra kan förändra världen.
Du är en av de utvalda som kan ta in vad berättelserna i grund och botten är, en informationssamling som kan göra dig beredd på allt. Om du bara fortsätter läsa, spela och titta kommer det inte finnas ett enda scenario för världens undergång som du inte är redo att hantera. Du behöver aldrig mer vara rädd för framtiden, för den är din att påverka.

Det finns dystopiska tendenser och risker redan idag och du är nu introducerad i vår utpost för framtidens motståndsrörelse. Vi kommer att arbeta tillsammans snart, du och jag. Du från nutiden och jag från framtiden.
Så snart de bedömer dig redo för arbete kommer vi ingå i insatsgrupp 42 med fokus på förhindrandet av manipulering av information, stoppa främlingsfientlighet, motverka totalitära samhällstendenser och hitta en lösning för den växande arbetslösheten med ekonomisk ojämlikhet som följd.
När vi är klara med den delen går vi vidare till insatsgrupp 34 med fokus på miljön där de huvudsakliga målen är att stoppa den globala uppvärmningen och delmålet att få köttindustrin att övergå till labbodlat kött.
Jag förstår att det låter överväldigande. Vi får ta det stegvis, men jag kände att du behövde får en översiktsbild innan vi går vidare. Du behöver inte oroa dig, jag är övertygad om att du kommer att klara det här. Det enda jag vill att du gör nu är att fokusera på science fiction, i synnerhet dystopier, och läs in dig i materialet. Vi behöver en översikt över alla möjliga utvägar för att förhindra den pågående negativa utvecklingen.
Varje bok du läser kommer att skapa en beredskap i ditt bakhuvud. När undergången slår till kommer du inte att stå handlingsförlamad. Då kommer du redan att veta att det alltid finns en lösning. Det finns inget som kan skrämma dig här och nu. Undergången är alltid nära i olika former, men framtiden kan alltid förändras.
Jag återkommer snart med mer information.

Novell: Helhetsbilden

IMG_3609

Mini-novellen Helhetsbilden är skriven av Boel Bermann

Hon ser dem alla på ett helt nytt sätt. Verkligen ser dem. Hon ser bortom vad de är, ser deras sanna väsen. Känner kärlek, outsäglig värme som omfattar dem alla. Ser bortom smutsen i deras kläder, bortom svetten som rinner ner i deras ögon, ser bortom vad de gör emot henne där de står samlade i ring runt hennes kropp. Det är som att beskåda en tavla av människans mörker och ändå se skönheten i avgrunden. Deras gemenskap i deras agerande för att ta över hennes kropp. Att de inte vet bättre, att de inte förstår. Hon älskar att de fortfarande tror att de har makten och kontrollen över situationen. Att de tror att de dominerar henne. Att de är aningslösa om vad som kommer att ske.

De är skadedjur som bara drivs av instinkt utan insikt och tanke. Djur som gått rakt in fällan som hon ordnat för dem. Hennes kropp var betet. Enkelt och trivialt, men fruktansvärt effektivt.
Hon sveper närmare, börjar andas ord och viska hemligheter i deras öron. De förstår inte orden, hör dem inte – ändå tränger de in i deras undermedvetna, gräver sig in i dem. De vet inte att helheten är större än delarna. De vet inte att de inte existerar utanför hennes kontext. Den förste mannen sliter sig ut, som ett vilt djur, från männens gemenskap. Kvidande faller han ner i ett hörn. Det tar inte mer än ett hjärtslag innan han skakar desperat av abstinens. Hon har avlägsnat honom från helheten, klippt av hans band till resten av världen. För första gången är han helt utanför verkligheten och helt utelämnad åt sig själv. Hon undrar hur han uppfattar världen nu. Hon fortsätter till näste man i cirkeln, upprepar sitt mönster. Det är avsevärt mycket mer än en perceptionsstörning hon åsamkar dem. De kommer aldrig mer kunna se på världen som de gjort tidigare, aldrig kunna närma sig en annan människa, alltid känna saknad efter det som de en gång var en del av.

Hon ser det inte som ett straff för vad de gjort mot andra människor. Utan som något oundvikligt. Det är nödvändigt att välja ut vilka som ska ingå i helheten och världsalltet. Vilka som förtjänat att vara en del av mänskligheten. Hon anser inte ens att det är hon som väljer ut vilka som ska bort. De avlägsnar sig själva genom sina handlingar. De hade redan slutat känna medmänsklighet, hur kan de då vara en del av människosläktet? De får uppleva hur det är att vara individer, ensamma med sina egna gärningar. Det är inte hon som dödar dem. Hon gör dem bara ensamma som en konsekvens baserat på deras tidigare handlingar. Men de väljer alltid att avsluta sina liv. För att de inte kan leva med sig själva.

*

Mini-novellen ”Helhetsbilden” skrevs under en skrivövning med skrivarkollektivet Fruktan.
Vill du göra samma övning?
Här är instruktionerna:
Tema: Annorlunda perspektiv
Tid: 20 minuter
Ord: Hörn, ring, skadedjur, viskning, abstinens, perceptionsstörning, smuts, porr, albatross, tavla, svettig, holistisk

Novell: Övervakad

IMG_3704

Novellen Övervakad är skriven av Boel Bermann.

– Sch, de hör allt.
Hon står intill sängen med ryggen till fönstret. Hennes blick är stirrig, flackar över väggarna i rummet som om de följer en vilsen flugas vilda flykt genom det okända. Det skär i hjärtat av att träffa henne. Hennes hår är otvättat och matt, hänger i tjocka stripor runt hennes ögon. Det är matfläckar på de ljusa bomullskläderna och hennes fingrar rör sig konstant framför hennes ansikte som om de tecknar hemliga signaler utan mottagare. Jag säger inget, sätter mig bara på sängen och försöker ta in hur mycket hon har förvärrats.
Hon kommer närmare, sätter sig på huk framför sängen och lutar sig mot mig. Jag böjer mig ner, våra ansikten nästan snuddar vid varandras. Känner lukten av gammalt intorkat svett från hennes kropp. Personalen har haft svårt att kunna hjälpa henne med den personliga hygienen de senaste dagarna på grund av hennes ökade aggressivitet. Det är därför de ska öka dosen av medicineringen snart. Det är därför de kontaktade mig för en chans att träffa henne innan hon får svårt att känna igen mig. Hon har aldrig varit aggressiv mot mig, inte ens i hennes värsta faser.
– Vilka lyssnar, kanske du undrar?
Jag nickar och försöker se ut som om jag vill veta svaret. Hon lyfter ett skakande finger till sina läppar. Jag suckar djupt. Borde vetat bättre än att ha kommit hit. Men på något sätt hoppades jag ändå fortfarande. Att jag skulle kunna bryta igenom, att hon skulle reagera på min närvaro. Att jag skulle kunna urskilja någon form av möjlighet till tillfrisknande.
– Hör du?
Jag sitter stilla och lyssnar. Då hör jag plötsligt något, ett svagt surrande.
– Bara luftkonditioneringen.
– Nej. Det är ljudet av att de lyssnar.
Jag ser en fluga slå sig ner tillrätta på väggen. Pekar på den.
– Bara den som lyssnar.
När hon ser flugan ruggar hon tillbaka. Börjar skrika.
– Döda den. Snälla, för min skull. Döda den nu.
Jag reser mig och går så försiktigt jag kan fram till väggen. Lirkar fram mitt anteckningsblock ur fickan och smäller till utan förvarning. Snabbt och hårt. Ser hur flugan lämnar en grå fläck på väggen. Hon lugnar ner sig.
– Tack. Jag avskyr att de kan ta sig in överallt.
– Ingen fara.
En kort stund ser hon mig rakt in i ögonen. Jag ser in i de där vackra ögonen och ser en glimt av den personen jag kände. Men ögonblicket försvinner, bleknar bort. Ögonen rycker iväg på sin flackande färd över rummet. Vandrar vidare för att följa saker jag inte kan se. Hon reser sig, börjar frenetiskt rota igenom min väska. Jag har nästan inget i den, inget hon kan använda för att skada sig. Jag låter henne hållas. Hon hittar en penna och rycker ut en sida ur en bok jag hade med mig. Börjar frenetiskt anteckna saker rakt över den tryckta texten. Jag borde inte låta mig provoceras, men säger orden ändå.
– Är du säker på att ”de” inte filmar?
– Filmar vad? Säger hon utan att se upp där hon sitter på huk. Jag lutar mig framåt och ser att hon håller för texten med ena handen medan hon skriver med pappret mot benet. Om ”de” filmar får de uppenbarligen inget. Skriver länge. Till slut ger hon mig lappen hopvikt. Samma rörelse igen, fingret mot läpparna. Jag nickar, viker upp pappret och håller det nära som om jag dolde en pokerhand. Orden betyder ingenting.
– Inget kan förändras. Inget är som det ser ut. Jag vet det nu. Gör vad du vill.
Jag ser på henne och känner att jag är på väg att börja gråta. Går fram till henne och håller om henne hårt. Hon är helt stilla i mina armar.
– Ta hand om dig. Jag kommer tillbaka så snart jag kan, jag lovar. Glöm aldrig att jag finns här för dig, kommer alltid vänta på dig.
Hon lutar sig närmare mig och säger tyst i en enda varm utandning, knappt hörbart.
– Titta på blocket. Men gör det inte förrän du är långt härifrån.
Sen rycker hon sig loss och ställer sig vid fönstret och ser ut på gården. Hennes kropp vaggar försiktigt och fingrarna rycker och darrar. Som om hon redan glömt att jag är här.
Jag trycker på knappen för att signalera till skötaren utanför dörren att jag är redo att gå. Han låser upp dörren, vi stiger ut i korridoren. Hör hur säkerhetslåset aktiveras bakom mig. Det står vakter och skötare utspridda i hela korridoren.
– Mår du bra? Stackaren, jag önskar att vi kunde göra mer. Ska jag ta pappret eller vill du behålla det? Jag kan ge det till hennes psykolog annars, så kan de prata om det.
Sjukskötaren ser på mig med omtanke och vemod i blicken. Jag suckar.
– Ni gör så mycket ni kan, det finns inget mer någon av oss kan göra. Men jag behåller det gärna, som påminnelse om hennes tillstånd.
Sorgen och utmattningen hörs i min röst. Önskar att jag kunde förstå vad som hade hänt henne, vad som utlöste hennes paranoia. Precis innan vi nått slutet av korridoren minns jag vad hon sa om blocket. Jag tar fram det för att borsta bort resterna av den döda flugan. Då ser jag att det glänser av något metalliskt i kroppen. Innan min hjärna kopplat vad jag ser känner jag en kort smärta i nacken. Världen börjar bölja. Hör skötaren ropa.
– Förbered cell 14A och ta pappret. Han tog buggen, det var bara en tidsfråga. Vi måste få igenom besöksförbudet för henne snart…

The meaning of life

I look up från my eReader. She has an expression on her face that I can’t interpret. I shut down my device and the earphones.
– Did you hear a single word I said?
She looks at me and sighs.
– Of course you didn’t. I could tell you the meaning of life and you would miss it. I might acctually have done just that. In fact, I did. The words can never be repeated to the same person. Now you’ll never know. That’s what you get for not paying attention. Just push the alarm button now please, the time is right.

IMG_3492