Kontur 2017 – för alla som älskar science fiction, fantasy och skräck

Idag börjar Kontur 2017 och denna fantastiska tillställning pågår i Uppsala den 26-28 maj!

Vad fasiken är det?
Det är årets Swecon dvs science fiction- och fantasykongress.

Vad innebär det?
Den korta beskrivningen är att det är en chans att nörda ner dej rejält i tre dagar i streck, omgiven av trevliga människor som älskar fantastik i alla dess former. Författare och fans minglar runt och myser och deltar i workshops, föreläsningar och paneldebatter som alla handlar om science fiction, fantasy och skräck. Om du älskar att skriva och/eller läsa fantastik är Swecon en helt fantastisk upplevelse som rekommenderas varmt. Det ger en massiv dos inspiration och får hjärnan att brusa av nya tankar. Jag hoppas se din nuna på Kontur 2017 – nedan hittas en massa info för den som är nyfiken!

Jag och andra medlemmar i mitt författarkollektiv Fruktan kommer deltar i följande paneldebatter:
• Monster som metafor
• Fictitious Scumbags
• Läskiga ungar – barn i skräcklitteratur
• Att skriva för datorspel
• Transformativ fankultur: Fanfiction och fandom
• Vad gör vi när världen har gått under?

Länkar:
Om Kontur 2017
Programmet för Kontur 2017

Kontur 2017 har bjudit in tre utländska författare som hedersgäster:
Ann Leckie, Kameron Hurley och Siri Pettersen

Tider:
Fredag 15.00 – 23.00
Lördag 10.00 – 23.00
Söndag 10.00 – 17.00

Plats:
Clarion Hotel Gillet, Dragarbrunnsgatan 23.
Gillet ligger centralt i Uppsala, ca 600 meter från resecentrum.
Kart-länk.

Medlemskap/entré:
Hela helgen 500:-
Fredag 150:-
Lördag 250:-
Söndag 150:-
Länk till information om medlemskap.

 

 

Avlyssning

– Hörde du det där?
– Va, vaddå?
– Det där ljudet, I bakgrunden…
– Vet inte vad du menar. Jag hörde bara det vanliga tugget. Tycker vi har nog med bevis på de där typerna nu. Håller med om vad chefen sa, definitivt nåt religiöst på gång. Vi kan sätta dit honom när som, utövande av sånt skit är ju totalförbjudet.
– Men alltså, det var inte det jag menade… Ljudet, där i bakgrunden.
– Vad menar du egentligen? Fattar ingenting.
– Spola tillbaka, jag måste lyssna en gång till.
– Då bryter vi inspelningen.
– Jag skriver det i rapporten och förklarar för chefen, lovar.
– Ok, visst, då länge du tar ansvaret. Hur lång tillbaka?
– Alltså bara nån minut. Det där räcker.
– (tystnad)
– Nu då, hörde du det där?
– Alltså jag förstår fortfarande ingenting. Vad är det du vill att jag lyssnar efter?
– Rösten bakom det där religiösa svamlet, eller bönen eller vad det nu är. Den som svarar honom. Viskningen. Lyssna igen.
– (tystnad)
– Hörde du verkligen inte det där? Det är ju som att den talar till oss, eller i varje fall direkt till mig. Som att den vet att vi lyssnar. Den säger ju mitt namn, för fan.
– Ditt namn? Alltså hur mår du? Börjar du höra röster? Det hörs verkligen ingenting förutom det vanliga ockulta svamlandet till högre makter. Cthulu ftang ftang… jadi jadi nåt knas.
– Men den säger ju nåt direkt till mig. Jag hör den ju. Den säger att jag ska…
– Varför ser du så jävla underlig ut? Hörru, varför kollar du så där konstig på mig? Varför…Släpp den där, vad fan är det med dej? Dina ögon, de är helt svarta, vad…? Nej vad gör det inte, vad…
– (tystnad)

*
Skrivövning: För din säkerhet
Tema: Avlyssning
Tid: 5 minuter
Övning med Fruktan.se 

IMG_0750

En fix

Växten slingrar sig upp över fasaden och omringar det öppna dubbelfönstret. Hennes fönster skakar och synfältet känns ofokuserat och grumligt. Kallsvetten rinner i pannan, hon torkar bort det med jackärmen. Hon har inget kvar. Inget alls. Ingenstans att ta vägen, inga pengar, inga vänner att vända sig till. Men därför har hon inget att förlora.

Visst hade hennes mamma kört ut henne tidigare, hotat med att de hade fått nog av hennes beteende. Men den här gången hade hon insett att morsan menade allvar. Trots det hade varken hon eller pappa polisanmält. Fast det hade varit nära. Men de tog hemnyckeln ifrån henne. Hon fattade att hon hade gått för långt den här gången. Tagit sig in när de var bortresta på Gran Canaria och tagit allt som hade nåt värde i deras sketna förortslägenhet. För att få en fix av växtfrön, som hon brukade skämta när hon var hög. Frön processade och extraherade till heroin. För att få försvinna från verklighetens gråhet och försvinna in i den där underbara ljusa världen högt ovanför molnen.

Nu står hon här och skälver i höstmörkret. Hon kan höra sin egen andning, den låter tom och ihålig. Rosslig. Hostar, har haft nån slags luftrörsinfektion hur länge som helst nu, den vägrar ge sig. Hon behöver en fix, skulle kunna göra vad som helst. Men ingen av hennes vanliga langare är beredd att ge henne nåt utan cash, inte ens ett smakprov. Hon är redan skyldig de flesta en hel del. Det är därför hon står här, utanför hans hus. För att han har pengar, det säger alla. Saker som är värda en massa.

Bor ensam i det stora huset. Färgen flagar, stuprännorna är sönderrostade och hela byggnaden ser övergiven ut bortsett från ljus som skymtar genom ett fönster. Det kan vara lögn att han har nåt. Men det finns inget larmsystem. Hon är beredd att ta den risken. Hon följer växtrankorna med blicken. Har sett det många gånger förut, hur han ofta lämnar ett fönster på glänt på övervåningen. Hon klättrar på spaljén och stupröret om vartannat, kämpar för att få fäste. Tills hon når fönstret, drar mödosamt upp det, kämpar för att behålla balansen. Så kravlar hon över fönsterbrädan in i rummet.

Det är kyligt och mörkt där inne. Hon famlar med mobilen, får fram ficklampsappen och lyser försiktigt med den runt om i rummet. Det finns saker överallt, som ett överbelamrat museum. Går sakta genom rummet. Vet inte vad som är värt nåt eller vad som är skräp, så hon tar sånt hon tror har nåt värde. Små föremål som ser antika ut i metall. Ett gammalt ur, halsband, nåt som ser ut som en gammal kompass. Fyller Kånken-ryggsäcken hon hade med sig med snabba, hetsiga rörelser. Desperat. Vet inte ens hur hon ska kränga det sen, men det måste lösa sig på nåt vis. Nåt måste hon få för det här.

Dammet virvlar i mörkret, hon känner hur det börjar klia i halsen. Hostar, det låter så högt i tystnaden. Djupa rosslingar. Försöker hålla för munnen, få det att sluta. Rör sig bort till fönstret, måste härifrån med det hon har. Då hör hon plötsligt ljudet av rörelse, steg som närmar sig.

”Rör dig inte.” Han har kommit in från sidan, rakt framför henne och det öppna fönstret. En lång skepnad. Nu förstår hon varför de kallar honom jätten. En av de längsta människor hon sett, men ändå ihopsjunken. Smal, skranglig gestalt. Han siktar på henne med något avlångt, hon kan inte se vad det är. Hinner inte tänka, reagerar instinktivt. Sträcker sig fram och griper tag i vapnet, drar i det allt hon kan. Det går lättare än väntat, han är så gammal och svag, den äldre mannen. Hon ser hur han tappar balansen, stapplar till och faller framåt förbi henne.

I mörkret skymtar hon hur han försöker gripa tag i något, hur han klöser i tom luft. Ett svagt skrik. Hur han faller ut genom fönstret. Hon hör ljudet av kroppen som landar på gruset nedanför. Dovt avlägset ljud, avbrutet skrik, tystnad. Hon kan inte stanna här. Han kan ha ringt polisen. Sätter på sig ryggsäcken och börjar den mödosamma klättringen ner i mörkret. Tvingar sig själv att inte tänka på att han ligger där nere. Att han kanske ligger och förblöder inombords eller redan är död. Att det var hennes fel. Tänker inte göra något, bara ta sig därifrån. Hon behöver verkligen få sin fix.

Skrivövning: Sagor
Tema: En klassisk saga i modern tappning
Tid: 20 minuter
Ovanstående saga: Jack och bönstjälken

IMG_0089 (1)

Tapeten

Jag känner smällen i hela kroppen när jag kastar mig mot väggen. Synfältet fylls av slingrande mönster i ljust grönt och vitt. Bladen omfamnar mig, slingrar sig runt den. Men de når inte ut ur tapeten och jag når inte in. Rummet har kallat på mig ända sedan jag satte fot i huset. Eller kanske är det inte rummet utan tapeten, eller det som är dolt bakom tapeten. Som om något är instängt i tapeten och längtar ut. En lockelse, något större än vad jag kan förstå. Arts & crafts tapet från början av seklet. Original tapet. Strävt papper, bleknande och slitet. På vissa ställen går det knappt att urskilja vad mönstret en gång föreställt. Axeln värker, ändå jag vill göra det igen. Viskningarna genomsyrar mig. Kom hit, kom närmre, vi väntar på dig.

Tapetens färg är mild, solblekt grön. Vilsam. När blicken söker sig till tapetens bladverk är det som att den irrar vilse i trädgårdens mönster. Trädgårdsrummet kallade han det alltid. Det rum förutom observatoriet han tillbringade större delen av sin tid. I luften är det som att det finns en lukt av grönska, av jord och fukt. Det går en bris genom rummet och jag kan svära på att tapetens löv darrar i det plötsliga vinddraget.

Blomman har stora taggliknande blad som viker sig inåt och ringar in fröna. Som ett gap som vill sluka, som vill sträcka ut och ta fast för att dra in. Det är något som känns fel med solrosen. Den är öppen och vildsint. Armar av blad som griper efter plantorna omkring den. Runt den ser jag ett återkommande mönster av runda frön, stora, arrangerade som om de är i klasar om tre. Blomverket i tapeten ser nästan levande ut. Jag ser hur det rör sig, växer, breder ut sig. Slingrande formar späda blad, ett kaos som bildar mönster som jag kämpar för att finna. Men det är som att blicken vägrar ta in helheten, förnekar mig chansen att få helhetsperspektiv. Det undflyr mig, jag iakttar det så att ögonen tåras.

Jag ställer mig och pressat mig mot väggen, låter handflatorna glida försiktigt över mönstret. Försöker förstå vad de vill ha av mig. Viskningarna växer sig starkare vid beröringen. Det är så jag känner det. Konturer av något under fingertopparna. Något som finns där bakom. Något som medvetet dolts.

Det är en lättnad att inse att det var det var det här de ville att jag skulle finna. Jag tar motvilligt ett steg tillbaka. Nu ser jag ett hårfint streck i listen där den sågats av. Att en springa så tunn att det inte går att se om man inte letar efter den går längst hela väggen. En dörröppning som någon omsorgsfullt gömt. De väntar på mig där bakom dörren. Bortom det jag kan se.

Jag inser det i den stunden, att trädgården är här. Inte den utanför huset och inte den som sprider sig över rummet. Båda de grönskande platserna är en snitslad väg för att leda den som söker till den riktiga trädgården. Den som finns bortom huset, under huset. Trädgården därunder. Men jag inser att jag inte kan öppna dörren nu. Tröttheten kommer över mig, jag känner hur benen skakar. Det värker i revbenen när jag andas in. Jag har hittat det jag skulle. Har varit i rummet hela natten, lyssnat på susandet från rören och viskningarna från väggarna. Vet inte ens hur länge jag har varit här. Vill öppna dörren som leder neråt. Jag borde inte kunna behärska mig, borde slita upp tapeten och försöka öppna dörren. Men lövens prasslande säger att tiden är inte inne. Jag behöver mer kraft för att göra det som kommer sen. Jag har uppfyllt min första uppgift. Nu får jag vila.

Skrivövning: Rummet
Tid: 20 minuter
Uppgift: skriv om något i rummet du befinner dig i

tradgarden-tapeten-skrivovning-fruktan

Fantastisk Podd avsnitt 12 – De ska veta hut!

Hur strukturerar man en historia? Planerar man allt i förväg eller är det bara att sätta sig ner och köra? Stockholmsgänget bestående av Peter Bergting, Boel Bermann, Anders Björkelid, Erik Granström och Oskar Källner samlas åter och funderar på saker som: Är ingen process också en process? Kan man likna en berättelse vid ett pärlhalsband? Var får man tag på billiga whiteboards? Kan man koppla en skrivmasking till en iPad? Och vem är det egentligen som styr i slutändan, författaren eller karaktärerna?

Lyssna på Fantastisk Podd avsnitt 12 här:
http://fantastiskpodd.se/2014/07/fantastisk-podd-12-de-ska-veta-hut/

copy-cropped-poddhimmel1

Fantastisk Podd 04 – Stockholmsgänget samlar sig

Fantastisk Podd kommer till Stockholm, den kungliga huvudstaden (vars undergång vi ser fram mot. Men mer om det i avsnittet.) I etern samlas Peter Bergting, Boel Bermann, Anders Björkelid, Erik Granström och Oskar Källner för att upptäcka var de är (och var de inte är) någonstans i sitt skrivande.

Här finns glada tillrop, fantastikteoretiska utläggningar och en stilla undran kring huruvida man egentligen måste följa en deadline. Vi talar även om jordens undergång och om hur man skriver det intima istället för det episka. Hur man skriver icke germanska svordomar, och ändå får sin explosionsartade katharsis. Eller bara blir allmänt psykedelisk. Om det nu är det man är ute efter.

Lyssna på podcasten här: http://fantastiskpodd.se/?p=147

fantastiskpodd_boelbermann

Skriver motsatsen till det jag hade tänkt

Sitter och skriver. Planen var att renskriva anteckningar, men när jag började skriva in texten blev den motsatsen till jag planerat. Jag tänkte om, gjorde om hela idén, den utvecklades och förändrades medan jag skrev in den på datorn. Antar att jag tänkte om och tänkte rätt. Utforskar och leker med robotar i relation till människor just nu. Jag vet inte själv var texten är på väg, men lyckligtvis låter sig inte texten hindras av den lilla petitessen.

Ett litet oredigerat utdrag ur det jag skriver på:

Datorn blöder där jag högg den. Hett, ångande blod läcker ur den. Det känns som hyckleri att använda ordet dator om den. Den skiljer sig inte tillräckligt mycket från mig själv för att jag ska känna mig bekväm. Men jag fortsätter tänka dator om den. För att skydda mig själv. För att tänka att det bara är en maskin. Något som inte kan skrika, som inte känner smärta. Datorn faller till marken, håller desperat såret för händerna, dubbelvikt av smärta. Den skriker inte. De är programmerade till att reagera så. När de inte kan kontrollera sitt tal på grund av smärtimpulser tystnad dem. Hennes mun är vidöppen i ett skrik som ingen kan höra. Jag tänker att det fortfarande är ett skrik, på en högfrekvent nivå som inte kan uppfattas av mig. En nivå som bara vissa djur kan uppfatta. Och datorerna. Kanske kan andra datorer höra hennes skrik.

Jag vet varför vi kallar dem datorer. De får inte ha namn, inte riktiga namn. Ingen får döpa sin robot, de ska inte uppmuntras ha identiteter. Robotlagarna är stränga. Smeknamn, namn och personligt tilltal är förbjudet. Blir man påkommen kan man förlora sin statliga tilldelning av dator. Så var det inte i början. Då hade de namn. Sågs som en del av familjen, på samma sätt som husdjur. Folk fäste sig vid dem, för mycket. Ville inte släppa dem, ominstallera eller destruera dem – inte ens när de var felaktiga och hade buggar i programvaran. Inte ens när det fanns helt ny programvara och helt nya operativsystem. För att det skulle förändra datorerna, ändra deras karaktärer. Ironiskt, då hade datorerna så grova känslor att det knappt var pålitligt. De speglade och reagerade som de uppfattade passande för situationen, men det kunde leda till nästan humoristiska misstag. Nu när de är mer mänskliga än de någonsin varit tidigare försöker vi omänskliggöra dem. De är bara datorer. Vi upprepar det om och om igen, men få kan göra sig av med sina egna datorer. Trots att de bara är maskiner. Jag inser att det är svårare att tänka på dem som maskiner när jag står här och ser en dö. Inte dö. Den dör inte, den stängs av. Men jag kom inte åt chippet, jag lyckades inte träffa rätt med dosan, det var någon defekt så signalen trängde inte igenom. Till slut var jag tvungen att hugga henne rakt i det centrala nervsystemet.

 

IMG_1363

Novell: One Night Stand

Så har det alltid känts. Som att jag är ensam. Ensam är stark. Orörbar. Osårbar. Ensam bland folk. Hans ord ekar i huvudet efter att han gick ut ur min lägenhet. Att han kände igen min typ. Att jag tror att ingen kan röra mig. Jag var ensam när han var i rummet. Jag är ensam nu när han har gått. Repellerar folk.

Han rörde vid mig. Jag rörde vid honom. Men han rörde inte vid mig, inte egentligen. Jag känner så lite. Som att jag har hud av teflon. Andra människors beröring bara rinner av. Som en ingrodd fetthinna som hindrar all mänsklig kontakt. Jag har försökt bryta ner hinnan. Men han var inget försök. Inget riktigt försök, bara halvhjärtat. Krogragg. Men fin. Stora händer. Lent hår. Jag rörde vid honom. Kan fortfarande fascineras av hur mycket fysisk kontakt betyder för mig trots allt. Även när jag inte känner så mycket. Det räcker med lite.

Låg där bland trassliga lakan. Han sov djupt. Jag låg och höll om honom. Andades in hans lukt och hans svett. Kände hans värme. Tömde huvudet på tankar. Tänkte inte på vad som skulle hända sen. Att han skulle vakna och gå iväg. Att vi inte skulle ses igen. Försökte att bara fokusera på stunden. På det svaga tillfredsställande lyckoruset i kroppen. På hur alla muskler slappnade av. På den mjuka vågen av välbehag.

När han vaknade var han smeksam. Leende. Jag tog bort leendet. Var karg och hård. Bad honom klä på sig och gå. Såg hur glimten i ögonen dö ut. Såg dragen runt munnen hårdna. Att bli avvisad. Det är svårt att ta, jag vet det. Ändå gör jag det mot dem gång på gång. De kan inte stanna. Det går inte. Det är för svårt att ha dem nära. Vill bara få ut dem ur lägenheten så snart jag kan.

Förut, för länge sen, visste jag inte bättre. När jag precis hade flyttat hit så lät jag en stanna.  Förstod inte vad som hände. Kramper och fradga och till slut blev han stilla. Ringde ambulans som hämtade honom, som sa att det var en epilepsiattack. Men det hände andra gången. Och tredje. Redan andra gången ringde jag inte ambulans. Jag visste redan då. Tog hand om kroppen själv. Men det var omständigt och påfrestande. Jag vill inte gå igenom det fler gånger. Så nu får jag dem att gå ut ur lägenheten. För att slippa se när dem dö. För att slippa se när det händer.

Han kände igen min typ. Jag är orörbar. Han borde inte ha rört vid mig.

bild (10)

 

Novell: Solstorm

Skrivövning: Science fiction
Tid: 20 minuter
Ord som ska inkluderas (minst hälften):
Gasjätte, protes, exoskelett, gravitationssluss, solstorm, singularitet, robot, falla

Novell: Solstorm

Jag ser hur han svettas. Jag ser hans panik. Över att hans forskningsresultat har visat fel. Över att gasjätten som skulle utnyttjas för resurser inte var sammansatt av de ämnen han trott. Att den består av helt andra, värdelösa ämnen. Jag vet att det inte är någon idé att försöka trösta honom nu. Då är risken stor att samma sak sker som sist. Att han slår mig. Att han slår mig sönder och samman.

Han gör det. Besinningslöst. Varje gång han känner att han håller på att förlora kontrollen.
[Läs mer…]

Kulturnyheterna möter Fruktan

SVT Kulturnyheterna har besökt skrivarkollektivet Fruktan för att krypa under skinnet på trenden kollektivt skrivande och tillkomsten av dystopin ”Den nya människan”.
Se Kulturnyheternas inslag om Fruktan här!
Läs mer om skrivarkollektivet Fruktan här!
Läs alla novellerna från mötet med Kulturnyheterna.