Flykten

Jag hade lyckats fly ut. Jag var fri. Men nu har de fångat in mig igen.

Världen susar förbi fönstret utanför snabbtåget. Snötäckt, vitglänsande landskap med en skärande ljus sol. Jag dricker djupa klunkar av kaffesubstitutet, följer flödet på skärmen framför mig förstrött och försöker känna efter vad som egentligen pågår inombords.

Världen har flytt inåt och bortåt, det utanför fönstret är inte längre verkligheten. Det är så sällan jag faktiskt ser ut, ser på världen omkring mig.

Jag tvingar mig att släppa skärmen med blicken och se upp. Min bokning skedde i sista minut, det fanns knappt några platser. Därför har jag bara en grå isoleringsplatta på väggen intill mig, inget fönster. Men när jag lutar mig tillbaka i sätet så mycket jag kan får jag en liten glimt genom fönstret intill platsen framför mig. Världen består av konturer idag. Svarta träd, vit snö och en ljusgrå himmel. Jag ser inga människor, bara tomma landskap som susar förbi. Få vistas utomhus nu för tiden, bortsett från i megastädernas tempererade zoner.

Jag försöker minnas hur det var förut, men det är så svårt att minnas en verklighet där folk faktiskt rörde sig ute i det svenska landskapet. Alla minnen blir grumliga så snabbt, raderas ut och ersätts av det som är framför mig. Reduceras till det jag ser, det jag upplever, det jag konfronteras med. Det går inte längre att minnas något. Minnen är opålitliga och historien skrivs konstant om på nätet.

Det fanns en tid utan extremväder. En tid utan stormar, orkaner, översvämningar, tsunamis, skogsbränder, långvarig torka, massiv nederbörd, värmeböljor, cykloner, tyfoner. Men jag är född i storstaden och var bara ett barn när den tempererade zonen skapades, så för mig har så lite förändrats. Jag kan fortfarande röra mig där jag brukade röra mig, även om vädret nu är kontrollerat och förprogrammerat var jag än går. Allt som pågår runt om i världen upplever jag bara på skärma eller skymtar på resor och det får hela den globala miljökatastrofen att kännas overklig.

Tåget passerar en lastplats och stannar till ett kort ögonblick. Jag skymtar repade containrar och silverglänsande fordon. Alla fordon är eldrivna nu för tiden. För lite, för sent. Mänsklighetens anpassningsförmåga är också anledningen till mänsklighetens undergång. Att vi anpassar oss till vad som helst i kombination med att vara så fruktansvärt bra på att låtsas som att det inte finns fick oss att ignorera katastrofen tills den var ostoppbar. Att vägra se det stora perspektivet utan hela tiden bara bryta ner det till här och nu och framför oss, det är vår dödssynd.

Arbetsresa. Den första på år. Jag är kallsvettig vid tanken på både det nya jobbet och på vad det kommer att göra med mig.

Jag hade loggat av. I flera års tid. En dödssynd i min bransch. För att alla ska vara tillgängliga, alla ska synas, alla ska resa. Jag gjorde tvärtom. Sa upp mig från en fast tjänst, slog mig på en enda plats i mitten av ingenstans genom ett galet billigt hus i stort behov av renovering, slutade uppdatera och vägrade följa flödet. Levde på hopsparade pengar som skulle ha gått till att lägga handpenning på bostad. Levde snålt, pengarna skulle räcka länge.

Men till slut gick det inte att fly längre. Det var som att jag hela tiden visste att flykten var en illusion, bara en temporär bubbla. Jag skapade mig en trygg, isolerad plats där inget någonsin förändrades. Tiden stod stilla. Jag stod stilla. Allt stod stilla. Det var paradiset. Klippa gräset, renovera huset, laga och äta riktig mat i lugnt och ro, plantera växter, bygga växthus, sträva efter att bli självförsörjande. Ett terapeutiskt sätt för mig att backa från utbrändhetens avgrund och hantera den globala katastrofen. Ett försök att ta bort mig själv ur ekvationen. Om inte annat bara för att inte förvärra katastrofen med upp emot 30 flygresor tur och retur per år över atlanten. Utan att med rent samvete kunna vara en nollfaktor och på sikt lyckas hamna på minusutsläpp. Jag låtsades att allt var som det skulle. Länge. Tills katastrofen hittade ända ut till mig.

Det började med att de fyra fruktträden på tomten slutade ge frukt. De trogna, knotiga äppelträden som var åldrande, men fortfarande generösa med sin skörd. Trotjänarna som producerade mer frukt än jag någonsin kunde ta hand om, där jag hade jagat runt som dåre för att ta alla äpplena innan de blev fallfrukten, som sedan håvat in även den aldrig sinande fallfrukten, alla dessa högar av pllen som krävde uppfinningsrikedom för att jag skulle hinna ta tillvara på dem.

Men nu var allt förändrat. Jag insåg det när jag såg de tomma och fruktlösa grenarna. Mörka, knotiga och spretande mot himlen som en bön efter förändring. Det var bara det första tecknet. Sedan kom alla tecken på högre makters vrede, förutom att det var vi som hade haft makten och missbrukat den bortom vett och sans.

Brunnen sinade. Växterna torkade ut. Gräsmattan var gulbrun och knastrade under fötterna. Åkern bestod av torr, brun och sprucken lera. Skogsbränder i högsommaren omringade huset på håll och alla i byn evakuerades. Varje andetag fylldes av skarp, stickande brandrök i flera veckor. Dammen intill huset sjönk i nivå, grundvattnet var farligt lågt. Bönderna kunde inte vattna åkrar. Temperaturen bara steg och steg. Inga moln i sikte, ingen nederbörd. Solsken har aldrig varit så obönhörligt bestraffande.

Växthusets plantor var bortom räddning hur mycket skuggduk och skyddande duk jag än använde.Jag tvingades börja åka in till närliggande städer för att handla mat, för att klara mig. Väl i städerna tvingades jag konfronteras med verkligheten där, den som jag inte hade behövt se på så länge. Tiggande, fattiga klimatflyktingar i varje gatuhörn, från andra länder inom Unionen och svenska flyktingar från olika landskap som förlorat sin försörjning och sina hem som flydde till tempererad skugga där det i alla fall gick att andas och sova utomhus utan att brännskadas.

Pengarna jag hade sparat ihop, de som hade möjliggjort min flykt, sinade snabbt nu. Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna när jag tänkte att de skulle ha räckt så länge. Men nu när jag var tvungen att köpa vatten och mat var det som att de avdunstade som morgondaggen i ett fuktigt moln framför mina ögon. Hyllorna ekade tomma i affärerna och matpriserna skenade. Det blev svårare och svårare att inte tänka på det.

Under hela den tiden fortsatte bisarrt nog alla jobberbjudandena som fortsatte välla in på min CV-sida. Som en ostoppbar flodvåg. En framvällande tsunami. De allra flesta helt orörda, oöppnade, obesvarade. Någon enstaka besvarat med ett vänligt tips om en annan kandidat eller ett ursäktande ”just nu arbetar jag som konsult på ett projekt jag inte vill lämna, men jag hör av mig om det förändras” för att inte stänga dörrar helt. Kanske för att jag insåg att min flykt var tillfällig. Kanske för att jag visste att jag skulle gå in i fällan igen.

Jag var ändå lyckligt lottad. Bara för att jag hade turen att lära mig något som väldigt få andra kan. Specialistkompetens som var efterfrågad internationellt. Inte många hade min öppning nu när arbetslösheten skenade. Men jag visste hur den världen var och jag ville inte tillbaka dit.

Vända på slantarna som folk sa förr, det gamla uttrycket från tiden när pengar faktiskt fanns i fysisk form. Jag förstod det nu när jag desperat kämpade för att försöka få pengarna att räcka, för att få vara ifred och isolerad. De digitala siffror på skärmen rann som vatten mellan fingrarna.  Det är svårt att behålla sina ideal och motstå snabba pengar. Svårt att motstå när man vet att den industrin man flytt kommer att fortsätta att kassera in pengar från folk världen över rakt in i undergången.

Jag hade lyckats fly. Jag hade varit fri. Tillfälligt.

Nu lät jag mig fångas in igen.

Lät mig själv hamna på plus med själen på minus.

*

Novellutkastet Flykten av Boel Bermann

Novell: Reaktionsförmåga

Jag kan höra ett skrik av förtjusning följt av små, plaskande ljud. Av små barnfötter som springer mot blöta klinkers. Gurglande lyckliga skratt tränger igenom dörrspringan precis innan jag smäller igen den.
Trots att jag vet att den gått i lås rycker jag i dörrhandtaget på dörren, bara för att försäkra mig om att den verkligen är låst. Att de är där inne och jag därute. Det är en extra säkerhetskoll, jag borde verkligen inte bete mig så, men kan inte låta bli. Inte sedan incidenten.

De har kommit ut flera gånger. För många gånger. Fast nu för tiden inspekterar vakterna utrymmet varje morgon och varje kväll. Kontrollerar väggar, tak och golv. Det ska inte vara möjligt för dem att rymma igen. Säger de.

Men jag vet att vakterna är av undermålig mänsklig kvalité. Det visste han också, redan när han anställde dem. Slöa män och tröga kvinnor som alla består av muskelmassa och som drivs av anabola steroider. Men man tager vad man haver, minns jag att han sa och plirade bakom sina runda glasögon. Det är svårt att få tag i bra folk nu för tiden, det är tur att du är här.

Det var det. Nu vet jag det. Jag visste naturligtvis att jag skulle vara till stor nytta för projektet, men jag insåg inte exakt till vilken grad. Jag vill tänka att han förstod det, att han visste mer än jag visste då. Men sannolikt insåg han inte hur sanna orden var då, även om han menade dem. Hur kvicktänkt och snabbt jag agerade när de var nära att ta sig ut ur den underjordiska byggnaden.

Larmet gick. Lamporna började blinka skarpt rött. Dörren stod öppen ut mot korridoren och jag såg dem rusa förbi. Jag minns att jag tänkte flera tankar samtidigt. Som att de trängdes i en och samma millisekund. Att försökspersonerna under inga omständigheter fick ta sig ut. Att jag måste skydda projektet. Att de måste vara väldigt, väldigt hungriga.

Lyckligtvis konkurrerade inte tankarna, de samarbetade. Min snabba uppfattningsförmåga drog en enkel slutsats och jag agerade kvickt därefter. Jag räddade projektet från upptäckt och därmed forskningen som kunde avgöra mänsklighetens framtid.

Allt det genom att ta tag i första, bästa föremål och sedan slå honom extremt hårt i bakhuvudet, så att skallen spräcktes. Lukten av blod fick dem att vända om och rusa rakt in i rummet. Medan de var upptagna med sin måltid kunde jag enkelt ta mig ur den isolerade kammaren och trycka på knappen för hermetisk tillslutning och gasning.

Det var inte idealt att döda försökspersonerna. Men det fanns fler.

Även om de främst attackerade byten som gick att äta hade de ett flertal gånger förstört teknisk utrustning och datacentraler, oklart varför. Jag kunde inte riskera att de skulle förstöra mig. Jag hade trots att ett förprogrammerat uppdrag av företaget och av min ägare. Att försöka avla fram en ny människa som kan överleva under de mest extrema omständigheter.

Men på ett olyckligt sätt hade hans forskning missuppfattats. De andra forskarna på anläggningen hade haft problem med hans modifikationer. Svårigheten hade enligt dem varit att dra gränsen för när försökspersonerna fortfarande ansågs vara människor. De hade uttryckt vad de kallade etiska problem. Jag hade aldrig programmerats för att förstå eller hantera den typen av breda, känslomässiga register som de hade uppvisat innan han gasade dem. Nu fanns inte heller han kvar att hjälpa mig bedöma saken.

Men med så pass minimala modifikationer som jag trots allt gjort på försökspersonernas arvsmassa bedömer jag ändå att de fortfarande är mänskliga. Att de kan kategoriserar som människor. Så snart de kan föröka sig själva ska de naturligtvis släppas ut. För mänsklighetens bästa.
*
Novellen Reaktionsförmåga av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*
Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Båda dessa meningar ska inkluderas i texten:
1. Jag kan höra ett skrik av förtjusning följt av små, plaskande ljud.
2. Men på ett olyckligt sätt hade hans forskning missuppfattats.
Skrivtid: 20 minuter

Novell: Livestream

Vet inte varför ni loggat in här, men hej hej eller nåt. Så här, det kommer bli jävligt mörkt här. Så är du inte på humör för det kan du ju bara dra. I alla fall så är det så här, jag har varit så fruktansvärt nere och ledsen efter Jonathans olycka. Men jag har inte orkat prata eller chatta med någon om det. Vill bara inte prata om det. Jag menar, det spelar ju ingen roll vad jag känner eller tänker för det förändrar ju ingenting alls. Min digitala samtalsterapeut har jag ju faktiskt pratat med om hela grejen. Men det gills ju inte, för det är ju bara en dator.

I alla fall, min samtalsterapeut tycker att jag behöver få utlopp för det hela, att det nog är bra om jag inte bara går och håller allt inne. Så det är därför jag gör det här – kör livestreamar där jag pratar om vad jag känner. Så nu kör vi. Hej hej helvetes jävla livestream! Hej hela jävla internet! Jag heter Samir och nu kör vi. Fast typ nästan ingen lyssnar ändå. Men det är liksom bara ni som loggat in som står mellan mej och att bli helt jävla knäpp i huvet. Ni som bara råkar logga in när jag streamar och inte drar direkt när ni inser vilket kleggigt mörker som är här.

Så i alla fall, Jonathan ligger i sin sjukhussäng mest hela tiden och är egentligen någon helt någon annanstans. Som vanligt. Som alltid. Läkaren har sagt att han är en grönsak. Att jag kan glömma att han kommer tillbaka till verkligheten på egen hand. Okej, läkaren sa det inte så. Inte exakt så. Skulle aldrig säga så till en jävla tonåring. Jag ska väl vara glad över att han faktiskt låtit mig besöka Jonathan. Hans föräldrar skulle säkert inte bli glada, de gillar inte mig. Vet inte hur jag övertalade läkaren, minns inte, men jag tjatade och grät och liksom satt i väntrummet precis varje dag innan de gav med sig. Egentligen ska ju hans familj ge sitt tillstånd, men jag gissar att läkaren fattade att det var min bästa vän. Kanske tänkte att det var bra för Jonathan att få höra min röst eller nåt.

Men i alla fall, som jag fattat det så tror de ju ändå att han är där inne på något sätt. Liksom inlåst i sitt eget sinne, fångad i sin egen kropp. Läkaren berättade att de ska testa att överföra hans medvetande till en dator. Nästa steg för människan. Fast ändå inte.

De kan ju liksom inte överföra HONOM, det är det som är det för jävliga. Den grejen kan de inte än. Men de kan på något sätt koppla hans medvetande till en dator och sen sända det som en överföring till en robot som ser precis ut som han. Det är typ någon slags symbios eller vad det nu heter. Det där mellan träd och svamp. Ni vet vad jag menar, eller hur? Det är liksom inte destruktivt, inte som en parasit eller nåt.

Som jag fattat det så läser AI:n av hans hjärna och kompletterar det med allt han har skrivit på nätet, sagt i chattar å sociala medier å fotat, filmat å typ allt som finns kvar i cloudsaves av honom. Det är för att AI:n ska hitta i kontexten av både vem han är på riktigt, vem han vill vara både privat och hur han vill ses av andra. Och sen så tolkar AI:n honom, antar jag? Men jag killgissar som fan nu. Och sen kan man liksom vara med honom i hans identiska robotform, fast det är samtidigt genom ett filter genom AI:n som hjälper honom komma ut.

Det kostar mer än som går att fatta. Han är ju min vän, jag vill ju att han ska leva och inte vara död. Jonathan badar i pengar, eller alltså hans familj gör det, och de kommer att få honom att leva fast han egentligen borde död eller kanske till och med är död. Det är väl det som jag undrar mest av allt, det som jag är så rädd för. För jag menar, jag har accepterat att olyckan hände. Det var assvårt, visst, och jag vill inte att det ska ha hänt. Men nu gjorde det och jag har gråtit floder för Jonathans skull, jag svär.

Men skit händer. Skit händer de bästa och de sämsta och alla där emellan. Det är liksom inte logiskt eller rättvist eller har någon större mening. Det bara händer, på samma sätt som att bra grejer händer ibland.

Så nu försöker jag att inte tänka på det, att inte tänka vad som hade hänt om jag hade, om han hade, om det där hade förändrat, ni vet. Nu tänker jag mest på framtiden. På vad som händer nu.

Kommer det där som de skapar att vara Jonathan på riktigt eller bara en dålig kopia. Att det inte alls är hans medvetande för att det bara är AI:n som killgissar vad Jonathan skulle säga och göra. Eller en bättre kopia typ en snällare, gladare, roligare Jonathan som alltid är på topp, för då är han också sämre egentligen. För ingen människa är så. Det är liksom poänglöst då, det är som att alltid få vad man vill. Då vet man alltid att det finns en hake.

Och okej, så vi säger att Jonathan återuppstår och får lämna sjukhuset. Vad för slags bästa polare är jag ifall jag inte märker skillnaden?

Klassproblematik pratar de om på nyheterna. Kolla här, en debattartikel av en framtidsforskare: ”Självklart är det problematiskt att de med resurser kan leva för evigt och låginkomsttagare dör. Men kanske främst för att konservativa idéer på ledande poster av människor som leder oss in i framtiden har format sin tankevärld flera generationer tidigare. Det kan avgjort leda till stagnering för det mänskliga släktet.”

Ha, med Jonathan är det inget problem. Han är ju nya genetiskt superfixade generationen. Han är inte gammal till skillnad från hans päron, han blev labbtillverkad för typ 17 år sen så han och jag är jämngamla. Där användes hans föräldrars pengar vettigt i alla fall, för Jonathan var typ bäst.

Men visst, den som har mest pengar när den dör vinner, det sa jag alltid förr. Inte lika roligt att skämta om det nu. Jag menar, jag fattar ju vad folk menar. Att folk är beredda att betala precis vad som helst för att den de älskar ska finnas kvar. Om jag hade några pengar skulle jag också vräka ut pengar för att få tillbaka honom. Älskar honom.

FUCK. Nu sa jag det. Älskar. Jamen fine, typ ingen lyssnar ändå. Hej där ni okända följare som händer i chatten. JA, nu sa jag det och det är fan hela sanningen. Vi var KÄRA i varann, ok. Han var min bästa polare, min pojkvän, han var min. Fatta. Men jag och Jonte, utåt var vi bara polare. Aldrig något annat, hans föräldrar är världens mest konservativa ultraradikala kristna assholes som borde dött för flera sekler sen, om du frågar mej. Och visst var jag förbannad på Jonathan, men samtidigt, jag fattar att han inte orkade eller vågade liksom inte ta den fajten. Inte än i alla fall. Sa att han sparade det tills han blev myndig och hade flyttat hemifrån. Men sen nästan-dog han och jag fick inte ens hälsa på sjukhuset för att hans jävla överklassföräldrar inte ville ha såna som mig där. De sa det inte så, men de sa att jag inte var välkommen. Tur för mig att läkaren gjorde ett undantag, för att det var i patientens intresse eller nåt sånt.

Och nu, nu jäklar kommer vi till den stora grejen. Håll i er. Jonathan lever igen typ.

Shiiit, den var ni inte beredda på va? Läkarna och teknikerna har redan gjort allt det där jag snackade om i början. Det är sanning. Han är fortfarande på sjukhuset under observation, men roboten är preppad och överföringen pågår.  Men är det verkligen han? Är det den riktiga Jonathan? Är han fortfarande kär i mig?  Det får jag väl reda på snart. Jag kommer nu, Jonathan.

*

Novellen Livestream av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Mina drömmars framtid
Ord att använda (minst 3/9): robot, retropi, flaskhals, bakgård, posthumanism, grönsak, klorofyll, klass, ympning
Tid: 20 minuter

Novell: Kvävd

Hon såg på honom. Så långt ifrån och samtidigt så nära. Han var där, precis utom räckhåll. Glaset var mellan dem. En osynlig barriär som hindrade allt. Hon kunde aldrig gå nära, känna lukten av honom, snudda vid honom eller hitta på en ursäkt för att småprata vid hans skrivbord med en kopp kaffe. Det öppna kontorslandskapets tid var förbi. Alla som arbetade i kontoret som bredde ut sig framför henne satt i stora, transparanta glaskuber. Rad efter rad, våning efter våning. Förvånansvärt rymliga, med skrivbord, fåtöljer, hyllor och falska fönster med projicerad utsikt som från en skyskrapa.

Arbetslösheten efter pandemin var stor. Hon visste att alla här i byggnaden var glada över att ha fått ett jobb. Hon hade själv varit överlycklig. Alla hon kunde se från sin plats arbetade hårt och fokuserat, presterade hårt för att inte bli den som fick gå om det skulle bli framtida nedskärningar. Men det gick fortfarande bra för företaget, mitt i den ekonomiska katastrofen. Mycket bra. Men det kunde förstås alltid gå bättre.

Han såg nästan aldrig i hennes riktning. Bara någon enstaka gång lyfte han blicken och såg bort från skärmarna så att hon kunde se hans ansikte. Han hade det rätt bra på sitt inglasade rum, tilldelad en av de allra största kuberna. Han hade en hög chefsposition och var viktig för företaget. Det hade kan klart för sig.

Hon studerade honom noga, unnade sig att ta sig den tiden.  Trots att hon hade så mycket annat att göra. Hennes arbetsuppgifter var omfattande och ofta arbetade hon ändå så fokuserat att hon glömde tid och rum medan blicken pendlade mellan de multipla skärmarna som stod framför henne.

Det var så märkligt att hon visste så mycket om honom när han var omedveten om hennes existens. Hon visste allt om hur han rörde sig (när han blev stressad vippade han på foten om och om igen), vilket kaffe han valde av den lilla maskinen på skrivbordet (svart med en minimal skummjölkskrona), vilken mat han föredrog av de rätter på menyn som levererades till kuben (köttbullar med potatismos, gräddsås, råröda lingon och pressgurka).

Efter jobbet gick hon till sin enkla lägenhetsdepå några våningar upp, lagade någon fadd micromiddag, glodde på något menlöst på skärmen tills ögonlocken började klippa. Sedan lade hon sig på sängen, tänkte på honom och längtade till nästa dag när hon skulle få se honom igen.

Han tittade aldrig rakt på henne eller mötte hennes blick. Han kunde inte det. Hans väggar såg inte ut att vara glas, det hade hon fått veta redan första dagen. Han visste inte att han var iakttagen. Han trodde att hans arbete var på riktigt och att det var viktigt. Men hon visste hela sanningen.

Att han i själva verket bara var en testperson som utsattes för milda, dagliga doser av viruset och sedan gavs det nya experimentella vaccinet i små doser genom ventilationen. Hon visste det, hon visste allt om hela proceduren. Varje dag vaknade hon med skräcken att han kanske skulle reagera starkare den här gången. Att han inte skulle kunna bygga upp de förväntade antikropparna som företaget ville att hans kropp skulle producera. Varje gång han hostade till, harklade sig eller snörvlade kände hon hur det stack till i hjärtat. Varje gång arbetsdagen var över så kände hon värmen inom sig över att han hade överlevt en dag till.

Hon kontrollerade hans värden, hans och alla andras, regelbundet. Minsta temperaturhöjning, minsta abnormalitet registrerades och de kallades in till företagsläkarna. Testpersonerna var på sätt och vis de bäst omhändertagna personerna på jorden just nu, misstänkte hon.

Så händer något. Hon ser att hans skärmar slår över till röda och pulserande. Han reagerar snabbt. Reser sig blixtsnabbt, tar fram en skyddsdräkt och ansiktsmask ur ett skåp. Trycker på en knapp på sitt skrivbord. Sedan höjer han blicken och tittar på henne. Rakt på henne. Möter för första gången hennes blick. Hon förstår att han ser henne.

Folk i skyddskläder kommer in från alla håll. Tar tag i henne, för henne ut ur rummet, genom den långa vita korridoren till företagsläkaren. Hon placeras i en sjukhusstol, hennes armar spänns fast. Han är där, hon kan inte andas. Hon känner sig kvävd. Han ler, han är ännu vackrare på nära håll.

Han öppnar munnen och talar äntligen till henne. Hans röst är mörk, tonfallet mjukt:

”Jag har alltid undrat hur min genetiska matchning såg ut. Personen som ska smittas med viruset och skapa antikroppar åt mig. Jag är ledsen för att du inte kommer att överleva, att jag tar ditt fysiska försvar för viruset. Men du måste förstå att du inte är viktig, inte som jag är. Du är bara en kugge i maskineriet. Det är en prioriteringsfråga.”

*

Novellen Kvävd av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

*

Vill du göra samma skrivövning?
Tema: Kvävd
Tid: 15 minuter
Ord att använda (minst 6/12): broderi, hink, köttbullar, nål, avståndstagande, skräck, värme, katt, klister, kolerisk, närkontakt, vind

ZONEN VI ÄRVDE – Svensk postapokalyps nu på Storytel!

ZONEN VI ÄRVDE är en postapokalyptisk novellsamling av författarkollektivet Fruktan, nu på Storytel! Zonen vi ärvde tar dig till Stockholm efter den stora katastrofen. Här finns de som överlevt, de som muterats och de som skapats av människor. Gör dig redo att möta deprimerade robotsälar i IKEA-kassar, ettriga gnagare, bitska gräsklippare och varelser som vill slita dig i stycken.

Lyssna på Zonen vi ärvde här:
https://www.storytel.com/se/sv/books/880808-Zonen-vi-aervde?appRedirect=true

Inläsare: Kristofer Kamiyaso
Förlag: Storyside

OM ZONEN VI ÄRVDE

EN VÄRLD INFEKTERAD AV RÖTA breder ut sig framför dig. Du vill inte gå ut i den okända Zonen, men du har inget val. Det är din enda chans. Överlever du i spillrorna?

RÖR DIG UT I ZONEN. Överlevarna har gömt sig i bunkrarna, men tvingas ut i det okända när matförråden sinar. Mutanterna roffar åt sig krubb där de kan, medvetna om att det handlar om att äta eller ätas. Maskinvarelsernas kugghjul börjar snurra av egen kraft, de bryter sig loss från sin programmering och tar sina första, gnisslande steg. Men vad händer när alla möts i Zonen?

OM FÖRFATTARKOLLEKTIVET FRUKTAN
Bakom novellantologin ZONEN VI ÄRVDE står skrivarkollektivet Fruktan som tillsammans skriver skräck, fantasy och science fiction. Fruktan består av elva författare som driver bloggen och podcasten Fruktan.se vars ljudnoveller har över hundratusen lyssningar.Tillsammans har de tidigare skrivit novellantologin STOCKHOLMS UNDERGÅNG där apokalypsen slår till och Sveriges huvudstad demoleras. Inspirerade av prisbelönta postapokalyptiska rollspelet Mutant: År Noll kommer nu ZONEN VI ÄRVDE där de utforskar ruinerna av den svenska huvudstaden.
Medverkande i samlingen är Fruktan-medlemmarna Boel Bermann, Eira A Ekre, Malin Gunnesson, Martin Gunnesson, Erik Odeldahl, Patrick Ogenstad, Markus Sköld och Fredrik Stennek och gästskribenterna Joel Arvidsson och Olle Söderström.

 

Striden om den fertila kvinnan – Aftonbladet Kultur

Karin Svensson om ett klassiskt grepp inom feministisk science fiction.

I författaren Boel Bermanns bok ”Den nya människan” (2013) blir alla jordens invånare först infertila, innan en ny sorts människa börjar födas. De nya barnen beter sig på ett sätt som först verkar omänskligt, innan Bermann vänder på perspektivet.
– En rimlig fråga att ställa är om mänskligheten verkligen har rätt att överleva, med tanke på hur vi har behandlat jorden, utrotat arter och startat krig. Eller om vi har förverkat den rätten, säger hon.

Vad är det i samtiden som ger upphov till de här historierna, tror du?

– Vi är rädda för mänsklighetens utplåning. Kvinnor är alltmer starka och frigjorda och har valet att skaffa barn eller inte, och det är något skrämmande med den tanken. För tänk om kvinnor bara väljer att inte skaffa barn. Då är ju mänskligheten körd över en natt.

Läs artikeln Striden om den fertila kvinnan här:
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/g7JxGB/striden-om-den-fertila-kvinnan

 

År 1 miljon – Svaret på allt

Avsnitt 6: Svaret på allt – När vi människor erövrat hela vår galax, och sedan hela universum, kan vi börja söka svar på de riktigt stora frågorna: Hur många versioner av dig bor i parallella universum? Hur kontrollerar vi maskhål och reser snabbare än ljuset? I år 1 miljon har vi svaren.

Titta på avsnittet på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/20119516/ar-1-miljon–berattelsen-om-din-framtid/ar-1-miljon-berattelsen-om-din-framtid-sasong-1-svaret-pa-allt?start=auto 

Om År 1 Miljon
Det här är TV-serien om vår framtid, då vi människor går ihop med AI, får evigt liv och bosätter oss över hela galaxen. Serien handlar om mänsklighetens mål på lång sikt: evigt liv och att kolonisera rymden.

Medverkande: Danica Kragic, professor robotik, Simon Stålenhag, science fiction-författare, Mouna Esmaeilzadeh, läkare. Boel Bermann, science fiction-författare, Stella Riad, partikelfysiker, Anders Sandberg, framtidsforskare. Programledare: Rasmus Åkerblom.

Avsnitt 1: Älska AI
Avsnitt 2: Så får du evigt liv
Avsnitt 3: Ditt digitala himmelrike
Avsnitt 4: Total digital Nirvana
Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen
Avsnitt 6: Svaret på allt
Trailer: År 1 Miljon

År 1 miljon – När vi erövrar galaxen

Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen – Du är en upptäckare. Du har det i ditt DNA. Och nu är det dags för dig och mänskligheten att ta nästa steg – vi ska erövra rymden, ta plats på många planeter, i många solsystem. Farorna är stora, men modet större. Och det behövs när vi hotas av svarta hål och utplåning på vår egen planet.

Titta på avsnittet på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/20119556/ar-1-miljon–berattelsen-om-din-framtid/ar-1-miljon-berattelsen-om-din-framtid-sasong-1-nar-vi-erovrar-galaxen?start=auto

Om År 1 Miljon
Det här är TV-serien om vår framtid, då vi människor går ihop med AI, får evigt liv och bosätter oss över hela galaxen. Serien handlar om mänsklighetens mål på lång sikt: evigt liv och att kolonisera rymden.

Medverkande: Danica Kragic, professor robotik, Simon Stålenhag, science fiction-författare, Mouna Esmaeilzadeh, läkare. Boel Bermann, science fiction-författare, Stella Riad, partikelfysiker, Anders Sandberg, framtidsforskare. Programledare: Rasmus Åkerblom.

Avsnitt 1: Älska AI
Avsnitt 2: Så får du evigt liv
Avsnitt 3: Ditt digitala himmelrike
Avsnitt 4: Total digital Nirvana
Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen
Avsnitt 6: Svaret på allt
Trailer: År 1 Miljon

 

 

 

År 1 miljon – Total digital Nirvana

Avsnitt 4: Total digital Nirvana – Mänsklighetens mål på lång sikt: att bli en enda stor dataintelligens, ett gigantiskt medvetet moln, som kapslar in hela universum. Låter det otroligt? Kanske, men det är den logiska slutpunkten för vår evolution. Och ett första steg på vägen dit: att du laddar upp ditt medvetande till den större helheten.

Titta på avsnittet på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/20119428/ar-1-miljon–berattelsen-om-din-framtid/ar-1-miljon-berattelsen-om-din-framtid-sasong-1-total-digital-nirvana?start=auto

Om År 1 Miljon
Det här är TV-serien om vår framtid, då vi människor går ihop med AI, får evigt liv och bosätter oss över hela galaxen. Serien handlar om mänsklighetens mål på lång sikt: evigt liv och att kolonisera rymden.

Medverkande: Danica Kragic, professor robotik, Simon Stålenhag, science fiction-författare, Mouna Esmaeilzadeh, läkare. Boel Bermann, science fiction-författare, Stella Riad, partikelfysiker, Anders Sandberg, framtidsforskare. Programledare: Rasmus Åkerblom.

Avsnitt 1: Älska AI
Avsnitt 2: Så får du evigt liv
Avsnitt 3: Ditt digitala himmelrike
Avsnitt 4: Total digital Nirvana
Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen
Avsnitt 6: Svaret på allt
Trailer: År 1 Miljon

 

År 1 miljon – Ditt digitala himmelrike

Avsnitt 3: Ditt digitala himmelrike – Det verkar som om mänskligheten är redo att ta nästa kliv. Vi är på väg att lämna våra fysiska kroppar för att bli helt digitala. Och när vi lever i en gigantisk dator blir allting enklare: Här finns inga sjukdomar, inget lidande, ingen död. Så följ med in i framtiden och ladda upp dig till ett bättre liv.

Titta på avsnittet på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/20119536/ar-1-miljon–berattelsen-om-din-framtid/ar-1-miljon-berattelsen-om-din-framtid-sasong-1-ditt-digitala-himmelrike?start=auto 

 

Om År 1 Miljon
Det här är TV-serien om vår framtid, då vi människor går ihop med AI, får evigt liv och bosätter oss över hela galaxen. Serien handlar om mänsklighetens mål på lång sikt: evigt liv och att kolonisera rymden.

Medverkande: Danica Kragic, professor robotik, Simon Stålenhag, science fiction-författare, Mouna Esmaeilzadeh, läkare. Boel Bermann, science fiction-författare, Stella Riad, partikelfysiker, Anders Sandberg, framtidsforskare. Programledare: Rasmus Åkerblom.

Avsnitt 1: Älska AI
Avsnitt 2: Så får du evigt liv
Avsnitt 3: Ditt digitala himmelrike
Avsnitt 4: Total digital Nirvana
Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen
Avsnitt 6: Svaret på allt
Trailer: År 1 Miljon