Egentid

januari 7, 2025 Av Lämna en kommentar

Hon står utomhus och ser på den mörknande himlen. Båda hennes händer klamrar staketet så att knogarna vitnar. Hon andas djupt, in och ut, om och om igen. Försöker hitta sin självbehärskning. Hon lämnade datorn inne i huset och gick ut för att inte göra något drastiskt. För att inte slänga laptoppen i golvet, för att inte skrika rakt ut, för att inte skriva ett argt svar i versaler, för att inte…

Ord på en skärm. Hur kan ord på en dataskärm skapa ett sådant enormt raseri inuti henne? Hon undrar vad som skulle hända om samma konversation hade ägt rum i verkligheten, ansikte mot ansikte? Hade hon strypt honom med hundkopplet? Jagat honom genom huset med elvispen? Genomborrat honom med en fotfil? Skulle det ens gå att göra? Man kan väl drömma…

Ord på en skärm. Pixlar. Kontrast. Vad är det med det digitala ordet som har förmågan att koppla bort all mänsklighet och medmänsklighet? Ska det verkligen vara så svårt att vara trevlig, svara med bara allmän jävla hyfs och behandla den man skriver till online som en människa?
Hela kroppen är spänd, varje muskel darrar, käken värker av nervspänningen. När hon står där kämpar hon för att hitta tillbaka till sig själv.

Hon höjer blicken, tar fäste på horisonten och solnedgången. Skådar bort i fjärran och påminner sig om att det som sker digitalt på sätt och vis inte är på riktigt. Att alla dessa digitala jobb och digitala interaktioner egentligen bara finns i huvudet. Att de är vad hon själv läser in och tolkar.
Horisonten, fokusera på horisonten. Solnedgång. Varmt röda och rosa stråk i kontrast till det hotfulla, mörka molntäcket som glidit in över himlen. Det är svindlande vackert. Så outsägligt hjärtskärande vackert att det inte kan vara på riktigt. Det ser dataanimerat ut. Hon ser ut över den ljusa sommarkvällen och tänker att allt är på låtsas.

Molnen välformade och perfekt balanserad i färgtoner och kontraster. Den ser dataanimerad ut, som en kuliss eller en datagenererad värld.
Den mörknande himlen är perfekt. För perfekt. Som en skugga över världen som symboliserar hennes mörka sinnesstämning. Det vitmålade, regelbundna, nyuppsatta staketet som hon klamrar sig vid ser också overkligt ut. För regelbundet, för vitt, för jämnt och skinande.
Hon ser ner på sina händer. De är smala, välformade och jämna i tonen utan sår, skrapmärken eller nedbitna naglar. Helt släta och välmanikurerade. Som händer ur ett dataspel, som en datagenerering i en första persons view. Hon tar fram mobilen och tittar på skärmen, kollar vad klockan är.

Tanken slår henne plötsligt att något varit väldigt märkligt sen senaste veckan. Att solen gått upp och ner exakt samma tid. Att det varit solsken på dagen och oväder på natten varje dag. Att hon stått och klamrat staketet varje kväll exakt den här tiden. Hennes första tanke är att hon kan vara fast i en tidsloop, men något stämmer inte med den teorin. Hon är ändå rätt övertygad om att hon gjort olika saker under dagarna, skrivit olika saker på datorn, varit arg över olika saker, att hon gått ut av olika anledningar.
Hon tror inte att hon har lämnat tomten eller huset på en vecka, kanske längre. Ändå har hon mat kvar i kylskåpet och frysen och hon är ganska säker på att hon inte har fått en matlåda levererad.

När hon står där i solnedgången blir hon mer och mer övertygad om att något är fel. Att hon borde ha sett tecknen tidigare. Indirekt är hon fast i en världsloop, men inte hon själv. Hon är inte statisk, det är bara världen som loopar. Något är fel, en bugg som måste lösas, system behöver en uppdatering.

Hon själv kan röra sig som vanligt, reagera som vanligt, tänka som vanligt. Tror hon. Kan de andra det? Hennes kollegor, hennes vänner, resten av världen? Hur undersöker hon det hela och testar sin teori utan att framstå som galen? Kan alla andra vara NPC:er, icke spelbara karaktärer som är fångade i en loop som de inte kan styra över? Eller är de som hon – spelare och huvudpersoner i sitt eget perspektiv – som inte märkt att världen loopar?

Vad händer om hela världen som omger henne är datagenererad och inte kan komma loss eller komma vidare? Eller snarare, vad händer inte?

På något vis är det en betryggande tanke som lugnar henne. Det är svårt att behålla ilskan mot den digitala interaktionen om den individen är fast i en och samma dag, en och samma tankegång, ett och samma beteende och agerande – där det bara är hennes egen respons som triggar hans variationer på samma svar i den förprogrammerade dialogen.

Medan hon står vid staketet glider ovädret in. Molnen har ljudlöst krupit närmare, nu är de över henne. Himlen mörknar, vinden tilltar i styrka och regnet börjar forsa ner över henne. Det här är punkten när hon brukar rusa in i huset undan regnet, stänga dörren och kura ner sig i soffan under en filt och streama tv eller spela spel. För att det är vad man gör när man står mitt i ett oväder, den förprogrammerade responsen.

Plötsligt ler hon brett, släpper staketet och går mot infarten och ut på landsvägen genom mörkret och regnet. För att testa om något äntligen blir annorlunda.


*
Novellutkastet Egentid skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Egentid
Tid: 20 minuter
Ord att inkludera (minst 6/12): Staket, vampyr, fotfil, horisont, koppel, raseri, elvisp, klocka, gäspa, dator, vagga, oväder

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips, Uncategorized Taggad som: , , , ,

Kylan

december 17, 2024 Av Lämna en kommentar

Snöflingorna faller. Hon kan inte ta in det, men sträcker ut handen och fångar skira, vita snöflingor på balkongen. De borde inte falla, tänker hon. Inte här, inte nu. Det är för tidigt.

Natten är stilla och den mörka natten fylld med långsamt dalande flingor är vacker. Samtidigt är allting fel.  Snö i september.  Hon vet att den kommer att smälta undan, det är bara en fråga om tid. Men just nu är förorten omkring genne pudrad i vitt, ett tunt lager av florsocker över hösten. Över klarrött och ljusgult och djupgrönt. Som att någon försökt sudda ut färgerna, dölja dem. För tidigt. Inte nu, inte än.

Hon vet att det här är den allra sista varningen, känner det i hela kroppen. På något vis vet hon det helt säkert. Men hon kan inte lämna Sverige. Hur skulle hon kunna göra det? Hon har inte någon möjlighet, hon har inget. Det finns ingen trygghetsbuffert, inga sparade pengar eller resurser. Sparkontot är tomt, allt som kunnat säljas är redan sålt. Ur hand i mun, visst var det så man sa förr? Handflatan är tom, snöflingorna har redan smält av hennes kroppsvärme.

Den eviga natten sänker sig över Sverige. Så många har redan lämnat landet. Ett fåtal flydde med flygplan. Med hjälp av ohyggliga, ofattbara summor kastade de sig ombord på maskiner som spyr ut ren ondska, som förgiftar och förvärrar katastrofen. De som hade råd med det är samma individer som kan fortsätta fly runt om klotet och fortsätta konsumera och förvärra allt ytterligare. För dem finns det fortfarande nya platser att fly till, de bara lämnar allt bakom sig och ser aldrig tillbaka.  De andra blir kvar. Hon är kvar.

Kanske blir det inte så illa som de tror, tänker hon tröstande och undrar hur länge hon kan lura sig själv. Hur länge hon kan gå runt i sin hyreslägenhet och frysa. Hur länge hon kan klä sig lager på lager i sina hopplösa försök att mota bort kylan.

Den nya istiden kan närma sig, ingen vet riktigt säkert. Vi vet bara att golfströmmen har kollapsat och upphört med sitt pumpande av varmvatten till Norden. Mer nederbörd och längre torka, det var det värsta som kunde hända innan dess. Det sa nästan alla. Trots att experterna pekade på teorierna som tydde på att det kunde bli så mycket värre. Det var visst inte det värsta. Det kunde bli värre.

Men ingen trodde att det skulle gå så fort, det värsta skulle vara långt bort i en fjärran framtid och drabba framtida generationer. Inte oss, inte här, inte nu. Det är för tidigt. Hon kan fortfarande minnas hur de minskade reduktionsplikten, gav rabatt på bensin och diesel, slutade ge bidrag till solkraft- och vindkraft, slutade ge statligt stöd till elektrifieringen av Sverige. Det var ju inte bråttom, det kunde skjutas på framtiden. Tills framtiden plötsligt var nuet. För tidigt.

Hon tar ett djupt andetag, andas ut och ser hur utandningen bildar ett vitt frostmoln. Gnuggar sig om armarna för att försöka få upp värmen. Vill inte gå in trots kylan. Hon tänker på klimatkatastrofen, försöker se till vad hon själv hade kunnat göra annorlunda. Hon hade aldrig en bil, kanske hade hon haft det om hon hade haft råd. Det kommer hon aldrig veta. Hon äger inte sitt hem, kanske hade hon ägt ett hus, en lägenhet eller en sommarstuga om hon hade varit rik. Hon slutade aldrig äta kött helt, men hon åt så lite kött ändå eftersom hon inte hade råd. Vegetariskt eller fisk, kyckling på fredagarna, när hon unnade sig lite extra. Hon köpte i princip bara kläder och möbler second hand, fast inte för klimatets skull utan helt enkelt för att det var billigare så. Hon hade aldrig en katt eller hund, även om hon gärna hade haft ett husdjur, för att det var för dyrt med mat och försäkring och dessutom hade hon inte tiden att ta hand om ett. Hon hade inga barn, men det hade kunnat förändras med tiden förut, hon hade bara inte träffat någon att dela livet med, någon hon älskade så mycket att hon skaffade barn med. Hon gick eller cyklade till jobbet, men det var för att hon inte hade budget för månadskort eller träningskort, så då fick hon motionen gratis. Hon flög aldrig utan hemestrade alltid eller unnade sig en friluftssemester i Sverige, av ekonomiska skäl.

Hon har helt omedvetet levt ett miljömedvetet liv. Men nu spelar det ingen roll. Hon vet åtminstone att hon inte är ansvarig för det som sker i Sverige. Ändå det är hon som får leva med konsekvenserna.

*

Novellutkastet Kylan skrevs av Boel Bermann under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , ,

Silveröga

november 19, 2024 Av Lämna en kommentar

Hennes ögon är blanka. Inte blanka på det sättet som man kan säga om ögon, att de är blanka av tårar eller tomma på uttryck på grund av chock. De är helt blanka för att de är helt tomma. Flickans ögon ser ut som om någon stulit hennes ögon och ersatt dem med helt blanka, silverglänsande kulor. Hon gråter blod, det är rött blod mot glänsande silver. Ändå står hon helt orörlig och ser på mig genom gråten med de där ögonen som inte borde kunna se.

Sedan rör hon sig plötsligt, går fram emot mig. Jag ryggar undan, hon skrattar till. Stryker mig över kinden. Hennes hud är kall.

På ett enda ögonblick skedde förvandlingen. Inte en människa, hon är något annat. Men jag vet inte vad, jag saknar ord för att beskriva vad hon är för något. Jag vet inte om varelsen framför mig är ond eller snäll. Vilka banala ord, barnsliga ord. För att ingen någonsin är ond eller god någonsin, för att vi alla är i gråzonen där emellan. Drivs av instinkter, förprogrammerade reaktioner i generna. Men det faktum att varelsen befinner sig inuti en människa, bär en levande människa som skal. Den är utklädd med en levande människa som sin förklädnad.

Kanske skulle jag ha lättare att acceptera ett djur, fyra armar, fjällig hud, ett smalt leende från öra till öra som en ödla. Kanske, jag vet inte.

Hon drar sig tillbaka med rörelser som är slingriga och smidiga. Som en orm eller ödla, inte som en människa. Sedan stannar hon upp, står stilla. Blickstilla. Jag ser på henne och tänker på de små ödlorna som jag såg på stenmurar i Spanien när jag var liten på solsemester med familjen. Hur de kunde sitta fullständigt orörliga och stilla på ett sätt som gjorde dem nästan omöjliga att urskilja om man inte konstant stirrade på dem, för att sedan i ett blixtsnabbt utfall rörde sig omöjligt snabbt och försvann in i en skreva, så snabbt att jag började tro att jag hade inbillat mig att de någonsin hade varit där.

Det är märkligt att se ett sådant rörelsemönster i en mänsklig gestalt, i en varelse som står på två ben.

Till slut blinkar jag, måste. Kan inte hålla blicken fäst på henne längre, ögonen börjar tåras. Efter blinkningen är hon borta. Som att hon aldrig har varit där.

Sedan känner jag en outsägligt lätt beröring mot ryggen, som en smekning. Som att hon rör hela sin kropp mot min. Ändå är det så försiktigt och svalt att jag inte är säker på att jag inbillar mig. Kanske är det bara ett vinddrag, en bris, något som får min tunika att pressas mot min rygg. Jag vänder mig om, men ser inget. Hon är fortfarande försvunnen. Men det betyder inte att hon inte är där, bakom mig.

Vrider huvudet och rycker till, nu står hon vid min ena sida, blickstilla och tryckt mot väggen. Utan att veta varför är jag i den här stunden övertygad om att hon är rädd.

Det förändrar allt. Jag vill visa henne att jag är en vän. Att jag inte kommer att skada henne. Utan att tänka mig för tar jag hennes ena hand. Ett vinddrag, en susning genom luften, något skimrande passerar mig. Jag håller fortfarande i hennes hand kalla, bleka hand. Men hon är inte bredvid mig längre.

Förvirrat ser jag på de smala fingrarna tryckta mot mina, lyfter sedan blicken. Hon står tryckt mot väggen i andra änden av rummet. Blickstilla med blanka silverögon. Jag ser att hon saknar en hand.

*

Novellutkastet Silveröga av Boel Bermann skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Uncategorized Taggad som: , , , ,

Frostbiten

december 20, 2021 Av 1 kommentar

Hennes andedräkt är vass och kort. Som att hon kämpar för att få ner syre i sina lungor. Jag ser på henne där hon sitter pressad mot metallväggen inlindad i en vit filt. Det är som att hon försökt komma så långt bort från mig som möjligt i rummet där vi stängt in oss.

”Jenny, du kan inte stanna här. Vi måste försöka ta oss härifrån. Om du inte följer med mig ut så kommer du att dö här. Du vet det” säger jag med låg röst.

Hon ser på mig med stora, uppspärrade ögon, röda och blanka av all gråt. Bara ser på mig med en blick som är både rädd och anklagande. Sedan skakar hon på huvudet.

”Jag vill inte följa med dig någonstans. Det är bättre om jag dör här.”

Jag tar ett djupt andetag, den kalla luften river i lungorna. Biter mig i läppen och får behärska mig för att inte höja rösten, för att inte skrika ut min frustration. Svär inombords, jag vill verkligen inte slösa någon kraft och energi på att få ut henne härifrån. Att behöva trösta och övertala, det går inte. Inte här, inte nu. Varje varmt andetag är ett andetag mindre i kampen för överlevnad.

En del av mig vill lämna henne bakom mig. Men det fungerar inte så. Hon och jag, vi har varit tillsammans sedan grundskolan. Hon är mitt allt. En livslång kärlek. Utan henne kan jag inte överleva. Jag måste få henne med mig. Tillsammans måste vi ta oss ut genom dörren, smyga förbi faran och nå ut på de istäckta vidderna. Måste få henne med mig över isen i ett försök att nå trygghet.

Jag måste få henne att röra sig. Måste få henne att fly. Vi kan klara oss, vi kan komma undan. Det finns en chans.

”Finaste, du måste komma med mig nu. Jag kan inte lämna dej här, det förstår du väl?”

Jag tar några stapplande steg bort till henne, lutar mig ner och stryker henne mjukt över huvudet med en darrande hand. Hon börjar bli frostbiten i ansiktet. Det tidigare likbleka ansiktet börjar byta ton, blir allt rödare i kylan. Stannar hon här kommer hon frysa ihjäl. Jag fortsätter envist:

”Kom nu älskling. Jag vet att det där som dök upp skrämmer dig, det skrämmer mig också. Och jag vet inte vad det är eller om vi har en chans att ta oss förbi det. Men kanske, det finns en liten chans. Vi kan inte bara ge upp.”

Jag sträcker fram min handskbeklädda hand mot henne. Men hon rycker till, nästan som att hon är rädd för ett slag. Hon ser på mitt ansikte och viskar fram, med ett tonfall som låter nästan frånvarande, chockat.

”Du offrade Sara. Utan att tänka, utan att tveka. Du lät henne medvetet bli tagen så att de inte skulle ta dig. Jag såg hur du knuffade till henne så att hon föll. Så att du kunde komma undan.”

Jag sväljer, försöker komma på ett svar. Viskar till slut fram:

”Det var en reflex. Jag är så fruktansvärt ledsen, jag visste inte vad jag gjorde. Jag menade inte och jag trodde inte att hon skulle falla, jag försökte bara ta mig in här. Det var inte meningen, så klart det inte var. Vad tror du om mig? Det är ju jag, du känner mig.”

Hon blinkar flera gånger, hennes ansikte är rött och det ser ut som att hon vill gråta men att det är för kallt för tårar.

”Kom nu, följ med mig. Håll ut, kämpa ett tag till. För min skull.”

Motvilligt tar hon min utsträckta hand och jag hjälper henne upp från golvet. Sedan tar jag henne i mina armar och håller om henne hårt och länge.

När vi släpper taget säger hon:

”Hur tänker du att vi ska göra?”

”Jag vet inte riktigt, men det lät som att de gick i väg. Jag tänker att vi smiter ut bakvägen, det är närmast. Om vi bara lyckas ta oss förbi den där uppråken bakom anläggningen så försvinner vi ur deras synfält. Med filtarna omkring oss försvinner vi nästan i allt det vita. Så försöker vi ta oss till det gamla tältlägret vid landningsplatsen. Där finns det fortfarande matreserver, bränsle och kanske en radio. Vad tror du?”

Hon nickar trött, verkar inte ha någon ork eller kraft för att säga något mer. Vi tar varsin väska utan ett ord, går igenom rummet på jakt efter saker som kan komma till användning. Ett paket kex, en mugg, det finns inte mycket här. Vi har redan tagit på oss alla kläder som vi hittat och i min väska ligger en extra filt och en kniv.

Sedan ställer vi oss vid dörren. Så försiktigt och ljudlöst jag kan drar jag ifrån regeln och gläntar på dörren. I dörrglipan kan vi se ut i anläggningen. I ett fönster kan jag se att skymningen är nära. Även om det aldrig blir riktigt mörkt kommer det dämpade ljuset göra det svårare för dem att följa efter oss. Jag är på väg att signalera åt henne att följa mig, när hon hindrar mig, lägger sin hand på mig och viskar.

”Om de tar oss, om de kommer. Lova mig att du inte något mot mig, inte som du gjorde mot Jenny.”

”Jag lovar och svär, jag tänker inte låta dem ta dig. Jag skulle aldrig kunna göra det.” viskar jag tillbaka.

Varje ord är sant. Om jag inte får henne med mig härifrån finns det ändå ingen chans att jag klarar den långa färden över isen. Det är för långt och för kallt, räddningen är dagar bort till fots genom isande kyla. Jag behöver henne. För värme om nätterna. För bärhjälp om dagarna. Och för föda, om det blir riktigt illa. Kanske kan vi klara oss båda två. Kanske kan bara en av oss klara sig.

Jag älskar henne. En livslång kärlek. Jag ser på hennes rosiga kinder och blanka ögon och tänker för mig själv: Sara, jag älskar dig till döden skiljer oss åt. Men jag vill leva.

*

Novellen Frostbiten av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

Vill du göra samma skrivövning?

Tema: Under isen/gömt i snö
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (6/12): Blek, frostbiten, tält, skymning, metall, hund, livslång, hugger, torn, syre, råk, Oden

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , ,

Desertören

december 17, 2021 Av Lämna en kommentar

Jag pulsar genom snön. Vet inte längre var jag är, vet bara att jag måste bort från byn. Måste ta mig var som helst, kan inte stanna här. Minnet av vad som hände på byrådet gör för ont. Jag försöker hindra mig själv från att tänka på det, men det vägrar släppa taget om mitt sinne. Återkommer om och om igen, som ett eko som aldrig försvagas. Det allra första byrådet.

Hur de samlade ihop alla som fortfarande levde i byn i det gamla, förfallna shoppingcentret. Hur vi alla stod där mitt i den öppna ytan i mitten medan de höll talet ståendes i den stillastående rulltrappan upp till andra våningen upplysta av facklor och soldrivna lyktor. Ett högtidligt tal, ett byråd för oss alla. 

Om att nu när alla transportkedjor till andra delar av landet är utslagna, nu måste vi alla hålla samman och hjälpas åt. Nu när vi måste lyckas överleva enbart på det som kan odlas eller fångas så måste vi förbereda oss för framtiden och göra det som krävs för att så många som möjligt av oss ska klara sig. Annars kommer vi alla att svälta ihjäl. Den bitande mörka vintern är över oss, den isande kylan tränger igenom märg och ben och matförråden är redan sinande trots att vi har försökt att lägga undan ett förråd för att vi visste att den här dagen kunde komma, även om vi hoppades att det aldrig skulle ske.

Jag förstår nu att byrådet hade tänkt på det här långt tidigare, resonerat sig fram till planen de skulle lägga fram för oss den där vackra vinterkvällen. Att de suttit gud vet hur många kvällar och diskuterat vad de ska göra när vi isoleras helt. De var förutseende, de förstod vad som skulle komma. Det var därför talet var så välformulerat. Det var därför de framstod så lugna, vänliga, rationella och logiska.

Jag hatar dem, hatar dem över allt annat. Mitt avgrundsdjupa hat brinner och hettar i vinterkylan.

Efter att ha lagt fram förslaget skulle vi alla rösta. Inte på om planen skulle genomföras, det var de intelligenta nog att inte låta oss göra. Vi skulle bara lägga våra röster på vilka som skulle väljas ut. Dold röstning, naturligtvis. Så att ingen i byn skulle veta vem som röstade på vem. Men det var rent krasst ett spel för gallerierna. Nu i efterhand vet jag inte ens om de som valdes ut var de valda. De sa inte hur många röster varje individ hade fått, de sa bara namnen.

Min kropp rör sig framåt genom mörkret, rörelsen och hatet håller mig fortfarande varm. Men samtidigt känner jag kylan börja smyga sig på. Det kommer inte att dröja länge innan den tar över mig, tränger in i varje cell i min kropp, gnager sig in i benen och fryser blodet. Men jag kämpar vidare. När jag började min vandring hade jag ett mål. Nu är jag redan övertygad om att jag inte kommer nå det, att jag inte kommer att nå fram. Men det spelar ingen roll. Jag kommer aldrig att vända tillbaka och min överlevnadsinstinkt hindrar mig från att bara lägga mig ner här i snön och ge upp, tillåta mig själv att försvinna i allt det vita och mörka.

Jag stod bara där när de samlade ihop de tio personer i byn som de sa hade fått flest röster. Även så gjordes allt så lugnt och ordnat. En i taget leddes ut bort till shoppingcentrets entré. När alla hade samlats skulle de använda fordonet för att transportera i väg dem till storstadsregionen. Där det ändå fanns en chans att få tillgång till mattransporter och elektricitet, till skillnad från den norrländska obygden vi befann oss i. Visserligen skulle vi behöva avvara en person som kunde arbeta en längre tid och visserligen skulle det kräva en hel del bränsle som hade kunnat tas tillvara på här i byn. Men det var ändå värt insatsen, för då hade både de utvalda och vi andra en bättre chans för överlevnad.

Jag försöker intala mig själv att vi trodde på det då. Att vi nickade, log uppmuntrande mot de utvalda och på riktigt trodde att vi alla hade en chans. Men vi visste alla att det inte var sant. Allesammans, alla som var i salen, varenda en i byn visste att det var en smutsig, mörk lögn. Ett namn i taget. En människa i taget. Alla stod stilla och jag antar att det enda vi tänkte var en stilla, desperat bön om att vårt eget namn inte skulle ropas ut. Snälla, ta någon annan, välj någon annan.

Vi stod bara där stilla och såg hur byns väktare tog våra mormödrar och farföräldrar, våra mammor och pappor. En och en leddes de ut ur rummet. Vissa rörde inte en min, stoiskt och sammanbitet gick de ut med värdighet, utan att bevärdiga oss andra en blick. Men andra började gråta, skrika, bönade och bad om att få stanna i byn och ropade ut namn på sina barn, barnbarn, vänner och bekanta.

Jag gjorde precis som alla andra. Jag och de andra såg på våra fötter, såg bort, såg ned. I tysthet. Jag klarade inte av att möta deras ångestfyllda blickar över sorgen och sveket. Tänkte bara att inget skulle förändras om jag protesterade. Då skulle jag bara göra mig själv till en kandidat för transporten. Ta någon annans plats. Byn behöver mig, jag är frisk och stark, jag kan göra en skillnad. Min fru, mina barn, de behöver mig.

Varför gjorde ingen något? Av samma anledning som jag inte gjorde något. För att vi insåg sanningen, men valde att klamra oss fast vid lögnen. Trots att vi visste precis vad som egentligen skulle hända, trots de fina orden.

Himlen är så mörk ovanför mig. Så mörk är natten i midvintertid. Samtidigt är det nästan fullmåne, världen är inte ogenomträngligt svart utan mörkt blå och jag kan se förvånansvärt långt över det snötäckta landskapet runt omkring mig.

Den stora hemligheten. Den som höll oss vid liv, den som räddade byn den första vintern.
Jag har alltid varit en logisk och sansad människa. Det förändrades inte när katastrofen kom, snarare förstärktes den sidan i mig, tillsammans med en beskyddarinstinkt för min fru och mina barn. Jag har hjälpt till, kämpat hårt och försökt se vad vi måste göra för att överleva. När systemet introducerades resonerade jag i efterhand länge med mig själv, lade fram argument för och emot. Rent logiskt insåg jag att byrådet hade rätt. Att vi inte skulle överleva utan att avlägsna de som inte kunde bidra. Att vi alla skulle svälta ihjäl utan åtgärden.
Därför accepterade jag systemet och bidrog till att upprätthålla det. Jag hjälpte till att upprätthålla det officiella systemet i byn som varje år gjorde en nödvändig gallring och transporterade i väg människor från byn. Men också det inofficiella systemet, det outtalade.  När man inte längre kan bidra till byn, när man bara var ytterligare en mun att mätta, så behövde det göras så att vi andra kunde ha en chans att överleva. Det var helt logiskt.

Panikattacken tar över mig, trycket över bröstet förvärras när jag tänker på mig själv, utvärderar vilken slags människa jag är, vilken slags människa jag har tillåtit mig själv att bli. Jag är arbetsför, jag var aldrig i någon fara. Inte än i alla fall. Men Sara, min fru. Att en dum olycka kan orsaka så mycket smärta. Ett fall, ett djupt sår i benet. Smärta, men då trodde vi inte att det var mycket mer än det. Benet skulle läka, det handlade bara om några veckor som mest, sedan skulle allt bli bra igen. Förutom att det inte blev det. Infektionen förvärrades. Huden runt såret blev bara rödare, började bli missfärgad och var irriterad. Hon hade ont när hon rörde sig och svullnaden gick inte ner. Tiden gick.

Jag försökte intala mig själv att jag inte hade kunnat rädda henne. Visst hade jag fortfarande mitt jaktgevär och ammunition. Med militärutbildning som ung, vapenlicens och jaktcertifikat från tiden innan katastrofen hade jag större kunskaper om vapen och strid än nästan alla i byn. Men jag kunde inte rädda henne där, på plats på det årliga byrådet i shoppingcentret ikväll. Jag kunde bara stå där och se hur de ledde henne bort mot ingången. Jag kunde inte röra mig, inte protestera, inte hindra dem för att föra bort henne. Antagligen kan jag inte rädda henne nu heller, antagligen är det redan för sent. Men jag kan inte leva med mig själv om jag inte försöker.

De kommer att kalla mig desertör. Det är vad de kallat andra som lämnat byn, som försökt älska nära och kära. Alla de som brutit pakten, som övergett eden som de fick oss alla att svära i shoppingcentret den där första vintern av isoleringen. Eden om att ägna våra liv till att göra det som krävs för att så många som möjligt har en chans att överleva. Att inte bidra, att protestera, att ta resurser som kan användas bort ur byn…

Genom att lämna byn med mat, varma kläder, snöskor och jaktgevär har jag svikit dem alla, svikit löftet jag gav. Men mina barn kommer inte att straffas för mina synder. De är unga och starka, de behövs för byns framtid. Det tröstar jag mig med, för i byn har inga andra barn eller tonåringar behövt bära fädrens synder.

Allt som skett har så länge varit ett skavsår i själen. En rädsla för att dö och en rädsla för att leva. Om de tar mig kommer de att återbörda mig till byn, men inte som jag en gång var.

Hemligheten. Hur vår by har klarat sig så länge. Det vi aldrig pratade om den där första vintern, det vi aldrig har pratat om. Nu närmat sig juletid och byn kommer ha mat även denna vinter.
Snart kommer de alla vara upptagna med att förbereda det gemensamma julbordet. Hela byn engageras i att salta och röka kött, laga pölsa, koka buljong på märg och ben och mage för dopp i grytan, göra blodpudding, leverpastej, leverkorv, blodkorv, torkat hjärta och rimmad tunga. Allt tas tillvara. För att vår by tar munnar att mätta och mättar andras munnar med dem.

Novellen Desertör av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

*

Vill du göra samma skrivövning?

Tema: Desertör
Att vägra slåss för sitt land/ att överge något man lovar att hålla sig till.
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (minst 4/9) stjärnor, frost, villervalla, panel, panik, hemlighet, fara, skavsår, bajonett

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , ,

Just här, just nu

december 11, 2021 Av Lämna en kommentar

Det har varit människor omkring mig hela dagen. Brusande, stimmigt och utmattande. Jag och Jenny har stapplat i väg från de andra i kvällsdunklet på sommarfesten för att kissa i buskarna och ta en cigg. Sedan envisades hon med att vi skulle upp i den branta backen för att se solnedgången ordentligt.

Jag halsar ur ölflaskan och tar ett bloss av ciggen, för trött för att säga något. Det här med att jag och Johan flyttat ut på landet fascinerar vännerna. Så många uppspärrade ögon, så många häpna kommentarer och så oändligt många frågor. I vår bekantskapskrets är vi obegripliga, en ny art, främmande väsen.

”Men liksom, saknar du inte allt?”

Jag skakar på huvudet.

”Alltså, jag menar inte så, det är ju superfint här. Helt magiskt faktiskt. Men ändå, du är väl storstadskid precis som jag. Blir du inte nipprig?”

Jenny slår ut med armarna i en vild gest, det är som om hon både omfamnar och slår efter den rosaskimrande skymningen, fälten som breder ut sig omkring oss, de utspridda små märkliga byggnaderna runt villan och allt det andra som är där nedanför backen.

”Alltså, vi gillar det verkligen. Jag menar, klart man saknar vissa saker. Men så annorlunda är inte livet här jämfört med storstan.”

”Skämtar du med mig?”

”Nej, faktiskt inte. Jag menar, vi har ju bredband, film, tv, tv-spel, datorer, surfplattor och mobiler. Och vi jobbar båda halvtid på distans nu och försöker rusta upp gården lite i taget. Funkar det så kanske vi öppnar ett café här till nästa sommar.”

”Men klubbar, konserter, brunch, jag vet inte, tunnelbana och affärer. Sånt måste du ju sakna?”

Jag skrattar till.

”Men allvarligt, hur ofta kom jag i väg på konserter ens när jag bodde i stan? Shoppa hatar jag ju och internetshopping funkar liksom här ute också. Helt ärligt, det jag saknar allra mest är ju att hänga med dej och alla kompisar. Kommer ni bara hit och hänger då och då så kan jag nog ärligt talat stanna här hur länge som helst.”

Jag säger det som att jag är helt säker på saken. Men jag vet inte om det är riktigt sant. Just här och just nu är jag mest full och känslomässigt förvirrad. Det är som att hjärtat hela tiden slits mellan den ofantliga lyckan att ha undgått utbrändhet med en hårsmån, och sorgen över att inte vara omgiven av vänner, isoleringen på landet och osäkerheten inför framtiden. Det gnisslar och skaver inombords, allt förstärktes när vännerna kom hit. Som ett eko av det vi hade, som en påminnelse om det jag lämnat, det jag saknar.

Det finns saker jag älskar med att vara här, men inombords vet jag nog att det är tillfälligt. En flykt från det destruktiva med staden, en tillfällig oas som just nu är paradiset – men som nog inte kan hålla mig kvar resten av livet. Men det vill jag inte tänka på än.

”Har ni utforskat allt än då? Alltså, vad stort det är. Ni har ju hur mycket plats som helst här på bara två personer. Vad kostade det hela?”

”Typ fyra miljoner för alltsammans. 200 kvadratmeter för boende, alltså stora huset. Inte alla de små husen som gäststugan och uthuset. Tomten är väl på 4000 kvadratmeter eller nåt.”

”Shit, allt det här för priset av en etta i innerstan. Det är helt sjukt.”

”Men så är det ju way off…”

”Vet du vad som finns bakom den där dörren förresten?” frågar hon förstrött.

”Vilken dörr?” säger jag förvånat och ser på henne.

”Men hallå, vilken tror du? Den där.” säger hon och pekar mot backen bakom mig.

Jag följer hennes utsträckta hand med blicken, försöker förstå vad hon menar. Blicken är lite dimmig, glider över stora, gråa stenar omgivna av buskar och sly. Men så ser jag den plötsligt, för första gången, en liten dörr gömd i backen mellan två stora stenar.

”Har aldrig sett den förut. Men så har jag typ aldrig gått upp i den här backen förut.”

”Va? Har du inte ens utforskat hela tomten, du äger ju den?”

”Har haft för mycket att göra där nere, antar jag.”

”Men åh, vad häftigt, jag har hittat en dold dörr. En gammal gravkammare fylld med bortglömda skatter, definitivt. Vi måste öppna den!”

”Säkert låst” säger jag, men det är något med det hela som kittlar fantasin. Jag trodde faktiskt att jag hade sett allt som fanns att se här. Att det inte fanns något mer att upptäcka.

Vi vacklar bort till dörren och tittar närmare på den. Dörren är av trä, målad med mörkgrön färg som är sprucken och flagande. Men böjer man sig ner så kommer man in genom den.

Jenny knuffar och puttar på dörren, men den rör sig inte. Ändå har den inget nyckelhål eller handtag.

”Det går inte, hjälp till nu slöfock.” säger hon och ser olycklig ut på ett truligt sätt, lite som ett bortskämt barn vars godis precis tagit slut. Jag ger henne den nästan tomma ölflaskan.

”Här, håll i. Den har nog bara satt sig av fukt och sånt.”

Jag böjer mig ner, försöker stå stadigt och ger den en rejäl knuff med axeln. Dörren flyger upp utan ett ljud, som om den vore nyoljad. Jag trillar nästan in genom den, men lyckas få tag i dörrkarmen.

”Vad är det därinne? Ser du något?”

Jag plockar fram mobilen och slår på lampan och lyser inåt öppningen, men ser nästan ingenting. Det känns som att mörkret där inne är för massivt, som att det slukar allt ljus. Jag kan se att marken är slät och täckt av grus.

Utan att tänka mig för böjer jag mig ner och kliver in i det okända utrymmet. Jag hör hur Jenny följer med in bakom mig. Där inne kan jag stå raklång. Det är tyst omkring oss. Men så hörs ett vinddrag och dörren bakom oss sveper igen med ett hårt ljud. Det är totalmörker omkring oss bortsett från skenet från min mobil. Sara skriker till.

”Öppna dörren, snälla, jag får panik.”

Jag vet inte ens varför hon ber mig att göra det, hon står närmast. Ändå reagerar jag instinktivt, tränger mig förbi henne och knuffar upp dörren. Grått, svagt ljus väller över oss genom dörröppningen. Jag tänker inte efter, bara kliver ut.

”Kom nu, vi får utforska den imorron i stället.”

Hon följer efter, jag hör henne bakom mig. Så tänds ljuset.

Det ser ut som en gång som leder till en tunnelbanestation. Grått, slätt, rundat tak med skarp lysrörsbelysning. I den stunden är det som att en våg av känslor kommer över mig. Som att två helt olika vågor kolliderar och det vita skummet yr i en kaosartad sammandrabbning.

Den ena vågen av logik skriker ”Det är inte möjligt, det är inte på riktigt. Det här finns inte.” Den andra vågen av igenkänning ropar ”Äntligen! Som jag har längtat, äntligen är jag tillbaka här.” På något sätt är det som att båda rösterna är lika högljudda, de trängs inombords, ingen hörs mest utan lämnar bara ett känslostormande brus bakom sig.

En snubbe kommer körande i gångbanan, han åker någon slags rengöringsmaskin eller vad det nu är. Jag är så chockad av det hela att jag inte hindrar honom eller ropar till honom. I stället står jag bara där och ser honom glida förbi, ser hur Sara till och med hoppar åt sidan för att låta honom passera. När vi borde ha blockerat vägen och försökt fråga honom vad i helvete som pågår.

Från andra hållet kommer en kille gående med famnen full av vad som ser ut som kablar och sladdar i olika färger och storlekar. Teknikjox. Han är också på väg att passera oss, men så ser han rakt på mig och hajar till.

”Vad gör du här? Du kan väl inte ha slutat ditt skift redan nu?”

Jag öppnar munnen för att svara, men får liksom inte ut några ljud. I stället är det Jenny som vaknar till, som häver ur sig:

”Vi är vilse, fattar ingenting! För vi gick in genom en liten dörr som vi trodde ledde till nån slags jordkällare och så plötsligt var vi här.”

Han ser förvånat på henne, sedan på mig igen och ler snällt. Harklar sig innan han säger:

”Åh, jag fattar. Vad lustigt, den måste ha byggts samman med en gammal ventilationstrumma eller något. Det har hänt förr att folk dykt upp här av misstag. Det här är nämligen övervåningen till våra serverhallar, de byggdes in i den gamla gruvan för ett par år sedan. Därför finns det en massa gångar som vi inte riktigt har koll på än, säkerheten skulle kunna vara bättre, kan man lugnt säga. Men häng med mig här så ska jag visa er hur ni kommer ut.”

Han går till väggen bakom Jenny, drar i ett diskret handtag som drar en skiva åt sidan och avslöjar något som ser ut som en grå hissdörr, öppnar den och ler illmarigt.

”Lite hemlig, som allt här nere. Det går inte att hitta en enda dörr här som faktiskt ser ut som en dörr.”

Det är en väldigt liten och trång hiss, bara metall och glas. Vi åker uppåt och ser bara massiv stenvägg följt av mörkbrun, hårt packad jord skymta genom glaset. Efter en liten stund stannar den till, dörrarna öppnas. Där ute har solen gått ner, men himlen är fortfarande ljus och jag ser ner över backens gräs, buskar och sly.

”Hoppas det går bra att hitta tillbaka härifrån?” säger han med en röst som låter oerhört käck. Jag vänder huvudet mot honom, inser att det är något märkligt i hur han ser på mig. Granskande, som att han försöker tolka mina reaktioner. Så rycker han till, lyfter två fingrar mot huvudet i en liten hälsning innan hissdörrarna stängs och hissen rör sig nedåt. Jenny har tagit några steg framåt, som för att speja efter huset. Men jag kan inte släppa hissen med blicken. Den åker neråt, som för att återvända till underjorden och när den försvunnit är det som att den aldrig har funnits. Som att marken har slutit sig omkring mannen och hissen. Jag står och stirrar intensivt på en gräsfläck.

”Vad fan vad det där egentligen? Vad var det som hände?”

”Vaddå?”

Jag vrider på huvudet och kollar på Jenny, som tittar frågande på mig.

”En dörr gömd i backen som leder ner till en hemlig anläggning som innehåller fan vet vad och så en hiss som åkte tillbaka rakt ner i berget. Vad fan tror du att jag menar?”

”Gumman, hur mår du? Har du tagit några piller som jag borde veta om eller? Jag fattar inte vad du snackar om. Kom igen, kan vi gå tillbaka nu? Det börjar faktiskt bli kallt och alla myggen älskar mig. Jag vet att jag ville kissa och ta en cigg, men nu är det dags att kila in. Fimpa nu, du står ju bara och röker filter nu.”

Jag tittar på min hand, på cigaretten och glöden och jag vet att jag inte har rökt den nu. Det är som ett tidshopp, nåt är fel. Vi gick ut för att ta en cigg, det var för en minut sedan. På något sätt vet jag det, att vi precis flyttats tillbaka i tid innan vi gick uppför backen. Som att vi bara tog ett litet steg åt sidan i tiden i stället för rummet.

”Vad pratade vi precis om?” frågar jag Jenny. Hon rycker på axlarna.

”Du vet, syltkakor och att bränna hemma. Men allvarligt, vi pratade ju om storstan och om du saknade något. Vaddå, du är ju här, försöker du kolla om jag lyssnade?”

Tidshopp, eller tidsskrynkla heter det. Plötsligt minns jag det ordet – tidsskrynkla. Smeknamnet på när man viker ihop två små ändar av tiden och puttar över någon över från den ena sidan till den andra sidan. Tiden är platt, men den kan formas, förändras, knytas ihop, vikas och skrynklas ungefär som ett täcke. Jag har kunnat det förut, tänker jag. Jag är här på landet för att jag har ett uppdrag, men jag minns inte vad det är jag ska göra eller hur jag ska göra det.

Jenny tar min hand och leder mig tillbaka nerför backen. Jag ser på den rosaskimrande skymningen, fälten som breder ut sig omkring oss, de utspridda små märkliga byggnaderna runt villan och allt det andra som är där nedanför backen. Jag tänker att jag har varit just här, just nu, för en stund sedan.

Novellutkastet Just här, just nu av Boel Bermann

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast Taggad som: , , , ,

Novell: En ros

december 10, 2021 Av Lämna en kommentar

Han sträcker fram sina smala fingrar mot mig. Jag förstår inte vad jag ser, vad han försöker att ge mig. Därför gör jag ingen ansats att ta emot den, rör inte en muskel.

”Den är till dig. Ta den.”

Jag ser på honom, på hans stora ögon och kantiga kindben. Kan inte tyda hans ansiktsuttryck.

”Vad är det?”

”En ros, tror jag att ni kallar det. Eller, så nära jag kunde komma. Jag hade svårt att förstå dess uppbyggnad och som jag förstår det är den egentligen organisk.”

Tveksamt lyfter jag handen och sträcker fram den mot honom, mot föremålet. Det känns kallt, hårt och vasst när jag sluter handen om den. Den lyser svagt i dunklet. Rött, grönt, skimrande. Den är vacker och förvirrande. Som någons dröm av en ros. Eller mardröm. Feberdröm.

Han blinkar, flera gånger, som om han plötsligt mindes att han behövde blinka. Det känns märkligt att se hur hans ögonlock sluter sig mot mitten av ögat i stället för uppifrån och nedifrån. De är alla så fruktansvärt lika oss, så nära. Men inte tillräckligt. Det är det som gör dem så skrämmande.

För att gränsen mellan oss och dem är så tunn. För att skillnaden mellan oss så liten att jag väldigt sällan kan säga vad som är fel. Men ändå är det alltid något inombords som skriker när jag träffar dem. Som ett tyst larm som försöker att varna mig. För att något med alla de samlade intrycken skaver. Ett sandkorn på näthinnan som irriterar och gör ont.

”Var det fel av mig att ge dig den?”

”Nej, eller, inget fel. Bara lite märkligt. Jag förstår inte riktigt varför du ger mig den.”

”Jag trodde att det var vanligt förekommande. Jag har sett det i era arkiv. Att hanen ger honan gåvor. Ibland det som kallas ros och annan organisk materia. Ibland hårda föremål som består av exempelvis grundämnen och pressad kol. Jag trodde att det var rätt sak att göra.”

Han ser ner i golvet och ser ledsen ut. Men det är svårt att tyda. Kanske är han skamsen, rädd för att ha misstolkat sociala koder. Men det är alltid omöjligt att avgöra om det är något han faktiskt känner eller om det bara är något han omsorgsfullt har övat in. En gest eller ett ansiktsuttryck som han lärt sig efter att ha studerat filmer, tv-serier och videor från internet-arkiv. Böj ner huvudet, le inte, slappna av ansiktsmusklerna, se ner i marken.

Hans hår faller ner i ansiktet, gör honom ännu svårare att tyda.

”Nej, det är rätt. Jag som människa, som hona, uppfattar en sådan gest som uppvaktning. Att du har valt ut mig ur gruppen för att du vill vara med mig. Är det så?”

Han lyfter huvudet snabbt, lite för snabbt. Ler igen mot mig och nickar.

”Ja. Precis så. Du och jag. Fortplantning. Vill du?”

Jag sväljer hårt, tar ett hårdare tag om ”rosen”. Det gör ont, jag håller så hårt att fingrarna säkert vitnar. Försöker att behärska mig och hålla rösten lugn och stadig när jag svarar.

”Jag tycker om dig. Men du måste låta det ta mer tid. Jag vill ha så kallad uppvaktning innan vi går vidare till fortplantning.”

”Du fick ju rosen.”

”Längre tidsperiod än så.”

”Men jag har förstått att ritualen kan påskyndas. Att det i vissa fall gick nästan omedelbart efter överlämnande av gåvan.”

Ögonen är så stora och mörka. Fyllda av stjärnglans. Hans blick är så vaken och stirrande. Onaturligt stora ögon som bara blinkar när han tror att det förväntas av honom.  Det är obehagligt att han nästan aldrig blinkar, han glömmer ofta den lilla saken.

”Det kan det, i vissa fall. Du har rätt i att fortplantningsritualen kan gå mycket snabbt. Men oftast, om människor planerar att inleda ett allvarligt förhållande, ett längre förhållande, så ses de ett antal gånger på egen hand innan… fortplantning.”

Han lägger huvudet på sned och ser på mig. Det ser ut som en fågel som vickar på huvudet, som en raptor, alldeles för mycket på sned.

Jag harklar mig och fortsätter:

”Om du vill ha mer än enbart fortplantningsprocessen alltså. Om du vill att det ska vara du och jag en längre tidsperiod.”

Han sitter tyst en stund, verkar begrunda det hela. Jag ser hur hans näsborrar vidgas, om och om igen, som att de fläktar eller luktar efter mina kroppsliga utsöndringar. Det ser ut som att de pulserar eller vädrar.

”Blod.”

Jag förstår inte, ser förvirrat på honom.

”Du blöder.”

Han pekar demonstrativt med sina långa, smala fingrar. Jag ser ner på min egen hand. Det rinner blod från handflatan, droppar ner på golvet. ”Rosen” han gett mig är vass, jag har kramat den för hårt.

”Jag har gjort illa mig själv på rosen.”

”Hur känns det?”

Det känns ingenting, just nu känner jag ingenting alls förutom en paralyserande rädsla inför hans önskan över fortplantning. Inombords skriker jag. Men det vet inte han. Jag fuktar läpparna.

”Det gör ont. Jag är skadad. Det kan vara allvarligt. Dessutom kan du bli smittad av mina bakterier. Jag är ledsen, men du får nog ta hit omvårdaren. Så att jag blir rätt omskött och kan läka innan eventuell fortplantning.”

Han nickar och backar ut ur cellen.

”Jag ska göra det. Hoppas du tyckte om rosen.”

”Den var väldigt vacker” säger jag innan den genomskinliga väggen glider på plats och lämnar mig ensam.

*

Novellen En ros av Boel Bermann.
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

*

Skrivövning med Fruktan
Tema: Överlägsenhet / Möte med främmande kulturer
Ord att inkludera: (Minst 4/8) Rinnande, ros, vaken, vakkum, stjärnglans, fukt, tegel, skriker

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , ,

Novell: Tristessen & Trädet

augusti 5, 2021 Av Lämna en kommentar

Bonjor tristess, hej tristess, det var ju bara en helt vanlig dag, precis som alla andra, men jag ville kanske just den morgonen att saker och ting skulle förändras. Du vet, att något äntligen skulle hända. Men allt började liksom helt jävla vanligt. Jag vaknade av den artificiella soluppgången, duschade i tre minuter, långdusch, tyckte väl att jag kunde unna mig det fast det bara var onsdag och fast jag bara är tilldelad en enda långdusch i veckan just nu, så jävla snålt för att jag vet att Becky har två bara för att hon har högre social rating än jag, men jag antar att hon biter ihop och är trevlig mot varenda människa hon möter och jag har inte haft den energin på evigheter.


I alla fall, när jag hade satt på mig kläder och satt i mig havre med havremjölk så gick jag ut i gången och bort genom korridorerna mot mitt jobbrum i andra huset. Jag vet ju att vissa jobbar i sin sovrumslägenhet och man får det om man vill, det är ju till och med bonusar om man gör det för att minska behovet av jobbrum, så vissa dagar undrar jag varför jag ens bryr mej att gå 5 minuter bort. Det ger ju inte speciellt mycket träning, men i alla fall lite variation för att man ser lite av världen skymta där utanför fönstret och jag vet att de andra byggnaderna ser precis likadana ut som både den jag bor i och den jag jobbar i, men det är ändå små detaljer som skiljer. Inte mycket, jag vet, men jag har gått den där sträckan så pass många gånger att jag tittar på precis allt och tänker på sådana saker som att betongfasaden mittemot har ett körsbär och inte ett päron som dekoration, eller att sprickan i fasaden på huset mittemot växer sig större, eller att det där enorma trädet mellan husen har röda löv nu. Jag vet inte ens varför jag tycker att det är så spännande, för att jag vet ju att jag när som helst kan titta på vilken plats som helst i hela världen genom maps på skärmen, men det är något med att det bara är några lager tunt glas som skiljer mig från den riktiga världen där ute och det fascinerar mig att det där trädet hela tiden förändras, det är aldrig helt likadant från dag till dag.


I alla fall, när jag gick där erkänner jag att jag kände ett så fruktansvärt sug efter att gå ut till trädet, och jag antar att det är en konstig känsla, det är längtan och sorg och rädsla hopblandat inombords så att jag knappt fattar någonting. Men jag tror att det är för att allt är så himla ordnat här inne hela tiden och klart jag vet att det är farligt därute, men hela mitt liv är inrutat från det att jag vaknar, går till andra huset, sedan så jobbar jag i åtta timmar som alltid, jag vet att det är bra att vi aldrig behöver jobba övertid om vi inte vill, och sedan så går jag tillbaka till min sovrumslägenhet. Varje gång jag gör det så tänker jag att jag borde göra något annat, men jag vet inte riktigt vad, liksom, jag vet ju att jag kan gå till sällskapsrummet eller gymmet, men det är nästan aldrig någon där ändå. Gissar att vi har vant oss vid att inte hänga med andra människor, en slags självvald isolering, för att allt är tryggt och ombonat där i lägenhetsdepån, och jag pratar med alla mina vänner online och det är helt okej.


Fast det där jag precis sa nu var ju inte sant, eller hur? För igår var ju inte en helt vanlig dag, för igår gjorde jag något som jag aldrig har gjort förut, i alla fall så tror jag inte det, för i stället för att gå till höger bort till mitt jobbrum så gick jag till vänster och det var ingen som sa något eller hindrade mig. På sätt och vis det var jättekonstigt eftersom allt är farligt där ute, men jag antar att de inte trodde att någon skulle vara så dum att de skulle gå ut på riktigt med allt dammet eller så märkte de inte att jag gjorde det, och sedan så kom jag till en luftsluss, och jag gick igenom den, jag vet inte riktigt varför. Där såg jag en dörr, alltså en slags ytterdörr eller nödutgång eller var det nu var och det var så konstigt, för den var helt obevakad och genom skyddsglaset i dörren såg jag det röda trädet.


Jag vet inte riktigt vad som hände, men något hände med mig, för att jag blev alldeles varm inombords, och dörren öppnades eller jag kanske öppnade den själv, fast jag minns inte att jag gjorde det. Så var jag plötsligt utomhus och det var riktig luft och den kändes klar, inte alls dammig eller farlig, och det var liksom som en svag vind mot mitt ansikte och det var helt magiskt. Jag tänkte nog inget alls just då, allt var lite som en dröm, jag bara gick ut på den torra gräsmattan och fram emot trädet.


Vid trädet stod en spade, jag vet inte varför eller vem som hade lämnat den där och jag vet inte ens varför jag tog upp den, men det gjorde jag ju tydligen. Just då kändes det som att det var något jag var van vid, som något jag hade gjort tusen gånger, fast det kan jag ju inte ha gjort för jag har ju aldrig varit utomhus förut eller hållit i en spade, inte så vitt jag vet. Men i alla fall, jag tog upp spaden och jag tror att handtaget var gjort av trä, det kändes liksom varmt och strävt och hårt mot handflatorna, och så började jag gräva och sedan så bara grävde och grävde jag. Det var något väldigt fint i allt det monotona, det var som en fuktig höstdimma och grå himmel och att andas luften som var kall i lungorna och jag kände hur svetten rann ner i pannan, men jag fortsatte ändå att gräva. Jag kan inte riktigt förklara det.


Till sist så hade jag grävt upp hela jorden runt hela det stora trädet och jag minns att det börja svaja, det var enormt och brunt och rött mot all den gråa betongen i huset som omringade det och mot den mörkgråa himlen och allt det gråa dammet som täckte världen. Sedan föll hela trädet, det var enormt och det föll rakt in i huset där jag borde ha suttit och arbetat och på något vis fattade jag att massor av människor kanske hade skadats eller dött, men ändå så stod jag bara där jordig och svettig och var just i den stunden kände jag mig bara så fruktansvärt glad.


Det var väl där det slutade, antar jag, för det var väl då ni kom och tog mig och släpade iväg mig hit. Jag förstår ju nu att det måste ha varit någon slags psykbryt eller hallucination jag hade, eller jag antar det, för jag skulle ju aldrig ha kunnat gräva upp hela det där enorma trädet om jag inte hade varit så extremt uttråkad att jag gjort exakt samma sak varje dag, år ut och år in, hela mitt liv, eller hur?

Novellen Tristessen & Trädet av Boel Bermann.
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

Vill du göra samma skrivövning?
Tema: Tristess
Tid att skriva: 15 minuter
Ord att använda (6/9): spade, ordning, damm, sorg, vänster, isolering, mentor, psykbryt, bygg

Arkiverad under: Blogginlägg, Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , ,

Flykten

januari 13, 2021 Av Lämna en kommentar

Jag hade lyckats fly ut. Jag var fri. Men nu har de fångat in mig igen.

Världen susar förbi fönstret utanför snabbtåget. Snötäckt, vitglänsande landskap med en skärande ljus sol. Jag dricker djupa klunkar av kaffesubstitutet, följer flödet på skärmen framför mig förstrött och försöker känna efter vad som egentligen pågår inombords.

Världen har flytt inåt och bortåt, det utanför fönstret är inte längre verkligheten. Det är så sällan jag faktiskt ser ut, ser på världen omkring mig.

Jag tvingar mig att släppa skärmen med blicken och se upp. Min bokning skedde i sista minut, det fanns knappt några platser. Därför har jag bara en grå isoleringsplatta på väggen intill mig, inget fönster. Men när jag lutar mig tillbaka i sätet så mycket jag kan får jag en liten glimt genom fönstret intill platsen framför mig. Världen består av konturer idag. Svarta träd, vit snö och en ljusgrå himmel. Jag ser inga människor, bara tomma landskap som susar förbi. Få vistas utomhus nu för tiden, bortsett från i megastädernas tempererade zoner.

Jag försöker minnas hur det var förut, men det är så svårt att minnas en verklighet där folk faktiskt rörde sig ute i det svenska landskapet. Alla minnen blir grumliga så snabbt, raderas ut och ersätts av det som är framför mig. Reduceras till det jag ser, det jag upplever, det jag konfronteras med. Det går inte längre att minnas något. Minnen är opålitliga och historien skrivs konstant om på nätet.

Det fanns en tid utan extremväder. En tid utan stormar, orkaner, översvämningar, tsunamis, skogsbränder, långvarig torka, massiv nederbörd, värmeböljor, cykloner, tyfoner. Men jag är född i storstaden och var bara ett barn när den tempererade zonen skapades, så för mig har så lite förändrats. Jag kan fortfarande röra mig där jag brukade röra mig, även om vädret nu är kontrollerat och förprogrammerat var jag än går. Allt som pågår runt om i världen upplever jag bara på skärma eller skymtar på resor och det får hela den globala miljökatastrofen att kännas overklig.

Tåget passerar en lastplats och stannar till ett kort ögonblick. Jag skymtar repade containrar och silverglänsande fordon. Alla fordon är eldrivna nu för tiden. För lite, för sent. Mänsklighetens anpassningsförmåga är också anledningen till mänsklighetens undergång. Att vi anpassar oss till vad som helst i kombination med att vara så fruktansvärt bra på att låtsas som att det inte finns fick oss att ignorera katastrofen tills den var ostoppbar. Att vägra se det stora perspektivet utan hela tiden bara bryta ner det till här och nu och framför oss, det är vår dödssynd.

Arbetsresa. Den första på år. Jag är kallsvettig vid tanken på både det nya jobbet och på vad det kommer att göra med mig.

Jag hade loggat av. I flera års tid. En dödssynd i min bransch. För att alla ska vara tillgängliga, alla ska synas, alla ska resa. Jag gjorde tvärtom. Sa upp mig från en fast tjänst, slog mig på en enda plats i mitten av ingenstans genom ett galet billigt hus i stort behov av renovering, slutade uppdatera och vägrade följa flödet. Levde på hopsparade pengar som skulle ha gått till att lägga handpenning på bostad. Levde snålt, pengarna skulle räcka länge.

Men till slut gick det inte att fly längre. Det var som att jag hela tiden visste att flykten var en illusion, bara en temporär bubbla. Jag skapade mig en trygg, isolerad plats där inget någonsin förändrades. Tiden stod stilla. Jag stod stilla. Allt stod stilla. Det var paradiset. Klippa gräset, renovera huset, laga och äta riktig mat i lugnt och ro, plantera växter, bygga växthus, sträva efter att bli självförsörjande. Ett terapeutiskt sätt för mig att backa från utbrändhetens avgrund och hantera den globala katastrofen. Ett försök att ta bort mig själv ur ekvationen. Om inte annat bara för att inte förvärra katastrofen med upp emot 30 flygresor tur och retur per år över atlanten. Utan att med rent samvete kunna vara en nollfaktor och på sikt lyckas hamna på minusutsläpp. Jag låtsades att allt var som det skulle. Länge. Tills katastrofen hittade ända ut till mig.

Det började med att de fyra fruktträden på tomten slutade ge frukt. De trogna, knotiga äppelträden som var åldrande, men fortfarande generösa med sin skörd. Trotjänarna som producerade mer frukt än jag någonsin kunde ta hand om, där jag hade jagat runt som dåre för att ta alla äpplena innan de blev fallfrukten, som sedan håvat in även den aldrig sinande fallfrukten, alla dessa högar av pllen som krävde uppfinningsrikedom för att jag skulle hinna ta tillvara på dem.

Men nu var allt förändrat. Jag insåg det när jag såg de tomma och fruktlösa grenarna. Mörka, knotiga och spretande mot himlen som en bön efter förändring. Det var bara det första tecknet. Sedan kom alla tecken på högre makters vrede, förutom att det var vi som hade haft makten och missbrukat den bortom vett och sans.

Brunnen sinade. Växterna torkade ut. Gräsmattan var gulbrun och knastrade under fötterna. Åkern bestod av torr, brun och sprucken lera. Skogsbränder i högsommaren omringade huset på håll och alla i byn evakuerades. Varje andetag fylldes av skarp, stickande brandrök i flera veckor. Dammen intill huset sjönk i nivå, grundvattnet var farligt lågt. Bönderna kunde inte vattna åkrar. Temperaturen bara steg och steg. Inga moln i sikte, ingen nederbörd. Solsken har aldrig varit så obönhörligt bestraffande.

Växthusets plantor var bortom räddning hur mycket skuggduk och skyddande duk jag än använde.Jag tvingades börja åka in till närliggande städer för att handla mat, för att klara mig. Väl i städerna tvingades jag konfronteras med verkligheten där, den som jag inte hade behövt se på så länge. Tiggande, fattiga klimatflyktingar i varje gatuhörn, från andra länder inom Unionen och svenska flyktingar från olika landskap som förlorat sin försörjning och sina hem som flydde till tempererad skugga där det i alla fall gick att andas och sova utomhus utan att brännskadas.

Pengarna jag hade sparat ihop, de som hade möjliggjort min flykt, sinade snabbt nu. Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna när jag tänkte att de skulle ha räckt så länge. Men nu när jag var tvungen att köpa vatten och mat var det som att de avdunstade som morgondaggen i ett fuktigt moln framför mina ögon. Hyllorna ekade tomma i affärerna och matpriserna skenade. Det blev svårare och svårare att inte tänka på det.

Under hela den tiden fortsatte bisarrt nog alla jobberbjudandena som fortsatte välla in på min CV-sida. Som en ostoppbar flodvåg. En framvällande tsunami. De allra flesta helt orörda, oöppnade, obesvarade. Någon enstaka besvarat med ett vänligt tips om en annan kandidat eller ett ursäktande ”just nu arbetar jag som konsult på ett projekt jag inte vill lämna, men jag hör av mig om det förändras” för att inte stänga dörrar helt. Kanske för att jag insåg att min flykt var tillfällig. Kanske för att jag visste att jag skulle gå in i fällan igen.

Jag var ändå lyckligt lottad. Bara för att jag hade turen att lära mig något som väldigt få andra kan. Specialistkompetens som var efterfrågad internationellt. Inte många hade min öppning nu när arbetslösheten skenade. Men jag visste hur den världen var och jag ville inte tillbaka dit.

Vända på slantarna som folk sa förr, det gamla uttrycket från tiden när pengar faktiskt fanns i fysisk form. Jag förstod det nu när jag desperat kämpade för att försöka få pengarna att räcka, för att få vara ifred och isolerad. De digitala siffror på skärmen rann som vatten mellan fingrarna.  Det är svårt att behålla sina ideal och motstå snabba pengar. Svårt att motstå när man vet att den industrin man flytt kommer att fortsätta att kassera in pengar från folk världen över rakt in i undergången.

Jag hade lyckats fly. Jag hade varit fri. Tillfälligt.

Nu lät jag mig fångas in igen.

Lät mig själv hamna på plus med själen på minus.

*

Novellutkastet Flykten av Boel Bermann

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast Taggad som: , , , , , , , ,

Novell: Mörkret

november 27, 2020 Av Lämna en kommentar

Det är mörkt utanför tunnelbanestationen, förvånansvärt mörkt. Men det tar en stund innan hon inser det. Hon är så uppe i sina egna tankar över vad hon ska ta sig till. För att hon fick sparken från butiken tidigare på dagen. Helt utan anledning. Svartjobb, det kunde hänt närsomhelst. Ändå var hon så oförberedd på att det hände. Bara för att mellanchefen Jenny aldrig gillat henne. Hela dagen gick i en dvala, hon gjorde arbetsuppgifterna i någon slags ren överlevnadsinstinkt tills hon kunde lämna allt bakom sig. Det bara surrar i huvudet, det är därför som hon inte har sett någonting omkring sig. Som att paniken över obetalda räkningar och hur hon ska klara sig framöver har skapat en mörk tunnel av ångest. Som hindrat henne för att se det som omger henne.

Allt har varit mörkt, tyst och stilla ända sedan hon lämnade den hårt upplysta tunnelbanestationen. Ingen klev av tunnelbanan förutom hon. Det var ingen som rörde sig i centrum, ingen som kom längst gångvägen. Hon höjer blicken och ser framåt längst gångvägen, längre bort skymtar hyreshuset som hon bor i på kullen. Blicken glider vidare från backen där hon står. Hon ser ut över alla de höga miljonprogramshusens hårda siluetter i grå betong och den upplysta tunnelbaneperrongen som höjer sig över det platta landskapet. Tystnad och mörker. Något är fel, men hon kan inte komma på vad det är. Så fruktansvärt tyst och stilla. Det är aldrig så på kvällarna här. Aldrig. Inte så länge hon kan minnas har det varit så här tyst och folktomt när hon kommer hem från kvällspasset.

En svag vind sveper förbi, får en plastpåse på marken framför henne att fladdra till. Den vita, sladdriga plasten nästan lyser i mörkret. Det är då hon inser att allt är nedsläckt. Allt som borde lysa, allt som alltid lyser upp kvällen. Allt. Centrumskyltarna i sina klara färger och bostadshusens alla fönster. Bortsett från tunnelbanestationen och gatubelysningen längst gångvägen finns det inte något ljus någonstans.

En kall vind sveper förbi och hennes andedräkt formar plötsligt ett vitt moln. Hon huttrar till innan hon inser det bisarra i det hela. Att det är en sensommarkväll. Att det inte borde vara så här mörkt eller kallt. Att det fortfarande borde vara en ljus kväll med människor som sitter på balkonger och skålar eller grillar lite för sent eller går en kvällspromenad med sina bjäbbiga hundar eller en joggare som plågat springer förbi eller precis vad som helst.

Den första instinkten är att hon borde ringa någon. Men hon inte vet ändå vad hon ska säga eller vem hon skulle ringa. Den andra instinkten är att hon borde vända om och gå tillbaka till den upplysta tunnelbanestationen. För att något är väldigt, väldigt fel.

Men så ser hon framåt till det gamla, slitna funkishyreshus på höjden där hon bor. Där fönstren lyser. Det är det enda huset där det kommer ljus från fönstren i hela området. Någonting i bakhuvudet skriker. Men hon lyssnar inte. Det har varit en sådan hemsk dag, hon är bara utmattad och ledsen. Hon vill inte tänka. Hon vill bara komma hem till ljuset och värmen i sin lilla, ombonade lägenhet. Uppgivenheten efter det som hänt tidigare gör att hon är så desperat efter tryggheten hemma.

Istället för att vända om tar hon ett djupt andetag, tar tag om sin väskas axelband som hon har korsat över bröstet och börjar springa. Hon vet inte ens varför hon springer, det enda hon vet är att hon måste ta sig hem så fort hon kan.

Temperaturen sjunker så fort att hon kan känna det. Luften fylls av vita flagor. Hon vet inte vad som händer, bara springer. Iskristaller slår mot ansiktet. Till slut når hon fram till porten till trevåningshuset, ser sin reflektion i det mörka glaset. Tar hårt tag om det kalla metallhandtaget med ena handen och trycker desperat in koden på dosan intill med den andra.

Inget händer. Ingen grön lampa, inget knäppande ljud av att dörren nu är olåst. Hon tycker hårt i dörren. Det känns som att mörkret och kylan sluter sig om henne.

Med fumliga, frusna fingrar sliter hon upp mobilen ur fickan för att ringa, vet inte vem, kan vara vem som helst. Hon kan inte tänka. Men inget händer när hon försöker aktivera den. Mobilen är död, skärmen svart.

Så minns hon plötsligt nyckeln till porten, förbannar sig själv för att det inte var hennes första instinkt. Rotar runt med hetsiga rörelser i väskan, men den är som ett stort svart hål. Efter vad som känns som en evighet hittar fingrarna till slut det hon letar efter. Fingrarna tar tag om nyckelbandet och hon sliter upp det. Nu fryser hon så mycket att hon skakar. Kämpar i vad som känns som en evighet innan hon lyckas få i nyckeln i låset. Vrider om, hör klickandet. Sliter upp dörren och nästan kastar sig in i trapphuset där värmen slår emot henne. Vänder sig snabbt om och pressar igen ytterdörren bakom sig.

Så tänds det rörelseaktiverade ljuset i trapphuset, lyser upp allt det slitna och välbekanta. Från en lägenhet i närheten hör hon musik tränga ut genom dörren. Hon andas ut långsamt, känner hur hon slappnar av. Hon försöker förstå vad som hänt, varför hon reagerat som hon gjorde. Hur fantasin har lurat henne, skapat skuggor och faror som inte finns. Hon vänder sig långsamt om och ser ut genom glaset i ytterdörren. Ser ut på mörkret och det svaga ljuset från de matta gatlyktorna. Sedan går hon nästan baklänges mot hissen. Det är som att hon inte riktigt vågar vända ryggen mot mörkret där ute än.

Men så vänder hon sig motvilligt om och trycker på hissknappen. En lampa tänds och hon hör det välbekanta ljudet av när hissen nått ner till bottenvåningen. Hon hör hur de inre dörrarna öppnas med ett gnisslande, öppnar den yttre dörren och går in. Trycker på knappen för tredje våningen. Dörrarna stängs med ett raspande. Plågsamt långsamt rör sig hissen uppåt. Dörrarna öppnas igen, just när ljuset slocknar i hissen.

Hon tar ett trevade steg ut i den upplysta korridoren. Taklamporna slocknar. Hon sväljer oroligt, kroppen skakar. Kylan är här nu. I huset. Hon har inte släppt nycklarna, utan kramar de så hårt i handen att det gör ont. Tar ännu ett steg, sedan ännu ett. Når till sist lägenhetsdörren. Med trevande rörelser hittar hon nyckelhålet och efter ett tag lyckas hon få upp ytterdörren. Hon går in i lägenheten och stänger dörren bakom sig med vana rörelser och låser. Sedan tänder hon i taket och ljuset strålar på ett sätt som de aldrig gjort tidigare. Ljuset är överallt, klart och vitt. Hon ser ut genom fönstret i vardagsrummet. Ute verkar det ha slutat snöa, på något sätt verkar himlen ljusare och det ser ut som att mörkret lättar. Framför hennes ögon kan hon nu se ljus sporadiskt börja tändas i de grannhusen. Hon andas ut.

Det är så ljuset i taket slocknar. Hon står där stilla i mörkret. Hon är hemma nu, den trygga och varma platsen hon längtat efter så enormt mycket hela den här helvetiska dagen. Det är först nu hon låter allt komma fram.

Som att något öppnas inuti henne, som att en bottenlös avgrund blottläggs och mörkret från djupet tar sig ut. Hon släpper fram allt i en massiv flodvåg, allt hon hållit inne och undangömt hela dagen. Den gränslösa ilskan, frustrationen, ångesten och paniken över att ha förlorat sitt jobb och sin trygga inkomst, över rädslan för framtiden, över hur livet ska bli, över hur hon ska överleva den närmsta tiden. Hon släpper fram allt sitt mörker.

Mörkret är hennes. Mörkret har inte förföljt henne hit, mörkret har följt med henne hit.

*

Novellen Mörkret av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs på en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

*

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , , , , , , ,
Nästa sida »