”Tömd är en roman som berör och engagerar på djupet. Boel Bermann levererar en tankeväckande och emotionellt laddad berättelse som utmanar våra föreställningar om mänsklighet, moral och framtid. Årets kanske mest läsvärda bok!”
Utdrag ut recension av TÖMD på Kmag.se, läs hela recensionen här 🖤
Välkommen in i en nära framtid där människans har inre blivit en handelsvara. Köp den dystopiska romanen TÖMD här:
https://kraxaforlag.se/butik#!/products/tomd
Kroppen skakar och darrar av feberfrossan. Alla fönster är täckta och alla ljus släckta. Allt för att inte upptäckas av det som finns där ute. Det där som vill komma in.
Hon har tappat bort sig själv för länge sen. Tappat bort allt det där som brukar vara självklart, som tid och dag och natt. Hennes inre klocka har stannat. Det är inte becksvart i rummet, svampen på väggen breder ut sig mer och mer i skimrande, vita nät och den tjocka, smutsgula hinnan som fluorocerar. Hon går mot väggen och drar händerna över den utbredda svampen, känner värmen från svampens hala yta mot handflatan. Som att hon stryker den, lugnar den med sina rörelser. Händerna glider så lätt över den. Så len, som sammet. Dess yta är blek, lika blek som hennes hand och arm.
Hon vet inte hur hon ser ut i övrigt, kan inte se sig själv. Men hon kan skymta de andra. Deras vita, bleka och tärda ansikten i skuggorna, som vålnader efter all tid här nere. Hon känner sig genomskinlig grå och färglös, som att hon är på väg att försvinna.
Bara att känna svampens mjuka yta, som nästan täcker alla väggarna nu, känna den levande strukturen mot handflatan ger henne andetagen tillbaka. Hon andas lugnare och lugnare. Stryker den om och om igen, känner hur en harmonisk känsla kommer över henne. Svampen är hennes räddning, den som hindrar henne från att tappa fotfästet och bryta ihop. Hon slappnar av, benen bär henne inte längre. Hon sjunker ner på den trasiga kofferten i hörnet vänd mot väggen. Fortsätter smeka svampen. Så len, så slät. Bara en del av den som är trasig, avbruten i ena hörnet strax nedanför hennes händer.
Det var i hörnet som de andra samlade det som de kallade svampens tårar och drack av det klara vätskan som droppade ner. Där de andra bröt loss en stor del av svampen och åt, bit för bit, smula för smula, i sin desperation mot svälten. För att slippa gå ut till det som pågick utanför.
Hon minns att de andra var alla så fyllda av hopp då, så fruktansvärt optimistiska i all misär. Den enorma svampen som plötsligt täckte alla väggarna efter en enda natt. Deras räddning, deras livlina.
De skrattade och jublade, släckte sin törst och sin hunger. Räddningen, hoppet, en ny chans. Hon var den enda som inte åt. Den enda som verkade se den för vad den var. Ett tag försökte hon hindra de andra. Hon skrek och kastade sig emellan dem och svampen, försökte få dem att förstå och behärska sig. Men optimismen och hoppet fick dem att slänga henne i marken, slå och sparka henne. För att hon försökte hindra dem från deras enda chans.
De sa att hon måste ha en psykos, att det var därför hon inte kunde se det underbara. De sa åt henne att hon måste försöka se ljust på framtiden och hitta sin inneboende optimism. Öppna sina ögon och se att räddningen var rakt framför henne.
Hon tror att misshandeln krossade hennes revben, att det är därför som varje andetag låter så mycket. Hon tror att de andra fortfarande lever, då och då skymtar hon svaga rörelser eller hör svaga andetag. Men det låter inte mycket, inte som hennes andetag.
Svampen var det som de flydde från där ovan, hon vet det nu. Hotet från andra världar, den som tog sig igenom vår värld som en hussvamp. Som levde och frodades av allt vårt vatten, som spred sig genom hus och hem, genom luft och kroppar. Men av någon anledning lyckades den inte ta henne. Kanske för att hon redan är så sjuk, hon var redan infekterad av något annat. Den vill inte konkurrera eller så vill den inte ha ett sjukt byte. Kanske lyckas den inte få fäste när hon inte kunde lockas i fällan som de andra, kan inte känna vare sig smak eller lukt längre.
Hon har funderat på om hon ska försöka ta sig ut från källaren. Men kroppen gör så ont och hon är så svag. Hon orkar inte mer. Vissa dagar hoppas hon att optimismen och hoppet ska krypa sig på och berusa henne också. Locka henne med lukt och smak som ger ett framrusande hopp om överlevnad. På något sätt är hon fortfarande vid liv, trots att hon inte borde vara det. Kanske håller svampen henne vid liv med sporer i hopp om att lyckas ta över henne helt.
”Gode gud”, ber hon tyst inombords, ”rädda mig som liten är från optimismen.”
*
Novellutkastet Hussvamp av Boel Bermann skrev under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.
*
Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Optimism
Tid: 20 minuter
Ord att inkludera (6/12): koffert, trasig, frossa, blek, harmoni, inspelning, källare, hussvamp, mögel, len, bäck, andetag
Världen är annorlunda och skimrande. Hon tittar på sina händer och skrattar. Vrider på sig och ser på de andra som sitter eller halvligger runt omkring henne i skogsgläntan. Sensommarkvällen är vidunderligt vacker. Färgerna är så djupa och mättade. Djupblå himmel, mörkgröna träd.
Hon ser hur några av de andra ställer sig upp och börjar dansa till den pulserande musiken från de bärbara högtalarna som ligger utspridda. I hennes ögon är det som att de är naturväsen, eteriska svävande skuggor.
Tälten runt gläntan liksom lyser i sina klara färger i rött, gult, lila och blått, som ett tivoli som slagit upp mitt i skogens hjärta. En kringresande festlighet fylld av värme, livsglädje och underverk.
Han rör mjukt vid hennes arm, hon vänder upp ansiktet mot honom. Han är så oerhört vacker, han är hennes och världen är magisk. Hon studerar hans läppar när han uttalar orden.
”Vill du ha mer, baby?” säger han med påsen mellan pekfingret och långfingret.
Hon ler och nickar, han sätter sig på knä intill henne och med sin smala hand räcker han henne den lilla påse. Hon tar emot den, häller ut en liten hög av vita kristallerna i en hög på handryggen och håller upp den mot sitt ansikte. Suger i sig det gnistrande vita som lyser i mörkret. Älvornas damm förvandlar allt till en midsommardröm.
”Tack, älskling” säger hon med grumlig röst medan hon torkar sig om näsan. Han ler mot henne, reser sig upp och vandrar vidare med sina gåvor.
Hon känner omedelbart hur pulvrets krafter börjar verka inombords. Magin är inuti henne nu, dansar genom hennes kött och ben. Hon andas snabbt, hjärtat slår fort. Nu kan hon återigen se hur verkligheten och den andra världen möts. Allt förstärks, allt blir klarare och strålande. Hon har aldrig känt sig så vaken, medveten och närvarande som nu. Det är som att hon ser allt, som att hon är en del av allt. Varje vajande grässtrå är en förlängning av hennes hår, varje kantig barkbit är en del av hennes hud, de utsträckta grenarna är hennes armar, de mörka trädstammarna är hennes skelett och genom alla nattens djur ser hon skogen som genom sina egna ögon. Hon ser allt, men hör ingenting.
Fast hon ser inte allt, även om hon tror det. Hon ser inte det som rör sig genom mörkret och skuggorna bakom hennes rygg. Istället häller hon upp resten av pulvret på handryggen. Vill känna mer, uppleva mer.
Men de andra ser det som gömde sig i mörkret. Det som klivit ut.
Hon är på väg att svepa upp den kvarvarande magin när hon ser något i ögonvrån och höjer huvudet, ser på de andra. På håll ser hon hur deras munnar öppnas, men hon hör inte hur deras brutna skrin fyllda av skräck fyller nattluften. Hon ser bara den tysta pantomimen, som ett skådespel med henne som enda, utvald åskådare. Det är som att hennes syn är förstärkt. Som att hon kan urskilja varje vidgad pupill och varje öppnad mun. Sommarnatten är fylld av en kakafoni i myriader av toner som förkunnar djup rädsla. Men hon hör inget, har aldrig hört. Hennes värld har varit tyst ända sedan hon kom in i den här världen.
De andra kastar sig upp från marken med ryckiga rörelser, pekar med darrande händer mot det som är bortom. Gestikulerar och varnar. Hon ler, det är något märkvärdigt vackert med det hela. Som en improviserad dans, som ett spontant uppträdande.
Hon känner en varm, fuktig fläkt mot sin kind.
Sakta vrider hon på huvudet för att se vad de andra försöker visa henne. Hon ser rakt in i det främmande, pälstäckta ansiktet med de enorma, gula ögonen och det vidöppna, salivglänsande gapet fyllt med vassa tänder precis intill hennes ansikte.
Hon vet inte vilket ljud som kommer djupt därinifrån, men det varma luftdraget sveper över hennes ansikte. Kanske är det ett argt morrande, ett sorgset gnyende, eller ett skarpt vansinnesskri som skär genom den stilla sensommarnatten. Det kommer hon aldrig att få veta.
Den mörkgråa pälsen ser mjuk och len ut, glänser i natten. Hon känner hur den utstrålar värme. Den är nära. Väldigt nära.
En enda rörelse. Instinktivt höjer hon handen med det vita pulvret till varelsens stora nos. Den drar efter andan, drar i sig älvornas gåva. De djupsvarta pupillerna vidgas.
Hon borde röra sig, hon vet det. Men hon kan inte slita sig från synen, har aldrig sett något liknande. Kan inte sluta se på de bärnstensgula ögonen, på den stengrå pälsen, på de glänsande, vassa tänderna. Den ser förvirrad ut när magin tar över dess sinne. Blinkar om och om igen, rör huvudet fram och tillbaka med en vajande rörelse. Slickar sig om läpparna med en enorm tungspets, sedan böjer den sig ner och slickar hennes hand om och om igen. För att få de sista kristallerna, för att tacka för gåvan. Tungan är varm, blöt och sträv mot hennes hud. Hon sträcker ut handen och stryker den över pälsen. De gråa håren är silkeslena och outsägligt mjuka.
Ett ögonblick är de förenade av älvornas magi, huvud mot huvud, hon och varelsen. Sedan tar den ett tvekande steg bort från henne och börjar röra sig. Hon ser musklerna spela under pälsen när den rusar genom natten och skuggorna.
Hon sliter blicken från varelsen och ser på de andra. Ser hur de springer i panik mot vattendraget, kastar sig ner i den mörka tjärnens vatten. Månen skiner som silver över nattlandskapet och stjärnorna är utspridda som skimrande kristaller över himlavalvet och återspeglas i svallvågorna från när de andra bryter den stilla vattenytan. Den enorma, gråa skuggan jagar efter de andra och i en vild rörelse kastar den sig ut i allt det mörka. En kort stund försvinner de alla, hon är helt ensam i den tysta natten.
Hon börjar skratta igen, ett lyckligt och förundrat pärlande skratt som ingen hör.
*
Novellutkastet Älvornas damm av Boel Bermann skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.
Hon står utomhus och ser på den mörknande himlen. Båda hennes händer klamrar staketet så att knogarna vitnar. Hon andas djupt, in och ut, om och om igen. Försöker hitta sin självbehärskning. Hon lämnade datorn inne i huset och gick ut för att inte göra något drastiskt. För att inte slänga laptoppen i golvet, för att inte skrika rakt ut, för att inte skriva ett argt svar i versaler, för att inte…
Ord på en skärm. Hur kan ord på en dataskärm skapa ett sådant enormt raseri inuti henne? Hon undrar vad som skulle hända om samma konversation hade ägt rum i verkligheten, ansikte mot ansikte? Hade hon strypt honom med hundkopplet? Jagat honom genom huset med elvispen? Genomborrat honom med en fotfil? Skulle det ens gå att göra? Man kan väl drömma…
Ord på en skärm. Pixlar. Kontrast. Vad är det med det digitala ordet som har förmågan att koppla bort all mänsklighet och medmänsklighet? Ska det verkligen vara så svårt att vara trevlig, svara med bara allmän jävla hyfs och behandla den man skriver till online som en människa?
Hela kroppen är spänd, varje muskel darrar, käken värker av nervspänningen. När hon står där kämpar hon för att hitta tillbaka till sig själv.
Hon höjer blicken, tar fäste på horisonten och solnedgången. Skådar bort i fjärran och påminner sig om att det som sker digitalt på sätt och vis inte är på riktigt. Att alla dessa digitala jobb och digitala interaktioner egentligen bara finns i huvudet. Att de är vad hon själv läser in och tolkar.
Horisonten, fokusera på horisonten. Solnedgång. Varmt röda och rosa stråk i kontrast till det hotfulla, mörka molntäcket som glidit in över himlen. Det är svindlande vackert. Så outsägligt hjärtskärande vackert att det inte kan vara på riktigt. Det ser dataanimerat ut. Hon ser ut över den ljusa sommarkvällen och tänker att allt är på låtsas.
Molnen välformade och perfekt balanserad i färgtoner och kontraster. Den ser dataanimerad ut, som en kuliss eller en datagenererad värld.
Den mörknande himlen är perfekt. För perfekt. Som en skugga över världen som symboliserar hennes mörka sinnesstämning. Det vitmålade, regelbundna, nyuppsatta staketet som hon klamrar sig vid ser också overkligt ut. För regelbundet, för vitt, för jämnt och skinande.
Hon ser ner på sina händer. De är smala, välformade och jämna i tonen utan sår, skrapmärken eller nedbitna naglar. Helt släta och välmanikurerade. Som händer ur ett dataspel, som en datagenerering i en första persons view. Hon tar fram mobilen och tittar på skärmen, kollar vad klockan är.
Tanken slår henne plötsligt att något varit väldigt märkligt sen senaste veckan. Att solen gått upp och ner exakt samma tid. Att det varit solsken på dagen och oväder på natten varje dag. Att hon stått och klamrat staketet varje kväll exakt den här tiden. Hennes första tanke är att hon kan vara fast i en tidsloop, men något stämmer inte med den teorin. Hon är ändå rätt övertygad om att hon gjort olika saker under dagarna, skrivit olika saker på datorn, varit arg över olika saker, att hon gått ut av olika anledningar.
Hon tror inte att hon har lämnat tomten eller huset på en vecka, kanske längre. Ändå har hon mat kvar i kylskåpet och frysen och hon är ganska säker på att hon inte har fått en matlåda levererad.
När hon står där i solnedgången blir hon mer och mer övertygad om att något är fel. Att hon borde ha sett tecknen tidigare. Indirekt är hon fast i en världsloop, men inte hon själv. Hon är inte statisk, det är bara världen som loopar. Något är fel, en bugg som måste lösas, system behöver en uppdatering.
Hon själv kan röra sig som vanligt, reagera som vanligt, tänka som vanligt. Tror hon. Kan de andra det? Hennes kollegor, hennes vänner, resten av världen? Hur undersöker hon det hela och testar sin teori utan att framstå som galen? Kan alla andra vara NPC:er, icke spelbara karaktärer som är fångade i en loop som de inte kan styra över? Eller är de som hon – spelare och huvudpersoner i sitt eget perspektiv – som inte märkt att världen loopar?
Vad händer om hela världen som omger henne är datagenererad och inte kan komma loss eller komma vidare? Eller snarare, vad händer inte?
På något vis är det en betryggande tanke som lugnar henne. Det är svårt att behålla ilskan mot den digitala interaktionen om den individen är fast i en och samma dag, en och samma tankegång, ett och samma beteende och agerande – där det bara är hennes egen respons som triggar hans variationer på samma svar i den förprogrammerade dialogen.
Medan hon står vid staketet glider ovädret in. Molnen har ljudlöst krupit närmare, nu är de över henne. Himlen mörknar, vinden tilltar i styrka och regnet börjar forsa ner över henne. Det här är punkten när hon brukar rusa in i huset undan regnet, stänga dörren och kura ner sig i soffan under en filt och streama tv eller spela spel. För att det är vad man gör när man står mitt i ett oväder, den förprogrammerade responsen.
Plötsligt ler hon brett, släpper staketet och går mot infarten och ut på landsvägen genom mörkret och regnet. För att testa om något äntligen blir annorlunda.
*
Novellutkastet Egentid skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.
Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Egentid
Tid: 20 minuter
Ord att inkludera (minst 6/12): Staket, vampyr, fotfil, horisont, koppel, raseri, elvisp, klocka, gäspa, dator, vagga, oväder
”…en bra och tänkvärd framtidsskildring som jag absolut vill rekommendera. Välskriven och spännande och lämnar dig med en känsla av hur bräcklig tillvaron är och vetskapen om att det alltid finns någon som vill profitera på de senaste upptäckterna. Och det är en känsla du inte kan skaka av dig. Eller ens sälja.”
Utdrag ut recension av TÖMD av Brev till Cosmos, läs hela recensionen här 🖤
Välkommen in i en nära framtid där människans har inre blivit en handelsvara. Romanen TÖMD av Boel Bermann är en drabbande berättelse om livsval, desperation och svek i en dystopisk framtid.
Om romanen TÖMD
När Naomis pojkvän blir svårt sjuk väljer hon att sälja sina känslor för att få råd med operationen som kan rädda hans liv.
Men oväntade händelser drar in henne i en mörk spiral och hon måste fly för att skydda sig själv och den hon älskar. Tills hon inser att hon har en unik förmåga som kan förändra allt.
Läs mer och köp boken här:
https://kraxaforlag.se/butik#!/products/tomd
”Tömd är en intressant dystopi där folks känslor kan säljas. I kombination med den spännande idéen finns en handling som drar in mig och får mig att hela tiden vilja läsa vidare. Det gör att jag läser ut den på två dagar, jag måste få veta hur det ska gå för karaktärerna och samhället.”
Utdrag ut recensionen av @vargnatts_bokhylla, läs hela recensionen här 🖤
Välkommen in i en nära framtid där människans har inre blivit en handelsvara. Romanen TÖMD av Boel Bermann är en drabbande berättelse om livsval, desperation och svek i en dystopisk framtid.
Om romanen TÖMD
När Naomis pojkvän blir svårt sjuk väljer hon att sälja sina känslor för att få råd med operationen som kan rädda hans liv.
Men oväntade händelser drar in henne i en mörk spiral och hon måste fly för att skydda sig själv och den hon älskar. Tills hon inser att hon har en unik förmåga som kan förändra allt.
Läs mer och köp boken här:
https://kraxaforlag.se/butik#!/products/tomd
”Prosan är flytande och med en bra och tydlig röst. Ibland kommer jag på mig med att tänka på Burgess mästerverk ”A Clockwork Orange” och finner att detta är en minst lika djärv och intressant skildring av ett framtida samhälle i en inte alltför avlägsen framtid!”
Utdrag ut recensionen av @finn_en_bok ovan, läs hela recensionen här 🖤
Välkommen in i en nära framtid där människans har inre blivit en handelsvara. Romanen TÖMD av Boel Bermann är en drabbande berättelse om livsval, desperation och svek i en dystopisk framtid.
Om romanen TÖMD
När Naomis pojkvän blir svårt sjuk väljer hon att sälja sina känslor för att få råd med operationen som kan rädda hans liv.
Men oväntade händelser drar in henne i en mörk spiral och hon måste fly för att skydda sig själv och den hon älskar. Tills hon inser att hon har en unik förmåga som kan förändra allt.
Läs mer och köp boken här:
https://kraxaforlag.se/butik#!/products/tomd
Snöflingorna faller. Hon kan inte ta in det, men sträcker ut handen och fångar skira, vita snöflingor på balkongen. De borde inte falla, tänker hon. Inte här, inte nu. Det är för tidigt.
Natten är stilla och den mörka natten fylld med långsamt dalande flingor är vacker. Samtidigt är allting fel. Snö i september. Hon vet att den kommer att smälta undan, det är bara en fråga om tid. Men just nu är förorten omkring genne pudrad i vitt, ett tunt lager av florsocker över hösten. Över klarrött och ljusgult och djupgrönt. Som att någon försökt sudda ut färgerna, dölja dem. För tidigt. Inte nu, inte än.
Hon vet att det här är den allra sista varningen, känner det i hela kroppen. På något vis vet hon det helt säkert. Men hon kan inte lämna Sverige. Hur skulle hon kunna göra det? Hon har inte någon möjlighet, hon har inget. Det finns ingen trygghetsbuffert, inga sparade pengar eller resurser. Sparkontot är tomt, allt som kunnat säljas är redan sålt. Ur hand i mun, visst var det så man sa förr? Handflatan är tom, snöflingorna har redan smält av hennes kroppsvärme.
Den eviga natten sänker sig över Sverige. Så många har redan lämnat landet. Ett fåtal flydde med flygplan. Med hjälp av ohyggliga, ofattbara summor kastade de sig ombord på maskiner som spyr ut ren ondska, som förgiftar och förvärrar katastrofen. De som hade råd med det är samma individer som kan fortsätta fly runt om klotet och fortsätta konsumera och förvärra allt ytterligare. För dem finns det fortfarande nya platser att fly till, de bara lämnar allt bakom sig och ser aldrig tillbaka. De andra blir kvar. Hon är kvar.
Kanske blir det inte så illa som de tror, tänker hon tröstande och undrar hur länge hon kan lura sig själv. Hur länge hon kan gå runt i sin hyreslägenhet och frysa. Hur länge hon kan klä sig lager på lager i sina hopplösa försök att mota bort kylan.
Den nya istiden kan närma sig, ingen vet riktigt säkert. Vi vet bara att golfströmmen har kollapsat och upphört med sitt pumpande av varmvatten till Norden. Mer nederbörd och längre torka, det var det värsta som kunde hända innan dess. Det sa nästan alla. Trots att experterna pekade på teorierna som tydde på att det kunde bli så mycket värre. Det var visst inte det värsta. Det kunde bli värre.
Men ingen trodde att det skulle gå så fort, det värsta skulle vara långt bort i en fjärran framtid och drabba framtida generationer. Inte oss, inte här, inte nu. Det är för tidigt. Hon kan fortfarande minnas hur de minskade reduktionsplikten, gav rabatt på bensin och diesel, slutade ge bidrag till solkraft- och vindkraft, slutade ge statligt stöd till elektrifieringen av Sverige. Det var ju inte bråttom, det kunde skjutas på framtiden. Tills framtiden plötsligt var nuet. För tidigt.
Hon tar ett djupt andetag, andas ut och ser hur utandningen bildar ett vitt frostmoln. Gnuggar sig om armarna för att försöka få upp värmen. Vill inte gå in trots kylan. Hon tänker på klimatkatastrofen, försöker se till vad hon själv hade kunnat göra annorlunda. Hon hade aldrig en bil, kanske hade hon haft det om hon hade haft råd. Det kommer hon aldrig veta. Hon äger inte sitt hem, kanske hade hon ägt ett hus, en lägenhet eller en sommarstuga om hon hade varit rik. Hon slutade aldrig äta kött helt, men hon åt så lite kött ändå eftersom hon inte hade råd. Vegetariskt eller fisk, kyckling på fredagarna, när hon unnade sig lite extra. Hon köpte i princip bara kläder och möbler second hand, fast inte för klimatets skull utan helt enkelt för att det var billigare så. Hon hade aldrig en katt eller hund, även om hon gärna hade haft ett husdjur, för att det var för dyrt med mat och försäkring och dessutom hade hon inte tiden att ta hand om ett. Hon hade inga barn, men det hade kunnat förändras med tiden förut, hon hade bara inte träffat någon att dela livet med, någon hon älskade så mycket att hon skaffade barn med. Hon gick eller cyklade till jobbet, men det var för att hon inte hade budget för månadskort eller träningskort, så då fick hon motionen gratis. Hon flög aldrig utan hemestrade alltid eller unnade sig en friluftssemester i Sverige, av ekonomiska skäl.
Hon har helt omedvetet levt ett miljömedvetet liv. Men nu spelar det ingen roll. Hon vet åtminstone att hon inte är ansvarig för det som sker i Sverige. Ändå det är hon som får leva med konsekvenserna.
*
Novellutkastet Kylan skrevs av Boel Bermann under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.
Jamen, du vet nog att jag kan skriva! Men kan jag sjunga? Lyssna riktigt noga så kan du höra min muntra stämma i refrängen på indie pop duon Marble Rafts senaste singel ”To Have and to Hold and to Break”, någonstans i de otaliga, magiska ljudlagren under Olles och Gabrielles duett 
(Vänligen observera, gammal kalasbild. Stämningen är dock oförändrad.)
Letar du efter bra böcker att ge bort i julklapp? 🎁📖
Bonniers Bokklubb har frågat aktuella författare om vilka tre böcker de vill ge bort i julklapp. Författaren E.P. Uggla, aktuell med spänningsromanen Älskarinnan, tipsar om min dystopiska roman TÖMD ❤
Vilka tre böcker vill du ge bort i julklapp och till vilka?
Välkommen in i en nära framtid där människans har inre blivit en handelsvara. Romanen TÖMD av Boel Bermann är en drabbande berättelse om livsval, desperation och svek i en dystopisk framtid.
Om romanen TÖMD
När Naomis pojkvän blir svårt sjuk väljer hon att sälja sina känslor för att få råd med operationen som kan rädda hans liv.
Men oväntade händelser drar in henne i en mörk spiral och hon måste fly för att skydda sig själv och den hon älskar. Tills hon inser att hon har en unik förmåga som kan förändra allt.
Läs mer och köp boken här:
https://kraxaforlag.se/butik#!/products/tomd
Titel: TÖMD
Författare: Boel Bermann
Genre: Spänning, dystopi
Förlag: Kraxa förlag
Recensionsdatum: 14 november 2024
ISBN: 978-91-89916-12-8
Kommentarer