Novell: Sländorna

IMG_3660

Mini-novellen Sländorna är skriven av Boel Bermann

Poolen var en rak, enkel och väl tilltagen fyrkant. Varje centimeter är täckt av skimrande mosaikplattor. En lila melerad ton som fick poolens vatten att se klarare ut och som gav hela poolområdet en känsla av dekadens. Solstolarna stod i prydliga rader och var vita, välputsade och i trä. Jag tog inte in det jag såg. Nästan inget av det.

Jag stapplade ut från hotellrummet vid elva tiden, nickade förstrött åt de pliktskyldigt leende i personalen och släpade min bakfulla kropp ut till poolområdet. Hotellet var öde, jag var den enda gästen såvitt jag visste. Turistsäsongen var över när jag checkade in. Jag kunde göra vad jag ville inom rimliga ramar. Att jag ville bada i den iskalla poolen fick personalen att skaka på huvudet. En jag brydde mig inte. I det skick jag befann mig i hade jag gladeligen stoppat huvudet i minibaren. Det enda som hördes vid poolen var det försiktiga porlandet av vattnet som rann över kanten. Till och med det ljudet kändes påträngande och högljutt.

Förbannade mig själv inombords, hur kunde jag ha glömt solglasögonen. Men hade ingen kraft för att vända tillbaka till hotellrummet. Min blick var en liten springa som försökte skydda sig från allt det ljusa. När vattnet omslöt mig skälvde jag till. Som flytande is. Först när jag lyfte blicken för att börja simma såg jag att hela vattenytan var täckt av stora, röda sländor. Jag hade aldrig sett något liknande. Rubinröda, stora, glänsande. De var överallt omkring mig, svepte förbi i koreograferade och stötvisa rörelser. De verkade alla vara i par, en tätt klamrad vid en annan. Så nära varandra att de såg ut som en enda varelse. De stannade om och om igen vid vattenytan och doppade yttersta stjärten i vattnet. Det bildades små ringar på vattenytan vid den flyktiga beröringen. Jag anpassade min simning efter varelserna, simmade långsamt i stora breda rörelser. Tittade smått förundrat på de intensivt röda varelserna. Det var som att jag gjorde intrång när jag rörde mig mellan deras erotiska luftakrobatik. Men jag kunde inte slita blicken från dem, det var hypnotiserande.

Sedan såg jag det. Något avsöndrades i vattnet varje gång de vidrörde ytan. Jag trodde att jag inbillade mig. Sträckte ut ena handen så att den låg precis under vattenytan där den senaste sländan snuddat. Först fann handen bara vatten, men när jag lyfte upp handen kunde jag se svagt röda transparanta korn. Som mikroskopiska juveler. Som ägg. Plötsligt är de överallt. Omger mig som ett rött moln. Jag försöker vifta undan dem, men samtidigt vill jag inte skada dem. De är perfekta, sköra och de fyller luften. Jag tar ett djupt andetag och dyker under ytan, simmar bort till trappan. Men när jag lyfter upp huvudet är de där. Som om de väntade på mig. Överallt. Tunna vingar som slår fortare än ögat kan uppfatta. Väntar på mig.

Lägger ägg i mitt hår, min mun, i mina öron.
När jag vaknar känner jag mig annorlunda.
När jag åker hem finns de inuti mig.
Jag gör vad de vill att jag ska göra.
Sprida dem vidare.