Lista alla dina scener du hittills skrivit ner i ditt bokmanus eller alla scener du vet att du planerar att skriva. Skriv gärna listan i kronologisk ordning – även om manuset inte är kronologiskt berättat. När du har översikten av scener kommer du mycket enklare att se vilka hål i handlingen som behöver fyllas och hur alla bitarna hänger ihop.
Sätt upp mål för dig själv. Konkreta mål som du känner är hanterbara. Att du ska skriva ett visst antal sidor eller ord. Att du ska skriva en viss scen eller en viss dialog. Att du ska avsluta kapitlet. När du klarar det, se till att belöna dig själv. Med godis, kaffe, öl, ett avsnitt av din favorit tv-serie eller något annat som gör dej lycklig. För att du är värd det.
Varför har vi dåligt samvete?
Mitt inlägg som gästbloggare på Debutantbloggen:
Jag var på en fest fylld av människor som skriver nyligen. Det var en fantastisk fest på så sätt att jag kunde gå upp till vem som helst på festen och prata om galna idéer, planer på noveller eller på böcker. Vi kunde diskutera vad som skulle hända om dygnet förlängdes eller om ett virus spreds. Vi pratade om författare vi beundrade och böcker vi älskade och drack bubbel. Det fanns förlagspublicerade författare, egenpublicerade författare och aspirerande författare.
Men efter ett tag märkte jag en gemensam nämnare som återkom, om och om igen. Glimten av rädsla och en skugga av dåligt samvete. För att berättelsen de skrev på inte växte fram tillräckligt snabbt, för att de inte tog sig tid att skriva, för att de borde skriva mer, längre, bättre. Den fanns där hos så många av festdeltagarna, och den kändes obegriplig för mig.
Jag har själv varit där. Jag har känt så. Tills jag lade det åt sidan och bestämde mig för att skriva när jag ville, vad jag ville och sluta ha dåligt samvete.
Läs hela blogginlägget här:
http://debutantbloggen.wordpress.com/2013/09/01/gastbloggare-boel-bermann-varfor-har-vi-daligt-samvete/
Jag önskar att jag skulle kunna säga att så här gör du för att skriva en bok. Ge råd. Titta tillbaka på mina dagbokssidor och rapportera vad jag gjorde rätt, vad jag gjorde fel och dela med mig av mina erfarenheter. Tyvärr skrev jag ingen dagbok överhuvudtaget under tiden då jag skrev min debutroman ”Den Nya Människan”.
Det jag kan göra är att retroaktivt försöka pussla ihop bitarna och dela med mig av skrivtips vi samlat i vårt skrivarkollektiv Fruktan.se. Försöka få dig att förstå hur boken kom till. Vilka knep jag använde för att lyckas skriva och hur jag slogs med skrivkrampsdemonen. Alla kan få skrivkramp ibland. För nej, det är ju bara att sätta sig och skriva alla gånger. Den lilla detaljen som kallas verklighet kan ibland hindra en. Så hur stänger man ute verkligheten för att ta sig in i fantasin?
Skrivkramp är inte alltid att inte kunna skriva. Skrivkramp kan också vara att inte ta sig tid till att skriva. Du vet att du kan.
Här hittar du alla de samlade skrivtipsen:
http://boelbermann.se/category/skrivtips-2/
Sätt press på dig själv med deadlines. Och inte nog med det, se till att andra personer är medvetna om dina deadlines. Det är väldigt effektiv press att ha sagt till alla vännerna att bokmanuset ska vara klart till slutet av året. De kommer uppmuntra dej, påminna dej och sätta press på dig så att du slutför ditt projekt. Vem sa att grupptryck inte är bra?
Du vill skriva. Du vet det. Du har idéer, utkast, skisser. Men tiden räcker inte till. Du har aldrig tid. Knepet är att ta sig tid. När du väl har avsatt en viss kväll så kommer du ha den tiden. Märkligt, men sant. Det är därför skrivarkurser fungerar fantastiskt när du ska börja skriva. Då har du betalt pengar för kursen, du får ett schema och konkreta uppgifter.
Men du kan klara det själv. Sätt upp regelbundna skrivtillfällen i din kalender och gör ditt allra bästa för att hålla dem. Var inte överambitiös och säg att du ska skriva varje dag från början, för då tröttnar du lika fort. En kväll i veckan, en timme varannan dag, varje söndagskväll? Försök att få någon form av rutin. Du bestämmer.
Med en vapendragare kan du dra ditt vapen. Att ha en idé, men inte kunna skriva ner den är sjukt frustrerande saker. Vi har alla varit där, idén liksom finns som en obestämbar massa i huvudet och vägrar fastna på pränt. Det du kan göra är att be en kompis anteckna medan du försöker beskriva idén. Som en hisspitch. Kompisen får ställa följdfrågor, be dej förklara tydligare och göra vad som krävs för att lirka ur dej konceptet. Idén kommer ta form och låta sig fångas i fällan. Med hjälp av en vapendragare kommer du kunna slå ihjäl skrivkrampsmonstret.
Jag ska iväg på skrivarjunta idag. Jag är mycket förtjust i det ordet. Skrivarjunta. När jag säger det ordet verkar folk tänka syjunta och pysseljunta. En samling människor som sitter och myser med fika och småpratar medan de gör något kreativt. Det är en del av sanningen.
Men när jag själv säger skrivarjunta ser jag snarast en militärjunta framför mig. Det är inte alls lika trevligt förstås. Men på något sätt handlar det om en grupp av skribenter som tar makten över sitt eget skrivande. Som sätter ramarna, reglerna, lagarna och ve den som bryter dem. Visst, vi sitter ofta och myser och fikar och småpratar och bollar idéer. Men när vi skriver är det på blodigt allvar.
Oavsett om det handlar om att vi ska avverka en skrivövning, jobba på våra individuella längre projekt eller bearbeta en novell. Hur gör vi då? Vi sätter en timer på mellan 20-30 minuter. När timern startats blir det tyst som i graven. Alla måste skriva under hela den utsatta tiden. Ingen får säga något eller avbryta de andras flow. Det är bara att bita ihop och skriva. Vet du inte vad du ska skriva om? Är du helt blockerad? Spelar ingen roll, knepet är att hålla igång pennan eller tagentbordet. Det får bli hur dåligt som helst. Men skriva ska du. Annars…
När du slutar skriva för dagen, försök att sluta mitt i en scen. Hur mycket det än kliar i fingrarna att avsluta scenen helt… Varför? Jo, förstår du, då blir det enkelt att plocka upp texten och fortsätta skriva nästa gång. När du nästa gång ska börja skriva landar du mitt i den oavslutade scenen. Då har du tagit bort startsträckan för dej själv, det är bara att spurta i mål.
Det finns en stor tillfredsställelse i att göra slut. Att slutföra en text. Därför är ett längre bokmanus en riktigt påfrestande sak, för den verkar fortsätta in i oändligheten och aldrig får du göra slut med texten och gå vidare. Då och då behöver du sätta punkt. Antingen slutföra en scen eller avsluta en novell du träffar på sidan om, enbart för din egen sinnesfrids skull. Det kan vara fantastisk skönt att sätta börja träffa andra texter efter ett långt bokmanusförhållande.
Kommentarer