Skriften under barken

Vad är egentligen en idé? Är de kanske små muterade rymdmaskar som lever i din källare och invaderar din hjärna när du sover?

Fantastisk Podds författare i Stockholmsgänget bestående av Peter Bergting, Boel Bermann, Anders Björkelid, Erik Granström och Oskar Källner samlas åter och funderar på saker som: Huruvida Erik existerar eller inte. Idéers relation till verkligheten. Huruvida en idérik hjärna egentligen är felkopplad. Om idéer har DNA och hur de muterar i kontakt med varandra. Och kanske viktigast av allt… Hur vet jag om en idé är bra eller dålig?

Lyssna på avsnittet här:

 

Lyssna på avsnittet på Spotify:

Min alternativa sanning

Det här är min sanning. Alla skulle inte se den likadant som jag gör, jag är medveten om det. De skulle säkert påstå att jag lägger ut en dimridå för att dölja mitt verkliga agerande. Ånga som fyller luften, frostade glasväggar av ord som grumlar synen på verkligheten.

Man kan säga att jag spelar in det här som ett skydd. Även om jag snart kommer att dö så kommer mina ord att finnas kvar och skydda mig från att misstolkas och skydda mitt arv från att skändas.

De här orden skickas ut från mitt data-chip när jag dör. Ett förinspelat sista ord. Så om du hör det här är jag död. Hjärtat har slutat slå, lungorna slutat andas, inget blod som pulserar. Jag har svårt att förstå det. Men just nu lever jag fortfarande. Jag kan höra folkmassorna där ute, hur de skriker och skanderar. De kräver mitt huvud på ett fat.

Jag gjorde det för eran skull. Det var det enda sättet jag kunde ge tillbaka makten till folket. Ni behövde alla en ondska att bekämpa. Ett yttre hot som hela mänskligheten kunde enas emot.

Visst lovade jag er det? Att jag skulle ena landet och sedan ena världen. Minns ni det? Jag ljög inte. Inte då. Jag ljög om allt annat, kunde inte själv skilja på sanning och lögn. Det spelade ingen roll, vilka ord som helst, vilka medel som helst – det var som att allt var tillåtet för att jag hade makten. Rev upp, slet ner, härjade i allt det ni tagit för givet. Med mitt agerande har jag dödat miljoner.
Mänskligheten först. Det var grundtanken. Vi var nära att förlora allt det som gjorde oss mänskliga. Individualism, passivitet, brydde oss bara om oss själva. Så vi byggde murar och isolerade oss. Vi ignorerade de som svalt, de som flydde för sina liv, de som dog. Vände bort blicken, syns det inte så finns det inte.

Vi vande oss vid allt och orkade inte förändra något.

Allt det där pågick redan innan jag tog makten. Allt jag gjorde var att dra det som redan pågick till det extrema. Byggde större murar, ökade ojämställdheten, tog från de fattiga och gav till de rika. Jag gjorde det för att jag kände mig tvungen. Gjorde det för att ni skulle vakna och ta tag i situationen. Förändra det. Men ni gjorde inget, åtminstone inte tillräckligt.

Ni tvingade mig att göra mer, förstöra mer. På sätt och vis var det ni som fick mig att göra allt det ni nu hatar mig för. Det var ni som fick mig att ta till det tyngsta artilleriet, trycka på detonationsknappen och kasta den radioaktiva skuggan över världen.

Vad trodde ni egentligen när ni valde mig? Att jag bara skulle le mitt dumma leende ni sett på tv, kamma den ostyriga kalufsen och rulla tummarna som en ledare för en stor talangjakt? Ni visste vad jag skulle göra. Ni brydde er inte.

Det börjar bli svårt att andas här inne. Röken börjar sippra in genom ventilationssystemet av något som bränner. Metall, plast, gummi, skydd och lager som håller er ute från bunkern och mig inne.

Jag vet att jag inte kommer att överleva det här. Det var aldrig min plan. Världen är i kaos och jag tänker inte ta konsekvenserna av mitt agerande. Jag gjorde det för er skull, nu har ni vaknat och får själva försöka rädda världen. Nu bryr ni er åtminstone. Men ni väntade för länge med att göra revolt mot mitt styre. Alldeles för länge.

Det börjar bli varmare här, era skärare kommer närmare. Kan se hur det blixtrar av era verktyg på övervakningskamerorna, jag vet hur nära ni är nu. När som helst kommer ni in hit. Snart är det slut.

Jag gjorde det för eran skull. För att ni skulle ta tillbaka makten och bryta passiviteten. Nu tar jag pillret.

– Hur ser det ut?
– Läget är stabilt nu, men det var tur att vi var så snabba. Han kommer inte att kunna fly från det här. Vi kommer kunna åtala honom för folkmord och allt det andra. Den jäveln ska få sitt straff.
– Ser du det där? Hans chip blinkar, han hade nog förberett ett globalt meddelande. Tur att det inte hann skickas innan vi återupplivade honom. Vad vill du att jag ska göra?
– Bränn chippet. Han ska inte få säga ett ord utåt förrän under rättegången, där får han säga vad han vill, vi har bevis för alla hans lögner, hans alternativa sanningar, och där är han inte oemotsagd. Vem vet vad han dragit till med i meddelandet? Men från och med idag så ska han ska aldrig mer få stå oemotsagd.
*
Novellen ”Min alternativa sanning” är resultatet av en skrivövning med Fruktan.se.
*
Skrivövning: Lögner
Tema: Alternativ historia/alternativ sanning
Tid: 20 minuter
Ord att använda: ånga, glas, talangjakt, harnesk, löneförhöjning, revolt, plast
(Använd minst 4 av 7 ord)

 

Avlyssning

– Hörde du det där?
– Va, vaddå?
– Det där ljudet, I bakgrunden…
– Vet inte vad du menar. Jag hörde bara det vanliga tugget. Tycker vi har nog med bevis på de där typerna nu. Håller med om vad chefen sa, definitivt nåt religiöst på gång. Vi kan sätta dit honom när som, utövande av sånt skit är ju totalförbjudet.
– Men alltså, det var inte det jag menade… Ljudet, där i bakgrunden.
– Vad menar du egentligen? Fattar ingenting.
– Spola tillbaka, jag måste lyssna en gång till.
– Då bryter vi inspelningen.
– Jag skriver det i rapporten och förklarar för chefen, lovar.
– Ok, visst, då länge du tar ansvaret. Hur lång tillbaka?
– Alltså bara nån minut. Det där räcker.
– (tystnad)
– Nu då, hörde du det där?
– Alltså jag förstår fortfarande ingenting. Vad är det du vill att jag lyssnar efter?
– Rösten bakom det där religiösa svamlet, eller bönen eller vad det nu är. Den som svarar honom. Viskningen. Lyssna igen.
– (tystnad)
– Hörde du verkligen inte det där? Det är ju som att den talar till oss, eller i varje fall direkt till mig. Som att den vet att vi lyssnar. Den säger ju mitt namn, för fan.
– Ditt namn? Alltså hur mår du? Börjar du höra röster? Det hörs verkligen ingenting förutom det vanliga ockulta svamlandet till högre makter. Cthulu ftang ftang… jadi jadi nåt knas.
– Men den säger ju nåt direkt till mig. Jag hör den ju. Den säger att jag ska…
– Varför ser du så jävla underlig ut? Hörru, varför kollar du så där konstig på mig? Varför…Släpp den där, vad fan är det med dej? Dina ögon, de är helt svarta, vad…? Nej vad gör det inte, vad…
– (tystnad)

*
Skrivövning: För din säkerhet
Tema: Avlyssning
Tid: 5 minuter
Övning med Fruktan.se 

IMG_0750

En fix

Växten slingrar sig upp över fasaden och omringar det öppna dubbelfönstret. Hennes fönster skakar och synfältet känns ofokuserat och grumligt. Kallsvetten rinner i pannan, hon torkar bort det med jackärmen. Hon har inget kvar. Inget alls. Ingenstans att ta vägen, inga pengar, inga vänner att vända sig till. Men därför har hon inget att förlora.

Visst hade hennes mamma kört ut henne tidigare, hotat med att de hade fått nog av hennes beteende. Men den här gången hade hon insett att morsan menade allvar. Trots det hade varken hon eller pappa polisanmält. Fast det hade varit nära. Men de tog hemnyckeln ifrån henne. Hon fattade att hon hade gått för långt den här gången. Tagit sig in när de var bortresta på Gran Canaria och tagit allt som hade nåt värde i deras sketna förortslägenhet. För att få en fix av växtfrön, som hon brukade skämta när hon var hög. Frön processade och extraherade till heroin. För att få försvinna från verklighetens gråhet och försvinna in i den där underbara ljusa världen högt ovanför molnen.

Nu står hon här och skälver i höstmörkret. Hon kan höra sin egen andning, den låter tom och ihålig. Rosslig. Hostar, har haft nån slags luftrörsinfektion hur länge som helst nu, den vägrar ge sig. Hon behöver en fix, skulle kunna göra vad som helst. Men ingen av hennes vanliga langare är beredd att ge henne nåt utan cash, inte ens ett smakprov. Hon är redan skyldig de flesta en hel del. Det är därför hon står här, utanför hans hus. För att han har pengar, det säger alla. Saker som är värda en massa.

Bor ensam i det stora huset. Färgen flagar, stuprännorna är sönderrostade och hela byggnaden ser övergiven ut bortsett från ljus som skymtar genom ett fönster. Det kan vara lögn att han har nåt. Men det finns inget larmsystem. Hon är beredd att ta den risken. Hon följer växtrankorna med blicken. Har sett det många gånger förut, hur han ofta lämnar ett fönster på glänt på övervåningen. Hon klättrar på spaljén och stupröret om vartannat, kämpar för att få fäste. Tills hon når fönstret, drar mödosamt upp det, kämpar för att behålla balansen. Så kravlar hon över fönsterbrädan in i rummet.

Det är kyligt och mörkt där inne. Hon famlar med mobilen, får fram ficklampsappen och lyser försiktigt med den runt om i rummet. Det finns saker överallt, som ett överbelamrat museum. Går sakta genom rummet. Vet inte vad som är värt nåt eller vad som är skräp, så hon tar sånt hon tror har nåt värde. Små föremål som ser antika ut i metall. Ett gammalt ur, halsband, nåt som ser ut som en gammal kompass. Fyller Kånken-ryggsäcken hon hade med sig med snabba, hetsiga rörelser. Desperat. Vet inte ens hur hon ska kränga det sen, men det måste lösa sig på nåt vis. Nåt måste hon få för det här.

Dammet virvlar i mörkret, hon känner hur det börjar klia i halsen. Hostar, det låter så högt i tystnaden. Djupa rosslingar. Försöker hålla för munnen, få det att sluta. Rör sig bort till fönstret, måste härifrån med det hon har. Då hör hon plötsligt ljudet av rörelse, steg som närmar sig.

”Rör dig inte.” Han har kommit in från sidan, rakt framför henne och det öppna fönstret. En lång skepnad. Nu förstår hon varför de kallar honom jätten. En av de längsta människor hon sett, men ändå ihopsjunken. Smal, skranglig gestalt. Han siktar på henne med något avlångt, hon kan inte se vad det är. Hinner inte tänka, reagerar instinktivt. Sträcker sig fram och griper tag i vapnet, drar i det allt hon kan. Det går lättare än väntat, han är så gammal och svag, den äldre mannen. Hon ser hur han tappar balansen, stapplar till och faller framåt förbi henne.

I mörkret skymtar hon hur han försöker gripa tag i något, hur han klöser i tom luft. Ett svagt skrik. Hur han faller ut genom fönstret. Hon hör ljudet av kroppen som landar på gruset nedanför. Dovt avlägset ljud, avbrutet skrik, tystnad. Hon kan inte stanna här. Han kan ha ringt polisen. Sätter på sig ryggsäcken och börjar den mödosamma klättringen ner i mörkret. Tvingar sig själv att inte tänka på att han ligger där nere. Att han kanske ligger och förblöder inombords eller redan är död. Att det var hennes fel. Tänker inte göra något, bara ta sig därifrån. Hon behöver verkligen få sin fix.

Skrivövning: Sagor
Tema: En klassisk saga i modern tappning
Tid: 20 minuter
Ovanstående saga: Jack och bönstjälken

IMG_0089 (1)

Tapeten

Jag känner smällen i hela kroppen när jag kastar mig mot väggen. Synfältet fylls av slingrande mönster i ljust grönt och vitt. Bladen omfamnar mig, slingrar sig runt den. Men de når inte ut ur tapeten och jag når inte in. Rummet har kallat på mig ända sedan jag satte fot i huset. Eller kanske är det inte rummet utan tapeten, eller det som är dolt bakom tapeten. Som om något är instängt i tapeten och längtar ut. En lockelse, något större än vad jag kan förstå. Arts & crafts tapet från början av seklet. Original tapet. Strävt papper, bleknande och slitet. På vissa ställen går det knappt att urskilja vad mönstret en gång föreställt. Axeln värker, ändå jag vill göra det igen. Viskningarna genomsyrar mig. Kom hit, kom närmre, vi väntar på dig.

Tapetens färg är mild, solblekt grön. Vilsam. När blicken söker sig till tapetens bladverk är det som att den irrar vilse i trädgårdens mönster. Trädgårdsrummet kallade han det alltid. Det rum förutom observatoriet han tillbringade större delen av sin tid. I luften är det som att det finns en lukt av grönska, av jord och fukt. Det går en bris genom rummet och jag kan svära på att tapetens löv darrar i det plötsliga vinddraget.

Blomman har stora taggliknande blad som viker sig inåt och ringar in fröna. Som ett gap som vill sluka, som vill sträcka ut och ta fast för att dra in. Det är något som känns fel med solrosen. Den är öppen och vildsint. Armar av blad som griper efter plantorna omkring den. Runt den ser jag ett återkommande mönster av runda frön, stora, arrangerade som om de är i klasar om tre. Blomverket i tapeten ser nästan levande ut. Jag ser hur det rör sig, växer, breder ut sig. Slingrande formar späda blad, ett kaos som bildar mönster som jag kämpar för att finna. Men det är som att blicken vägrar ta in helheten, förnekar mig chansen att få helhetsperspektiv. Det undflyr mig, jag iakttar det så att ögonen tåras.

Jag ställer mig och pressat mig mot väggen, låter handflatorna glida försiktigt över mönstret. Försöker förstå vad de vill ha av mig. Viskningarna växer sig starkare vid beröringen. Det är så jag känner det. Konturer av något under fingertopparna. Något som finns där bakom. Något som medvetet dolts.

Det är en lättnad att inse att det var det var det här de ville att jag skulle finna. Jag tar motvilligt ett steg tillbaka. Nu ser jag ett hårfint streck i listen där den sågats av. Att en springa så tunn att det inte går att se om man inte letar efter den går längst hela väggen. En dörröppning som någon omsorgsfullt gömt. De väntar på mig där bakom dörren. Bortom det jag kan se.

Jag inser det i den stunden, att trädgården är här. Inte den utanför huset och inte den som sprider sig över rummet. Båda de grönskande platserna är en snitslad väg för att leda den som söker till den riktiga trädgården. Den som finns bortom huset, under huset. Trädgården därunder. Men jag inser att jag inte kan öppna dörren nu. Tröttheten kommer över mig, jag känner hur benen skakar. Det värker i revbenen när jag andas in. Jag har hittat det jag skulle. Har varit i rummet hela natten, lyssnat på susandet från rören och viskningarna från väggarna. Vet inte ens hur länge jag har varit här. Vill öppna dörren som leder neråt. Jag borde inte kunna behärska mig, borde slita upp tapeten och försöka öppna dörren. Men lövens prasslande säger att tiden är inte inne. Jag behöver mer kraft för att göra det som kommer sen. Jag har uppfyllt min första uppgift. Nu får jag vila.

Skrivövning: Rummet
Tid: 20 minuter
Uppgift: skriv om något i rummet du befinner dig i

tradgarden-tapeten-skrivovning-fruktan

Fantastiska Fantastika – science fiction- & fantasyhelg (17-19 juni)

Nu i helgen äger Swecon/Fantastika 2016 rum i Stockholm på Diselverkstaden i Sickla!
Den korta beskrivningen är att du i tre dagar sträck kan nörda ner dej fokuserad på science fiction och fantasy med författare, forskare och fandom. Jag var där förra gången det var i Stockholm och kan ärligt talat säga att det gav enormt mycket inspiration, idéer och tips. För oss skrivande människor är det takt av helt fantastiskt.

Jag deltar i tre paneldebatter i helgen:
Skrivarcirklar och författarkurser
Moderna utopier
Fantastikens Stockholm

Hoppas vi ses där, nedan hittas en massa info för den som är nyfiken!

Program: Fantastika 2016
https://sites.grenadine.co/sites/swecon/en/fantastika-2016/items?day=0

Om Fantastika 2016 :
https://sites.grenadine.co/sites/swecon/en/fantastika-2016/about

Andra exempel ur programmet:
Science, Fiction, and Discovery
World-building book by book
Robotars moral
Latest news on the apocalypse
Superhjältar

Fantastika 2016: Bra att veta

Hur tar man sig dit?
Buss 409 – 422 och 25F från Slussen till Sickla bro.
Går också att åka Tvärbanan men lite längre att gå från ändhållplatsen Sickla udde.

Vad kostar det?
Om man betalar i dörren kostar det 500 kr för hela helgen
Det finns också dagsbiljetter: fredag 150 kr/lördag 250kr/söndag 150 kr

När är det öppet?
Fredag: 16:00 – 01:00
Lördag: 09:00 – 01:00
Söndag: 09:00 – 17:00

fantastika_banner_960x300

 

Så skriver du en novell på 20 minuter/SvD intervju

Hur lång är en novell? Vad ska den handla om? Boel Bermann, författare till romanen “Den nya människan” avslöjar hur du skriver en novell på bara 20 minuter.

Skrivarkollektivet Fruktan ligger bakom novellsamlingen ”Stockholms undergång.” De ses varannan vecka och skriver egna berättelser, diskuterar och hjälper varandra. Ofta använder de sig av olika skrivövningar för att komma igång. En av dem går ut på att sätta ett tema, välja ut ett antal ord som ska finnas med i berättelsen och sedan har de tjugo minuter på sig att skriva. SvD Läs & Skriv ringde upp författaren Boel Bermann som är med i Fruktan för att ställa några frågor…

Läs Svenska Dagbladet intervjun här: 
http://www.svd.se/sa-skriver-du-en-novell-pa-20-minuter

Fruktan_StockholmsUndergång_Gruppbild

Så skriver du bra skräck / P4 Kristianstad

Skräckförfattaren Boel Bermann gav bästa tipsen för att skriva sin egna skräckhistoria. Utgå från det du känner till och kom ihåg att det är mer otäckt att inte riktigt veta var faran är någonstans. Det är några av tipsen för hur man skriver bra skräck som gavs av författaren Boel Bermann från författarkollektivet Fruktan, aktuella med skräcknovellsamlingen Stockholms undergång. Hon bjöd också på en uppläsning av det otäcka slaget när hon gästade Hallå Skåne-studion. Hon läste ur sin debut ”Den nya människan” med en minst sagt otäck inramning.

Lyssna på inslaget här: (8.56 minuter)
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=101&grupp=18490&artikel=6000702 

Boel_Bermann_Fruktan_StockholmsUndergång

Novell: För din säkerhets skull

bild (10)

Novellen För din säkerhets skull är skriven av Boel Bermann.

– Älskling, din läpp. Den är sprucken.
Han lyfter handen och rör vid sina läppar.
– Det är ingen fara, det blir så. Det är inget du behöver vara rädd för.
– Gör det inte ont?
– Inte mycket.
Hon ser på honom, på hans perfekta ansiktsdrag. Han ser helt lugn ut. Hennes hjärta slår snabbt. Det var första gången hon sett hans epileptiska anfall. Han bet sig i läpppen, kanske också tungan. Det rinner en tunn strimma blod nerför hans haka, men han verkar knappt märka det. Läppen är svullen. Han ser på henne med outgrundlig blick, frågande. Han är vacker.
– Kan du fortsätta?
Hon ser blod droppa ner på mattan. Det röda mot hans svagt blåa läppar, på grund av den låga syresättningen i blodet. Hon vet inte vad hon ska säga. Anfallet chockade henne. Det brukar inte hända att hon blir tyst, hon är inte en tystlåten person. Brukar ha lätt för ord. Det är som att han inser hur obekväm hon är med situationen. Som att han kan rädda henne. Men han rör sig inte, står stilla som en skyltdocka, barfota mot mattan med kläderna i oordning.
– V borde fortsätta, säger han tonlöst.
Han har rätt och hon vet det, men hon känner sig fortfarande rädd för hans skull. Hon vill inte. Han går närmare henne, pressar sig mot henne. Tar hennes hand och lägger den mot sin bröstkorg. Kysser henne på halsen. Hittar punkterna, trots att de inte känner varandra. Hon försöker hitta tillbaka till upphetsningen, försöker stålsätta sig för att han när som helst kan på ett anfall till. Något som utlöser metallhalsbandet. För att någon trycker på en knapp. För att någon tycker om att blanda deras försök till njutning med hans lidande och hennes oförmåga att förhindra det.
Tyst, nästan ohörbart, viskar han i hennes öra. Som ett andetag, hon känner en våg av varm luft slå emot sina hörselgångar.
– Gör du inget dör vi båda. Gör något. För din egen säkerhet, för någon annans nöje.


 

Mini-novellen ”För din säkerhets skull” skrevs under en skrivövning med skrivarkollektivet Fruktan.
Vill du göra samma övning? Här är instruktionerna:

Riktlinje: Två personer som pratar med varandra
Tid: 20 minuter
Försök få med 8 ord av följande i texten:
popcorn, kabel, skyltdocka, träningsapp, trumskinn, barfota, sportjacka, tortyr, sprucken, tystlåten, epileptisk, blå, svagbegåvad, droppande, svullen, öm

NaNoWriMo, jag älskar dig.

NaNoWriMo, jag älskar dig.

Jag vet att jag varit frånvarande och inte alls gett dig den uppmärksamhet du förtjänar.
Jag vet att du sitter inloggad och väntar på att jag ska gosa med dig.
Jag vet att det är svårt med distansförhållande.
Jag vet att du förtjänar bättre.
Men jag lovar.
Jag ska ta hand om dig.
Jag ska ägna dig massor av tid.
Jag lovar att jag kommer att finnas för dig under november.
Och tack för det fina mejlet idag, det värmde!

Den 7 november 2013 19:11
Avsändare: Your Novel
Ämne: I have plans for us this Saturday.

Dear Novelist, Warrior, Wizard—and Finisher,

Thank you for creating me!
I love my main character’s conflict. I’m a little scared of my antagonist’s menacing behavior, but, hey, that’s what antagonists do.
And my setting—I can’t get enough details. More please!

But I’m worried because I keep hearing tales about writers withering from NaNo’s infamous Week Two doldrums.
I’m sorry, every novel has abandonment issues, and I want our story to keep going. Please don’t leave me when we’re just getting started.

Till alla som vill skriva, anmäl er till National Novel Writing Month.
http://nanowrimo.org/

NaNoWriMoFINAL