På Fruktan.se brukar vi göra skrivövningar tillsammans. En av de skrivövningar vi gör är att vi sätter ett tema, en timer på bestämd tid och ett antal ord som måste inkluderas i texten. Se det som uppvärmning, för att komma igång.
Tema: Superhjältar
Tidsåtgång: 20 minuter
Förslag på plats: flygplats/flygplan
Ord som måste inkluderas i din text:
Affärsimperium, vänskap, koskinn/plymåläder, scenskräck, havregrynsgröt, överherre
Nedan följer mitt resultat av skrivövningen. Kika inte förrän du skrivit själv!
Turbulens
Han vaknar på flygplanet och kan först inte orientera sig. Tittar yr omkring sig, intill hans tillbakalutade stil står en leende flygvärdinna. Leendet är ansträngt och stelt.
– Vi är på väg att flyga in i turbulens, så jag måste tyvärr be dig att spänna fast säkerhetsbältet och fälla upp stolen.
Hon noterar att han uppfattar instruktionerna och rör sig snabbt vidare till nästa rad. Han gör rörelserna rutinmässigt, samtidigt som han kämpar för att minnas drömmen som glider iväg. Det var något om åska. Om starka krafter i rörelse.
Sjunker ner i förstaklass stolens mjuka omfamning och känner sig omslutas av mjukt vadderat plymå-läder. Tackar gud för att han har extra benutrymme att sträcka ut sina ben. Arbetet har slitit hårt på honom på sistonet. Han har varit på resande fot i månader. Kan inte minnas när han inte var placerad i anonyma hotellrum, flygplatser med torra mackor till överpris eller mötesrum från vilka alla företagens överherrar styr sina affärsimperium. Han är så vansinnigt trött på det. Skulle så gärna fly bort från allt.
Han har inte ens tid att gå i terapi eftersom han inte har varit i samma stad som sin terapeut. Och han känner att han är farligt nära bristningsgränsen. Att han när som helst kan explodera. Skulle vilja ta av sig säkerhetsbältet, slita av sig kostymen, dra av slipsen som kväver honom. Bara sitta där och vänta in turbulensen som skulle kasta hans kropp över de andras huvuden och spräcka hans huvud mot nödutgången. Kanske skulle det vara bättre för alla.
Huvudvärken tränger sig på igen. Den har varit med hela resan. Han kan inte minnas sist han inte hade migrän. En pulserande smärta fokuserad till främre delen av hans huvud. När som helst kan han brista. Han ser inget slut på det.
Det ingår i hans jobbuppdrag och i hans karriär att hantera situationen. Han är den som ser till att sprida de medicinska patenten de utvecklar, se till att de medicinska patenten säljs till så många områden som möjligt och se till att de når rätt målgrupper. Han äter en stor del av företagets egna patent själv, men just nu undrar han om de verkligen har någon effekt mot tillståndet. Känns som att de bara förstärker och intensifierar.
Alltid är det han som skickas ut, han är deras fixare. Alla har alltid litat på honom att dundra in, ta kommandot och styra upp. Men han är innerligt trött på att vara den personen som ständigt färdas över hela globen. Ansvaret av att vara den som bringar ordning ur kaos. Vill inte längre vara den som färdas ensam.
Ända sedan skilsmässan från Siv använder företaget hans ensamhet till max. Alla andra har ju familj och barn att ta hänsyn till. Och ingen skulle kunna rida ut den storm som situationen innebär. Kan han tänka sig att åka till Peking, Bombay, Cairo?
Han har hela tiden sagt ja. Ville bara bort. Bort från sin tomma, estetiska vindsvåning som lyser av frånvaron av henne. Det fanns ingen kärlek, ingen vänskap, ingenting som höll honom kvar där. Vad ville han åstadkomma? Vad spelar något av det han gör för roll? Han är inte precis människosläktets beskyddare, han känner inte att han åstadkommer någonting med sitt arbete.
På sistonet har han drömt enormt mycket. Kanske för att han byter plats, säng, rum och land konstant. Drömmer om orkaner och stormar. Om hagel och blixtar, tsunamis och stoftvirvlar och rasande sandstormar.
Han drömmer om saker som skakar om. Som han önskade att han hade skakat om henne. Siv. Skrikit åt henne, sagt åt henne att kämpa, att inte ge upp det de hade. Istället för att bara stumt låtit hennes ord singla till marken och bara stått tyst och tittat på henne. Stunden när hon lämnade honom. Den tänker han på om och om igen. Han kan inte släppa det ögonblicket.
Han undrar om det hade förändrat något om han hade släppt fram hela känslostormen som låg under ytan. Hon sa åt honom att han höll sina kort för nära bröstet. Att hon aldrig visste vad han kände och tänkte. Att hon inte var säker på att han kände något alls. Att deras förhållande hade kallnat, att det var en grå, kall massa av havregrynsgröt och att hon kände sig död och instängd i förhållandet. Sen gick hon.
Han gick till jobbet dagen efter. Berättade för sin VD vad som hade hänt. Och bad om att bli sysselsatt, bönföll om att få så mycket arbete och så många uppdrag att han inte skulle ha tid att tänka. Han fick mer än han bad om.
Och samtidigt ger de eviga resorna honom alldeles för mycket tid att tänka. Han tänker konstant på när hon gick. På deras stormiga förhållande. På stunden då hon tog beslutet och lämnade honom. Han försöker föreställa sig scenen där han faktiskt gör något, förändrar något. Känner huvudvärken förvärras, men kämpar för att hålla kvar tanken. Hur han tar tag i hennes handled, öppnar munnen och säger hur han känner. Blottar hela hans inre storm.
Smärtan i huvudet ilar. Flygplanet börjar skaka. Lamporna flackar, han hör folk skrika. Han är knappt medveten om hur alla på flygplanet kastas fram och tillbaka i sina stolar. Framför hans ansikte faller syrgasmaskerna ner medan planet dyker neråt. Han blundar, stänger ut allting i kabinen och trotsar sin känslomässiga scenskräck. Och berättar allt för henne.
