Hon stryker honom över armen. Han sitter stilla. Ser in i väggen. Helt orörlig.
– Älskling, det är för din egen skull.
Han svarar inte. Hon reser sig från sängen, släcker ljuset och går ut ur rummet. Lämnar honom sittandes i mörkret. Rör sig ut genom komplexet till baren, ber om en gin och tonic. Sippar försiktigt på den medan hon rör sig till fönstret och ser ut över det mörka landskapet. Ser ökenlandet breda ut sig. Bränt till aska, radioaktivt damm och dött.
Inne i baren är allt som vanligt. Samma få ansikten som upprepar sig, samma intriger, samma rutiner. Hon undrar hur länge hon kommer att stå ut på den gamla brända jorden innan hon fått nog och ber om förflyttning. Tänk att det var här det hände. Tänk att de överlevde. Känns som en livstid sedan.
De trodde att radioaktiviteten var svag först, att de kunde skydda sig. De visste inte vad som smög sig in i dricksvattnet, de såg inte tecknen eftersom det inte drabbade alla. Bara männen. Männen blev svagare, de förtvinade sakta. Så många som dog innan de lyckades isolera faktorn och innan de lyckades skapa medel för att överföra deras medvetande och deras identiteter till de artificiella kropparna. Strålskadorna gick inte att bota, det lyckades de inte med. Kropparna gick inte att rädda.
Det är ont om människor och ont om resurser. Alla måste dela med sig systerligt. Alla ingår i systerskapet. Det finns inte män åt alla. Det finns robotar, självklart finns det robotar, men alla vill ha omväxling. Ingen är nöjd med bara en robotomfamning om och om igen. Det behövs stimulans. Mänsklig stimulans, även om den är förklädd i en artificiell skepnad.
Men hon försöker undvika att dela med sig i den grad hon kan. Han fördes över till en av de tidigaste modellerna och de har inte låtit uppgradera honom än. Hon är bra på att hitta på ursäkter, systemfel, urladdning eller ouppdaterade subrutiner. Men snart måste hon dela med sig av honom, oavsett vad hon vill. Oavsett vad han vill. Han finns fortfarande kvar hos henne. Hon borde vara lycklig över det. Inte som han var, inte som den person hon var kär i, men i många aspekter är han fortfarande sig själv. De delar minnen och upplevelser.
Hon har själv inga som helst betänkligheter med att gå till sängs med en annan, så länge det inte är en människa i den artificiella kroppen. Så länge det är något som är artificiellt i kropp och sinne. Då är det bara en robot. Det är inte otrohet. Men tanken på att han ska gå till sängs med någon av hennes medsystrar får henne att skrika inombords.
Någon rör vid hennes axel. Hon kallas tillbaka till jorden från sina tankar, känner hur hon förlorade sig u de öde vyerna. Hon kan inte säga hur länge hon stått där. Baren ska redan stänga, hon kom så sent. Har inte minglat eller ens bytt några ord med de andra. Roboten som rörde vid henne frågar om hon behöver sällskap för natten. Hon nickar. Hon vill inte gå tillbaka till depån och aktivera sin man. Aktiverar hon honom kommer de bråka, återigen diskutera att hon håller honom isolerad och instängd, att hon kväver honom i deras förhållande. Hon vill bara ha honom för sig själv.
Aktiverar hon honom inte måste hon sova ensam intill hans stela, avaktiverade kropp.
Hon ser på roboten med de vanliga, standardiserade ansiktsdragen. Precis samma ansikte som hennes man har. Som alla robotarna har, vare sig det är en människa inom dem eller ej. Hon säger att hon gärna tillbringar natten med honom. Att de kan vara i hennes lägenhetsdepå. Att hennes man är avaktiverad.
Mannen nickar förstående. Inga känslor syns. En robot. En riktig robot. Ingen empati och inget avancerat känsloregister. Han kommer inte reagera på att de har sex intill en kopia av honom själv. Det är helt naturligt.
