Rapportera om du ser råttor.
Fastighetsägaren ansvarar för att hålla fastigheten råttfri. Om fastighetsägaren inte åtgärdar problemet kan du kontakta din styrande miljöenhet. De styrande miljöenheterna hanterar saneringen av råttor i stadens utrymmen, inte i privata boendeformer. Om du ser råttor i Stockholms offentliga miljöer kan du rapportera det till din styrande miljöenhet.
Råttan sprider sjukdomar
I Sverige huserar råttan. Den trivs överallt kring bebyggelse, och hittas främst i fuktiga miljöer som källare, tunnlar och avlopp. Där väljer de större utrymmen där de lägger upp matförråd eller har bon. Råttan är allätare och en allvarlig smittspridare.
Råttorna är ett storstadsproblem
Sökandet efter råttor är ett svårt arbete. När de styrande får en anmälan om att djuren har siktats börjar processen med att lista ut var de har sitt bo, hur de tog sig in och vad de lever av. Det mest effektiva sättet att bli kvitt skadedjuren är att hälla ett puder i deras bon och gångar. Pudret innehåller ett blodförtunnande medel som ger råttorna inre blödningar när de andas in substansen. När en råtta förgiftats avlider den sällan ovan jord. Vanligast är att den kryper in i boet och dör där.
*
Råttor. Ett av världens mest anpassningsbara däggdjur. De lever sida vid sida med oss i våra städer. Råttorna äter våra rester, rensar upp i vårt avfall. Vi ser dem inte. De vet bättre än att göra oss påminda om deras närvaro. De håller sig dolda i mörkret, trycker i avloppssystem och tunnlar och gömmer sig under våra hem. Vi är rädda för dem. Men de är inte aggressiva. De håller sig undan, försöker bara överleva. Stockholm är lika mycket vår stad som råttornas stad.
Jag försöker numera att behandla råttorna så anständigt som jag kan. I mitt labb finns en stor mängd försöksdjur jag forskar på. Jag iakttar dem, försöker förstå dem och kommunicerar med dem. De tittar alltid på mig med en blick som jag inte kan tyda. Jag tycker att de verkar intelligenta. Som att det finns något mer där. Men det är svårt att säga vad, om den uttrycker rädsla, vaksamhet eller ett kontaktsökande. Eller om de är lika mycket iakttagande och registrerande som jag är mot dem. Jag har forskat om deras släkte länge nu. Ändå är det så mycket jag inte förstår.
Det finns delar av min forskning jag överlåter på andra nu, för att jag inte klarar av att se konsekvenserna. Antagligen på grund av att jag infekterats av en av deras smittor. Jag var oförsiktig i början av min forskning. Nu för tiden skyddar vi oss alla bättre. Vi tror att det är viruset som gör att jag känner så stark empati för dem. Men vi är inte säkra. Det enda vi vet om just det specifika viruset jag lider av är att det ger någon form av hormonrubbning. Gör den infekterade emotionell och svag. Jag försöker dölja det så gått det går för mina arbetskollegor. Men det skiner igenom. Jag behöver avreagera mig, det är därför jag börjat skriva ner mina tankar. Jag har kommit mina försöksdjur för nära.
Delar av forskningen får mig att drömma mardrömmar. Jag är medveten om att mycket är ren tortyr för de sköra varelserna. När jag började min forskning hade jag inte samma nära relation till dem. De var bara förbrukningsvaror och allt jag gjorde var för allmänhetens bästa. Men jag kan inte längre se det på samma sätt, inte nu när jag lider av empati för dem. Jag önskar att jag kunde slå bort känslorna. Men jag har sett mödrar beskydda sina ungar intill döden, sett ungar leka i timmar och sett råttor samarbeta och kommunicera med varandra för att klara uppgifter. Jag kan urskilja nyanser i deras olika ljud, när de varnar varandra för fara, när de hälsar på varandra och när de låter av ren glädje. Jag ser dem mer och mer som levande varelser. Mindre som försöksobjekt.
Folk i allmänhet kallar råttorna för ohyra. Säger att de är smutsiga, att de är virusbärare. De styrande diskuterar ofta saken på lokal nivå och jag och mitt forskningsteam får numera svara på frågor mer frekvent. De styrande tar till mer och mer extrema metoder i dessa sjukdomstider. Fällor placeras ut, förgiftad mat läggs ut kring råttornas bon och olika sorters utrotningspatruller används om nätterna. Men djuren är så intelligenta. Det går så snabbt, bara några få behöver drabbas för att informationen ska spridas bland dem. De kan kommunicera i större utsträckning än vi vetat om. De undviker fällorna, låter maten ruttna och gömmer sig där inga nattliga patruller kan hitta dem. Jag betvivlar att myndigheterna hade sett det som ett problem om inte råttornas antal växte i så snabb takt nu. Radioaktiviteten har muterat dem på ett sätt vi inte hade förutsett. Deras dräktighetstid som tidigare var avsevärd, har förkortats enormt och de får större kullar än tidigare trots att deras kroppar har svårt att klara mer än två ungar åt gången.
Som jag nämnt tidigare har jag övergett alla plågsamma experiment i den mån jag kan och lagt ut projekten på andra i mitt team. Men jag har fortfarande huvudansvaret för alla försök med virus och bakterier. De försöken är de jag behärskar i detalj och order uppifrån har tvingat mig att fortsätta med dem. Lyckligtvis är det något som inte skadar dem närmelsevis lika mycket som andra försök. Det är också det projekt jag brinner starkast för. Det faktum att de kan bära så många olika smittor samtidigt utan att drabbas av sjukdomarna själva är fascinerande. De styrande vill naturligtvis åt deras genetiska lösning. De vill få veta hemligheten med deras immunförsvar och på något sätt skapa ett vaccin eller lägga till genetisk manipulering så att det kan tillämpas på oss. Det är en stor pågående debatt, samtidigt ses råttorna som ett av de största hoten som kan sprida virus i vår civilisation. Allmänheten är så oerhört rädd för sjukdomar nu, mer än tidigare i vår historia. Virus och epidemier utbryter runt om i världen med högre frekvens än någonsin och vi står lamslagna. Jag gör allt som står i min makt och jag upprepar om och om igen att resultaten inte kan skyndas på. Men de styrande fortsätter kontakta oss näst intill dagligen, världen är skräckslagen.
Jag blev återigen kontaktad av ”Verket för hindrande av smittspridning” idag. De har i sin tur fått order uppifrån, nya order. Nu handlar det inte främst om att hitta vaccin, även om gudarna ska veta att vi försöker ta fram det. Nu handlar det om något annat. Råttorna måste bort från städerna. Först och främst Stockholm, men målet är att få bort dem från hela landet. De sa att de är öppna för alla lösningar och förslag. De lät desperata. Vi bokade möte till imorgon eftermiddag, jag ska försöka gå igenom de möjliga alternativen. Jag är motvillig till att döda råttorna och jag gjorde de styrande medvetna om det. Jag hyser ändå en slags medkänsla för djuren, de är ofrivilliga smittobärare. Men jag förstår att situationen i staden börjar bli ohållbar.
Vi hade mötet idag. Det tog större delen av dagen, vi gick igenom de olika möjligheterna. Att lägga ut mat som inte är förgiftad, men som gör en stor andel sterila är absolut ett alternativ. Det är inget råttor skulle kunna upptäcka och varna andra för. Men ”Verket för hindrande av smittspridning” betvivlar att det skulle gå tillräckligt snabbt, de behöver mer extrema tillvägagångssätt. Jag måste erkänna att jag sa rakt ut att jag inte vill medverka till utrotandet av en hel art. Att jag är ledande forskare på området och att jag inte kan rekommendera ett sådant tillvägagångssätt. Råttorna har en funktion i ekosystemet och tar vi bort dem kan det ge oväntade konsekvenser som jag vägrar hållas ansvarig för. De verkade respektera det. Jag sa att jag eventuellt kan förslå en lösning. Jag var vag, sa att de måste ge mig några veckor till att testa den. De ville ha detaljer, men jag bad dem avvakta.
Jag träffade representanter från ”Verket för hindrande av smittspriding” idag igen. De är otåliga, men jag kunde med stolthet presentera en acceptabel lösning. Jag har visserligen inte hunnit testa den fullt ut, men allt tyder på att den fungerar. Att vi har funnit en signal som bara råttorna kan uppfatta, som de reagerar på och dras till.
Mitt förslag är enkelt. Att de styrande bygger en enorm sändare och placerar den i ett isolerat naturreservat. Förslagsvis i ett naturskyddsområde en bra bit bort från städerna. Om allt går som det ska kommer råttorna att dras till den, inte bara från Stockholm utan från hela landet. Förutsatt att sändaren är tillräckligt stark. Och där kan råttorna hållas isolerade. Även om några lyckas smita ut från området och återvända till staden eller om inte alla reagerar på signalen så kommer den överhängande faran att neutraliseras. Verkets talesmän var genuint intresserade av lösningen, de tyckte att det hela lät som en acceptabel kompromiss. Att de skulle presentera förslaget för sina överordnande så snart som möjligt. De poängterade fördelen med att ha kvar råttorna som art. Eftersom vi då, om vi märker andra problem i ekosystemet, skulle kunna återintroducera ett mindre antal retroaktivt när smittorisken minskats. De tog med de relevanta delarna av forskningsmaterialet jag presenterade för dem, ritningarna av sändaren och information om frekvensen. De ska ge mig rapporter om de går vidare med lösningen.
Nu är det bekräftat uppifrån att de styrande ska genomföra projektet. Jag har förstått att stora resurser ska avsättas för detta. Men de var också tydliga med att de tar över nu.
Trots att jag poängterade min egen och mitt teams kunskap anser de att vår del i projektet är fullgjord. Det handlar trots allt inte främst om råttorna utan om vårt lands befolkning. Men de garanterade att experter från utlandet också har tillkallats för att välja ut det bästa område för råttorna, för att sätta upp ett effektivt säkerhetssystem och ta hand om allt praktiskt angående områdets försörjning. De har redan påbörjat ett byggande av en mindre sändare. Om den ger lovande resultat kommer de börja bygga en större modell snarast.
De förklarade att det kommer att kräva snabba beslut, målet är att sätta planen i verket redan inom några veckor. De lovade inte att hålla mig uppdaterad om projektet fortlöpande, trots att jag insisterade. Men de garanterade att allt skulle ske öppet genom aktiv information till medborgarna. De bedyrade ett flertal gånger att jag kommer att märka hur projektet fortlöper och att jag kan kontakta dem direkt om det är någon information jag behöver för min egen forskning. Slutligen accepterade jag den lösningen. Jag förstår att de måste sätta befolkningens säkerhet i första rummet.
Det har gått veckor sedan representanter från ”Verket för hindrande av smittspridning” var här. Jag har inte hört något om projektet ännu. Jag är osäker på om de kommer att genomföra det. Kanske fungerade inte sändaren som planerat. Kanske har de en annan lösning framtagen. Jag är frustrerad över att inte få någon information. Jag har kontaktat dem ett flertal gånger, men de säger att alla åtgärder när det gäller råttorna nu är hemligstämplade. Att jag på grund av mitt virus anses vara en riskfaktor och därför inte får ha tillgång till all information.
Statliga rapporter har börjat komma. Jag måste erkänna att jag känner mig exalterad. Bilderna fladdrar förbi på skärmarna näst intill konstant inne på labbet och jag följer utvecklingen spänt. Mina frågor är många. Kommer min sändare att fungera enligt planen? Jag vet naturligtvis att den fungerar i liten skala. Men i hur stor skala kan sändaren fungera? Kommer alla råttorna att känna sig dragna till den? Spelar lokala skillnader och genförändringar någon roll? Hur har de löst områdets försörjning av mat och vatten? Vilka metoder har de använt för att garantera säkerheten, så att råttorna inte återvänder till städerna när signalen stängs av?
Projektet är naturligtvis fortfarande hemligstämplat, det finns fortfarande terrorister som skulle kunna använda projektet som ett vapen. Placera en sändare i en storstad och åstadkomma en epidemi. Det finns även virusdrabbade som skulle kunna försöka skydda råttorna, i ett anfall av empati. Därför är det bara väl valda delar som presenteras för medborgarna och som läggs upp i de statliga rapporterna. Det förstår jag fullständigt. Men jag känner mig omtumlad och förväntansfull. Jag vill veta mer, men jag förstår att de styrande inte tar några risker.
Sändaren har nu aktiverats. Jag har inte kunnat fokusera på mina arbetsuppgifter under dagen, för i ärlighetens namn har jag inte kunnat sluta tänka på det. Utegångsförbudet för medborgarna trädde i kraft vid midnatt, samtidigt som signalen aktiverades. Jag följer nyhetsbulletinerna hela natten. Nyhetsbilderna tas från tak och övervakningskameror. Bilderna är frustrerande otydliga. Faktum är att många medborgares bilder tagna från hemmen håller högre kvalité, men där kan man inte se omfattningen på evakueringen. Allt tyder på att min sändare fungerar. Råttorna lockas ut från sina gömställen runt om i Stockholm. Hukande och smutsiga gestalter längst gatorna. De är fler än vi trott. Fler än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Tunna, bleka varelser. I horder. De rör sig målinriktat, nästan tvingat. De täcker gatorna, trängs och knuffas i sin iver att komma till sändaren.
Mina försöksdjur klöser mot väggarna i glasbehållarna i riktning mot sändaren. Det har de gjort i flera dagar nu med oavbruten frenesi. Deras gängliga kroppar står tryckta mot väggen och de gnyr i desperation. Jag har fortfarande ett hundratal djur och de förökar sig stadigt, så jag kan fortsätta med all forskning utan avbrott. De fysiska försöken kan fortsätta, men all beteendeforskning är tillfälligtvis pausad medan sändaren är igång. Deras beteende är enbart inriktat på signalen nu.
Enligt nyheterna är Stockholm nu tömt på råttor. Befolkning bosatt längst sträckan mellan städer och naturskyddsområdet uppmanas fortfarande att hålla sig inomhus för sin egen säkerhets skull. Men stockholmarna kan nu gå ut igen, gå till sina arbeten och fortsätta med sina liv. Råttorna har nästan enbart bott i de större städerna. Jag är något orolig för att råttorna inte kommer att klara att överleva i naturen. Utan samma överväldigande tillgång på mat och varma platser att bygga bo på kommer de få svårt att överleva vinterkylan. Men de är anpassningsbara och har en stark överlevnadsinstinkt. Och även om jag betvivlar att alla kommer att överleva, varken vandringen, den kommande vintern eller striderna när de olika raserna möts så kommer många att göra det.
Det har gått månader nu och enligt mina beräkningar borde alla råttor ha nått sändaren nu. Nyhetsbulletinerna visar utvecklingen med smärtsamt detaljerade rapporter. Råttorna trängs och myllrar i horder runt sändaren. Signalen måste stängas av för att de ska kunna fokusera på något annat och överleva. Det var jag synnerligen tydlig med när jag presenterade planen med Verkets representanter. Råttorma hinner inte bekanta sig med området, de klarar inte att leta rätt på mat i några större mängder eller ta hand om sina ungar. De tyr sig till sändaren i en sådan utsträckning att de snart inte kan koncentrera sig på något annat och kommer snart att svälta ihjäl. Än har de vissa instinkter kvar, men det går att se att de instinkterna håller på att raderas ut.
Jag kan se det på mina labbdjur, de är apatiska där de står och trycker sig mot väggarna i riktning mot signalen. Djuren mår fruktansvärt, de går igenom ett helvete och jag ser dem brytas ner fullständigt. Rapporterna fortsätter fladdra förbi, mer sällan eftersom allmänheten inte är intresserade nu när råttorna inte är ett hot längre.
Men själv följer jag varje nyhetsglimt, trots att det närmast är självplågeri. Jag ser hur de försvarslösa varelserna blir allt tunnare, svagare och mer förvirrade. De attackerar varandra allt oftare eller blir extremt passiva. Föräldrar överger sina ungar eller till och mer äter på dem, för att de inte förstår vad de gör eller känner igen ungarna. Jag kan se de sista glimtarna av medvetande försvinna från deras ögon.
Jag ser hur råttorna klättrar över varandras kroppar för att nå signalen och de dör ovanpå varandra. Det är outhärdligt att se och ändå fortsätter jag.
Jag har inte kunnat sova mer än någon timme per natt. Min magsyra fräter på mina smakreceptorer, jag har svårt att behålla födan jag intar kvar i kroppen. Om och om igen försöker jag kontakta Verket och representanter för de styrande. Jag kontaktar samma personer om och om igen. Ömsom hotar, ömsom bönfaller att de ska stänga av signalen. Jag får samma standardsvar varje gång. Signalen ska stängas av inom kort, de vill bara vara helt säkra på att alla råttorna är samlade. Jag använder starka ord, vilket jag ytterst sällan gör och inte vill återge här. Men jag har med all tydlighet uttryckt min avsky för deras behandling av de försvarslösa djuren. Om och om igen har jag förklarat att råttorna är fridsamma djur som inte attackerar annat än i självförsvar och att behandlingen är fullständigt oacceptabel. Alla dessa representanter för de styrande säger att beslutet måste tas uppifrån. Men att jag inte ska oroa mig och att de försäkrar att signalen snart ska stängas av och att djuren ska befrias från sitt lidande. Jag drömmer mardrömmar och vaknar skrikande och kallsvettig. De flygande djuren äter av råttornas kroppar. Jag ser råttorna riva varandra blodiga och klättra över varandras lik.
Nyheten kom nu, tidigt på morgonen. Antagligen för att undvika debatt och se till att det inte kommer som huvudnyhet på kvällsbulletinerna. Nu vet jag vad de styrandes lösning var, jag har anat det sedan jag mötts av de undanglidande svaren.
Ljuset är förblindande. Bara genom skärmen på avstånd sticker det i ögonen. Intensivt vitt ljus. Över den plats där sändaren stod. Träden, gräset, alla levande varelser på platsen är brända till aska. Med en enda laddning har de avlivat varje råtta. Förintat dem. Det finns inte ens kroppar i epicentrum, naturligtvis inte. Bara gråvit aska. Miljontals liv utsläckta i ett enda slag. Jag borde ha förutsett det. Jag kontaktar alla jag haft någon form av kommunikation med. Jag vet inte ens varför jag gör det. Jag vet att de inte har några svar att ge. Jag kommer inte få prata med de styrande som tog beslutet, jag kan inte hålla någon skyldig för illdådet. Ingen bryr sig. Ingen orkar ens försöka förklara för mig eller säga att det var ett svårt beslut. Råttorna var ohyra, smittspridare, skadedjur. Det är för civilisationens bästa beslutet togs. Sverige var en testenhet. Nu ska lösningen tillämpas över hela världen. Det borde jag förstå, säger dem. Jag skriker och förbannar dem. Fortsätter även när de brutit samtalet.
Jag har förlorat dagar. Det är först nu jag återfått min självbehärskning. Efter laddningen har jag varit i det närmsta katatonisk. De begick massmord. Och deras handling faller på mitt samvete. Det var mitt fel. Det hade lika gärna kunnat vara jag som beordrade laddningen. Utan mig hade de styrandes agerande varit omöjligt. Jag gav dem redskapen. Handlingen är oförlåtlig. För närvarande känner jag mer för råttorna än för mitt eget släkte. Jag vill inte vara del av en civilisation som kan begå sådana handlingar.
Jag har bestämt mig. Bitit ihop och samlat styrka för att återvända till min arbetsplats. Morgonen har gått till förberedelser, så att jag ska kunna återvända. Banala handlingar. Jag har rengjort mig på första gången på en vecka, tagit på mig en nytvättad arbetsuniform. Så nu går jag till min arbetsplats för att se om jag kommer att klara av det.
Under dagen besöker jag alla avdelningarna av laboratoriet. Pratar med mina arbetskollegor. Ser till de återstående försöksdjuren och inspekterar alla råttornas hälsovärden. De fick tvångsmatats under den sista perioden med den aktiva sändaren. Men alla rapporter visar att de mår bra under omständigheterna. Mina kollegor är lugnade av min närvaro, om än oroliga för min hälsa. De uttrycker att de är glada över att se mig tillbaka i arbete. Flera säger att de ser fram emot mitt nära förstående genombrott i forskningen. Att vi då kommer att ha avvärjt de båda största hoten mot vår civilisation och att vi kommer att hyllas.
Jag bestämmer mig för att jobba över. När jag är ensam forskare kvar i byggnaden går jag systematiskt runt och öppnar alla burar. Precis som vanligt är råttorna lugna och avvaktande. De långsmala varelserna går inte ens ur burarna, trots att vägen står öppen. Jag har tagit fram min tidiga prototyp för sändaren. Det är förvånansvärt enkelt att aktivera den och leda de bleka råttorna genom den öde forskningsanstalten. Jag undviker med lätthet nattbevakningen och leder horden av råttor ned under jord och ut genom en nödutgång.
Väl ute i natten stänger jag av sändaren och ser dem smyga ut i mörkret. Ser de gängliga, tvåbenta varelserna avteckna sig som ljusa konturer i mörkret. Det är en liten grupp djur, men de bär varje virus och bakterie som är ett hot mot min art. De kommer att slå ut oss alla inom bara några veckor. Jag kommer vara en av de allra första som dör. Redan nu har jag inte mycket tid kvar. Jag infekterades sannolikt samma sekund som jag öppnade burarna utan skyddsdräkt.
Med min sista handling kan jag aktivt ha gjort mig skyldig till utplånandet av min egen ras. Men jag är fullt övertygad om att de råttor jag släppt ut i friheten nu har en chans att överleva och föröka sig. Jag kommer att dö med övertygelsen att min handling var den enda rätta.
Sen jag blev infekterad har jag haft svårt att förlika mig med tanken på att vi kom och tog deras planet ifrån dem. Jorden var vår sista utväg, den enda planeten som var beboelig för vår art. Då var vi inte medvetna om att planeten hade så pass hög smittorisk, att vi var så mottagliga för existerande bakterier och virus. Innan jag drabbades av viruset såg jag råttorna enbart som obesjälade djur. Trots att jag var fullt medveten om att när vi anlände hade råttorna någon form av samhälle.
Men jag förändrades. Min besatthet gjorde att jag forskade i deras ursprung och fick veta att deras ursprungsnamn inte var råttor. Att det bara var ett smeknamn de en gång gavs av en historiker. För att de bar smittor och virus farliga för vår överlevnad. Jag hoppas att råttorna från mitt labb tar över Stockholm. Och att det bara är början.
Novellen ”Råttorna” ingår i ett projekt av skrivarkollektivet Fruktan.se.
