Nu när min bok Den nya människan släpptes började jag besvara intervjuer om mig själv och min bok. Det har varit en märklig upplevelse. Vänner och journalister frågade om boken, och jag har fått tänka över mina svar. För att kunna svara ärligt. Även om jag läst boken om och om igen så är sanningen att det har gått tid sedan jag skrev den. Mina tankar kretsar redan runt andra skrivprojekt. Nu måste jag väcka minnena och känna efter. Vad fick mig att skriva Den nya människan? Vad väckte tanken? Varför blev den som den blev?

Jag har inte alla svaren. Kanske borde jag ha dem, men min huvudperson Rakel levde sitt eget liv. Jag skapade henne och världen hon rör sig i. I teorin hade jag kontroll över hela hennes liv och agerande. I praktiken formade hennes karaktär historien. Jag är inte min huvudperson. Det finns likheter, men de är egentligen inte många. Jag brukar skämta om att Rakel växte fram ur mina sämsta sidor. Hon arbetar i en del av boken inom samma bransch som jag och bor i Stockholm. Vi är båda kvinnor och ett tag i boken är vi i samma ålder. Men vi är enormt olika som personer.

Under tiden jag skrev boken har jag varit frustrerad och arg på min huvudperson på många gånger. Men för faan Rakel, gör någonting. Ta tag i något. Förändra något. Sluta vara så jävla förbannat passiv. Gud, Rakel är så svartsynt. Ser allt genom sitt eget filter. Föredrar att reagera framför att agera. Det har gjort mig vansinnig emellanåt medan jag skrev boken. Trots att jag har skapat henne. Jag tycker om henne, men hon är en svår person. Jag skulle inte vilja leva i hennes värld alla gånger. Jag tycker om henne, absolut. Men jag är inte som hon är. Jag vet ärligt talat inte om vi skulle vara vänner om hon fanns på riktigt.

Men ja, naturligtvis bygger en del av boken på saker från verkligheten, partiklar av en sann historia, saker jag själv upplevt, saker andra i min omgivning har gått igenom, anekdoter och minnen. Sedan har jag tagit de bitarna av äkta verklighet och vridit om dem, förvrängt dem, omformat dem. Satt in dem i en kontext de aldrig befunnit sig i. Jag förändrar spelreglerna, omformar efter mitt huvud och min berättelse.

Jag är själv en engagerad och impulsdriven person som älskar att kasta mig handlöst in i saker, som ser ljust på framtiden och som är övertygad om att mänskligheten i grund och botten är god. Kalla mig naiv. Därför är det också näst intill obegripligt för vissa vänner att hantera att jag skrivit en så pass mörk bok som jag ändå har skrivit med Den nya människan. De kan bara inte förstå var skuggorna och mörkret kommer ifrån. Tittar de inte lite oroligt på mig till och med?

Men för mig är det självklart. Mörker är mycket mer spännande att utforska än ljuset.  Jag älskar att skriva mörkt, jag frossar i det. Mänskligt beteende, mänskliga egenskaper, hur vi reagerar mot andra och beslut vi tar. Hur själviska och egoistiska vi kan vara bara för att vi inte tänker på att vi påverkar någon annan, vi tänker bara på oss själva och de närmsta.

Att skriva mörkt är kanske också ett sätt att hantera mörker för mig. Använder jag mig av det lilla uns mörker jag har inombords i mina texter så förvisar jag det. Tar bort det. Jag tror att det faktum att jag skriver mörkt gör mig till en gladare person.  Jag skriver mörkt och lever ljust. Skrivandet tar bort mina skuggor.