Jag blir arg rätt ofta. Små, små ilskeutbrott som snabbt går över och som jag sedan inte minns. Kommer på mig själv med att säga saker som: ”Ska det vara på det här viset va? Det är förjävligt. Var är världen på väg?” Det märks ofta i mina texter. Ligger liksom och pyr och glöder mellan raderna. Lyssna bara på Mayfair eller Garderoben. Det är inte arga texter. Men det finns något i dem som är spår av en ilska jag känt. Arg. Ilska är fantastiskt när det får ett kreativt utlopp och helt hopplöst när man bara är just arg utan att man gör något med det. Jag skriver ofta av mej när jag är arg eller ledsen. Det är som en säkerhetsventil. Arg arg arg och så pyser det ut i Worddokumentet. Och så är jag lugn igen. Helt magiskt.
Det som är så bra med att skriva arg är att det blir så äkta. Du är arg, du upplever det medan du skriver ner det. Vad du är arg över spelar ingen som helst roll, det viktigaste är att få känslan dokumenterad. När du sen ska skriva en arg scen i ditt bokmanus så har du en känslobank att gå tillbaka till som bara ligger och väntar på dig på datorn. Även om du är lugn och harmonisk så kan du läsa de frätande bittra raderna och minnas. Så kändes det. Så smakade det. Din egen ilska. Du tar en tugga och försöker känna nyanserna i smaken. Helt lugn, helt nöjd och samtidigt förbannad.