ZONEN VI ÄRVDE – Svensk postapokalyps nu på Storytel!

oktober 1, 2019 Av Lämna en kommentar

ZONEN VI ÄRVDE är en postapokalyptisk novellsamling av författarkollektivet Fruktan, nu på Storytel! Zonen vi ärvde tar dig till Stockholm efter den stora katastrofen. Här finns de som överlevt, de som muterats och de som skapats av människor. Gör dig redo att möta deprimerade robotsälar i IKEA-kassar, ettriga gnagare, bitska gräsklippare och varelser som vill slita dig i stycken.

Lyssna på Zonen vi ärvde här:
https://www.storytel.com/se/sv/books/880808-Zonen-vi-aervde?appRedirect=true

Inläsare: Kristofer Kamiyaso
Förlag: Storyside

OM ZONEN VI ÄRVDE

EN VÄRLD INFEKTERAD AV RÖTA breder ut sig framför dig. Du vill inte gå ut i den okända Zonen, men du har inget val. Det är din enda chans. Överlever du i spillrorna?

RÖR DIG UT I ZONEN. Överlevarna har gömt sig i bunkrarna, men tvingas ut i det okända när matförråden sinar. Mutanterna roffar åt sig krubb där de kan, medvetna om att det handlar om att äta eller ätas. Maskinvarelsernas kugghjul börjar snurra av egen kraft, de bryter sig loss från sin programmering och tar sina första, gnisslande steg. Men vad händer när alla möts i Zonen?

OM FÖRFATTARKOLLEKTIVET FRUKTAN
Bakom novellantologin ZONEN VI ÄRVDE står skrivarkollektivet Fruktan som tillsammans skriver skräck, fantasy och science fiction. Fruktan består av elva författare som driver bloggen och podcasten Fruktan.se vars ljudnoveller har över hundratusen lyssningar.Tillsammans har de tidigare skrivit novellantologin STOCKHOLMS UNDERGÅNG där apokalypsen slår till och Sveriges huvudstad demoleras. Inspirerade av prisbelönta postapokalyptiska rollspelet Mutant: År Noll kommer nu ZONEN VI ÄRVDE där de utforskar ruinerna av den svenska huvudstaden.
Medverkande i samlingen är Fruktan-medlemmarna Boel Bermann, Eira A Ekre, Malin Gunnesson, Martin Gunnesson, Erik Odeldahl, Patrick Ogenstad, Markus Sköld och Fredrik Stennek och gästskribenterna Joel Arvidsson och Olle Söderström.

 

Arkiverad under: Noveller, Zonen vi ärvde Taggad som: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Brev från Cosmos: Volym 1 – Tema: Robotar & AI (Gratis digital novelltidskrift)

maj 27, 2016 Av Lämna en kommentar

Brev från Cosmos är en novell­tidskrift som Club Cosmos är intergalaktisk gudmor till. Flera av Sveriges mest spännande fantastik­författare medverkar i projektet. Det första numret av Brev från Cosmos innehåller fem  tänkvärda noveller på temat robotar och artificiell intelligens. Tidskriften är gratis och distribueras elektroniskt (som epub och pdf).

I Brev från Cosmos – Volym 1 medverkar:

Öppna och läs brevet från Cosmos.

Klicka på länkarna för att ladda ned ”Brev från Cosmos —volym 1”:

Brev från Cosmos – ePub

Brev från Cosmos – PDF

brevfråncosmos_företaget_boelbermann

Arkiverad under: Noveller Taggad som: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Novell: Introduktion

juni 17, 2015 Av Lämna en kommentar

IMG_1367

Novellen Introduktion är skriven av Boel Bermann

När du tänker tillbaka kan du inte minnas första gången du besökte affären tydligt. Detaljerna undflyr dig. Du har ett vagt minne av att det var en smutsgrå dag i början av hösten. Att regnet forsade ner utanför skyltfönstret och folk trängdes med paraplyer på gågatan utanför butiken. Du tycker dig minnas att du slet upp dörren med för mycket kraft, den smällde i sidan. Sedan tog du steget in.
Du minns inte om det var en slump, om du bara tog din tillflykt till butiken eller om du åkte till Gamla Stan just för att besöka den. Du minns inte om det var en vän som nämnt den och gjort dig nyfiken eller om du bara råkade hitta den. Men du minns känslan när du klev över tröskeln. En känsla av tyngdlöshet. Av frihet. Av att ha hittat hem, ett hem du inte visste att du hade.

Detaljerna av ditt första intryck av lokalen är vaga. Om du långsamt gick igenom butiken, om du letade efter något specifikt eller om du metodiskt utforskade varje gång och studerade varje hylla som om du upptäckte ny värld.
Men undermedvetet förstod du att platsen innehöll så mycket mer än vad som gick att se på ytan. För många av de förbipasserande utanför var det bara en av många affärer. De flesta har aldrig tagit steget in. Har inte höjt blicken, inte noterat butiken. En del har vågat gå in, men de har inte förstått vad som omger dem och flytt ut igen.

Men trots känslan som överväldigade dig vid första besöket trodde du fortfarande att det bara var en butik. Fylld med löften om framtiden, uppfinningar och krafter – men bara fiktion. Det tror du fortfarande. Det är vad jag har planerat att du ska tro. Ända fram till nu.
Men tiden är inne för dig att få veta sanningen. Att det var jag som fick dig att komma hit.
Jag vill att du ska veta att jag inte brukar göra så här. Jag brukar inte lägga mig i händelsernas förlopp. Jag studerar vad som sker, men ingriper inte. Jag återkommer till det.

Gör nu som jag säger. Blunda och föreställ dig att du går in i butiken.
Framför dig har du ett långsmalt rum som har lågt i tak. Längst alla väggar står hyllor fyllda med böcker i alla format och storlekar. Längre fram öppnar salen upp sig, en trappa leder till en upphöjd del där rörliga bilder hittas, ytterligare en trappa upp leder dig till spel i alla dess former.
Tänk dig att du går till den närmsta bokhyllan på nedervåningen och tar ut en bok på måfå. Du känner det välbekanta ruset av möjligheter strömma emot dig. Det är lätt att tro att det är en tillflykt att komma hit. En flykt från verkligheten, eskapism från socialrealism. Det är därför de flesta måste nå insikten på egen hand, för att de inte kan ta in informationen jag nu ska ge dig. Vad som egentligen döljer sig här inne.

Jag måste förklara att mitt grunduppdrag enbart var att observera dig. Det var det enda jag gjorde under en lång tid. Har du kanske känt min närvaro? Hur jag suttit intill dig på kaféet, sett filmer bredvid dig i soffan, sett dig spela spel, sett dig försvinna in i nya världar i böcker, sovit intill dig i sängen? Antagligen inte. Kanske bara en förnimmelse, en svag känsla av att vara iakttagen. Det var meningen att det skulle fortsätta så, du skulle aldrig få veta att jag fanns här.
Men redan tidigt i övervakningen insåg jag att du var speciell. Det var något med dig som skiljde dig från mängden av mina tidigare uppdrag. Det är svårt att sätta ord på vad exakt som gjorde dig utvald. Den där blicken du kan få när du tänker bortom de vanliga tankespåren. Drivet du får när du tänker på att världen går i fel riktning och din önskan att förändra situationen. Övertygelsen om att det finns mer därute än vad du kan se.
Jag säger inte att det bara är du. Det finns fler med samma förmåga, men du är ändå speciell.
De flesta upptäcker sin förmåga av en slump, redan som barn. De slår upp en bok för att läsa och sveps in, trots att de inte ens visste om sin egen längtan att förändra saker. Du var ett sådan barn. Du har haft kraften inom dig sedan du var liten.

Jag vill poängtera att jag inte bröt några regler för din skull. Hur gärna jag än ville påbörja din introduktion omedelbart lyckades jag motstå impulsen att agera omedelbart. Men jag ville verkligen det. Lyckligtvis återvann jag min självbehärskning. Följde protokollet, dokumenterade dina handlingar i detalj och rapporterade till min överordnade. Väntade otåligt på godkännande för att gå vidare i processen.
Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var exalterad när jag insåg att du var annorlunda. Det är få av oss förunnat att vaka över en av de speciella. Vi hoppas alla att den vi övervakar ska visa sig vara betydelsefull för det stora händelseförloppet, eftersom det är den enda gången någon av oss får ingripa. Det bryter monotonin i vårt arbete och visar klart och tydligt att saker och ting kan förändras. Att det inte behöver vara som det är nu.

Efter en olidligt utdragen väntan kom uppdaterade instruktioner från min överordnade. Att jag skulle leda dig till bokhandeln. Mitt uppdrag uppgraderades med delmålen att få dig att börja göra efterforskningar. Jag inprintade en önskan i dig att besöka butiken. Jag trodde att det skulle krävas mer för att få dig att börja utforska, men du förstod snabbare än jag någonsin hade kunnat ana.
Du bortsåg fullständigt från det faktum att lokalen till det yttre ser ut som vilken butik som helst. Det krävde kort tid innan du, undermedvetet, förstod att det gömde sig så många alternativa verkligheter här. En labyrint av dörrar, portaler och resor som leder till något annat. Den samlade kunskapen i butiken kan hantera vilka samhällskris eller katastrof som världen än kan möta. Varje bok kan i ett visst ögonblick bli en öppning till en ny värld, skapa en möjlighet och ta fram verktygen för att förändra världen. När ögonblicket är över, när informationen blir inaktuell eller ersätts av en annan möjlighet stänger sig boken. Världarna aktiveras bara om personen som läser dem verkligen vill förändra världen. Personen måste känna att han eller hon kan påverka. Att personen faktiskt kan göra skillnad och leda in världen i en ny riktning.

Du ser det fortfarande som underhållning. Men jag märker att du börjar förstå att det inte är vaga drömmar – utan mål och konkreta planer. I de här rummen finns alla möjligheterna samlade. Böckerna är förklädda till skönlitteratur, men om du läser mellan raderna är de faktaböcker och instruktionsböcker för hur du och alla andra kan förändra världen.
Du är en av de utvalda som kan ta in vad berättelserna i grund och botten är, en informationssamling som kan göra dig beredd på allt. Om du bara fortsätter läsa, spela och titta kommer det inte finnas ett enda scenario för världens undergång som du inte är redo att hantera. Du behöver aldrig mer vara rädd för framtiden, för den är din att påverka.

Det finns dystopiska tendenser och risker redan idag och du är nu introducerad i vår utpost för framtidens motståndsrörelse. Vi kommer att arbeta tillsammans snart, du och jag. Du från nutiden och jag från framtiden.
Så snart de bedömer dig redo för arbete kommer vi ingå i insatsgrupp 42 med fokus på förhindrandet av manipulering av information, stoppa främlingsfientlighet, motverka totalitära samhällstendenser och hitta en lösning för den växande arbetslösheten med ekonomisk ojämlikhet som följd.
När vi är klara med den delen går vi vidare till insatsgrupp 34 med fokus på miljön där de huvudsakliga målen är att stoppa den globala uppvärmningen och delmålet att få köttindustrin att övergå till labbodlat kött.
Jag förstår att det låter överväldigande. Vi får ta det stegvis, men jag kände att du behövde får en översiktsbild innan vi går vidare. Du behöver inte oroa dig, jag är övertygad om att du kommer att klara det här. Det enda jag vill att du gör nu är att fokusera på science fiction, i synnerhet dystopier, och läs in dig i materialet. Vi behöver en översikt över alla möjliga utvägar för att förhindra den pågående negativa utvecklingen.
Varje bok du läser kommer att skapa en beredskap i ditt bakhuvud. När undergången slår till kommer du inte att stå handlingsförlamad. Då kommer du redan att veta att det alltid finns en lösning. Det finns inget som kan skrämma dig här och nu. Undergången är alltid nära i olika former, men framtiden kan alltid förändras.
Jag återkommer snart med mer information.

Arkiverad under: Noveller Taggad som: , , , , , , , , , , ,

Novell: Helhetsbilden

juni 10, 2015 Av Lämna en kommentar

IMG_3609

Mini-novellen Helhetsbilden är skriven av Boel Bermann

Hon ser dem alla på ett helt nytt sätt. Verkligen ser dem. Hon ser bortom vad de är, ser deras sanna väsen. Känner kärlek, outsäglig värme som omfattar dem alla. Ser bortom smutsen i deras kläder, bortom svetten som rinner ner i deras ögon, ser bortom vad de gör emot henne där de står samlade i ring runt hennes kropp. Det är som att beskåda en tavla av människans mörker och ändå se skönheten i avgrunden. Deras gemenskap i deras agerande för att ta över hennes kropp. Att de inte vet bättre, att de inte förstår. Hon älskar att de fortfarande tror att de har makten och kontrollen över situationen. Att de tror att de dominerar henne. Att de är aningslösa om vad som kommer att ske.

De är skadedjur som bara drivs av instinkt utan insikt och tanke. Djur som gått rakt in fällan som hon ordnat för dem. Hennes kropp var betet. Enkelt och trivialt, men fruktansvärt effektivt.
Hon sveper närmare, börjar andas ord och viska hemligheter i deras öron. De förstår inte orden, hör dem inte – ändå tränger de in i deras undermedvetna, gräver sig in i dem. De vet inte att helheten är större än delarna. De vet inte att de inte existerar utanför hennes kontext. Den förste mannen sliter sig ut, som ett vilt djur, från männens gemenskap. Kvidande faller han ner i ett hörn. Det tar inte mer än ett hjärtslag innan han skakar desperat av abstinens. Hon har avlägsnat honom från helheten, klippt av hans band till resten av världen. För första gången är han helt utanför verkligheten och helt utelämnad åt sig själv. Hon undrar hur han uppfattar världen nu. Hon fortsätter till näste man i cirkeln, upprepar sitt mönster. Det är avsevärt mycket mer än en perceptionsstörning hon åsamkar dem. De kommer aldrig mer kunna se på världen som de gjort tidigare, aldrig kunna närma sig en annan människa, alltid känna saknad efter det som de en gång var en del av.

Hon ser det inte som ett straff för vad de gjort mot andra människor. Utan som något oundvikligt. Det är nödvändigt att välja ut vilka som ska ingå i helheten och världsalltet. Vilka som förtjänat att vara en del av mänskligheten. Hon anser inte ens att det är hon som väljer ut vilka som ska bort. De avlägsnar sig själva genom sina handlingar. De hade redan slutat känna medmänsklighet, hur kan de då vara en del av människosläktet? De får uppleva hur det är att vara individer, ensamma med sina egna gärningar. Det är inte hon som dödar dem. Hon gör dem bara ensamma som en konsekvens baserat på deras tidigare handlingar. Men de väljer alltid att avsluta sina liv. För att de inte kan leva med sig själva.

*

Mini-novellen ”Helhetsbilden” skrevs under en skrivövning med skrivarkollektivet Fruktan.
Vill du göra samma övning?
Här är instruktionerna:
Tema: Annorlunda perspektiv
Tid: 20 minuter
Ord: Hörn, ring, skadedjur, viskning, abstinens, perceptionsstörning, smuts, porr, albatross, tavla, svettig, holistisk

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast Taggad som: , , , , ,

Novell: Övervakad

juni 7, 2015 Av Lämna en kommentar

IMG_3704

Novellen Övervakad är skriven av Boel Bermann.

– Sch, de hör allt.
Hon står intill sängen med ryggen till fönstret. Hennes blick är stirrig, flackar över väggarna i rummet som om de följer en vilsen flugas vilda flykt genom det okända. Det skär i hjärtat av att träffa henne. Hennes hår är otvättat och matt, hänger i tjocka stripor runt hennes ögon. Det är matfläckar på de ljusa bomullskläderna och hennes fingrar rör sig konstant framför hennes ansikte som om de tecknar hemliga signaler utan mottagare. Jag säger inget, sätter mig bara på sängen och försöker ta in hur mycket hon har förvärrats.
Hon kommer närmare, sätter sig på huk framför sängen och lutar sig mot mig. Jag böjer mig ner, våra ansikten nästan snuddar vid varandras. Känner lukten av gammalt intorkat svett från hennes kropp. Personalen har haft svårt att kunna hjälpa henne med den personliga hygienen de senaste dagarna på grund av hennes ökade aggressivitet. Det är därför de ska öka dosen av medicineringen snart. Det är därför de kontaktade mig för en chans att träffa henne innan hon får svårt att känna igen mig. Hon har aldrig varit aggressiv mot mig, inte ens i hennes värsta faser.
– Vilka lyssnar, kanske du undrar?
Jag nickar och försöker se ut som om jag vill veta svaret. Hon lyfter ett skakande finger till sina läppar. Jag suckar djupt. Borde vetat bättre än att ha kommit hit. Men på något sätt hoppades jag ändå fortfarande. Att jag skulle kunna bryta igenom, att hon skulle reagera på min närvaro. Att jag skulle kunna urskilja någon form av möjlighet till tillfrisknande.
– Hör du?
Jag sitter stilla och lyssnar. Då hör jag plötsligt något, ett svagt surrande.
– Bara luftkonditioneringen.
– Nej. Det är ljudet av att de lyssnar.
Jag ser en fluga slå sig ner tillrätta på väggen. Pekar på den.
– Bara den som lyssnar.
När hon ser flugan ruggar hon tillbaka. Börjar skrika.
– Döda den. Snälla, för min skull. Döda den nu.
Jag reser mig och går så försiktigt jag kan fram till väggen. Lirkar fram mitt anteckningsblock ur fickan och smäller till utan förvarning. Snabbt och hårt. Ser hur flugan lämnar en grå fläck på väggen. Hon lugnar ner sig.
– Tack. Jag avskyr att de kan ta sig in överallt.
– Ingen fara.
En kort stund ser hon mig rakt in i ögonen. Jag ser in i de där vackra ögonen och ser en glimt av den personen jag kände. Men ögonblicket försvinner, bleknar bort. Ögonen rycker iväg på sin flackande färd över rummet. Vandrar vidare för att följa saker jag inte kan se. Hon reser sig, börjar frenetiskt rota igenom min väska. Jag har nästan inget i den, inget hon kan använda för att skada sig. Jag låter henne hållas. Hon hittar en penna och rycker ut en sida ur en bok jag hade med mig. Börjar frenetiskt anteckna saker rakt över den tryckta texten. Jag borde inte låta mig provoceras, men säger orden ändå.
– Är du säker på att ”de” inte filmar?
– Filmar vad? Säger hon utan att se upp där hon sitter på huk. Jag lutar mig framåt och ser att hon håller för texten med ena handen medan hon skriver med pappret mot benet. Om ”de” filmar får de uppenbarligen inget. Skriver länge. Till slut ger hon mig lappen hopvikt. Samma rörelse igen, fingret mot läpparna. Jag nickar, viker upp pappret och håller det nära som om jag dolde en pokerhand. Orden betyder ingenting.
– Inget kan förändras. Inget är som det ser ut. Jag vet det nu. Gör vad du vill.
Jag ser på henne och känner att jag är på väg att börja gråta. Går fram till henne och håller om henne hårt. Hon är helt stilla i mina armar.
– Ta hand om dig. Jag kommer tillbaka så snart jag kan, jag lovar. Glöm aldrig att jag finns här för dig, kommer alltid vänta på dig.
Hon lutar sig närmare mig och säger tyst i en enda varm utandning, knappt hörbart.
– Titta på blocket. Men gör det inte förrän du är långt härifrån.
Sen rycker hon sig loss och ställer sig vid fönstret och ser ut på gården. Hennes kropp vaggar försiktigt och fingrarna rycker och darrar. Som om hon redan glömt att jag är här.
Jag trycker på knappen för att signalera till skötaren utanför dörren att jag är redo att gå. Han låser upp dörren, vi stiger ut i korridoren. Hör hur säkerhetslåset aktiveras bakom mig. Det står vakter och skötare utspridda i hela korridoren.
– Mår du bra? Stackaren, jag önskar att vi kunde göra mer. Ska jag ta pappret eller vill du behålla det? Jag kan ge det till hennes psykolog annars, så kan de prata om det.
Sjukskötaren ser på mig med omtanke och vemod i blicken. Jag suckar.
– Ni gör så mycket ni kan, det finns inget mer någon av oss kan göra. Men jag behåller det gärna, som påminnelse om hennes tillstånd.
Sorgen och utmattningen hörs i min röst. Önskar att jag kunde förstå vad som hade hänt henne, vad som utlöste hennes paranoia. Precis innan vi nått slutet av korridoren minns jag vad hon sa om blocket. Jag tar fram det för att borsta bort resterna av den döda flugan. Då ser jag att det glänser av något metalliskt i kroppen. Innan min hjärna kopplat vad jag ser känner jag en kort smärta i nacken. Världen börjar bölja. Hör skötaren ropa.
– Förbered cell 14A och ta pappret. Han tog buggen, det var bara en tidsfråga. Vi måste få igenom besöksförbudet för henne snart…

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast Taggad som: , , ,

The meaning of life

juni 6, 2015 Av Lämna en kommentar

I look up från my eReader. She has an expression on her face that I can’t interpret. I shut down my device and the earphones.
– Did you hear a single word I said?
She looks at me and sighs.
– Of course you didn’t. I could tell you the meaning of life and you would miss it. I might acctually have done just that. In fact, I did. The words can never be repeated to the same person. Now you’ll never know. That’s what you get for not paying attention. Just push the alarm button now please, the time is right.

IMG_3492

Arkiverad under: Novellutkast Taggad som: , ,

Novell: Sländorna

juni 3, 2015 Av Lämna en kommentar

IMG_3660

Mini-novellen Sländorna är skriven av Boel Bermann

Poolen var en rak, enkel och väl tilltagen fyrkant. Varje centimeter är täckt av skimrande mosaikplattor. En lila melerad ton som fick poolens vatten att se klarare ut och som gav hela poolområdet en känsla av dekadens. Solstolarna stod i prydliga rader och var vita, välputsade och i trä. Jag tog inte in det jag såg. Nästan inget av det.

Jag stapplade ut från hotellrummet vid elva tiden, nickade förstrött åt de pliktskyldigt leende i personalen och släpade min bakfulla kropp ut till poolområdet. Hotellet var öde, jag var den enda gästen såvitt jag visste. Turistsäsongen var över när jag checkade in. Jag kunde göra vad jag ville inom rimliga ramar. Att jag ville bada i den iskalla poolen fick personalen att skaka på huvudet. En jag brydde mig inte. I det skick jag befann mig i hade jag gladeligen stoppat huvudet i minibaren. Det enda som hördes vid poolen var det försiktiga porlandet av vattnet som rann över kanten. Till och med det ljudet kändes påträngande och högljutt.

Förbannade mig själv inombords, hur kunde jag ha glömt solglasögonen. Men hade ingen kraft för att vända tillbaka till hotellrummet. Min blick var en liten springa som försökte skydda sig från allt det ljusa. När vattnet omslöt mig skälvde jag till. Som flytande is. Först när jag lyfte blicken för att börja simma såg jag att hela vattenytan var täckt av stora, röda sländor. Jag hade aldrig sett något liknande. Rubinröda, stora, glänsande. De var överallt omkring mig, svepte förbi i koreograferade och stötvisa rörelser. De verkade alla vara i par, en tätt klamrad vid en annan. Så nära varandra att de såg ut som en enda varelse. De stannade om och om igen vid vattenytan och doppade yttersta stjärten i vattnet. Det bildades små ringar på vattenytan vid den flyktiga beröringen. Jag anpassade min simning efter varelserna, simmade långsamt i stora breda rörelser. Tittade smått förundrat på de intensivt röda varelserna. Det var som att jag gjorde intrång när jag rörde mig mellan deras erotiska luftakrobatik. Men jag kunde inte slita blicken från dem, det var hypnotiserande.

Sedan såg jag det. Något avsöndrades i vattnet varje gång de vidrörde ytan. Jag trodde att jag inbillade mig. Sträckte ut ena handen så att den låg precis under vattenytan där den senaste sländan snuddat. Först fann handen bara vatten, men när jag lyfte upp handen kunde jag se svagt röda transparanta korn. Som mikroskopiska juveler. Som ägg. Plötsligt är de överallt. Omger mig som ett rött moln. Jag försöker vifta undan dem, men samtidigt vill jag inte skada dem. De är perfekta, sköra och de fyller luften. Jag tar ett djupt andetag och dyker under ytan, simmar bort till trappan. Men när jag lyfter upp huvudet är de där. Som om de väntade på mig. Överallt. Tunna vingar som slår fortare än ögat kan uppfatta. Väntar på mig.

Lägger ägg i mitt hår, min mun, i mina öron.
När jag vaknar känner jag mig annorlunda.
När jag åker hem finns de inuti mig.
Jag gör vad de vill att jag ska göra.
Sprida dem vidare.

 

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast Taggad som: , , ,

Novellutkast: Liten

maj 30, 2015 Av Lämna en kommentar

IMG_0439Novellutkastet Liten är skriven av Boel Bermann.

Stora ögon. Mörka. Sammetslen päls. Hon hittade honom på isen. Mitt ute på den vindpinade isen. Hans tunna ben hade vikit sig under honom. Hon hade knappt vågat gå ut på isen. Det var plusgrader och isen hade redan börjat smälta. Skriken hade hörts ända upp till huset, hennes tillflyktsort. Det var vinter, men det började töa. Skriken lät plågade. Nästan mänskliga. Skrik på hjälp utan ord. Panik, ångest, övergivenhet. Skar genom den tysta, kalla luften. Skar igenom den frostbitna tystnaden. Hon tog på sig lager på lager med varenda ett av de få plaggen hon tagit med sig ut på landet. Trots att hon åkt hit ut var hon helt oförberedd på kylan. Hade inte planerat att gå utanför dörren, ville bara vara kvar inomhus i självvald isolering. Utan internet, utan dator och med avstängd mobil. Men skriken tvingade henne ut. Ut i det snötäckta landskapet. Pulsade genom snödrivorna som klängde till hennes kjol och trängde igenom hennes kängor. Bar på en filt, ifall den skulle behövas. Började mödosamt ta sig ner till sjön, i riktning mot ljudet. Men skriken tystnade innan hon hann fram och spåra var de kom ifrån. Hon spejade mellan de snötäckta granarna och tallarna. Försökte se vad som hade skrikit. Om det var försent. Hoppades upptäcka att det bara var en fågel och inget annat.

Så såg hon plötsligt skuggorna som rörde sig ute på isen. På den blanka, smältande isen. Bara enskilda vågor av pulversnö som svepte över den gråvita utan som speglade himlen. Den första skuggan av en rovfågel. Enorm. Hon såg även mindre skuggor av småfåglar, flockade runt rovfågeln, avvaktande i hopp om att få en del av bytet. Men de vågar inte närma sig och störa rovfågelns måltid. Och så hörde hon skriket igen. Maktlöst skrik. Skriket lyckades få de mindre fåglarna att tillfälligt backa, oroligt och nervöst. Men inte den stora. Den visste att bytet är orörlig och utan förmåga att försvara sig.

Hon gick ut på den närmsta, slitna bryggan. Men den var för kort, med bara några få plankor av mörknat trä. Runt den var iden helt smält, det fanns inget att gå på. Hon tittade i panik omkring sig. Spejade mellan snön och träden längst strandkanten. Fanns det inte en till brygga längre bort?
Hon började få snabbt, hetsigt. Andades så snabbt att det började värka i lungorna. Fick syn på den andra bryggan. Den räckte längre ut på isen. Hon visste ändå inte om det var tillräckligt långt. Visste ändå inte om isen skulle kunna bära hennes tyngd. Bara hennes gestalt ute på bryggan får fåglarna att lyfta, de mindre. Avtecknade sig som svarta skuggor mot den vita himlen. Nu kunde hon skymta skuggan därute. Skuggan som skrek. Som vädjade efter hjälp. Hon tog ett djupt andetag. Och ett första, prövande steg på isen. Skuggan var långt ute på isen. Hon visste inte vad det var. Visste inte ens om hon kunde hjälpa. Varelsen kunde vara fastfrusen. Kunde hon kontakta någon för hjälp? Var skulle hon ringa och hur snabbt kunde de komma? Hon svor över att hon inte hade tagit med mobilen samtidigt som hon gick allt längre ut på isen. Allt närmare varelsen. Ett trevande steg i taget. Nu kunde hon se ut över hela sjön. Vit, tyst och öde. Såg sprickorna sprida ut sig som ett nätverk av ådror. Det knakade oroväckande under hennes fötter. Vid varje ljud från isen ryckte hon till och blev allt långsammare. Såg noga efter var hon placerade fötterna. Att ta sig framåt tog en evighet.

Så kom hon fram. Varelsen var mindre än hon hade trott. Benen var vikta och sparkade i panik, gled över isen utan att få fäste. Hon satte sig på huk nära varelsen. Försökte tala lugnt till den. Strök den över ryggen och försökte inge lugn. Den skrek igen och försökte dra sig undan, sprattlade i panik. Stort öppet sår i nacken där rovfågeln hade huggit in. Isen var blodig. Men inte mycket blod. Hon hoppades att skadan inte var livshotande. Försiktigt svepte hon in den ludna, gråa varelsen i den ljusgula filten och lyfte upp den i sina armar. Den sprattlade i panik. Såg henne som en fiende. Som ännu ett hot. Hon kämpade för att hålla kvar den i sina armar i ett fast grepp. Den var tung, men inte så tung att hon inte kunde bära den. Så började hon sin mödosamma vandring tillbaka över isen. Ovanför hennes huvud cirkulerade rovfågeln snuvad på sitt byte. Vägen tillbaka över isen och upp till huset kändes oändlig. Hon tappade tidsuppfattningen på vägen som annars bara tar ett tiotal minuter att gå. Satte sig ner i snön för att hämta andan flera gånger. Men hon släppte aldrig taget om varelsen. Kände den röra sig innanför filtlagren, då och då sprattlade den till och försökte slita sig loss. Lungorna värkte av ansträngningen och kylan. Det började redan mörkna ute. Hon hoppades att hon hade hunnit fram i tid. Samtidigt var hon lättad över att hon inte hade hört skriken en timme senare. Hon hade aldrig vågat gå ut på isen ensam i mörkret. Aldrig. Då hade hon inte kunnat göra någonting förutom att höra skrien genom natten. Nu fanns det i varje fall hopp.
Först satt hon med varelsen i knäet på verandan. Höll om den länge, pratade lugnt med den, försökte få den att förstå att den var trygg med henne. Lämnade den ute på verandan under taket inlindad i den gula filten. Rusade in i stugan på jakt efter en första hjälpen låda. Men stugan hon hade hyrt verkade inte ha någon sådan. I badrumsskåpet hittade hon decificeringmedel och bandagetejp. Men ingen gasbinda eller tryckförband. Till slut slet hon åt sig en binda från sin necessär. Gick ut till varelsen, tog ett fast grepp om huvudet och hällde decificeringmedel på såret. Fick kämpa flera gånger med att täcka det stora såret med bindan och tejpa fast den. Varelsen stretade emot och försökte komma loss. Men till slut fick hon det tillfälliga förbandet på plats, men den täckte bara två tredjedelar av såret eftersom den hasat n. Såret var djupt och taggigt rakt in i köttet. Hon var inte rädd för sår och blod, men hon förstod att det var illa. Hon kunde se senor och muskler. Men det blödde inte och rovfågeln verkade inte ha tagit en artär.
Hon lämnade varelsen och gick in i stugan. Tömde ett av de mindre rummen på bråte, lade handdukar på golvet och bar in varelsen där. Hämtade en skål vatten och några äppelbitar. Höjde värmen i stugan till högsta, dämpade belysningen till svagt med hjälp av dimmern. Varelsen gnydde och försökte ta sig upp, men hon såg redan att den var mer kraftlös nu, började gå in i ett apatiskt tillstånd. Hon visste inte ens om varelsen kunde överleva chocken, det var en unge. En skadad unge i en främmande miljö. Dörren till rummet lämnade hon halvöppen, så att den inte skulle känna sig instängd. Hon hoppades att den skulle överleva natten.

Hon hade inte klarat att sova. Konstant illamående i ett halvvaket tillstånd. Drömmarna hackades upp, bröts sönder, smälte samman, deformerades. Dagen blir en orolig dvala mellan oro och trötthet. Varelsen var fortfarande i det lilla rummet där hon hade placerat det. Stilla på handdukarna. Hon hörde den röra sig, försökte flytta sig. Men den var för svag, benen viker sig och den föll omkull gång på gång. Det gjorde ont i henne att höra det. Hon har gett den mat och vatten. Bara enkel mat, grönsaker och frukt. Hon vet inte vad den äter annars. Vågade inte googla ifall att internettrafiken är spårad. Men varje gång hon gick in i rummet skakade den av skräck. Hon kunde se hur de fina mjuka stråna på pälsen vibrerade. Hur öronen är spetsade, vaksamma och oroliga. Hon har förbundit såret, men förbandet hasade ner och vägrade fästa så långt upp på halsen. Såret blödde inte ymnigt, men det vätskade fortfarande. På ett dygn hade varelsen blivit svagare och mer passiv. Röde sig mindre, klarade knappt att lyfta huvudet. Den drack av vattnet, det var i varje fall ett friskhetstecken. De där djupa ögonen. Hon hade hört det uttrycket förut, men det var först nu som det var begripligt. Mörka, dunkla, höjda i skuggor. Som att det gick att se himlen avspegla sig djupt därnere, hur hon förlorar tid och rymd när hon såg in i dem. Hur hon inte visste hur djupt hon såg eller vad som dolde sig i mörkret. Hon försökte tala lugnt med den, sade åt den att vara stark och att den var trygg här hos henne. Men att den var tvungen att fortsätta kämpa.

Den har inte ätit av maten, verkade inte medveten om den. Men den lapade i sig vatten. Mödosamt. Det kluckar om vattnet och andhämtningen var plågad. Kanske har den fått en av sina lungor punkterade. Hon hoppades att det inte var så. Hon har sett hur blod kommer ur munnen på den. Strängar av röd-rosa saliv blandades med vattnet. Såret såg värre ut än hon hade anat dagen innan, insåg hon när hon förband det på morgonen. Fasansfullt stort och djupt. Ilsket rött i det dunkla ljuset.
Liten, vad hade de gjort mot dig? Liten, kunde du inte ha försvarat dig mer? Hur kunde du gå vilse och irra dig ut på isen?
Hon insåg att hon aldrig skulle få veta vad som hade hänt. Men hon strök den lätt över pälsen, om och om igen. Kämpade för att få den att känna sig lugn. Att hon var en vän. Ville få den att slappna av och läka. Den lilla varelsen som hon i sitt sinne döpte till Liten.

 

Arkiverad under: Novellutkast Taggad som: , , , , , , , , ,

Waiting for the Machines to Fall Asleep [Free e-book sampler]

april 12, 2015 Av Lämna en kommentar

The science fiction anthology Waiting for the Machines to Fall Asleep will be released May 6th and be available as printed book and e-book. If you find the wait hard, maybe a free e-book sampler can ease your suffering?

The free e-book is available now and features three stories:
”Punch Card Horses” by Jonas Larsson
”Vegatropolis – City of the Beautiful” by Ingrid Remvall
Bonus story exclusive to the free sampler: ”The White Ones” by Boel Bermann

Download Waiting for the Machines to Fall Asleep [Free e-book sampler] here:
EPUB
PDF
Google Play Books

About Waiting for the Machines to Fall Asleep
26 short stories from the new wave of Swedish speculative fiction writers.
Forget about cheap furniture, meatballs and crime fiction. Sweden has so much more to offer. Waiting for the Machines to Fall Asleep contains twenty-six stories from the new generation of Swedish writers of science fiction and the fantastic. Stories ranging from space horror and post-apocalyptic nightmares to tender dramas. Stories with steampunk horses, android uprisings and cheeky goblins. Stories that are action-packed, wise, silly, beautiful, surreal and horrifying.

Featuring stories by the swedish science fiction authors:
Hans Olsson, Boel Bermann, Erik Odeldahl, Ingrid Remvall, Love Kölle, Lupina Ojala, Christina Nordlander, Pia Lindestrand, Jonas Larsson, Tora Greve, Andrew Coulthard, Alexandra Nero, Johannes Pinter, Andrea Grave-Müller, AR Yngve, My Bergström, Anders Blixt, Maria Haskins, Patrik Centerwall, Björn Engström, KG Johansson, Oskar Källner, Sara Kopljar, Eva Holmquist, Markus Sköld, Anna Jakobsson Lund

Publisher: Affront Publishing
Genre: Science fiction, speculative fiction, anthology, short stories
Language: English
Release date: May 6th 2015

Waiting for the Machines to Fall Asleep

Arkiverad under: Noveller Taggad som: , , , , , , , , , , ,

Skolning

februari 26, 2015 Av Lämna en kommentar

Det är som att stiga ner i en modern pyramid, sten och betong trycker på från alla sidor. Hårt och oförsonligt, men samtidigt hemlighetsfullt. De vuxna människor som rör sig i byggnaden pratar med viskande, självutplånande röster. Som att de saknar tillåtelse att vistas i lokalen. Betongväggarna är täckta av inglasad text, informativa instruktioner och regler som måste följas som regelbundet byts ut. Barnen beter sig annorlunda, de yngsta som inte har lärt sig än. De springer mellan texterna och dataskärmarna, för händerna över de enorma touchscreens som täcker varje upptänklig yta. De försöker nå högre, försöker få fram nya bilder att framträda. Som om lokalen är deras privata lekstuga, inte deras kommande indoktrineringsskola. Jag sätter mig på en av betongbänkarna och sluter ögonen. Låter sinnet fyllas av barnens ljusa röster studsa mellan de kala väggarna och hör hur de bildar en näst intill sakral kör tack vare den obönhörliga akustiken. Som att lyssna på det förflutna en kort stund, innan arbetet kallar. Innan jag förvandlas till den som tar nyfikenheten ifrån dem.

IMG_3604

Arkiverad under: Blogginlägg, Novellutkast, Skrivövningar Taggad som: , , , ,
« Föregående sida
Nästa sida »