Jag hade lyckats fly ut. Jag var fri. Men nu har de fångat in mig igen.
Världen susar förbi fönstret utanför snabbtåget. Snötäckt, vitglänsande landskap med en skärande ljus sol. Jag dricker djupa klunkar av kaffesubstitutet, följer flödet på skärmen framför mig förstrött och försöker känna efter vad som egentligen pågår inombords.
Världen har flytt inåt och bortåt, det utanför fönstret är inte längre verkligheten. Det är så sällan jag faktiskt ser ut, ser på världen omkring mig.
Jag tvingar mig att släppa skärmen med blicken och se upp. Min bokning skedde i sista minut, det fanns knappt några platser. Därför har jag bara en grå isoleringsplatta på väggen intill mig, inget fönster. Men när jag lutar mig tillbaka i sätet så mycket jag kan får jag en liten glimt genom fönstret intill platsen framför mig. Världen består av konturer idag. Svarta träd, vit snö och en ljusgrå himmel. Jag ser inga människor, bara tomma landskap som susar förbi. Få vistas utomhus nu för tiden, bortsett från i megastädernas tempererade zoner.
Jag försöker minnas hur det var förut, men det är så svårt att minnas en verklighet där folk faktiskt rörde sig ute i det svenska landskapet. Alla minnen blir grumliga så snabbt, raderas ut och ersätts av det som är framför mig. Reduceras till det jag ser, det jag upplever, det jag konfronteras med. Det går inte längre att minnas något. Minnen är opålitliga och historien skrivs konstant om på nätet.
Det fanns en tid utan extremväder. En tid utan stormar, orkaner, översvämningar, tsunamis, skogsbränder, långvarig torka, massiv nederbörd, värmeböljor, cykloner, tyfoner. Men jag är född i storstaden och var bara ett barn när den tempererade zonen skapades, så för mig har så lite förändrats. Jag kan fortfarande röra mig där jag brukade röra mig, även om vädret nu är kontrollerat och förprogrammerat var jag än går. Allt som pågår runt om i världen upplever jag bara på skärma eller skymtar på resor och det får hela den globala miljökatastrofen att kännas overklig.
Tåget passerar en lastplats och stannar till ett kort ögonblick. Jag skymtar repade containrar och silverglänsande fordon. Alla fordon är eldrivna nu för tiden. För lite, för sent. Mänsklighetens anpassningsförmåga är också anledningen till mänsklighetens undergång. Att vi anpassar oss till vad som helst i kombination med att vara så fruktansvärt bra på att låtsas som att det inte finns fick oss att ignorera katastrofen tills den var ostoppbar. Att vägra se det stora perspektivet utan hela tiden bara bryta ner det till här och nu och framför oss, det är vår dödssynd.
Arbetsresa. Den första på år. Jag är kallsvettig vid tanken på både det nya jobbet och på vad det kommer att göra med mig.
Jag hade loggat av. I flera års tid. En dödssynd i min bransch. För att alla ska vara tillgängliga, alla ska synas, alla ska resa. Jag gjorde tvärtom. Sa upp mig från en fast tjänst, slog mig på en enda plats i mitten av ingenstans genom ett galet billigt hus i stort behov av renovering, slutade uppdatera och vägrade följa flödet. Levde på hopsparade pengar som skulle ha gått till att lägga handpenning på bostad. Levde snålt, pengarna skulle räcka länge.
Men till slut gick det inte att fly längre. Det var som att jag hela tiden visste att flykten var en illusion, bara en temporär bubbla. Jag skapade mig en trygg, isolerad plats där inget någonsin förändrades. Tiden stod stilla. Jag stod stilla. Allt stod stilla. Det var paradiset. Klippa gräset, renovera huset, laga och äta riktig mat i lugnt och ro, plantera växter, bygga växthus, sträva efter att bli självförsörjande. Ett terapeutiskt sätt för mig att backa från utbrändhetens avgrund och hantera den globala katastrofen. Ett försök att ta bort mig själv ur ekvationen. Om inte annat bara för att inte förvärra katastrofen med upp emot 30 flygresor tur och retur per år över atlanten. Utan att med rent samvete kunna vara en nollfaktor och på sikt lyckas hamna på minusutsläpp. Jag låtsades att allt var som det skulle. Länge. Tills katastrofen hittade ända ut till mig.
Det började med att de fyra fruktträden på tomten slutade ge frukt. De trogna, knotiga äppelträden som var åldrande, men fortfarande generösa med sin skörd. Trotjänarna som producerade mer frukt än jag någonsin kunde ta hand om, där jag hade jagat runt som dåre för att ta alla äpplena innan de blev fallfrukten, som sedan håvat in även den aldrig sinande fallfrukten, alla dessa högar av pllen som krävde uppfinningsrikedom för att jag skulle hinna ta tillvara på dem.
Men nu var allt förändrat. Jag insåg det när jag såg de tomma och fruktlösa grenarna. Mörka, knotiga och spretande mot himlen som en bön efter förändring. Det var bara det första tecknet. Sedan kom alla tecken på högre makters vrede, förutom att det var vi som hade haft makten och missbrukat den bortom vett och sans.
Brunnen sinade. Växterna torkade ut. Gräsmattan var gulbrun och knastrade under fötterna. Åkern bestod av torr, brun och sprucken lera. Skogsbränder i högsommaren omringade huset på håll och alla i byn evakuerades. Varje andetag fylldes av skarp, stickande brandrök i flera veckor. Dammen intill huset sjönk i nivå, grundvattnet var farligt lågt. Bönderna kunde inte vattna åkrar. Temperaturen bara steg och steg. Inga moln i sikte, ingen nederbörd. Solsken har aldrig varit så obönhörligt bestraffande.
Växthusets plantor var bortom räddning hur mycket skuggduk och skyddande duk jag än använde.Jag tvingades börja åka in till närliggande städer för att handla mat, för att klara mig. Väl i städerna tvingades jag konfronteras med verkligheten där, den som jag inte hade behövt se på så länge. Tiggande, fattiga klimatflyktingar i varje gatuhörn, från andra länder inom Unionen och svenska flyktingar från olika landskap som förlorat sin försörjning och sina hem som flydde till tempererad skugga där det i alla fall gick att andas och sova utomhus utan att brännskadas.
Pengarna jag hade sparat ihop, de som hade möjliggjort min flykt, sinade snabbt nu. Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna när jag tänkte att de skulle ha räckt så länge. Men nu när jag var tvungen att köpa vatten och mat var det som att de avdunstade som morgondaggen i ett fuktigt moln framför mina ögon. Hyllorna ekade tomma i affärerna och matpriserna skenade. Det blev svårare och svårare att inte tänka på det.
Under hela den tiden fortsatte bisarrt nog alla jobberbjudandena som fortsatte välla in på min CV-sida. Som en ostoppbar flodvåg. En framvällande tsunami. De allra flesta helt orörda, oöppnade, obesvarade. Någon enstaka besvarat med ett vänligt tips om en annan kandidat eller ett ursäktande ”just nu arbetar jag som konsult på ett projekt jag inte vill lämna, men jag hör av mig om det förändras” för att inte stänga dörrar helt. Kanske för att jag insåg att min flykt var tillfällig. Kanske för att jag visste att jag skulle gå in i fällan igen.
Jag var ändå lyckligt lottad. Bara för att jag hade turen att lära mig något som väldigt få andra kan. Specialistkompetens som var efterfrågad internationellt. Inte många hade min öppning nu när arbetslösheten skenade. Men jag visste hur den världen var och jag ville inte tillbaka dit.
Vända på slantarna som folk sa förr, det gamla uttrycket från tiden när pengar faktiskt fanns i fysisk form. Jag förstod det nu när jag desperat kämpade för att försöka få pengarna att räcka, för att få vara ifred och isolerad. De digitala siffror på skärmen rann som vatten mellan fingrarna. Det är svårt att behålla sina ideal och motstå snabba pengar. Svårt att motstå när man vet att den industrin man flytt kommer att fortsätta att kassera in pengar från folk världen över rakt in i undergången.
Jag hade lyckats fly. Jag hade varit fri. Tillfälligt.
Nu lät jag mig fångas in igen.
Lät mig själv hamna på plus med själen på minus.
*
Novellutkastet Flykten av Boel Bermann
Kommentarer