Ser staden breda ut sig nedanför skrapans fönster. En siluett av olikfärgade ljus och farkoster i rörelse som en stjärnhimmel i kaos. Det är inte ett svart mörker, det är den vanliga gråsvarta dimman av smog som täcker himlen. Skrapan är inte tillräckligt hög för att passera gränsen, dimman sveper runt glasen som älvdans på hög höjd, trycker sig mot byggnaden och letar efter springor för att ta sig in. Jag föredrar natten framför dagen. I dagsljus syns smogen mer, den filtrerar solljuset som vi törstar efter och förvandlar allt till grå och urblekt socialrealism. Inte ens på de molnfria dagarna går det att se solen längre, mer än en ljus cirkel som avtecknar sig bakom den gråa himlen. Så långt har det gått. Världen är täckt av en grå smutshinna och vi har vant oss. Jag kan inte längre minnas hur det var att se en blå himmel. Ibland tänker jag på det faktum att alla vi människor också är täckta. Att vi är ingrodda av smutsen utan att ens reflektera över det för det mesta. Vi är blekare nu än vi var när vi växte upp. Jag leker med tanken på att alla tidigare generationer var enormt mycket färgstarkare, att de faktiskt såg ut som de gamla, handkolorerade fotografierna med färger som skär i ögonen. Vi blir gråare som en del av vår överlevnadsprocess, det är en naturlig del av vår utveckling. Vi anpassar oss, maskerar oss själva för att smälta in i vår omgivning. Vi gör oss själva osynliga som kameleonter, lär våra gener kamouflage för att rovdjuren inte ska finna oss. Men rovdjuren är ibland oss, faran är lika maskerad. Som dis och skuggor rör vi oss i våra städer. Gråheten har trängt in i kropparna och förändrat generna, har gett oss hud som svagt reflekterar den farliga UV-strålningen från hålet i ozonlagret och isolerar från temperaturskillnader. Vi ökar våra överlevnadschanser för varje dag. Genom att vistas utomhus härdar vi oss själva. Men forskarna vet att förändringen är större än vi tror, de upptäcker dagligen nya konsekvenser av smogen och strålningen. Ingen vet i hur stor omfattning vi förändras. Än har vi mest sett positiva sidor, bortsett från ökad hudcancer och grå starr som täcker så många människors ögon. Jag pressar ansiktet mot glaset och ser ut över den mörka världen. Jag kan fortfarande se, men inte minnas. Minnet är så bräckligt. Vi tror att vi kan minnas hur saker var, men så snart en uppdatering sker raderas det som varit. Vi har kopior kvar som backup, men de sjunker undan i arkiven som om en hinna av gråhet fördunklar det förflutna. Jag kan inte minnas hur staden var när den bestod av klara färger och starka ljud. Allt är dämpat. Även om jag blundar och försöker föreställa mig min barndom är det blekt och utom räckhåll. Men det här så stort, det handlar om världen. Hur kan jag inte minnas? Smogen sprider sig, successivt håller vi på att täcka alla landområden med dimma. En storstad i taget, ett land i taget. Jag föreställer mig hur världen utifrån förvandlas till terra incognita, ett oskrivet grått blad sett från rymden och hur vi vandrar i den timman som bleka gestalter i en vit värld. Osynliga. Bara vi själva vet att vi existerar och att det finns människor omkring oss. Vi kommer kunna se svallvågorna i dimman av de andras rörelser.