Tillbakablick: Jag sitter med manuset och feedback från förlaget framför mig. Och huvudet är tomt. Jag vågar knappt närma mig tagentbordet. Jag är skräckslagen.
Manusdeadline är på måndag. Inte det slutgiltiga manuset (tack gode gud) men vi börjar närma oss. Och jag är rädd. Jag är rädd för att peta i texten eftersom jag kan råka förstöra något som fungerar. Överväger att göra ändringar i tidslinjen. Men jag vågar knappt titta på den. Är rädd att något ska få allt att falla samman som ett korthus. Att jag har missat något, missuppfattat något, att jag ska snurra in mig i årtal så mycket att jag inte hinner med att fixa det som ska fixas.
Kommentarer