Maskinblod 2: Grå

”Det lilla, blommiga kuvertet var det enda Filip Erenmalm var rädd för. Det var det enda han inte förstod, och det enda som återkom i hans liv vid exakt samma tidpunkt. Han kunde redan orden utantill, men det hindrade honom inte från att öppna det. Han plockade upp den vassa brevkniven från stället på skrivbordet i mahogny. Assistenten hade gett honom den samma dag som kontoret blev hans och sagt att den inte bara var bra till att öppna de hundratals breven som kom varje dag, utan också till att hugga ner personer de inte tyckte om. De grönklädda, hade assistenten skrattat. Den gången för fem år sedan hade Filip skrattat han med. Nu skrattade han inte så ofta längre.
En svag doft av parfym eller nytvättade kläder kom mot honom när kuvertets sista försegling skars sönder. Han hade känt samma doft i fem år nu. Han mindes första gången brevet kom. Då hade han stirrat på den snirkliga handstilen, försökt matcha den med de hotfulla orden och inte förstått någonting. Fortfarande förstod han ingenting, men han hade lärt sig att hoten var tomma. Förmodligen ett verk av någon galning med alldeles för mycket fantasi.
”Hon är död för att du lever. Du dödade min syster.” Det var samma ord, samma meningar som de tidigare åren.”

Smakprov ur novellen  ”Grå” av  Sofie Trinh Johansson,
ingår i antologin Maskinblod 2 som släpps 12:e mars, 2014:
http://www.affront.se/gra-av-sofie-trinh-johansson-novell-i-maskinblod-2/

IMG_3604

Maskinblod 2: Under skummet

”– helst”, sa han, redan mitt inne i en mening, och med kraftig betoning på ordet, medan han liksom lät sig falla ned på stolen mittemot mig på ett sätt som fick andra gäster att kasta blickar, ”helst skulle jag vilja berätta alltsammans ordentligt, formulera mig noggrant, men jag hinner inte.”
Han drog in luft och jag sa, möjligen en aning osäkert: ”Okej.”
”Vad är det för dag?”
”Torsdag?”
”Torsdag.” Han tänkte. Hans fingrar klarade inte riktigt att vara stilla, håret såg ut som en regnskog i storm och ögonen irrade värre än fingrarna. ”Ja, det måste ju stämma –” och sedan, i samma ström och utan skiljetecken ”– har du beställt? Jag är utsvulten. Utsvulten.”
Jag vinkade åt servitrisen och beställde en budgetfrukost.
”– och samma”, sa Stephen innan jag hade hunnit till sista stavelsen.
Stephen. Min gamle lugne vän. Jag hade aldrig sett honom så uppe i varv.
”Kaffe?” Flickan log vänligt och professionellt.
”Ja.”
Stephen viftade bara. Så snart servitrisen hade vänt sin blonda nacke mot oss sa han: ”Minns du Shayna? Shayna Lewis?”
Det tog en sekund och sen gapade jag.
”Herregud. Är det det du vill berätta? Är det hos henne du har varit?”
”Ja.” Hans fingrar fladdrade otåligt. ”Lyssna bara.”

Smakprov ur novellen  ”Under skummet” av KG Johansson,
ingår i antologin Maskinblod 2 som släpps i mars, 2014:
http://www.affront.se/under-skummet-av-kg-johansson-novell-i-maskinblod-2/

IMG_1945

 

 

Maskinblod 2: Aquatica

”Någon hade slitit upp träden och buskarna ur jorden, krattat och inte lämnat något kvar på platsen. Avsnittet var inte fult i någon bemärkelse: Hela jordplätten var en vinkelrät yta, inte ett grässtrå fanns kvar. Jorden var krattad närmast maskinellt, med precision av en inkräktare som själv måste haft samma yrke.
Mandal funderade om detta inte var ett beställningsjobb. Någon måste anlänt under natten och gjort ett planerat ingrepp. Kanske kolonialreformatorerna hade kommit med ett nytt önskemål och anlitat någon som utförde jobbet? Men detta verkade ytterst osannolikt. De hade anställt Mandal för att ta hand om alla uppgifter. Trädgården var Mandals specialitet, hans kall och mästerstycke. Han hade skrivit på ett kontrakt som gav honom befogenhet över allt på Aquatica. Detta i syfte att ge kolonialreformatorerna en pålitlig hand, någon som gjorde mer än vad som krävdes. Skötseln av trädgården var mer än ett arbete, en uppgift som handlade om överskridande, och som återspeglade skönheten i Mandals väsen.”

Smakprov ur novellen  ”Aquatica” av  Andreas Ingo,
ingår i antologin Maskinblod 2 som släpps i mars, 2014:
http://www.affront.se/aquatica-av-andreas-ingo-novell-i-maskinblod-2/

IMG_3372

Maskinblod 2: Historien om P

”Han tränade sig i att hålla en känslomässig distans till alla. För hans första stora insikt var att flickorna attraherades av just de pojkar som verkade ouppnåeliga. De pojkar som inte kunde kontrollera sig och gjorde klumpiga närmanden blev till allas åtlöje. Några av dem knäcktes av det, och hämtade sig aldrig – han såg dem vandra omkring med kuvade, liksom brustna ansikten.
Han lärde sig också att i denna värld där flickorna styrde, utövades makt. Men den var mycket subtilare än att knuffas eller slåss – och den som slogs blev genast bestraffad av samhället. Makt utövades genom kommunikation. Gängen av pojkar och flickor skickade ständigt små chattanden, lappar, kärleksmeddelanden, skvallernotiser fram och tillbaka.
P höll sig på avstånd från allt detta pladder, för han kände på sig att han inte hade bemästrat konsten att utöva makt genom prat. Helt oväntat började han få små lappar, diskreta meddelanden från jämnåriga av bägge könen. Meddelandena var, insåg han fort, inviter och trevare: ”Skulle du vilja…?” ”Gillar du att…?” ”Har du testat…?”
Han valde att fortsätta sin strategi och dröjde med svaren, som med avsikt var vaga och ointresserade: ”Vi får se”, ”När jag har tid, kanske”, ”Vem vet”…
Strategin fungerade bättre än han hade anat. ”

Smakprov ur novellen ”Historien om P” av  AR Yngve,
ingår i antologin Maskinblod 2 som släpps i mars, 2014:
http://www.affront.se/24-25-av-vladimir-semitjov-novell-i-maskinblod-2/

IMG_3604

Maskinblod 2: Som en film

”Jag slöt ögonen igen och försökte få minnesbilderna klarare. Sakta klarnade de som film som framkallades. Mannen fanns med. Vad var hans namn? Stefan, så hette han. Och jag, jag hette Marie. Men jag fick ingen känsla av människorna bakom namnen. Jag skakade lätt på huvudet för att försöka få en bättre bild.
”Du är vaken”, sa mannen som hette Stefan.
Han lät lättad.
”Jag var så orolig”, sa han. ”De hade kanske fel.”
”Vilka?” undrade jag och öppnade ögonen.
Han stod lutad över mig, men på avstånd som om han inte vågade röra mig. Vagt kände jag att det var ovanligt. Det bruna håret föll ner i ögonen och han föste bort det med en otålig gest.
”Läkarna”, sa han. ”Bäst jag ringer så att de får kolla upp dig.”
Han sträckte sig mot en röd knapp på bordet bredvid sängen. Jag reste mig hastigt. Huvudet snurrade, men inte så farligt.
”Vänta”, sa jag. ”Vad har hänt? Varför är jag här?”
”Det var en olycka”, sa han och undvek min blick. ”Läkarna får förklara.”

Smakprov ur novellen ”Som en film” av  Eva Holmquist,
ingår i antologin Maskinblod 2 som släpps i mars, 2014:
http://www.affront.se/som-en-film-av-eva-holmquist-novell-i-maskinblod-2/

IMG_1798

 

 

Maskinblod 2: ”24-25”

”Henry Chempton lyfte förvånad huvudet. På elfenbensskärmen framför honom uppträdde siffrorna:
”24-25”
Därpå syntes ett radiomeddelande från ”Informatorn”:
”Den 1:a dagen klockan 15 parisertid hålles allmänt radiomöte på den del av jordklotet som har dag. På den del som har natt är mötet utsatt att hållas klockan 3. Premier för största arbetsduglighet under förra året. Aspiranter: staterna nr 3, 198, 345, 421 och 607 inom arbetarekategorierna nr 106, 138 och 209. Omval av Centrala Rådsförsamlingen. Räkenskapsredovisning. Diagram över arbetet. Statistik över födda och döda, över sjukdomsfall och olyckshändelser. Diagram över vetenskap, konst och uppfinningar. Till slut avsjunges Arbetets Lovsång.”
Meddelandet försvann från skärmen och i stället syntes ånyo siffrorna 24-25 som tycktes Chempton så gåtfulla och oförklarliga.
Klockan var 6 minuter och 27 sekunder över åtta när Henry tog sin hatt och for ned med hissen. De stora elektriska lyktorna belyste ännu gatorna där det inte fanns mycket folk emedan det var hälgdag. Detta var ju den enda dag på året då man var fri från alla förpliktelser, stod helt och hållet utan uppsikt och kunde göra vad man ville.”

Smakprov ur novellen  ”24-25” av  Vladimir Semitjov,
ingår i antologin Maskinblod 2 som släpps i mars, 2014:
http://www.affront.se/24-25-av-vladimir-semitjov-novell-i-maskinblod-2/

maskinblod-medium banner

Maskinblod 2: Att använda tiden väl

”Det öronbedövande dånet från drönarna som med dödlig precision bombade Gustav II Adolfs hästburna styrkor överröstade obarmhärtigt skriken och hästarnas gnäggande i den fascinerande scenen som utspelade sig i dalgången framför Bennet. Han väntade bara på att Gustav skulle använda sin lilla överraskning och ändå spratt han till när de små flygplanen började explodera ett efter ett, träffade av de effektiva svenska luftvärnsrobotarna. Hur han skulle kunna övertrumfa det här i nästa leverans till kejsaren hade han inte kommit på ännu, men det skulle lösa sig. Han hade en ocean av krigiska tider att ösa ur.
”Trolldom!” Den hesa flämtningen som hördes vid hans sida fick honom att roat titta åt följeslagarens håll.
”Inte då. Det är vapenutveckling, min käre vän! Hur tror ni att er armé skulle klara sig mot vapen av det här slaget om nu era fiender skulle få tag på dem?”
”Det går inte! Hur… Det var stora fåglar med eld! Stora fåglar som inte levde! Jag måste drömma!”
”Inte det heller, är jag rädd.” Han satte på sig en bekymrad min. ”Jag måste påminna er om att mina underrättelser är mycket säkra: vapenhandlare har kontaktat era fiender och vapen som kanske till och med får de här att verka harmlösa är på väg att falla i deras händer. Försvarsvapnen ni såg är en nödvändighet. Ni måste handla snabbt!”

Smakprov ur novellen ”Att använda tiden väl” av  Lars Östling,
ingår i antologin Maskinblod 2 som släpps i mars, 2014:
http://www.affront.se/att-anvanda-tiden-val-av-lars-ostling-novell-i-maskinblod-2/

maskinblod2_omslag_stor

Novellutkast: All tid i världen

För mig är det poesi varje gång de breda persiennerna fälls ner och de sista glasen plockas bort från borden. Det är då kvällen börjar, när den slutar. Det är då allvaret kommer fram. Det är då hemligheterna hälls upp och avsmakas. Allt innan dess är förspel. Spel för folket. En ursäkt för att tillåta oss samlas här, på samma plats i offentligheten. Ett alibi för det som ska ske. Det vi gör här är bara för oss och ingen annan. Våra hemligheter.

Vi är inte många. Det finns inte så många av oss kvar. Vi höjer våra glas och säger att vi ska leva för evigt. Visar våra sanna ansikten, vår sanna storlek och vår sanna styrka. Mer i ande än i kropp, men vi vet. Vi är de som alltid funnits och alltid kommer att finnas. Vi säger det till varandra och vi tror på varje ord, trots att vårt antal har reducerats. Vi är essensen av vårt släkte. Kanske leder framtiden till undergången, men det talar vi aldrig om, inte ens i viskningar. Vi pratar inte om framtiden, vi pratar mer om minnet av fornstora dar då ärat vårt namn flög över jorden. En gång i tiden var vi giganter. Nu är vi mindre, vi har anpassat oss för att överleva, men inombords är vi ännu vilda och otämjda. Bara att vi möts här och höjer bägare är ett uppror. Alla tror att vi utplånades i Ragnarök. De tror att det inte finns någon plats för jättar i den nya världen. De tror att de förintat oss, fått oss att upphöra att existera.

De tror fel. Vi lever ännu. Inte många. Inte stora. Men envist biter vi oss fast vid tillvaron och anpassar oss. Vi tar marken, en bit i taget. Vi tar guldet, en bit i taget. Vi tar makten, en bit i taget. Vi är tålmodiga i vårt återerövrande av jorden. Den här krogen, högt belägen, är en skärva av Jotunheim. Vår sista utpost. De förbannade gudarna, vi dödar dem en och en i smyg, i skuggorna med list och försiktighet. Ragnarök är inte avgjort än, det är bara gudarna som intalat sig själva det, intalat sig själva att de vann. Tålamodet och lugnet som berget. Så länge vi tar fler än vad som föds. Så länge vi inte dör av utan frambringar fler. Vi har inget hot emot oss, vi som överlevde. För att de inte vet att vi finns.
Människorna är ingenting, lättlurade varelser. När gudarna väl är borta tar vi över allt och människorna kommer inte ens märka skillnaden. Det är det bara vi som kommer att göra. När vi tar berg och skyskrapor och vindsvåningar. När vi tar plats som makthavare, företagsledare och politiker. När vi tar våra platser som giganter. Och kräver världen som vår. När tiden är inne. Vi har all tid i världen att göra den till vår.

Inspiration från Gotland

Maskinblod 2: Permafrost

”Just som han knackar försiktigt på lampan skiftar vinkeln på övervakningsmonitorn till vyn över perrongen och Femtiofyra hoppar till vid åsynen. Han skjuter sig skrämd iväg några meter från skrivbordet. Han fortsätter stirra mot monitorn, rädslan övergår till nyfikenhet. Han lägger huvudet lite på sned och lutar sig närmare monitorn igen. Hans blick är låst vid skärmen och dess flimrande bild samtidigt som han långsamt rullar stolen närmare igen.
Det är någon vid perrongen. Inte några flyttfåglar eller ens någon räv, det är någon som står upp, en lång smal gestalt.
”Det är… Det måste vara… En människa.”

Smakprov ur novellen ”Permafrost” av Johan Cederholm i kommande antologin Maskinblod 2:
http://www.affront.se/permafrost-av-johan-cederholm-novell-i-maskinblod-2/

IMG_0420

 

Maskinblod 2: Sanning eller konsekvens

”Förbi Sanningens vakter, undan lögndetektorerna, genom tunneln och över den gråa slätt som omger staden. Rymdstationernas blodröda blinkande ljus mot den nattsvarta himlen. Stadens monotona trafikbuller ersatt av lövskogens viskande vinande och rovdjurets ylande jakt på sitt byte. Stopp vid bäcken för att hämta andan. Luften är lika kall och klar som frosten på den skördade åkermarken.
Det nakna vinterlandskapet en börda för dem som vill verka i det dolda.
Längs kullen som utgjorde platsen för det avgörande slaget. Kriget då Sanningen segrade över De Förljugna. Den tidpunkt i historien som kom att förändra människans sinne för evigt, då religion och politik förenades under samma ideologi.
En blick över axeln, justering av knivhölstret, ett par klunkar vatten. Förbi massgravarna och minneslämningarna. Genom det forsande vattenfallet. In i berget, facklan tänd. Ner i gruvschaktet och vidare på den passage som leder ut ur avgrunden och mot kusten. Havets stilla vaggande under månens skarpa sken. Känslan av finkornig sand i skorna. Det är inte långt kvar nu.
Till höger vid hamnens LED-belysta huvudkontor. Längs med vakttornen, de biometriska skannrarna och den himmelshöga vita stenmur som skyddar befolkningen, Sanningens språkrör och den bioteknologi varpå landets trygghet vilar.
Paus vid den cirkulära mynning som leder ner i den frusna jorden. Den vita ögonbindeln på plats. Nedför repstegen.
Framme.”

Smakprov ur novellen ”Sanning eller konsekvens” av Katarina Emgård i Maskinblod 2:
http://www.affront.se/sanning-eller-konsekvens-av-katarina-emgard-novell-i-maskinblod-2/

IMG_3604