Jag hade läget under kontroll inför bokmässan, trodde jag. Jag skulle sitta och planera min mässa kvällen innan avfärd. Det var planen. Jag skulle gå igenom programmet, välja och vraka, välja ut godbitarna i seminarieschemat, gå igenom mitt eget schema och skaffa mig kontroll över den närmsta framtiden. Då hände något lustigt. Internet försvann i hela min stadsdel.

Jag blev mer eller mindre lamslagen den första halvtimmen. Över att internet inte fanns. Vi är så ovana vid det. Det ska inte kunna hända. Internet är numera lika livsviktigt för oss som syre, tror vi. Det känns som en undergång när det försvinner. Jag blev rastlös, ofokuserad. Trampade oroligt runt i lägenheten utan riktning.  Jag försökte inte ens tänka på vad jag kunde göra utan internet.

Satt och klamrade mig vid mobilen istället och försökte göra saker jag hade planerat på den lilla rackaren. Det gick sådär. Kopplade upp den stationära datorn på mobilens internet och hann med en del av sakerna jag skulle hinna med, men inte allt. Jag undrar varför det känns så stort när något sådant händer. Herregud, kan jag inte kolla facebook/twitter/instagram/mejlen/hemsidor, nej nu är apokalypsen här, ingen tvekan om saken. Betvivlar starkt att undergången kommer för att jag inte fått kolla min mejl. Men man vet ju aldrig…

Det tänkte jag mycket på när jag hörde Dan T Sehlbergs presentation av hans debutroman Mona, om ett skräckscenario om vad händer om ett datorvirus får biologisk spridning.  Jag misstänker att jag borde vara rädd för en epidemi som sprids genom datavirus, men det som skrämde (och intresserade) mig mest var kärnan i hans resonemang. Att vi lever i ett bräckligt samhälle helt uppbyggt på digital infrastruktur. Samhälle, vård, militär, ekonomi. Allt kan slås ut. Ett femte slagfält.  Jord, vatten, luft, rymden, digitalt. Vi borde fundera över vår utsatthet och vårt starka beroende av tekniken. Vi är sårbara i vårt beroende av det digitala.