Den eviga mänskliga fantasin är en varelse som är mänsklig och trots det kan leva för evigt. Trots att vampyrens livsgnista falnat en aning och ersätts allt mer av skräcken för framtiden är det något märkvärdigt lockande med de odöda.

På bokmössan lyckades Helena Dahlgren, Hannele Mikaela Taivassalo och Caroline L Jensen locka fram det där mörka inom oss som gör att vi inte kan låta vampyren vila i stillhet. Hannele Mikaela Taivassalos kommande bok ”Svulten” tar upp den oerhörda ensamheten att vara världens sista vampyr. Jag har inte läst den, men kommer antagligen att göra den. För att ämnet väckte något inom mig. Att inte kunna dö och samtidigt vara den enda i sitt slag och en ständig främling.

Seminariet var fascinerande, men som mest fångade det mig när samtalet gled in på konstant hunger. Ett frossande som aldrig blir mättat. Att det är en vampyrisk tid vi lever i. Att vi hela tiden vill ha mer, vi begär, vi är alltid på jakt efter nästa måltid, efter nästa föremål att äga eller nästa upplevelse att avnjuta.

Vampyren har blivit förmänskligad. Vi skapar vampyrer som kämpar mot sin natur, mot sig själva och som desperat försöker behärska sina impulser och hantera sin hunger.
Själva tar vi efter vampyrerna. Vi tar på oss deras outsläckliga hunger, försöker bejaka våra impulser och sluka allt som kommer i vår väg.

Är det så att monstrena är de mänskliga och människorna monstren?