Skrivtips: Död åt ditt sociala liv

Jag önskar att jag skulle kunna säga att så här gör du för att skriva en bok. Ge råd. Titta tillbaka på mina dagbokssidor och rapportera vad jag gjorde rätt, vad jag gjorde fel och dela med mig av mina erfarenheter. Tyvärr skrev jag ingen dagbok överhuvudtaget under tiden då jag skrev Den Nya Människan. Det jag kan göra är att retroaktivt försöka pussla ihop bitarna.

Försöka få dig att förstå hur boken kom till. Vilka knep jag använde för att lyckas skriva och hur jag slogs med skrivkrampsdemonen. Alla kan få skrivkramp ibland. För nej, det är ju bara att sätta sig och skriva alla gånger. Den lilla detaljen som kallas verklighet kan ibland hindra en. Så hur stänger man ute verkligheten för att ta sig in i fantasin?

Skrivkramp är inte alltid att inte kunna skriva.
Skrivkramp kan också vara att inte ta sig tid till att skriva.
Du vet att du kan.

Skrivtips: Död åt ditt sociala liv
Stäng av internet. Internet är svårt att motstå och slukar tid. Du ska bara… Nej. Det ska du inte! Stäng av mobilen eller sätt den på ljudlöst och lägg den i ett annat rum. Sitt ner. Du får inte gå iväg. Inte ens om apokalypsen är här och Chutulu håller på att sluka världen. Du ska inte ens märka att jorden går under, för du sitter och skriver. Utan internet och mobil.

IMG_1421

Skrivtipset publicerat på Fruktan.se

Novell: Bron

Brons nedklottrade betongpelare omgav henne. Hon satt där ihopkurad, en knappt synbar liten gestalt i skuggan, med de barfota fötterna dinglandes ner och tittade oroligt ner på det mörka vattnet under bron.

Sina sneakers hade hon lagt nedanför brofästet tillsammans med sin slitna läderjacka, sina svarta strumpbyxor och sin handväska som innehöll ett avskedsbrev.

Hon hade suttit där länge. Tvekat. Till slut tog hon ett djupt, darrande andetag och drog sig upp till stående med ena handen lutad mot den kalla betongen. Ovanför sig kunde hon höra en bil passera förbi i sommarnatten och längre bort kunde hon höra ljudet av folk som festade på klipporna. Det var dags. Sommarnätterna blev aldrig speciellt mörka. Det här var hennes sista chans innan solen kom fram. Att göra det hon hade kommit för. Hon ställde sig precis på kanten och trampade oroligt på stället, vägde från fot till fot för att arbeta upp modet.  Det var då hon hörde ett ljud bakom sig:

–          Skulle inte göra det där om jag var du…

[Läs mer…]

Novell: Mayfair

Gud, när jag flyttade hit kunde jag knappt förstå att folk kunde ha så vackra och ombonade hem. Så jag försår vad du menar, det är så välputsat att det nästan blir skrämmande. Alla dessa perfekt klippta gräsmattor, nyputsade bilar och alla dessa människor som framstår som näst intill perfekta. Gav mej ärligt talat prestationsångest i början.

Nej, du behöver inte protestera. Jag vet ju hur det känns, inte behöver du låtsas för mej inte. Nog vet jag att det är omtumlande att flytta hit, gumman. Trivs ni i huset förresten? Gud vad bra, vi hoppades verkligen att det skulle flytta hit ett ungt par, vi vill ju inte att det bara ska bo gamla tanter och gummor här precis.

Vad sa du? Hur gammal jag är? Äsch, lilla hjärtat, en riktig dam avslöjar aldrig sin riktiga ålder. Men jag kan säga att jag är rätt fin för min ålder. Ta en cupcake du, jag har gjort dem själv. Rödbetscupcakes, jag vet att det låter vidrigt men de är fantastiskt goa och saftiga om jag får säga så själv.
[Läs mer…]

Novell: Mardrömmen

Jag ligger helt stilla i sängen och väntar på sömnen. Jag märker inte själv när jag passerar gränsen från vakenhet till sömn. I drömmen förändras ingenting.
Det är natt. Mörkt och tyst. Det enda ljus som finns i rummet är de argt lysande visarna på min alarmklocka. Det känns som att jag inte kan röra mig. Sakta slingrar sig täcket omkring mig. Klamrar sig tätt runt min kropp, hårdare och hårdare. Jag kan inte andas. Jag kvävs. Syretillförseln stryps.

Vaknar upp med ett ryck. Skrikande. Som alltid.
[Läs mer…]

Semestern – en tid för att skriva

När fasiken har jag tid att skriva? Sanningen är tråkig. Jag har inte tid att skriva. Men jag tar mig den tiden ändå. Mina semestrar ryker åt att plita ner ord.
Min debutroman ”Den nya människan” och mina andra skrivprojekt har jag skrivit mestadels på mina semestrar. Semester försöker jag oftast ta någon vecka här och där utspritt över året, det blir sällan långa sammanhängande semestrar. Och på min lediga tid skriver jag. Min sambo och jag älskar båda att skriva, tack gode gud. Vi älskar också att utmana varandra.

En vanlig semesterresa går till på följande vis:
–  Ska vi inte åka någonstans?
– Ja, det gör vi. Kan du ta ledigt?
–  Ska kolla.

Vi kollar med våra jobb, nappar en vecka inom nära framtid, tar en sista minuten eller någon billig flygresa och åker var som helst. Ibland redan dagen efter beslutet. Vi åker nästan aldrig bort under högsäsong, då resorna är dyra utan passar på mer när ingen annan verkar kunna ta ledigt. Våra jobb tillåter oss att fly landet när andra inte kan och det är en välsignelse. Jag älskar de här oplanerade semestrarna. I enstaka fall har vi planerat i lång tid innan, men det blir aldrig samma sak. Impulsiviteten och att ibland inte ens knappt veta var man är på väg gör mig nyfiken utan att höja förvntningarna.
[Läs mer…]

Katalysator för skrivande

Jag börjar ofta dagen med att slita ut notiser eller spara länkar till artiklar som fångar mitt intresse ur dagstidningen. Ofta vet jag inte själv varför jag fastnar på en notis eller artikel. Det kan vara om privatisering, om växthuseffekten, om en nyupptäckt spindel som döpts efter en rockstjänrna eller om influensavaccin. Men om en artikel fångar min uppmärksamhet beror det på att det är något i den som kittlar min fantasi och pockar på i bakhuvudet. Jag tar med de knögliga notiserna hem eller kopierar artikeln från nätet och sparar det i en fysisk mapp och i en mapp på datorn.

Sen kommer de där dagarna när jag inte vet vad jag ska skriva om. Jag vet att jag vill skriva, men det är ungefär det enda jag vet. Sitter där med alldeles blank skalle och tänker jaha vad gör jag nu då?
Då åker mapparna fram. Granskar, funderar vad det var som gjorde mig nyfiken eller varför jag egentligen rev ut den där artikeln om muterade fjärilar efter haveriet i Fukushima, statyetten var en rymdsten  eller unik upptäckt hos däggdjur: musens hud återbildas snabbt. Vad var egentligen min plan med informationen att var sjätte svensk lider av allergi eller antibiotika: mikrober med motståndskraft allt större bekymmer?

Ofta börjar jag efter en stunds granskning skriva på något. Det lustiga är att det kan vara något helt annat än den nyheten berättar om som jag fiskar upp ur mappen. Det behöver inte vara det minsta relaterat till texen. Men likväl skriver jag. Mina inspirationsmappar är någon slags katalysator för min skalle. Det väcker en process som kan inte kontrollerar. Har jag tur skapas flow.

IMG_1391

 

Redigering

Om du kör fast, skriv på något annat eller hoppa till ett annat kapitel. När du har en översikt över ditt manus och de scener du vill ha in är det enkelt att göra. Eller, det var det jag tänkte skriva om.  Men i ärlighetens namn kan inte påstå att jag är en strukturerad skribent. Hela min bok växte fram organiskt och jag visste inte var det skulle ta vägen större delena av tiden. Jag hade fantastiskt roligt när jag skrev. Min huvudperson Rakel överraskade mig hela tiden. Sex, sjukhusvistelse, Berlin-resa, mord och graviditet. Inte i den ordningen.
Så jag hade vansinnigt roligt när jag skrev, det måste jag medge.
Sen när jag skulle redigera var det inte alls lika roligt.

Det tog nästan lika lång tid att redigera manuset som det tog att skriva det.
Och tro mig när jag säger att jag avskyr redigering. Avskyr det. Fullständigt.
Vad menar du med att det inte är klart? Det är ju text som jag skrivit? Är det inte perfekt från första början? Nej, det är det inte. Tyvärr.

IMG_1418
[Läs mer…]

Jag och texten har bråkat

Hur kan den text som jag älskat mest i hela världen, som har gett mig flow och som fått mig att tappa tid och rum och som gett mej kickar vara så förhatlig. De där svarta bokstäverna är onda. De stirrar på mig.

Jag hatar min bok just nu. Vi har bråkat. Jag har rätt och texten fel. Jag vet att jag måste be om ursäkt. Det krävs två för att bråka och det krävs att en erkänner sig skyldig för att avsluta bråket.
Så jag ber om ursäkt. Fast det inte är mitt fel. Det är textens fel. Den har bytt skepnad eller kommit i puberteten eller något. En massa humörsvängningar.

Jag vet att det INTE var så jag lämnade texten. Absolut inte. Så illa skulle jag aldrig skrivit. Möjligen har datorn blivit hackad av en okänd individ som alltså bara gått in på just senaste manusfilen och gjort hela min bok aningen sämre. Det där är inte min text, minsann. Herregud, vad tror du om mig? Så jag säger förlåt till texten, men ångrar ingenting. Det är ju inte mitt fel att jag aldrig har fel.

texten_boelbermann

Ett konstant brus i kroppen

Det är som att jag har ett konstant brus i kroppen. Jag vet inte hur annars jag kan beskriva det. Det brusar och stormar av känslor inuti mig. Det har det gjort ända sedan Kalla Kulor först sa att de ansåg att min bok ”Den Nya Människan” hade potential.

Bruset är en känslodimma, jag har svårt att se varje enskild del av det. Det har lagt sig i bakgrunden, som ett tv-brus eller ett ventilationssurrande. Jag vet att det är där. Ibland stegras det, inför manusdeadlines eller när insikten slår mig att jag kommer att debutera som författare i augusti. Ibland dämpas det, när verkligheten eller jobbet tar över tankarna totalt.

Men bruset har varit med mig länge nu. Som en inre följeslagare. Bruset består av förväntan, glädje, rädsla, panik, extas och andra oidentifierade känslor. Jag undrar hur det blir när bruset försvinner. När ”Den Nya Människan” är utgiven. När jag når slutet av tunneln och ser ljuset på andra sidan.

IMG_0567

Skrivkramp?

Tillbakablick: Jag sitter med manuset och feedback från förlaget framför mig. Och huvudet är tomt. Jag vågar knappt närma mig tagentbordet. Jag är skräckslagen.

Manusdeadline är på måndag. Inte det slutgiltiga manuset (tack gode gud) men vi börjar närma oss. Och jag är rädd. Jag är rädd för att peta i texten eftersom jag kan råka förstöra något som fungerar. Överväger att göra ändringar i tidslinjen. Men jag vågar knappt titta på den. Är rädd att något ska få allt att falla samman som ett korthus. Att jag har missat något, missuppfattat något, att jag ska snurra in mig i årtal så mycket att jag inte hinner med att fixa det som ska fixas.

IMG_1421
[Läs mer…]