Jag var på en roadtrip och vi hade nått den bistra staden Le Havre en grå sommardag.  När vi kom dit var jag sjuk. Hög feber, en djup hosta och ont i halsen. Vi hade inte bokat hotell, så vi tog in på första bästa. Det är, än idag, ett av de absolut värsta hotellen jag någonsin sett. Socialrealism galore, centralt och överprisat med trasiga tapeter, fuktskador och en misstänkt doft av mögel. När jag tänker tillbaka på det är det väldigt David Lynch-artat. Jag hade visserligen inga hallucinationer, men alla minnen är febriga, flackande och utdragna.

Vi ville inte stanna i Le Havre längre än en natt, så snart vi kunde styrde vi bilen mot Paris. Jag vet inte vilken medicin mitt sällskap hade skaffat åt mig eller hur sjuk jag egentligen var. Jag hade fått hostmedicin, åksjukemedicin, huvudvärkstabletter och halstabletter. Jag minns att jag var ganska glad, trots allt. Ömklig och svag, men glad. Jag hade köpt en helt ny anteckningsbok innan jag blev sjuk, en paperblanks. Den var blå med hästar på. Jag minns hur jag stod med anteckningsboken i handen och försökte motivera mig till att en anteckningsbok är värd 150 kronor. Och hur jag sa till mig själv: ”Den här anteckningsboken är magisk, i den kommer jag skriva min första bok.”

Tillbaka till bilresan. Där satt jag i baksätet och började skriva. Slutade bara skriva när jag utmattat slumrade till, fortsatte när jag vaknade och slutade inte skriva förrän vi var i Paris. Jag hade aldrig tänkt idén innan. Jag hade ingen plan och ingen struktur i mina anteckningar, ingen början, mitt eller slut. Inga huvudkaraktärer. Inga scener. På bilresan skrev jag ungefär 40 sidor i anteckningsboken.  Kände jag att det jag skrev på kunde bli en bok? Att anteckningarna var grunden till min debutroman ”Den Nya Människan”? Det minns jag inte. Men jag minns att jag kände att här, det finns något här i mina hafsiga anteckningar, det är en historia jag vill berätta, jag vill skapa den här världen.