Hon matade alltid fåglarna. Det hade hon gjort ända sedan hon var liten. I det land hon växte upp hade familjen höns och en tupp. Varje morgon gick hon ut och matade dem och hämtade in ägg till frukost.

När hon flydde till Sverige kände hon ingen. Hon hade svårt att få kontakt med folk. Hon var blyg och lyckades aldrig behärska språket särskilt bra. Arbetade ofta ensam på sena nätter som undersjuksköterska. Visst fanns det arbetskollegor, men de var få och höll sig på sin kant. Hon gick längst de långa korridorerna och tog hand om de äldre. Men de var i livets slutskeede, hade demens och svårt att prata. Det var få hon kunde lära känna.  Men hon matade fåglarna på dagarna. Under förmiddagarna och helger sökte hon sig till parker där hon delade med sig av sina smulor.
[Läs mer…]