”Jag slöt ögonen igen och försökte få minnesbilderna klarare. Sakta klarnade de som film som framkallades. Mannen fanns med. Vad var hans namn? Stefan, så hette han. Och jag, jag hette Marie. Men jag fick ingen känsla av människorna bakom namnen. Jag skakade lätt på huvudet för att försöka få en bättre bild.
”Du är vaken”, sa mannen som hette Stefan.
Han lät lättad.
”Jag var så orolig”, sa han. ”De hade kanske fel.”
”Vilka?” undrade jag och öppnade ögonen.
Han stod lutad över mig, men på avstånd som om han inte vågade röra mig. Vagt kände jag att det var ovanligt. Det bruna håret föll ner i ögonen och han föste bort det med en otålig gest.
”Läkarna”, sa han. ”Bäst jag ringer så att de får kolla upp dig.”
Han sträckte sig mot en röd knapp på bordet bredvid sängen. Jag reste mig hastigt. Huvudet snurrade, men inte så farligt.
”Vänta”, sa jag. ”Vad har hänt? Varför är jag här?”
”Det var en olycka”, sa han och undvek min blick. ”Läkarna får förklara.”

Smakprov ur novellen ”Som en film” av  Eva Holmquist,
ingår i antologin Maskinblod 2 som släpps i mars, 2014:
http://www.affront.se/som-en-film-av-eva-holmquist-novell-i-maskinblod-2/