Det är som att stiga ner i en modern pyramid, sten och betong trycker på från alla sidor. Hårt och oförsonligt, men samtidigt hemlighetsfullt. De vuxna människor som rör sig i byggnaden pratar med viskande, självutplånande röster. Som att de saknar tillåtelse att vistas i lokalen. Betongväggarna är täckta av inglasad text, informativa instruktioner och regler som måste följas som regelbundet byts ut. Barnen beter sig annorlunda, de yngsta som inte har lärt sig än. De springer mellan texterna och dataskärmarna, för händerna över de enorma touchscreens som täcker varje upptänklig yta. De försöker nå högre, försöker få fram nya bilder att framträda. Som om lokalen är deras privata lekstuga, inte deras kommande indoktrineringsskola. Jag sätter mig på en av betongbänkarna och sluter ögonen. Låter sinnet fyllas av barnens ljusa röster studsa mellan de kala väggarna och hör hur de bildar en näst intill sakral kör tack vare den obönhörliga akustiken. Som att lyssna på det förflutna en kort stund, innan arbetet kallar. Innan jag förvandlas till den som tar nyfikenheten ifrån dem.
Kommentarer