Jag fick mitt bokmanus mejlat till mig häromveckan, en enkel pdf. Allt hårt arbete med ”Den nya människan” komprimerat till 739 kB. Började läsa, på jakt efter fel, inte för att egentligen läsa boken. Jag vet vad som sker och hur det slutar. Jag skrev den trots allt.

Men något var annorlunda den här genomläsningen. Något kändes främmande. Jag kunde inte låta bli att läsa min egen bok. Det var nästintill omöjligt att läsa den med detaljgranskande ögon, om och om igen sögs jag in i min egen text och det förbryllade mig. Vad gjorde den här genomläsningen annorlunda från de tidigare?

Så insåg jag det plötsligt. Det var första gången jag läste min bok layoutad som en bok. Som en riktig bok och inte bara i ett worddoc. Det var på riktigt. Och av ren reflex svepte mina ögon över sidorna som om jag läste någon annans bok. Som en bok jag köpt. Som en bok jag var nyfiken på och som jag hört talas om. Som någon rekommenderat och sagt att den skulle passa mig. När insikten slog ner i mitt sinne att min roman ”Den nya människan” nu är hårsmån från att tryckas upp och vara tillgänglig för okända ögon fick jag samma känsla som när jag åker berg- och dalbana. Det sög till rejält i maggropen och adrenalin strömmade till. Jag var darrig resten av dagen. Slutkorren fick vänta en stund.