”Boel Bermanns debutroman Den nya människan är en berättelse som väcker många tankar efter sista sidan. Här svarar Boel själv på några av frågorna som läsarna har ställt.”
Hur fick du idén till ”de nya människorna” (med surrandet och allt)?
Det började med barn, att jag funderade mycket över barn, hur de är och hur jag själv var som liten. Barn är fantastiska för att de är så lekfulla, impulsiva och hämningslösa. Och så kom bara tanken – vad skulle hända om barn inte var som vi tycker att barn ska vara? Tysta, stillsamma barn som bara är passiva. Barnen är vår framtid. Om det slutar födas barn eller om barnen är annorlunda förändras vår framtid. Jag tror att barn kan vara skrämmande för att alla vet hur barn är och vi förknippar dem med något naivt och oskuldsfullt. Då krävs det bara små medel för att få barnen att kännas främmande. Och någonstans där föddes tanken om vad som skulle hända om barnen inte visade känslor. Om föräldrarna inte fick kärlek från sina barn. Jag tror att det är omöjligt att inte älska sitt barn. Även om det barnet skulle vara inkapabelt att älska tillbaka.
Surrandet kom av att jag inte ville att barnen skulle vara helt tysta. Ljudet av surrande är verkligen skrämmande när det är tyst i övrigt. Personligen tycker jag verkligen att surrande är vidrigt ljud, en enda mygga kan hålla mig vaken en hel natt. Jag tror att vi människor förknippar surrande med obehag och med smärta.
Klicka här för att läsa hela intervjun!
Tack till alla som ställt frågor, inte minst Vargnatts Bokhylla!
