Jag skickade in mitt manus till förlag fast det inte var helt klart. Nej, det kanske inte var mitt livs smartaste drag. Men här är jag och min bok ska faktiskt bli utgiven. Så varför gjorde jag det? Varför skickade jag ett ofärdigt manus till förlagen fast jag visste att boken inte var klar? Det var väl dumt.
Av den enkla anledningen att jag och en kompis hade satt en deadline och utmanat varandra. Redan under vintern satte vi datumet. Vi gav oss själva ett halvår att skriva klart. Hon lyckades. Jag däremot. Inte alls, jag slutade helt skriva på mitt manus och började istället skriva på ett helt annat. Det var jättekorkat. Men jag visste inte hur jag skulle ta mig vidare. Sprang rätt in i skrivkrampsväggen. Deadlinen kom. Och jag mejlade iväg mitt manus. En deadline är en deadline. Dödslinje. Den bryter man inte hur som helst.
Jag darrade på handen när jag tryckte på knappen och skickade iväg manuset. Men det var ändå en berusande känsla. Refusering var inget jag var rädd för. Skickade en kopia av mejlet till mig själv. Så att jag inte skulle vakna dagen efter och tänka att det bara hade varit en dröm.
När jag hade skickat iväg manuset till ”Den Nya Människan” kände jag mej fri. Fri att skriva på vad jag ville. Vad som helst. Det var som att en tyngd lyfte från mina axlar. Oavsett om jag någonsin skulle få manuset utgivet hade jag åtminstone försökt. Gjort ett första trevande steg till att få min bok utgiven.
Nu i efterhand kan man säga att jag gjorde så många fel att jag inte förstår hur det kunde bli så rätt. Jag borde ha sett till att få en lektörsläsning innan jag skickade iväg det. Jag borde ha fått mer feedback av vänner. Jag borde ha läst det högt för mej själv åtminstone 10 gånger… Jag borde… Men det var ändå helt rätt. Hade jag inte skickat in det just då och just där kanske jag aldrig hade gjort det. Hade aldrig vågat ta språnget ut i det okända. Från byrålådan ut i verkligheten. På jakt efter äventyret.
