Tillbakablick: Jag sitter med manuset och feedback från förlaget framför mig. Och huvudet är tomt. Jag vågar knappt närma mig tagentbordet. Jag är skräckslagen.
Manusdeadline är på måndag. Inte det slutgiltiga manuset (tack gode gud) men vi börjar närma oss. Och jag är rädd. Jag är rädd för att peta i texten eftersom jag kan råka förstöra något som fungerar. Överväger att göra ändringar i tidslinjen. Men jag vågar knappt titta på den. Är rädd att något ska få allt att falla samman som ett korthus. Att jag har missat något, missuppfattat något, att jag ska snurra in mig i årtal så mycket att jag inte hinner med att fixa det som ska fixas.
Vi ska skriva kontrakt nästa vecka för boken, Kalla Kulor och jag. Förlaget har skickat mig två bokomslagsutkast. De är båda fantastiska och på något sätt gjorde den kommande kontraktsskrivningen tillsammans med bokomslagen allt så verkligt. Det är där, inom räckhåll, min bok. Min debutroman kan bli utgiven. Som jag slitit med. Som jag har älskat, hatat och skrivit om. Och plötsligt ser jag med så vansinnigt kritiska ögon på texten. Varför skrev jag så, varför gjorde min huvudperson Rakel på det viset, varför varför varför?
Jag borde vara extatisk. Orden borde flöda ur mig. Istället vill jag hellre ta en tupplur, bara sova en stund och hoppas att allt blir bättre när jag vaknar. Men jag vet ju att jag bara vaknar till samma situation, men med lite mindre tid till mitt förfogande.
Skrivkramp. En förbannelse. Eller, jag har inte skrivkramp när det gäller alla mina texter. Bara skrivkramp när det gäller ”Den Nya Människan”. Jag vill bara skriva på något annat, vill skriva på ett nytt manus, vill skriva klart en novell, blogga om eböcker eller vad som helst. Men jag inser att det inte kommer att hända.
Det är fredagskväll och jag vill gå ut och kalasa. Klockan är 19.08 och jag har inte producerar en rad text på hela dagen. Jag borde få sitta i skamvrån. Problemet är att jag redan gör det. Här framför datorn.
Jag bönar och ber min huvudkaratär Rakel att ta över. Rakel, vad vill du göra? Hur skulle du göra i den situationen? Blir du arg eller ledsen? Stannar du och slåss eller flyr du? Men hon svarar inte. Hon är inte där. Jag tror att hon är och super skallen av sig någonstans i Berlin just nu.
