När fasiken har jag tid att skriva? Sanningen är tråkig. Jag har inte tid att skriva. Men jag tar mig den tiden ändå. Mina semestrar ryker åt att plita ner ord.
Min debutroman ”Den nya människan” och mina andra skrivprojekt har jag skrivit mestadels på mina semestrar. Semester försöker jag oftast ta någon vecka här och där utspritt över året, det blir sällan långa sammanhängande semestrar. Och på min lediga tid skriver jag. Min sambo och jag älskar båda att skriva, tack gode gud. Vi älskar också att utmana varandra.
En vanlig semesterresa går till på följande vis:
– Ska vi inte åka någonstans?
– Ja, det gör vi. Kan du ta ledigt?
– Ska kolla.
Vi kollar med våra jobb, nappar en vecka inom nära framtid, tar en sista minuten eller någon billig flygresa och åker var som helst. Ibland redan dagen efter beslutet. Vi åker nästan aldrig bort under högsäsong, då resorna är dyra utan passar på mer när ingen annan verkar kunna ta ledigt. Våra jobb tillåter oss att fly landet när andra inte kan och det är en välsignelse. Jag älskar de här oplanerade semestrarna. I enstaka fall har vi planerat i lång tid innan, men det blir aldrig samma sak. Impulsiviteten och att ibland inte ens knappt veta var man är på väg gör mig nyfiken utan att höja förvntningarna.
Ofta hamnar vi någonstans runt medelhavet. Sen skriver vi i anteckningsböcker, väldigt old school, var vi än är. På kaféer, på stranden, vid poolen, i gamla slottsruiner och på barer och pubar. Vi pressar varandra, sätter mål på hur många anteckningssidor som ska skrivas per dag. Den som klarar det får en present av den andra. Eller en drink. Underskatta inte belöningar, vi reagerar glatt som Pavlovs hundar. Skriver så att pennan ryker. Får någon av oss skrivkramp kommer utmaningar fram. Listor med ord som måste inkluderas, platser, känslor, listor på personliga egenskaper åt karaktärerna där tärningsslag får avgöra om de blir fanatiskt religiösa, flummiga eller har en traumatisk barndom som känslomässigt bagage.
Allt vi skriver blir inte bra. Nej, nu är jag inte helt ärlig, mycket blir skräp. När jag kommit hem läser jag igenom det och tänker att herregud, jag kan inte skriva. Men sedan börjar jag renskriva. Hittar guldkorn. Filar på språket. Putsar och omformar kanterna för att få pusselbitarna att passa in i en text, en novell, ett kapitel. Och så känner jag det där lyckoruset och tänker att det här, det kan nog bli något ändå.
