Osammanhängande tillbakablick. Står framför en betongvägg och fryser så jag skakar. T-shirt i den kallaste april som någonsin drabbat Sverige. Jag och min kompis fotografen Johan Wistbacka försöker ta pressfoton. Först försökte vi med jacka på och halsduk. Det såg inte ut som jag. Inte för fem öre. Så nu har jag skalat av alla lagren och försöker se normal ut, trots att mina tänder skallrar.
Pressfoton. Det är svårt med sådant. De behövs så klart, men jag blir som ett rådjur i strålkastarljuset framför en bil. Paralyserad. Johan försöker få mig att slappna av. Det hjälper att hans franska bulldogg är med, jag försöker fokusera på den lilla rackaren som undrar vad fasiken vi håller på med.
En förbipasserande man stannar på sin motorcykel. Ska åt utrymmet där vi står.
– Vad tar ni foton åt?
– Vi tar pressfoton på mig, erkänner jag motvilligt.
– Varför då?
– Jag ska ge ut en bok i höst, en dystopi som heter ”Den nya människan”.
– Det vet jag vad det är, jag fick nämligen diagnosen dystopisk.
Han blir väldigt glad och engagerad över att framtiden är mörk i min bok, vill veta mer. Jag får hans visitkort.
– Jag tror på sådant här. På kosmiska möten och sammanträffanden. Det kanske var meningen att vi skulle mötas, säger han bestämt. Sen kliver han upp på sin motorcykel och försvinner iväg.
Jag och Johan återgår till fotograferandet. Jag börjar bli snorig. Är så frusen in i märgen att det känns som att jag aldrig kommer bli varm igen. Frågar vad jag ska göra. Han säger att jag kan hoppa runt en stund. Inte för att det funkar för fotot, men för att jag kanske blir lite varmare och gladare. Så jag står och hoppar nedanför Gula gången intill Kolingsborg. Jag har skrivit ett novellutkast om kolingsborg som jag aldrig avslutat. Den blev aldrig riktigt som jag hade tänkt mig, men den inkluderade ett tentakelmonster. Någon gång ska jag avsluta den novellen…
Tillbaka till pressfoton. Varför de behövs. För att väcka nyfikenhet, presentera mig och boken. Jag och boken är ganska olika. Jag frågade Sofia på Kalla Kulor Förlag om det. Om hon hade funderingar om pressfoton. Boken är mörk och allvarlig. Jag är inte en mörk och allvarlig person. Hon sa att fotografierna skulle fånga mig, inte boken.
I ett mejl skrev hon: ”Bra grej att tänka på är annars bara att detta ska vara bilder som representerar dig som författare. Du ska alltså känna dig bekväm med att det är den visuella bilden av dig som människor kommer att få. Jag tycker att bilden ska vara ”du” mer än boken, dvs härlig och med utstrålning. Vill man sedan jobba in bokens genre på något vis kan man ju göra det i bakgrunden (rough, urban, kalla väggar, mörk tunnel etc.).”
Är jag bekväm med att bilden folk kommer att få av mig är en stelfrusen tjej som hackar tänder vid Slussen? Jag antar det. Det är ganska mycket jag. Brukar stå på Debasers uteservering och frysa. Det verkar rimligt. Säger det något om mig som författare? Osäkert. Kanske att jag skriver även i osannolika sammanhang runt Slussen? Jag brukar alltid ha med en anteckningsbok i väskan, även när jag är ute och klubbar. Skriver ner idéer även när det egentligen är för kallt för att försöka skriva. När en vän förra sommaren hällde en drink i min handväska kastade jag mig över väskan för att rädda innehållet. Så vad räddade jag? Inte min mobil, som verkligen hade behövs räddas. Bara anteckningsboken. Anteckningsboken var det viktigaste jag hade i väskan uppenbarligen. Mobilen dog. Men mina texter överlevde. Så jag tror att jag valde rätt.
