Om jag inte får skriva snart så dör jag. Det känns faktiskt så. Det är ett beroende att skriva. Med historier som bränner under ytan, vaga oformliga skuggor som trängs i mitt undermedvetna och vägrar ta form om jag inte fäster dem, fängslar dem genom penna eller tangentbord. Undanglidande och samtidigt påträngande. Jag skrev senast förra veckan och jag kommer ta mig tid i helgen. Jag vet det.
Men just nu blir det fragment, spillror som sköljs upp på stranden efter stormen. Hinner inte ta tag i det stora jag vill arbeta med, hinner inte sätta mig in i helheten i en idé jag har. Hoppas den ligger där i mitt bakhuvud och sakta tar form.
Besökte Gotland, ledig tid. Hade storslagna planer på att skriva. Det blev inte så, inte den här semestern. Visst blev det en del sidor, men inte tillräckligt. Jag vill mer. Men kanske väcktes saker till liv av de lediga dagarna. Kanske kommer de leda till mer. Jag misstänker det…
