Han var van att betrakta världen. Det var hans arbete och hans öde in i evigheten. Han var en iakttagare. Nu föreföll tiden innan jorden så avlägsen. Hans första möte med mänskligheten hade varit i staden Ur i Mesopotamien. Han hade varit så ung och rättrådig då och trott att han visste bäst. Trott att han var vuxen.
Tusentals år senare insåg han att han varit trotsig och självisk. Men han ångrade sig inte. Vilken uppenbarelse det hade varit att upptäcka människorna med deras intensiva känslostormar. Med deras passion, behov av tillfredsställelse, deras sexualitet. Kvinnorna drogs till hans ansiktsdrag och hans tystnad. Bland människor hade han ingen röst. Genom sin tystnad gav han aldrig löften och svek dem därför aldrig.
Så många av hans barn hade vandrat jorden. Han kunde se skymten av sina egna ansiktsdrag på filmafficher, reklambillbords och skivomslag. De hade spritt sig och förökat sig över jorden, hans barn och vännernas barn. De hade röster att göra sig hörda med, se syntes mer än sina ursprungsfäder iakttagarna. De flesta av barnen överlevde syndafloden, alla med sina metorder. Styrka, påhittighet, charm, list och manipulation. Nog kunde han se släktdragen, deras hänsynslöshet och överlevnadsdrift kunde han relatera till.
Han skräms av hur fort tiden passerat. Han funderar om han borde ha försökt finna en röst och tala till dem, men det kändes alltid som att det kunde vänta, att det inte var någon brådska för att försöka göra sig hörd. Det fanns inget behov av en röst när han hade en blick. Världen var stor och larmande och han orkade inte kämpa för att höras. För lättjeful, för bekväm för att kämpa. Han hade aldrig behövt kämpa för något. Istället sköt han upp tankarna på en röst till morgondagen och tusentals år passerade.
Tills det var för sent. Tills lördagen kom. Med klarblå himmel och lördagssol.
Han såg det från en hög byggnad, han hade sett tecknen och iakttog dem. Det var som att solen lyste starkare än den någonsin hade gjort. Det var vackert och bländande, en uppenbarelse. Ingen visste vad de skulle ta sig till. Staden blev en myrstack med liv och rörelse i varje hörn, energiskt och frenetiskt sprang de utan riktning och mål. Sprang, skrek, tumlade över varandra och försökte hitta vägledning till en säker plats. Men det fanns ingen säker plats.
Han hade alltid trott att hans ättlingar skulle överleva ända fram till domedagen. Men han hade inte trott att domedagen skulle komma så snart. Han kunde se deras ansikten och kunde höra deras skrik och böner inom sig.
Han försökte påminna sig om att de alla bar på gott och ont inom sig och att de inte bara var oskyldiga. För att kunna acceptera sin faders vilja såsom i himmelen så och på jorden. Men det var svårt att acceptera. De är borta nu. Varenda en. Miljarder av människor utplånade. Städerna är skelett av stål och betong, raserade och trasiga minnesmonument. Världen är bränd av solen. En enda lördag tog ifrån honom allt. Han försöker avgöra om han valde rätt. Om han borde ha försvarat dem, trotsat beslutet och argumenterat för deras sak. Men de använde sin fria vilja, grundbulten i mänskligheten. De tryckte själv på de röda knapparna och åkallade själva domedagen.
Han lämnade himlen för att uppleva njutning på jorden. Han fick många tusen år innan slutet kom. Nu är han fast på den brända jordens radioaktiva regnskugga tills den riktiga domedagen kommer. Nu vandrar han genom dödskuggans dal.
