Novellutkastet Liten är skriven av Boel Bermann.
Stora ögon. Mörka. Sammetslen päls. Hon hittade honom på isen. Mitt ute på den vindpinade isen. Hans tunna ben hade vikit sig under honom. Hon hade knappt vågat gå ut på isen. Det var plusgrader och isen hade redan börjat smälta. Skriken hade hörts ända upp till huset, hennes tillflyktsort. Det var vinter, men det började töa. Skriken lät plågade. Nästan mänskliga. Skrik på hjälp utan ord. Panik, ångest, övergivenhet. Skar genom den tysta, kalla luften. Skar igenom den frostbitna tystnaden. Hon tog på sig lager på lager med varenda ett av de få plaggen hon tagit med sig ut på landet. Trots att hon åkt hit ut var hon helt oförberedd på kylan. Hade inte planerat att gå utanför dörren, ville bara vara kvar inomhus i självvald isolering. Utan internet, utan dator och med avstängd mobil. Men skriken tvingade henne ut. Ut i det snötäckta landskapet. Pulsade genom snödrivorna som klängde till hennes kjol och trängde igenom hennes kängor. Bar på en filt, ifall den skulle behövas. Började mödosamt ta sig ner till sjön, i riktning mot ljudet. Men skriken tystnade innan hon hann fram och spåra var de kom ifrån. Hon spejade mellan de snötäckta granarna och tallarna. Försökte se vad som hade skrikit. Om det var försent. Hoppades upptäcka att det bara var en fågel och inget annat.
Så såg hon plötsligt skuggorna som rörde sig ute på isen. På den blanka, smältande isen. Bara enskilda vågor av pulversnö som svepte över den gråvita utan som speglade himlen. Den första skuggan av en rovfågel. Enorm. Hon såg även mindre skuggor av småfåglar, flockade runt rovfågeln, avvaktande i hopp om att få en del av bytet. Men de vågar inte närma sig och störa rovfågelns måltid. Och så hörde hon skriket igen. Maktlöst skrik. Skriket lyckades få de mindre fåglarna att tillfälligt backa, oroligt och nervöst. Men inte den stora. Den visste att bytet är orörlig och utan förmåga att försvara sig.
Hon gick ut på den närmsta, slitna bryggan. Men den var för kort, med bara några få plankor av mörknat trä. Runt den var iden helt smält, det fanns inget att gå på. Hon tittade i panik omkring sig. Spejade mellan snön och träden längst strandkanten. Fanns det inte en till brygga längre bort?
Hon började få snabbt, hetsigt. Andades så snabbt att det började värka i lungorna. Fick syn på den andra bryggan. Den räckte längre ut på isen. Hon visste ändå inte om det var tillräckligt långt. Visste ändå inte om isen skulle kunna bära hennes tyngd. Bara hennes gestalt ute på bryggan får fåglarna att lyfta, de mindre. Avtecknade sig som svarta skuggor mot den vita himlen. Nu kunde hon skymta skuggan därute. Skuggan som skrek. Som vädjade efter hjälp. Hon tog ett djupt andetag. Och ett första, prövande steg på isen. Skuggan var långt ute på isen. Hon visste inte vad det var. Visste inte ens om hon kunde hjälpa. Varelsen kunde vara fastfrusen. Kunde hon kontakta någon för hjälp? Var skulle hon ringa och hur snabbt kunde de komma? Hon svor över att hon inte hade tagit med mobilen samtidigt som hon gick allt längre ut på isen. Allt närmare varelsen. Ett trevande steg i taget. Nu kunde hon se ut över hela sjön. Vit, tyst och öde. Såg sprickorna sprida ut sig som ett nätverk av ådror. Det knakade oroväckande under hennes fötter. Vid varje ljud från isen ryckte hon till och blev allt långsammare. Såg noga efter var hon placerade fötterna. Att ta sig framåt tog en evighet.
Så kom hon fram. Varelsen var mindre än hon hade trott. Benen var vikta och sparkade i panik, gled över isen utan att få fäste. Hon satte sig på huk nära varelsen. Försökte tala lugnt till den. Strök den över ryggen och försökte inge lugn. Den skrek igen och försökte dra sig undan, sprattlade i panik. Stort öppet sår i nacken där rovfågeln hade huggit in. Isen var blodig. Men inte mycket blod. Hon hoppades att skadan inte var livshotande. Försiktigt svepte hon in den ludna, gråa varelsen i den ljusgula filten och lyfte upp den i sina armar. Den sprattlade i panik. Såg henne som en fiende. Som ännu ett hot. Hon kämpade för att hålla kvar den i sina armar i ett fast grepp. Den var tung, men inte så tung att hon inte kunde bära den. Så började hon sin mödosamma vandring tillbaka över isen. Ovanför hennes huvud cirkulerade rovfågeln snuvad på sitt byte. Vägen tillbaka över isen och upp till huset kändes oändlig. Hon tappade tidsuppfattningen på vägen som annars bara tar ett tiotal minuter att gå. Satte sig ner i snön för att hämta andan flera gånger. Men hon släppte aldrig taget om varelsen. Kände den röra sig innanför filtlagren, då och då sprattlade den till och försökte slita sig loss. Lungorna värkte av ansträngningen och kylan. Det började redan mörkna ute. Hon hoppades att hon hade hunnit fram i tid. Samtidigt var hon lättad över att hon inte hade hört skriken en timme senare. Hon hade aldrig vågat gå ut på isen ensam i mörkret. Aldrig. Då hade hon inte kunnat göra någonting förutom att höra skrien genom natten. Nu fanns det i varje fall hopp.
Först satt hon med varelsen i knäet på verandan. Höll om den länge, pratade lugnt med den, försökte få den att förstå att den var trygg med henne. Lämnade den ute på verandan under taket inlindad i den gula filten. Rusade in i stugan på jakt efter en första hjälpen låda. Men stugan hon hade hyrt verkade inte ha någon sådan. I badrumsskåpet hittade hon decificeringmedel och bandagetejp. Men ingen gasbinda eller tryckförband. Till slut slet hon åt sig en binda från sin necessär. Gick ut till varelsen, tog ett fast grepp om huvudet och hällde decificeringmedel på såret. Fick kämpa flera gånger med att täcka det stora såret med bindan och tejpa fast den. Varelsen stretade emot och försökte komma loss. Men till slut fick hon det tillfälliga förbandet på plats, men den täckte bara två tredjedelar av såret eftersom den hasat n. Såret var djupt och taggigt rakt in i köttet. Hon var inte rädd för sår och blod, men hon förstod att det var illa. Hon kunde se senor och muskler. Men det blödde inte och rovfågeln verkade inte ha tagit en artär.
Hon lämnade varelsen och gick in i stugan. Tömde ett av de mindre rummen på bråte, lade handdukar på golvet och bar in varelsen där. Hämtade en skål vatten och några äppelbitar. Höjde värmen i stugan till högsta, dämpade belysningen till svagt med hjälp av dimmern. Varelsen gnydde och försökte ta sig upp, men hon såg redan att den var mer kraftlös nu, började gå in i ett apatiskt tillstånd. Hon visste inte ens om varelsen kunde överleva chocken, det var en unge. En skadad unge i en främmande miljö. Dörren till rummet lämnade hon halvöppen, så att den inte skulle känna sig instängd. Hon hoppades att den skulle överleva natten.
Hon hade inte klarat att sova. Konstant illamående i ett halvvaket tillstånd. Drömmarna hackades upp, bröts sönder, smälte samman, deformerades. Dagen blir en orolig dvala mellan oro och trötthet. Varelsen var fortfarande i det lilla rummet där hon hade placerat det. Stilla på handdukarna. Hon hörde den röra sig, försökte flytta sig. Men den var för svag, benen viker sig och den föll omkull gång på gång. Det gjorde ont i henne att höra det. Hon har gett den mat och vatten. Bara enkel mat, grönsaker och frukt. Hon vet inte vad den äter annars. Vågade inte googla ifall att internettrafiken är spårad. Men varje gång hon gick in i rummet skakade den av skräck. Hon kunde se hur de fina mjuka stråna på pälsen vibrerade. Hur öronen är spetsade, vaksamma och oroliga. Hon har förbundit såret, men förbandet hasade ner och vägrade fästa så långt upp på halsen. Såret blödde inte ymnigt, men det vätskade fortfarande. På ett dygn hade varelsen blivit svagare och mer passiv. Röde sig mindre, klarade knappt att lyfta huvudet. Den drack av vattnet, det var i varje fall ett friskhetstecken. De där djupa ögonen. Hon hade hört det uttrycket förut, men det var först nu som det var begripligt. Mörka, dunkla, höjda i skuggor. Som att det gick att se himlen avspegla sig djupt därnere, hur hon förlorar tid och rymd när hon såg in i dem. Hur hon inte visste hur djupt hon såg eller vad som dolde sig i mörkret. Hon försökte tala lugnt med den, sade åt den att vara stark och att den var trygg här hos henne. Men att den var tvungen att fortsätta kämpa.
Den har inte ätit av maten, verkade inte medveten om den. Men den lapade i sig vatten. Mödosamt. Det kluckar om vattnet och andhämtningen var plågad. Kanske har den fått en av sina lungor punkterade. Hon hoppades att det inte var så. Hon har sett hur blod kommer ur munnen på den. Strängar av röd-rosa saliv blandades med vattnet. Såret såg värre ut än hon hade anat dagen innan, insåg hon när hon förband det på morgonen. Fasansfullt stort och djupt. Ilsket rött i det dunkla ljuset.
Liten, vad hade de gjort mot dig? Liten, kunde du inte ha försvarat dig mer? Hur kunde du gå vilse och irra dig ut på isen?
Hon insåg att hon aldrig skulle få veta vad som hade hänt. Men hon strök den lätt över pälsen, om och om igen. Kämpade för att få den att känna sig lugn. Att hon var en vän. Ville få den att slappna av och läka. Den lilla varelsen som hon i sitt sinne döpte till Liten.
