Det pågick ett hissbygge i hennes hus. Hon noterade bara slamret, dammet som smög sig in i lägenheten och hur den breda trappan blev allt smalare ju mer den sågades av. Det var störande, men om bara några månader skulle hon slippa gå upp de fyra trapporna till sin lägenhet.
Hon märkte inte när bygget avstannade. Ingen i huset gjorde det. Alla de boende i huset hade för fullt upp med att passera det öppna hiss-schaktet, ta sig förbi bråte och tränga sig förbi stora lådor av utrustning för att märka att arbetet sakta hade avtagit.
Den allra första tiden hade det varit folk överallt i trapphuset under de tidiga morgontimmarna. Standarden i huset var att nicka lite lätt, mumla något som kunde tolkas som ett hej och passera utan att notera varken ansiktsdrag eller tanke. Huset var för stort och omsättningen av de boende en stadig ström. Ingen kände sina grannar i huset. Ingen lärde sig namn eller efternamn. Det var ingen gemenskap, bara en samling människor som råkade bo i samma stora byggnad.
När hissbyggets grund började komma på plats blev det färre hantverkare som behövdes. Så färre och färre män i arbetsoveraller syntes till. Och ingen av de boende ägnade hantverkarna en tanke, minst av allt hon själv. Det började dyka upp informativa lappar på huvudingångens anslagstavla om att hissbygget var något försenat, men att de siktade på att vara klara så snart som möjligt. Lappar som hon knappt läste.
Varken hon eller någon annan av de boende tittade närmare på det fåtalet som arbetade med hissbygget. Hade hon gjort det skulle hon ha märkt att det aldrig var samma ansikten från vecka till vecka. Hade hon lyssnat på när de talade med varandra hade hon kanske märkt att de inte talade samma språk från vecka till vecka. Om hon nu hade kunnat höra skillnaden mellan polska, ryska, rumänska. Men hon märkte inget. Ingen märkte något. Ingen undrade något, bortsett från den där vardagsirritationen över att hissbygget drog ut på tiden och aldrig verkade bli klart.
Lapparna som sattes upp på anslagstavlan blev fler och fler, de berättade att bostadsrättsföreningen bytte byggföretag. Det hade skett tre gånger hittills, men hon bara noterade det flyktigt och tänkte inte mer på det.
Och till slut avstannade bygget helt. Det skedde en av de där dagarna när hon sakta stapplade uppför trappen klamrandes vid sin take away mat i ena handen och sin laptop över axeln som hon först noterade det. Det var som om hon för första gången på länge öppnade ögonen och såg det hela. Bråten som spred ut sig på varje våningsplan, verktyg, maskiner, kaffemuggar, lårar och skruvar. Alla täckta med flera lager fint, vitt damm. Som om ingen hade rört något på veckor.
Hon drabbades av influensa och blev tvungen att stanna hemma från jobbet. Det var då hon insåg hur tyst det var i huset. Inget slammer, inget borrande, inga ljud från trapphuset. Hon slängde iväg ett mejl till ordförande i bostadsrättsföreningen och undrade när bygget skulle bli klart. Uttråkad hängde hon hemma och började fundera över hela situationen. Hon hade planerat att lägga ut lägenheten till försäljning så snart hissen var på plats. Hissen skulle öka värdet och göra lägenheten mer attraktiv på marknaden. Förseningen hade förstört hela hennes planering.
Morgonen efter kände hon sig bättre, men var fortfarande darrig och stannade hemma. Men hon släpade sig ner till anslagstavlan och lusläste alla lapparna. Ingen av lapparna innehöll någon förklaring, bara vaga och formella bortförklaringar. Det enda hon kunde se var att de verkade ha bytt från kända byggföretag till mindre och mer obskyra. Och de hade bytt ofta. Det verkade helt obegripligt. Bostadsrättsföreningen var en stabil och trygg förening, låg i hjärtat av Vasastan i ett gammalt fint hus. Lägenheterna var ljusa och hade högt i tak, de flesta lägenheterna hade balkonger, det var höginkomsttagare och intellektuell medelklass, nyrenoverade lägenheter och stor, välompysslad utegård. Visserligen ingen hjärtlig stämning mellan de boende, men ändå. Hon blev instinktivt misstänksam. Undrade om det var ekonomiska oegentligheter i föreningen. Hon hade själv aldrig orkat engagera sig utan hoppades bara att tillräckligt många var engagerade å hennes vägnar. Senare samma dag fick hon ett mejl från bostadsrättsföreningens ordförande. Det var kortfattat. Sa bara att de hade stött på oanade problem och att hissbygget nu var skjutet på framtiden på obestämd tid. Det gjorde henne förbannad. De där vaga formuleringarna. ”Oanade problem”.
Dagen efter kom det upp nya lappar i trapphuset om att de hade problem med ohyra i källaren. Att ingen i huset, med omedelbar verkan, fick tillträde till källaren. Anticimex hade sprutat ut ämnen som var farliga att inandas och som kunde orsaka lungskador.
De kommande dagarna låg döda råttor och möss ihopkrupna på bottenvåningen. Stela, krampaktigt böjda med tassarna uppdragna och tänderna blottade i sin sista kamp. Hon såg en del som fortfarande levde, som verkade släpa sig upp från källaren. Döda insekter låg här och var i trapphuset.
En vecka senare fick hon ett telefonsamtal från en vän som hon hade lånat en symaskin av. Ett väldigt optimistiskt drag då hon tänkt att hon skulle få tid att ta upp sin gamla hobby och sy. Tiden hade inte räckt till och symaskingen hade varit otymplig och tagit upp värdefull plats. Hon hade burit ner den i källaren, där låg den och samlade damm. Nu måste hon hämta den.
Hon gick nerför trapporna och ner i källaren. Hon hade tagit med sig en scarf som hon lindade runt munnen och näsan. En kort stund i källaren borde hon klara. Det var ändå flera dagar sen som Anticimex hade varit där. Det mesta borde vara borta resonerade hon. Källardörren tog emot, men hon lyckades knuffa upp den. I källaren var det mörkt, belysningen fungerade inte. Mobilen hade en app för ficklampa, en stark ljudkägla lyste upp den dammtäckta betongen fram till hennes förråd. Källaren var tyst. Det var varmt därinne, förvånansvärt varmt. Det tog emot att andas in genom scarfens tyg, det var kvavt.
Bara på de få meter hon gick till förrådet insåg hon att luften som brukade vara torr kändes fuktig. Mättad. Svett samlades vid hårfästet och mellan brösten. Hon snubblade över något mjukt på golvet och inser att hon klivit rakt på en död råtta. Plötsligt var hon glad över den dämpade belysningen, döda råttor ligger i rader längst de gallerförsedda källarförråden. Överallt. Små stela varelser vars gula uppdragna tänder blänker i ljuset från mobilen. Ruttnande. Hon känner det i luften nu, lukten av förruttnelse, den blir starkare ju längre in hon kommer.
Sväljer hårt och går vidare till förråd nummer 79. Låser upp hänglåset. Glänsande nytt efter ett flertal källarinbrott. Hade inte något av värde i förrådet direkt. Ändå hade hon fått skaffa lås ett flertal gånger, folk envisades med att bryta upp förrådet på jakt efter något värdefullt. Trots att det enda hon hade var fuktskadade fotoalbum, gamla lampskärmar och luntor från hennes universitetskurser som hon borde slängt för länge sen. Symaskinen står orörd i en skyddande väska. Rätt gammal sak, inte så het på stöldgodsmarknaden.
Hon sträcker sig efter den just när mobilen börjar pipa för att varna om svaga batterier. Bara 5 % kvar. Blinkar rött längst upp. Hon grabbar symaskinen och börjar gå mot utgången när den dör. Mörkret omger henne. Hon stannar till av ren reflex, trots att hon vet att hon vara behöver gå 20 meter framåt och ta till höger för att hitta utgången. Det är fortfarande tyst. Börjar gå framåt, försiktigt. Försöker att hålla sig i mitten och kämpar för att låta bli att tänka på att hon då och då kliver på de döda råttorna. Sätter den ena foten framför den andra, trevande för att inte halka och snubbla på de ruttnande små kropparna.
Det är då hon hör något. Ett ljud som låter fuktigt och släpande. Hon tror att det kommer från en av sidogångarna framför henne. Men ingen har kommit in. Det måste vara ett rör som läcker, hennes egen fantasi som förvanskar ljudet. En råtta som är giftskadad som släpar sig bort. Hon forstätter framåt och känner hur fötterna sjunker ner i något mjukt. Något som breder ut sig på golvet framför henne. De smala klackarna sjunger ner i det. Hon ryggar tillbaka, men stöter i något bakom henne, i höjd med hennes rygg. Något som är varmt och fuktigt och spänstigt. Genom den tunna tröjan känner hon hur sugkopparna fäster på hennes rygg, hur de vandrar upp längst hennes hals och suger sig fast genom strumpbyxorna. Tentaklerna lindar sig runt henne, tar ett fastare grepp. Sen drar dem henne framåt mot det som väntar i mörkret.
