Det är första gången jag ser någon äta djur. Jag kan inte låta bli att stirra. Rynkar på näsan och sväljer ner kväljningar, fast jag försöker låta bli. Lukten av kött känns unken. Mättad och främmande. Oset som kom från spisen sticker i näsan.
– Vad är det för kött?
Han titta upp, ser förvånad ut.
– Entrecote.
– Från vilket djur?
– Vad menar du?
– Vilket djur är det du äter?
– Vet inte, spelar det någon roll? Det är väl antagligen ko, men helt säker är jag inte. Jag menar, nu för tiden säljer de ju ganska ofta entrecote från häst också. Du borde äta innan det kallnar.
Jag ser på min tallrik. På den stora köttbiten som vräker ut sig över tallriken, intill ligger några kokta potatisar och en ljusgul sås. Fattigmansmat. Husmanskost, som det kallades förr. När kött utgjorde hälften av den obligatoriska tallriken enligt kostcirkeln. Jag har aldrig ätit kött tidigare. Det har aldrig serverats döda djur i mitt hem. Jag har ätit köttimitationer hela mitt liv. Jag vet inte om de ens påminde om att äta riktigt dött kött. Min uppväxt har präglats av svamprotein, tofu, sojakött, quorn, kikärtsprotein, linser och andra proteinersättningar. Aldrig riktigt kött. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag är hungrigare än jag varit hela mitt liv, men ändå drar jag mig för det. Min familj har alltid haft råd att inte äta kött. Men allt har förändrats. Min skyddade tillvaro är över. Jag skär motvilligt en liten tugga och tittar på biten som sitter på gaffeln.
– Det är fortfarande rått. Är det inte farligt att äta det då?
Han sneglar på mig, tittat på biten. Suckar. Det märks att han är frustrerad över att ha fått mig vid sitt bord.
– Det där är inte rått, det är bara lite rosa. Och kött från nötboskap går att äta rått.
Jag stoppar köttet i munnen. Utan något till. Jag vill veta hur ett dött djur smakar. Mina tänder går knappt igenom. Det är främmande, inte som sojabiffar som tänderna bara glider igenom och smälter i munnen. Jag tuggar och tuggar. Försöker att inte tänka på att det är ett dött djur jag äter på. Biten vätskar. Jag är inte van vid smaken, som metall, rost, blod. Påminner om eftersmaken av järntillskott. Att biten fortfarande är varm gör att den känns levande. Som om den kom utskuren direkt från djuret. Ser djuret framför mig. Försöker hålla tillbaka kväljningarna.
– Jag vet inte om jag klarar av det här.
– Du vänjer dig, det tar en stund. Du har inget större val, att äta vegetariskt och hålla näringsnivåerna uppe är för dyrt. Om du inte äter kött kommer du känna av järnbrist och proteinbrist inom bara några dagar. Näringstillskotten är för dyra, du har inte råd att skaffa det på ingångslönen. Klarar du inte att jobba åker du ut. Det är dem eller du själv, du måste äta för att överleva.
Han är inte elak mot mig, snarare överbeskyddande. Jag vet att han menar väl. Jag träffade honom på anställningsintervjun, han visste att jag skulle bli besvärlig och ändå gav han mig en chans. Jag var ärlig med min bakgrund, det var det som utlöste det. Han kommer från liknande förhållanden. Jag fick inte veta några detaljer. Men jag förstod att han, som jag, var uppfostrad veganskt. Och var tvungen att gå emot alla sina ideal när den första kraschen kom. Jag är resultatet från den andra krashen. Han vill hjälpa mig.
Under hela min uppväxt har allt jag ätit varit ekologiskt, veganskt och i stor utsträckning närodlat. Har inte insett att många människor inte har den möjligheten eller det valet. Har inte förstått vilka enorma klasskillnader och inkomstklyftor som uppstått och vilken påverkan det har på folks liv. Inte förrän nu. Hur billigt köttindustrin gjort det för människor att äta döda djur. På minimilön kan jag inte äta en vegansk kost. För samma summa som ett knippe ekologiska morötter kan jag köpa tjugo mindre hamburgare från en snabbmatskedja.
Hur kan det ha blivit så här? Hur kan levande varelser vara billigare att producera än växter? Jag vill inte ha svaret på den frågan, men jag kommer få det alltför snart. Redan imorgon är min första dag på kycklingfarmen. Kycklingindustrin. Jag vill inte veta hur de djuren behandlas, men jag kommer att få veta.
Tidigare, när jag hade pengar, hade jag kanske kunnat göra något åt det. Men jag tog inte reda på något. Ville inte veta och ville inte se. Jag tyckte att jag gjorde mitt som bara åt veganskt. Men vad spelar det för roll i en värld där majoriteten äter kött. Köttindustrin. En industri som behandlar levande djur som dött kött redan innan de slaktats.
Bankkraschen tog alla pengar. Företaget gick i konkurs och vi förlorade allt, pappa och jag. Pappa lämnade ett brev åt mig. Kortfattat. Han var aldrig mycket för det där med ord.
”Lilla gumman, vi har inga pengar kvar. Dags för dig att börja jobba. Ledsen att det blev så här. Älskar dig.”
Han hängde sig på sitt kontor. Livförsäkringen täckte naturligtvis inte självmord, men jag antar att han tänkte att jag skulle klara mig ändå. Det har alltid bara varit pappa och jag. Mamma dog för några år sen i en drunkningsolycka någonstans i Thailand med sin senaste pojkvän. Vi har inga släktingar. Och efter skandalen tappade vi kontakten med i stort sett alla vännerna. Så det var bara jag kvar.
Antar att jag hade valet att stanna och kämpa eller fly undan på samma sätt som pappa gjorde. Jag förvånar till och med mig själv att jag inte gav upp. Antar att jag är starkare än jag trott. Eller fegare, som inte vågar ta den enkla utvägen. Kanske är det bara en inneboende överlevnadsinstinkt.
Men det var helt hopplöst för mig att söka jobb. Och det finns ingen möjlighet för mig att plugga, de pengarna finns inte nu och jag hade ingen chans att få ett stipendie. Så jag vet att jag ska vara glad att jag fick det här arbetet. 18 år gammal okvalificerad arbetskraft med veganbakgrund. Nu anställd arbetare i köttindustrin på minimilön där mat och boende ingår i lönen. Jag slipper i varje fall äta av fåglarna jag arbetar med, det betonade han. Och det ska jag vara glad för. Alla anläggningar äter kött från någon annan djurfabrik. Så att man ska kunna låtsas för sig själv att de andra djuren nog behandlades bättre. Det är det enda du kan hoppas på, sa han till mig.
